Träigheten i det här upplägget kompenserades i viss mån genom avsnittets ögongodis, den telepatiskt begåvade Dr Miranda Jones, vars jobb det är att hålla igång kommunikationen mellan ambassadör Kollos och omvärlden. Hon är avsnittets love interest, och får till och med Spock att försöka smickra och imponera. Kanske för att hon är hans överman, rent telepatiskt. Men kanske också för att hon bott på Vulcan och har samma…vad ska man kalla det…icke-spontana sociala oförmåga. Det vill säga, scenerna mellan de två blir som en komparationsövning. Stel, stelare, stelast. En föraning om hur en serie med folk från Vulcan i alla roller skulle vara. Kanske inte en så bra idé, trots allt.
För en gångs skull tänker jag inte avslöja alla spoilers, låt mig bara säga att Leonard Nimoy får en chans att leva ut sitt känsloregister som skådespelare, och att Star Trek faktiskt försöker sig på ett litet funkistema mitt i världsrymden. Och att det avsnittets filosofiska höjdpunkt inträffar när varelsen vars utseende människor är äcklade av tycker synd om oss eftersom vi är så ensamma. Begränsade i vår kommunikation av vårt primitiva språk, men också rent fysiskt åtskilda, var och en i sin egen kropp av kött. Livet som energibaserad livsform är uppenbarligen mycket roligare än man kan tro när man ser Kollos inlåst i sin låda.
Sammanfattning: Det här är ett avsnitt med lite fler vändpunkter än vanligt. Och troligtvis betydligt mer dialog också. Diana Muldaur är framför allt så fab i sin roll som Vulcan-ish isdrottning att jag inte ens kom ihåg att hon hade en stor roll i ett avsnitt i förra säsongen. Och så älskar jag Spocks röda solglasögon. Att regissören kom på att man kunde använda någon sorts vidvinkelobjektiv när någon är galen var också ett lite härligt inslag i Star Treks ofta torftiga bildspråk. Däremot var det kanske inte lika bra att jag skrattade rakt ut två gånger efter en del prettorepliker. Så, jag har lite blandade känslor efter det här avsnittet. Helhetsintrycket är nog trots allt känslan av att allt gick i ultrarapid. Och att jag inte tänker bevärdiga de mytologiska referenserna i det här avsnittet med mer än den mening jag avslutar här. Bara så ni vet. ‘
Betyg:7/10
Bonusinfo: Ett exempel på att Roddenberry inte var så poppis på Star Trek-inspelningarna var att Leonard Nimoy försökte stoppa hur en Vulcansk IDIC-medalj skrevs in i handlingen i det här avsnittet. Det var nämligen rena rama produktplaceringen från Roddenberrys sida, som nu börjat sälja merchandise på egen hand till fansen.