Star Trek-memoarer. Del 1: My Incredibly Wonderful, Miserable Life: An Anti-Memoir av Adam Nimoy.

Just nu pågår en kickstarterkampanj för dokumentärfilmen For the Love of Spock (55 timmar kvar när jag skriver det här, för att vara exakt). Det är Adam Nimoy, Leonard Nimoys son, som försöker få ihop pengar för att kunna färdigställa en dokumentär om pappa Leonard och hans rollfigur Mr Spock lagom till Star Treks 50-årsjubileum nästa höst.

Arbetet med dokumentären inleddes redan före Leonard Nimoys död i våras, men var kanske ändå ett inte helt väntat samarbete för de som läst Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life. Här återkommer han flera gånger till den trassliga och struliga relationen till pappan. Visst slutar det hyfsat harmoniskt, men ett gemensamt filmprojekt var ändå inte en självklarhet.

Adam Nimoy, som regisserat avsnitt av NYPD Blue, Star Trek: The Next Generation, Babylon 5 och Gilmore Girls, lyckades nämligen köra sin karriär i botten med hjälp av ett långvarit drogmissbruk. Större delen av självbiografin handlar just om vägen tillbaka – via en sårig skilsmässa och en rad AA-möten.

Adam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Men trots en allmän frispråkighet dröjer det till sidan 247 innan det bränner till på allvar, tycker jag. Då kommer några meningar där Adam Nimoy försöker beskriva hur det egentligen känns att vara son till en stjärna. Att det är okej när man är liten, då omges man liksom av glöden, värmen, kändisskapet. Men när man blir äldre blir det snabbt kallt. Förälderns kändisskap har inget att göra med barnet, egentligen. Trots det jämförs allt man gör ständigt med förälderns framgångar, skriver han – i det här fallet både av omvärlden och av Adam Nimoy själv.

Från början var också tanken att dokumentären skulle handla om Spock, och inte så mycket om Leonard Nimoy. Men efter Nimoy Seniors bortgång har planerna förändrats, och nu ska Adam Nimoy också få in sin pappas liv i filmen. Lite ironiskt, trots allt. Men åtminstone verkar ju hans terapi ha fungerat.

Som helhet är My Incredibly Wonderful, Miserable Life underhållande läsning. Adam Nimoy är en effektiv och rolig skribent. Men jag blev en smula uttråkad över alla dessa passager om hans relation till sina barn. Visst, jag förstår att den röda tråden i berättelsen är just faderskap, och att han gärna vill skriva om hur han försöker vara en annan sorts pappa än Leonard Nimoy var. Men om Adam Nimoy nu ska göra sig själv till huvudperson i sitt eget livs historia, så hade jag kanske läst lite mer om hans yrkesliv och lite mindre om hur han skjutsar sin tonårsdotter över hela stan, fram och tillbaka, vareviga dag.

Betyg: 6/10