The Haven. Det med tvångsgifte, ett nedsmittat tarellanskt skepp och en hysterisk Majel Barrett

Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.

Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.

Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.

Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.

Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka   drömkvinna.

Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..

Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.

Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.