The Child. Det där Tingeling gör Deanna Troi på smällen.

Jo, men det påminner lite om Tingeling. Ni vet när hon flyger och ser ut som ett tomtebloss på himlen? Fast det här lilla irrblosset är ute och flyger i världsrymden när det råkar på Enterprise. Det finns heller inget oskuldsfullt över hur den lilla stjärnan flyger rakt in under täcket när Deanna Troi ligger och sover. Rakt in under täcket och rakt upp i hennes livmoder!

Jag var onekligen lite imponerad över inledningen av det här avsnittet. Det kändes lite tuffare, liksom. Lite vuxnare. Framför allt när det visade sig att Troi hade ett snabbväxande foster i magen, och någon hade skrivit in hennes förlossning i manuset. Visserligen den mest smärtfria förlossningen i tv-historien, men ändå.

Babyn fortsätter att växa supersnabbt även utanför mammas mage, och jag tänkte mig nog att handlingen skulle sluta med att Troi skulle få sitta vid sitt barns dödsbädd inom några veckor, när han blivit gammal och grå. Alternativt att det skulle urarta i en skräckhistoria, som i von Triers Riget. Ni minns väl Udo Kiers skitläskiga Lillebror som också växte alldeles för snabbt?

Fullt så spännande blir det inte här. Istället vävs hela storyn om Trois jungfrufödsel ihop med en skittrist bihandling om pestsmittad plasma, och slutar sen med att det lilla barnet, likt en interstellär Jesus, offrar sig för allas överlevnad. Och när det sedan toppas med att Wesley Crusher bestämmer sig för att stanna kvar på Enterprise trots att man hela avsnittet teasat om att han kanske ska bli utskriven ur serien, ja då är det väl inte konstigt om en tappar humöret lite.

Det här är ytterligare ett avsnitt som existerar på grund av den där manusförfattarstrejken som jag skrev om tidigare. Det här är ett manus från den nedlagda Phase II-serien som snabbt omarbetades för att passa TNG när det var brist på manus. Det är också ett avsnitt med en intrig som hade kunnat bli betydligt starkare om serien hade haft längre dramaturgiska bågar. Tänk om Trois barn hade offrat sig efter att vi fått följa honom i några avsnitt åtminstone. Det hade rentav kunnat locka fram lite tårar igen.

Bästa scenen: När Trois märkliga graviditet först blir känd i ledningsgruppen ombord på Enterprise sitter alla männen och är ense om att hon måste göra abort. Utan att fråga henne. Till sist ryter hon till och förklarar att hon tänker föda barnet. Äntligen lite friktion och feminism ombord det där skeppet. Samtidigt har en del hävdat att Troi i praktiken blir våldtagen i det här avsnittet, och kritiserat att ingen omkring henne reagerar på det. Själv tänker jag att likheterna med jungfru Maria är för uppenbara för att någon ens skulle våga skriva in våldtäktsargumenten i manuset.

Ambivalent till:  att den nya skeppsläkaren både är ett rivjärn (bra) och har en uppenbar androidfobi (rasist!). Hon vägrar helt enkelt att ta Data på allvar. Riker, vars skägg förresten introduceras i det här avsnittet, gör dessutom den där grejen med stolarna igen. Bestiger dem! Vidrigt. Även om det beror på ryggproblem som en av er har skrivit här.

Värst: Är det när stackars Whoopi tvingas göra gulliga scener med Wesley Crusher. Slöseri med talang! Vänta, det är också vidrigt när Riker tar på sig att utbilda unge herr Crusher i kärlekens konst. Ew! Jag avskyr fortfarande Wesley Crusher.

Betyg: 3/10 (efter en minst sagt originell första halva på avsnittet urartar allt i ett enormt förutsägbart slut. Att man ens vågade köra ut det här som säsongsstart?)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 129 tv-avsnitt.