När någon av Star Trek-serierna då och då försöker sig på att göra ett avsnitt i sjukhusdramagenren så är det sällan särskilt lyckat. Den rätta dramatiken vägrar infinna sig när läkaren mest står och yrar en massa technobabble och sedan står och pekar med ett blinkande verktyg mot sin patient. Förutom bristen på blod, svett och tårar så vet man ju lite som tittare att manusförfattarna vid behov alltid kan hitta på ett nytt botemedel eller behandlingsmetod. Det är ju science fiction, liksom.
Bareil pendlar mellan liv och död, måste välja mellan plikt och personlig hälsa, mellan sina åtaganden mot Bajor och sin kärlek till Kira. Och ändå blir det här inte alls särskilt medryckande. Inte heller de omvälvande fredsförhandlingarna framstår som särskilt spännande. Och seriens tuffaste bitch, Bajors nyvalda religiösa ledare Kai Winn, har förvandlats till ett veligt mähä (kanske också för att hon hade influensa medan man spelade in).
För mig var det här sällsynt oengagerande. Det känns som om man inte kunde bestämma sig för om man skulle göra det här till ett sentimental avsnitt eller ej. För min egen del hade jag gärna sett lite mer såpa i hanteringen här. Ska man ändå ta livet av en rollfigur så får det gärna vara lite mer stil på det, lite mer smärta och sorg. Eller så var det bara så att jag faktiskt inte var särskilt fäst vid Bareil. Kanske var han bara lite för perfekt och godhjärtad, precis som i det här avsnittet. Orimligheten i hans helgonlika självuppoffrande attityd gör honom faktiskt mer trist än hjältemodig. Lite tvivel hos honom hade nog gjort det hela intressantare.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 343 tv-avsnitt.