DIS: Context is for kings. En blandning mellan Alien och Uzumaki. Och så lite Federationsmörker på det.

Alltså, satt på helspänn genom hela det här avsnittet. Inte bara på grund av intrigen, utan lika mycket för att jag hela tiden satt och väntade på att det hela skulle spåra ur och bli kasst. Men…det blev faktiskt aldrig så.

På många sätt kan man se Context is for kings som den egentliga starten för Star Trek: Discovery. För nu befinner vi ju oss på rätt rymdskepp, med en ny kapten och ny besättning. Och för Michael Burnham är det bara att anpassa sig till en helt annan roll och position än i det första dubbelavsnittet. Hon är nu ökänd som Starfleets enda myterist någonsin. Hatad och föraktad till och med av sina medfångar på den fångtransport där det här avsnittet tar sin början. Och samma sak är det förstås ombord på Discovery.

Den här inkarnationen av Stjärnflottan är ingen trevlig plats för de som är outsiders, fångar eller myterister. På samma sätt förstår vi också att det finns en begynnande konflikt mellan vetenskapsmännen ombord och den Federationsflotta som befinner sig mitt uppe i ett rasande krig. I linje med det är också kapten Gabriel Lorca en väldigt dubbel figur. I slutet av det här avsnittet mer än antyds det att han inte är någon att lita på. Så långt från andra kaptener vi fått följa under en längre tid i Star Trek. Men så är ju också perspektivet ett annat i den här serien. Michael är hjälten, inte kaptenen. Discovery verkar vara ett skepp fyllt av hemligheter, dolda agendor och en verksamhet som antagligen inte håller sig innanför Federationens regelverk. Så mycket bättre så.

Ett annat orostecken är förstås introducerandet av en helt ny teknik för att färdas i rymden i det här avsnittet. Det kan ju inte vara något annat än olycksbådande i en prequel som den här, eftersom jag inte hört talas om någon liknande teknik i något annat avsnitt av Star Trek. Alltså måste det vara någon extremt allvarlig brist eller fara med den. Eller så är det bara en bluff.

I och med det här avsnittet så tar Star Trek: Discovery steget fullt ut för att bli en modernare, brutalare och betydligt mindre präktigt upplaga än tidigare i Star Trek-franchisen. Det som antyds i de första dubbelavsnitten förstärks här. Mer gråskala och mindre svartvitt. Eller, kanske bara gråskala och inget helgonlikt alls. Å andra sidan verkar ju vår hjälte Michael (om än dömd till livstidsstraff) vara en person som kan överlista allt från ett andedräktslås till ett genetiskt framavlat megamonster – gärna samtidigt som hon citerar Alice i underlandet från minnet.

Och när vi ändå är inne på det monstruösa, scenerna ombord rymdskeppet USS Glenn är som en blandning av den japanska mangan Uzumaki och det gamla Alien-konceptet (alltså den del som består av ett fasansfullt monster som jagar folk i trånga, klaustrofobiska rymdskeppskorridorer). Det dumdristiga i att sätta en patrull på ett skepp där hela besättningen verkar ha omkommit är väl en av de mer irriterande bristerna med det här avsnittets manus. Väl där ser man att besättningen på skeppet är dödade genom att de vridits runt i någon form av organisk spiral, medan klingonerna som bordat det döda skeppet slaktats av ett mystiskt fyrfota monster.

Ett litet sidospår bara. Jämt när ett rymdskepp mist sin kraft i den här serien så hänger det liksom snett i rymden. Men kan man verkligen veta vad som är upp och ner i rymden? Kan ett skepp hänga snett när det driver i rymden? Beror det inte på vilken vinkel man ser det från. Hälsningar “Frågande”.

Men bortsett från den där typen av invändningar så utgör faktiskt allt det här tillsammans ett näst intill perfekt avsnitt. Jag är ganska generös med betygen för den här säsongen, märker jag. Men är otroligt förtjust i den här prequelen/rebooten. Den är så mycket av det jag saknat under min färd i Star Trek-universumet så här långt.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 3 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 354 tv-avsnitt.