Justice. Det med planeten där man är lika generösa med sex som med dödsstraff.

    Det här avsnittet är så dåligt att det nästan är bra. Det är det första jag sett i The Next Generation som ens kommit i närheten av originalseriens kitschighet. Det här är som hämtat från det sena sextiotalet. Bara en smula snuskigare.

Handlingen kretsar kring den nyupptäckta planeten Rubicon III, och när försteofficeren Riker återvänder från sitt besök där så kan han inte få bort sitt belåtna småleendet från ansiktet. Så nöjd är han efter att ha fått tillbringa lite tid med ett folk som är lika generösa med sex som deras kläder är avslöjande. En annan egenhet är förresten att befolkningen på planeten är ett småspringande folk. Så fort de ska någonstans så börjar de jogga, så att alla härligheter liksom ska gunga runt där innanför de små tygbitarna.

Hela Rubicon III framstår som ett extremt ariskt jogging- och sex-paradis. Här finns heller inga av de negativa vibbar inskrivna i manuset som jag skrev om i samband med Code of Honor. Här är istället urbefolkningen barnsligt naiva och godhjärtade i sin attityd till i stort sett allt. Kläderna avslöjar mer än de döljer, man är fysiska, gillar att kramas, ge massage och att ligga. För den tillknäppta besättningen på Enterprise är det som att komma till paradiset. Istället för afrikanska stammar på 40-talet i Code of Honor har manusförfattare och regissör hängett sig åt en annan stereotyp – den om de “ädla vildarna”.

Men bakom den avslappnade, vänliga och promiskuösa atmosfären finns egentligen ett extremt hårt och brutalt rättsväsende. Alla brott mot civilisationens regler bestraffas med döden – åtminstone om brottet upptäcks av de ambulerande patruller som utgör ett slags komprimerad allt-i-ett-version av polis, åklagarväsende och domare. Unge Wesley Crusher är ovetande om den hårda straffskalan när han under ett bollspel rasar rakt in i några växthus. Han erkänner det han gjort för en patrull som kommer springande förbi, och blir på stående fot dömd till döden.

Någon tyckte antagligen att det här var lite tunt för att utgöra handlingen till ett helt avsnitt, och passade därför på att återigen inkorporera en bihandling från ett gammalt avsnitt. Den här gången är det Bem från den animerade serien som plagieras. Precis som där så beskyddas även folket på Rubicon III av en högre makt. Den här gången är det ett mystiskt rymdskepp som visar sig för Enterprise, men replikerna där “beskyddaren” kallar invånarna för sina barn är ungefär samma som i det tecknade avsnittet. Skeppets befälhavare vänder sig också mot att Enterprise landsatt kolonister på en närbelägen planet. Det hela slutar med att Enterprise får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Det blir inget av med varken sexturism eller etablerandet av kolonier den här gången. Den här delen av universum är redan paxad av någon annan. Däremot tar Picard sig friheten att sno hem lille Wesley med transportören innan han blir avrättad.

Jag fick frågan här på bloggen om varför jag ogillade det här med barn ombord på Enterprise. Jag kan förstå att de som tänkte ut konceptet kring The Next Generation tyckte att det var mer realistiskt att ett så stort skepp som det nya Enterprise innehöll hela familjer. Att tjänstgöringen inom federationens stjärnflotta inte skulle vara detsamma som att gå i kloster, utan att skeppet istället var som en enda mobil liten småstad. Det kan jag köpa. Men om uppgiften för just Enterprise är att söka upp nya civilisationer, med allt vad det innebär, så är jag inte lika säker på att jag hade placerat ett dagis ombord.

För oss som tv-tittare finns det också en stor risk att det här leder till hemskt trista storylines. Som i Justice när unge herr Crusher blir fängslad och riskerar dödsstraff och vi får se mamma skeppsläkaren gå runt och oroa sig. Kalla mig hjärtlös, men en av de saker jag tyckte var så skönt med Star Trek var att det inte handlade så mycket om kärnfamiljer, oroliga föräldrar och blodsband i intrigerna (det är dock okej när de här sakerna gäller vuxna barn, det är bara storylines kring att någon osnuten spoling hamnar i trubbel som jag tycker är outsägligt trista).

Som jag nämnde i början så är det här ett urbota fånigt avsnitt. Sexplaneten är fjantig, dödsstraffkonflikten tramsig och mamma Beverly Crusher spelar sämre än någonsin. Men just fånigheten kommer att göra det här till ett av de avsnitt som jag kommer att minnas bäst från hela första säsongen. Kanske till och med se om. Om så bara för att skratta åt de “sexiga” kostymerna som de stackars invånarna på Rubicon III är tvungna att springa omkring i. Eller för att in i det sista hoppas att Wesley Crusher ska dömas till döden. Eller åtminstone några års fängelse. Allt för att slippa honom i några avsnitt. Eller för alltid.

Betyg: 4/10 (men det generösa betyget handlar bara om min fascination för kitsch).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 110 tv-avsnitt.