DS9: Progress. Det om dammbyggen, fast om en måne istället.

Jag blev lite nervös när Mr Trek skrev i kommentarerna att det här var ett avsnitt som han gillade, och som var underskattat av de flesta. Har försökt tänka efter och se om jag missade något väsentlig, men ju mer jag tänker på det här avsnittet desto sämre tycker jag att det är. Faktiskt lite gäspigt. mest. Antar att jag fortfarande inte är raffinerad nog i min smak 🙂

Precis som i  Battle lines är det här ett avsnitt som i mycket kretsar kring major Kira och hennes utveckling från den gamla identiteten som frifräsaraktivist och terrorist, till den nuvarande positionen som ansvarstagande myndighetsperson. Här ställs hon inför valet att antingen stå på de svaga och utsattas sida, eller att snabbt och effektivt verkställa den bajoranska regeringens beslut. Frågeställningen hon ställs inför är något i stil med den gamla dammbyggesmoralproblematiken. För att bygga ett vattenkraftverk krävs ju att man evakuerar och dränker massor av mark. Ett visst antal personer får flytta i framstegstänkandets namn och mjuka värden som minnen, historia och traditioner offras för hårdvalutan – energin. I det här fallet är det en bebodd bajoransk måne som man ska suga ut energi ur, men tre personer har valt att ignorera uppmaningarna till evakuering och säger att de tänker stanna kvar i sina hem även om det kommer att döda dem. Kira känner så småningom allt mer sympati med de som vill stanna kvar, och försöker febrilt hitta lösningar så att de kan få stanna kvar. Kanske rentav skjuta upp hela energiutvinningen.

Hur mycket man uppskattar avsnittet handlar nog främst om hur man väljer att läsa Mullibok, den gamle bonden som inte vill flytta från huset han byggt och jorden han odlat upp. Jag såg honom som en mysig och principfast gröna vågare, men tydligen hade manusförfattaren Peter Allan Fields tänkt sig honom som betydligt mer manipulativ och ondskefull. Då hade också slutet, där Kira väljer att bränna upp Mulliboks hus och tvinga honom från månen blivit lite mer logisk. Nu känns det mer som serien hyllar Star Treks militära disciplinsideal, och istället låter Kira vara en hysterika med en överdrivet känslosam reaktion på ett problem som kanske inte var så allvarligt.

Men jag har nog fortfarande svårt att få ihop en premiss där det är Mullibok som är ond. Jag associerade som sagt till kraftdammbyggen i Sverige, ur ett amerikanskt perspektiv skulle jag säga att de amerikanska myndigheternas konflikter med urinvånare kring landägande ligger närmre till hands som tolkningsbas för det här avsnittet. Då känns det inte helt sympatiskt – eller humanistiskt – att utmåla den som vill stanna kvar och odla sin mark som de sluga, manipulativa skurkarna.

Men det viktigaste skälet till att det här inte blir intressant för mig är att Kira som rollfigur är som en gammal schlager där versen är bortklippt och bara refrängen finns kvar. Kira var en av de första rollfigurerna i Deep Space Nine som stod ut, tydligt definierad och med en intressant problematik i bagaget. Men sen var det som om hon blev lite bortglömd. I en rad avsnitt stod hon mest och hojtade vid en datorstation. Och med Nina Visitors minst sagt energiska sätt att spela rollen på så blir det liksom lika intensivt när en vanlig rapport ska lämnas som när det händer något jobbigt för henne personligt. När man nu låter Kira stå inför olika dilemman så inser jag att backstoryn fortfarande inte är utbyggd kring henne som rollfigur. Jag vet helt enkelt för lite om Kira för att jag ens ska kunna förstå hennes kval, och definitivt för lite för att bli fascinerad av dem. Kanske är det här ett avsnitt som fungerar bättre när man återkommer till det, efter att ha sett mer av själva serien. Just nu är major Kira mer som en karikatyr på sig själv än en intressant karaktär.

Precis som i förra avsnittet består b-handlingen av Jake och Nogs pojksstreck/äventyr. Den här gången handlar det om hur de genom byteshandel förvandlar 5 000 förpackningar med sås till en lönsam tomträttsförsäljning på Bajor. Det var väl rart, men höjde inte precis tempot i ett avsnitt som mest makade sig fram.

 

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 15/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 264 tv-avsnitt.