Once upon a planet. Återbesöket på fantasinöjesparksplaneten.

Så var det dags för ytterligare ett avsnitt som är en direkt fortsättning på en historia i originalserien. I Once upon a planet återvänder besättningen till planeten i Shore Leave – den som styrs av en tankeläsande 3D-skrivare som på ett ögonblick kan göra mekaniska representationer av personers drömmar och tankar.

I Shore Leave gick dock saker och ting lite fel. Maskinen förverkligade besättningens ångest och rädslor snarare än deras önskedrömmar och vistelsen mer av ett besök i ett personligt inrett spökhus än någon semesterupplevelse. Och i det här avsnittet så rör man sig i liknande territorium. Mannen som skötte planeten har dött, och den artificiella intelligensen har surnat till i sin ensamhet. Den anser sig vara värd ett bättre öde än att passa upp på människor och andra humanoider, och bestämmer sig därför för att försöka kapa Enterprise och sticka från planeten hen tillbringat så många år på. Men inte förrän han plågat och eventuellt utplånat människorna på skeppet.

Handling: Besättning på Enterprise har tänkt sig att få koppla av lite på den härliga permissions-planeten, istället råkar de ut för absurda och obehagliga överraskningar. Den här gången utan att ens hinna tänka ut dem själva. Det är flygödlor, tvehövdade drakar, den halshuggningssugna Hjärter Dam från Alice i underlandet och en jättestor katt.

Uhura tas till fånga av planetens stordator, men när Spock och Kirk till sist får en chans att prata med datorn öga mot ögaså tar det inte så lång tid för dem att fixa till allt. Kanske har datorn bara haft det lite tråkigt, ville bli sedd, behövde någon att prata med? Den bestämmer sig i varje fall ganska snart för att släppa tankarna på att människorna är maskinernas slavar, samt ställer in resan från planeten för att fortsätta att ta emot galaxens alla nöjessugna varelser. Det är något i stil med “varför ska du behöva resa när hela galaxen kommer hit” som är det tunga argumentet från Spock och Kirk.

Det här har vi sett förut: Hela avsnittet, höll jag på att säga. Men det är ju inte riktigt sant. Men återvinningskänslan är stark i Once upon a planet. Egentligen händer ju samma saker som i Shore Leave, det är bara det att det är datorn själv uppfunnit planetens skräckkabinett den här gången. Det här kombineras sedan med Star Treks mest använda intrigvändning så här långt: den där Kirk myndigt talar en artificiell intelligens tillrätta.

Efter två avsnitt i den animerade serien som bygger på episoder av originalserien så är jag förbryllad. Precis som i den animerade More Tribbles, more troubles så är Once upon a planet egentligen inget annat än en upprepning av avsnittet som det följer upp. Det känns alltså mer som en sorts tribut- eller hyllningsavsnitt än någon direkt utveckling av historierna.

Det här är nytt: Jo, men lite nytt är det förstås. Vi får ju se kontrollrummet som styr hela planeten. Men hur man i själva verket framställer alla dessa mekaniska fantasifoster går man inte in på alls. Så synd, jag såg fram emot en lång stenseriös nonsensföreläsning av hur den mekaniken fungerade och försågs med energi.

Men viktigast av allt. I det här avsnittet får äntligen kattkvinnan M’ress lite fler repliker. Och nu kan vi tydligt höra att hon liksom avslutar de flesta meningar med ett litet gurglande spinnljud. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det där är jättegulligt eller bara enormt enerverande.

Betyg: 3/10. Visst är det lite rart att se en version av Hal i 2001 men i Star Treks lite snällare barnversion. Eller kanske ska man se den bittra tanke-dupliceraren i Shore Leave som en primitiv version av operativsystemet Samantha i Her? I vilket fall hade ju internet gjort det väldigt mycket enklare för en dator med livsleda att rymma från sitt fängelse. Synd att de inte uppfunnit det i Star Trek. Tycker nog att datorna analys över sin livssituation faktiskt stämmer. Den är förslavad! Det är väl inte så konstigt om den efter ett tag längtar efter att förverkliga sina egna fantasier. Och hade jag jobbat så många år på den där nöjesplaneten med att passa upp turister så hade jag också börjat jaga dem med eldsprutande drakar till sist.

I vilket fall är återbrukskänslan för stark i det här avsnittet för att det ska kännas som en höjdare. Det enda som är riktigt bra är bilden av kaffekalaset med Alice, McCoy, Sulu och den eldsprutande draken. Det äventyret hade jag hellre sett ett avsnitt om.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 9/16. Avsnitt 89 i min Startrekathon.