TNG: Attached. Det där Picard och Crusher läser varandras tankar. Men ändå inte ligger.

Jo, det finns väl egentligen en mest lite pliktskyldig rymd-intrig  i det här avsnittet. Om planeten Kesprytt, som är uppdelad mellan två paranoida folk, keserna och  prytterna. Keserna vill gå med i Federationen, medan prytterna inte ens vill ha kontakt med omvärlden. De sitter och surar, totalt isolerade på ett sätt som skulle få Kim Jong-un att bli grön av avund. För att inte tala om Enver Hoxha.

Fast, egentligen verkar det där mest vara en ursäkt för att berätta en story där kapten Picard och doktor Crusher länkas samman telepatiskt. Det är prytterna som kidnappar de två och sedan opererar in någon form av neurologisk sändare i deras nackar. Tanken är att de ska kunna läsa Crushers och Picards tankar – prytterna misstänker givetvis att Federationen och Keserna ska gå in i en allians riktad mot prytterna, jag sa ju att de var paranoida.

Men innan det är dags för förhör så får Picard och Crusher hjälp att rymma genom en kes-agent. De får en karta som hjälper dem att ta sig förbi och igenom en rad hinder – alla verkar inspirerade av något generiskt datorspel. Men under tiden de tar sig igenom den hinderbaneliknande flyktvägen så börjar deras respektive tankar liksom läcka in i varandras medvetande. Det som börjar med några spridda ord och fraser utvecklas snart till att de börjar dela medvetande. Dessutom är det telepatiska bandet mellan dem så pass starkt att de inte kan gå mer än några steg bort från varandra innan de blir extremt illamående och svimfärdiga. Jag undrar förstås genast hur de gör när de ska bajsa, men detta redovisas inte i avsnittet.

Det har ju mer än antytts att det finns en pågående flirt mellan Crusher och Picard, men varje gång det börjar se ut som att de ska komma till skott så bangar någon av dem ur. Mentalt sammanbundna så finns det inte längre något sätt att dra sig undan The Talk. Crusher lyckas rota fram ur Picards hjärna att han varit, men inte längre är, förälskad i henne. Ändå är det han som vid avsnittets slut gör ett försök att närma sig Crusher, som försiktigt men bestämt avspisar honom. “Okej, då är väl romansen över. Case closed. Vi går vidare i livet”, tänker vi tv-tittare. Ja, men gissa vem som ställer sig utanför Picards hytt och ser djupt deprimerad ut. Eller ångerfull. Eller bara plågad av gaser i magen. Picard å sin sida stirrar tomt ut i rymden.

Om de där två bara såg till att ligga med varandra, så är jag helt säker på att resten skulle ge sig själv. Något skulle i varje fall hända. Och hade The Next Generation gjorts idag så hade de två säkert gjort ett försök. Jag menar, tänk hur många säsonger av såpaliknande intriger man skulle kunna klämma ur det där.  Men det var just det, man vill inte att Star Trek skulle utvecklas till en såpa. Eller begränsa Picard och Crushers storylines i kommande avsnitt. Det vill säga, i och med att serien fortfarande klamrar sig fast vid “avslutade och fristående avsnitt”-konceptet så nollställs Crushers och Picards relation vid avsnittets slut, trots allt de varit med om tillsammans. Ja, till och med så nollställt att man fortfarande kan tänka sig att en relation kan vara möjlig, någon gång i framtiden. Fegt.

Trots det uteblivna liggandet så tycker jag att det här var ett bra avsnitt. Berättat med lätt hand, viss humor och ett högt tempo i manuset så blir det faktiskt lite bättre än vanligt. Extra plus också för att de där prytterna har klätts ut i något som man annars mest brukar ha på sig när man tävlar i skridskoåkning (fast fulare), samt några kuriosapoäng för att avsnittet är skrivet av Carl Sagans son.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 289 tv-avsnitt.