The Dauphin. Det där Wesley blir kär i en shapeshifter.

“Du har så himla konventionella åsikter om Star Trek”, sa min kompis Johannes och himlade med ögonen. Okej, han är för straight acting för att himla med ögonen, men jag uppfattade hans mentala himlande i rösten. Han hade kommit hem till mig för att agera stödperson och få fart på den här bloggen igen. Som sitt hemliga vapen hade han med sig två pizzor och en ordentlig portion TNG-entusiasm. Men när jag började basha Wesley Crusher var det slut på positivismen. Det var för förutsägbart, tydligen (jag har ju ingen riktig aning, jag känner ju inga andra trekkers än de som skriver kommentarer här). Så under hela det här avsnittet, som till stor del kretsar kring den unge herr Crusher, så satt liksom Johannes och smygpeppade. “Men det här var väl inte så farligt?”, “det här var ju ganska fint?”, “Visst var det här ganska bra?”.

Jag är just nu lite osäker på om jag bara är är väldigt jag-svag och känslig för den här formen av påtryckningar, eller om skådisen som spelar Wesley, Wil Wheaton, gjorde en ovanligt stark insats här. För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt. Var ska det här sluta? En orsak till att det går att acceptera Crusher i The Daupin är kanske att han inte behöver vara ett überpräktigt underbarn här. I det här avsnittet är han tvärtom slav under hormonerna precis som vilken tonårsslyngel som helst. Det räcker med en blick för att han ska falla hejdlöst för Salia, prinsessan som ska transporteras av Enterprise till planeten Daled IV.

Det han inte vet är att Salia är en shapeshifter, den söta tonårstjejen han blir kär i kan också se ut som ett stort lurvigt monster och en skimrande astralkropp, vilket i sig skulle kunna vara en analogi för tonårens humörsvängningar om det inte varit för att den gamla gumman som också är med ombord på Enterprise har samma förmågor. Eller, gamla gumman….ska jag vara helt ärlig så är det Paddi Edwards i rollen som guvernanten Anya som äger det här avsnittet. Edwards hade sina största framgångar som röstskådespelare i animerade filmer och tv-serier, men här tycker jag att hon är helt grymt bra. På bilderna här intill ser ni hennes fyra inkarnationer. Bland annat ser hon då och då ut som Mädchen Amick, praktiskt, va?

Trenden med fantastiska avsnitt fortsatte alltså inte, The Daupin är ett ganska ordinärt avsnitt, men långt över den genomsnittliga standarden i resten av denna hiskeligt ojämna säsong.

Jag tyckte mycket om att: Star Trek fortsätter med sina kackiga utklädnader. När Anya och Salia förvandlas till monster så ser deras kostymer så härligt malätna och icke-skräckinjagande ut. Gulligt, även om det nog inte var menat så.

Jag var inte så förtjust i att: det här bitvis känns som en upphottad version av Elaan of Troyius. Fast Salia ska inte gifta sig med någon främmande regent, hon är bara bortlovad med sin hemplanet (där förresten halva planeten och dess befolkning lever i ständig natt. Så synd att vi aldrig fick följa med ner dit).

Betyg: 6/10 (vilket är ett högt betyg från mig för ett Wesley Crusher-dominerat avsnitt).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 138 tv-avsnitt.