The Time Trap. Det med en Bermudatriangel i rymden.

Kan man någonsin lita på en Klingon? Eh….nej. I varje fall inte om man ska tro på The Time Trap. Det kvittar om man så fastnat i ett veck i tidens rövhål och måste hjälpas åt för att komma därifrån, förvänta dig ändå  alltid att en Klingon kommer att hugga dig i ryggen. Eller åtminstone placera en sprängladdning på ditt skepp.

Handling: När jag var liten stod det jämt om Bermudatriangeln i veckotidningarna, på de där sidorna med vinjetter i stil med “Det okända” högst upp på sidan. Bermudatriangeln var det mytomspunna området i norra atlanten där både fartyg och flygplan lär ha försvunnit spårlöst. I The Time Trap utforskar Enterprise Deltatriangeln, rymdens motsvarighet till Bermudatriangeln. Ett rätt vanskligt företag, förstås. Vad säger att man inte själv försvinner spårlöst när man undersöker varför andra skepp försvunnit spårlöst?

Och mycket riktigt, under en eldstrid med tre klingonska skepp så hamnar både Enterprise och ett av fiendeskeppen i en annan dimension, på ett slags skeppskyrkogård i rymden. Eller som en av veteranerna på platsen förklarar fenomenet “en ficka i tidens klädesplagg”.

Här har rymdskepp strandat i tusen år, och 123 raser har nu tillsammans skapat Elysia, en gemensam civilisation där allt våld är förbjudet. På många sätt en drömtillvaro, om inte livet skulle levas på vad som mest ser ut som ett svävande skrotupplag. Och så går tiden på ett annorlunda sätt här. Ingen åldras särskilt mycket, trots att åren går. Ett vanligt straff är att någon isoleras på sitt skepp i hundra år, till exempel.

Trots att alla säger att det är omöjligt så kommer Kirk och Spock på ett sätt att ta sig bort från Elysia, men eftersom den där fickan i tiden de befinner sig i suger kraften ur skeppsmotorerna så måste man koppla samman sig med det klingonska skeppet för att få tillräckligt med fart för att ta sig ur den. Samarbetet går oväntat bra, fram tills att det är dags för avfärd. Då lägger klingonerna en bomb, stor som ett stolpiller, i maskinrummet på Enterprise. Planen är att Enterprise ska sprängas i luften så fort man kommit ut från tidsfickan. Lyckligtvis griper telepaten Magen in, och rådet på Elysia lyckas skicka en varning till Enterprise, så att Spock lyckas kasta ut bomben i sista minuten.

Det här var nytt: 

Telepaten Magen är förstås fantastisk. Mest för att Nichelle Nichols (Uhurua) gör en riktigt kackig röst till hennes rollfigur.

Sedan är det förstås också kul att ha sett Spock bli en väldigt fysisk och närgången person, som han är med klingonerna under planeringsarbetet för att ta sig bort från Elysia. Det visar sig vara ett listigt sätt att snabbläsa deras tankar.

Det här har vi sett förut: Det faktum att Elysia verkar vara en lite bättre variant av federationen går Kirk helt förbi. Det är lite kul att se hur man i det här avsnittet recyklar lite olika rymdvarelser från säsongen – alla verkar någon gång ha fastnat i Elysia. Kvinnan i rött till vänster undrar jag dock lite över. Vem är hon? Någon som vet?

Sedan är det ju också lite tramsigt att vi bara får se den sista sekunden av den erotiska dansen med kvinnan från Orion. Men ska det vara barntillåtet så ska det.

Betyg: 7/10. Ett avsnitt som lite lever på galleriet med försvunna rymdbesättningar. Hade gärna stannat lite längre i Elysia och följt deras samarbete. Och det hade varit lite roligt att följa samtalen mellan Kirk och federationskaptener från förr. Men det ju några Star Trek-romaner där ute som handlar lite mer om det.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 12/16. Avsnitt 92 i min Startrekathon.