Det börjar dramatiskt. Stötar av bombastisk musik, medan såväl Paramount- som Star Trek-loggan för ett ögonblick syns spegelvända på bildskärmen. Sedan ett citat från Aischylos. I den första scenen klipps det sedan in svartrutor mellan bilderna på någon som slår med en hammare på ett städ. Allt känns som ett slags markering för att visa att Section 31 är något annat än bara ett vanligt tv-serieavsnitt. Men stämmer det verkligen?
Efter den här starten får vi följa en ung version av spegeluniversumets Philippa Georgiou, som genomgår ett sista test för att vinna titeln som kejsarinna över det Terranska riket (som tydligen utnämns efter någon form av Hunger Games-liknande utslagstävling). Den unga Georgiou ska i det här examensprovet bevisa att hon är beredd att offra allt för det Terranska riket.
Jag tror att många av Star Trek-fansen hade haft lättare att köpa den här spin-offen om resten av filmen också hade handlat om Georgious backstory. I stället utgör de här inledande scenerna bara en prolog till något som till mest liknar ett avsnitt av tv-serien Mission Impossible, (eller På Farligt Uppdrag som den hette när jag såg den på tv när jag var liten). Control (Jamie Lee Curtis) ger en grupp från Section 31 i uppdrag att lokalisera den försvunna Georgiou, och sedan ska de få hjälp av henne att genomföra ett jätteviktigt och jättehemligt uppdrag – att lägga beslag på ett domedagsvapen. Äventyret utspelas under det tidiga 2300 talet, troligtvis år 2324, under det som av vissa kallas “The Lost Era”, den mellan TOS-filmerna och The Next Generation. Men tonen är i mycket samma som den i Discovery. Den lite mörkare versionen av Star Trek-universumet, helt enkelt. Men nu med en grupp av Section 31-agenter som mest känns som ett gäng superhjältar. Ja, det stämmer, Star Trek bestämmer sig för att hoppa på superhjältevågen när den i stort sett är populärkulturellt stendöd.
Själva storyn tar sin början på ytterligare en sån där alien-krog, som tydligen alla rymdfranchises måste innehålla numera. Det känns som om baren i Mos Eisley i den första Star Wars-filmen numera blivit en stående trope som alla SF-skapare måste förhålla sig till. Helst ska alla slänga in några scener som utspelas på en EXOTISK bar som frekventeras av mängder av olika typer av varelser från olika planeter. Här enas man över kulturklyftorna i sin vilja att berusa sig och ägna sig åt olika förbjudna nöjen. Section 31 tillför inte supermycket nytt till den tröttsamma klichén, förutom att den kanske fungerar ett slags signal om att i stort sett allt från och med det här ögonblicket består av tröttsamma klichéer. Inklusive en fejkad identitet för Georgiou – på den här baren/rymdstationen är hon känd som Madame du Franc. Härregud, så pinsamt.
Georgiou blir lite motvilligt värvad av Section 31 och presenteras för sitt nya “gäng”. – flera med pinsamt töntiga namn. Här finns Zeph, en korkad typ i en dräkt som också är ett multiverktyg, den flirtiga Melle, den strikta och reglement-trogna representanten för Stjärnflottan, Rachel Garrett, .som senare ska bli kapten för Enterprise, och så en Vulcansk robot som styrs av en liten Nanokin som heter Fuzz i ett litet skepp inuti roboten. De leds alla av den lite hunkige Alok, som var den som var tänkt att förföra Georgiou när de först fick kontakt, fyrkantigt spelad av Omari Hardwick, som verkar tro att han är med i en c-actionfilm. Och det kanske han är.
Michelle Yeoh kämpar på med sin rolltolkning, men jag tycker inte att hon får vara tillräckligt elak och ondskefull för att hennes Giorgiou ska bli riktigt underhållande. Särskilt mycket nytt om Section 31 fick vi inte heller lära oss. Just det, det finns en shapeshifter som heter Quasi också i det här gänget. Honom förträngde jag genast pga just det skämmiga namnet. Jag är tydligen väldigt namnöverkänslig just nu.
Section 31 har varit på gång i pipelinen flera år, men drabbats av motgång efter motgång. Covid-pandemin, manusförfattarstrejk, ja, till och med Mihcelle Yeohs popularitet efter Oscarsvinsten visade sig utgöra hinder för den här produktionen. Section 31 blev till och med omkörda av Strange New Worlds i spinoff-racet och fick snällt vänta på sin tur. Och när man nu äntligen kommer till skott så får man väl säga att minnet av rollfiguren Georgiou faktiskt började falna hos publiken. Men trots den långa startsträckan känns inte den här långfilmsvarianten särskilt genomarbetad. Snarare mer som att man kanske hade ett manus till ett pilotavsnitt färdigt, och valde att göra det som ett fristående äventyr. Kanske med förhoppningen att en succé skulle öka efterfrågan på en hel säsong?
Framgångarna har däremot uteblivit, såväl när det gäller recensioner som reaktionerna från Star Trek-fansen. Som vanligt fanns det många Nu-trek-haters på socmed som genast sågade Section 31 jäms med fotknölarna. Gärna med argument som: DET HÄR ÄR INTE STAR TREK eller: JAG STÄNGDE AV EFTER FEM MINUTER, SÅ DÅLIGT VAR DET. Men även en del av de mer progressiva fansen verkade vara rätt besvikna. En del har ilsket konstaterat att filmen kändes som en kombination av Guardians of the Galaxy och Mission Impossible (eller På farligt uppdrag, som serien hette på svensk tv när jag var liten) – utan att ha snappat upp att upphovspersonerna just nämnt dem som inspirationskällor till serien. Själv tänkte jag också en del på Ocean’s Eleven, i de moment av Section 31 där man presenterade sina heist-liknande planer för att kunna lägga händerna på Men även jag, en av de kanske mest utvecklingsoptimistiska Star Trek-fansen som existerar just nu, måste nog erkänna att det här kändes väldigt tomt.
Den grundläggande frågan: vad är Star Trek och vad är inte Star Trek?, dyker kanske också upp just nu eftersom Trek-konceptet på sistone tydligt låtit sig inspireras av andra SF-universum. Jag tänker till exempel på hur Gorn-varelserna numera känns som hämtade från Alien. Eller hur den gulliga blobben i Star Trek: Prodigy påminner om blobben i The Orville, eller till och med den lilla baby-pupan i Solar Opposites.
Tidigare har ju Star Treks huvudproducent Alex Kurzman pratat om att han vill att Star Trek ska vara mer genrediversifierad, och bland hans satsningar finns ju allt från komedin Lower Decks till barnserien Prodigy. Men den här actionvarianten stapplar tyvärr igenom sin nya genre. Den kräver dessutom så pass mycket förkunskap från Star Trek: Discovery att den knappast kan ses som något som kan dra in folk i Star Trek-universumet. Och genom hela filmen förstärks bara känslan av att det här är seriens pilot i långfilmsversion. Mycket presentation av de medverkande rollfigurerna, men inte så mycket känsla eller fördjupning.
Jag känner att snedträffen med Section 31 påminner en del om de mer misslyckade försöken till spin-offs inom Star Wars-franchisen. Vissa serier får liksom bara inte till den där rätta tonträffen, som till exempel den misslyckade Han Solo-filmen. eller den urkassa Obi-Wan Kenobi-serien. Det är som om det finns ett slags magiskt recept, med den exakta mixen mellan att förnya och förvalta sin franchise, som alla letar efter. Sen kan det ju finnas briljanta nytolkningar och reboots som struntar i alla de här reglerna, men dit når aldrig Section 31.
Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.
.