Mudd’s Passion. Tredje gången gillt för Harry Mudd.

Om någon skulle få för sig att vilja sätta upp ett folklustspel på Star Trek-tema så är det nog det här manuset man ska börja med. För Mudd’s passion är rena rama springa-i-dörrarna-farsen, om än på ett rymdskepp med automatiska dörröppnare.

För tredje gången får vi här träffa Star Treks egen favoritskurk, bedragaren Harry Mudd. Trind, godmodig och hänsynslös. Lite som en ond Thor Modéen (jag kallade ju honom för Lilla Fridolf förra gången, man får ju försöka variera sig lite).

Handling: Kirk lyckas fånga Harry Mudd när han försöker prångla ut en mystisk kärlekslotion till en entusiastisk publik. När Spock avslöjar att Mudd använder sig av en Rigeliansk hypnoid för att ge illusionen av att en vacker kvinna är kär i den trinde bedragaren så blir istället aggressiva och mordiska. Mudd flyr hellre än att illa fäkta, och följer med till Enterprise, trots att det innebär att han blir inspärrad.

Men det dröjer inte många minuter i cellen på Enterprise innan Mudd börjar genomföra nästa plan. Han övertalar syster Chapel att testa hans kärlekskristaller för att snärja Spock – och stjäl samtidigt hennes id-kort och en fjärrkontroll till cellens lås.

Stackars syster Chapel försöker smeta kärleksmedlet på Spock, och kryper sedan upp i hans knä. Men hon är alldeles för otålig för att inse att kärleksmedlet faktiskt fungerar – det har bara en fördröjd effekt på Vulcaner. Hon hinner därför bli bortförd av Mudd på en rymdskyttel innan Spocks besatt av henne kickar in. Och det är inte bara Spock som blir påverkad. Några av kristallerna har krossats precis vid ett ventilationsschakt och gör fler i besättningen pilska.

Det går så långt att även Kirk och Spock delar ett ögonblick av innerlig vänskap, för att ingen ska missförstå något så har man redan tidigare nämnt i dialogen att kärlekslotionen är strikt heterosexuell – mellan personer av samma kön uppstår bara vänskap. Trots det uppstår något slags svartsjukedrama en stund senare – men det är oklart vem Kirk är svartsjuk på när Chapel och Spock klänger på varandra.

Effekten av kärleksmedlet sitter inte i särskilt länge, och förbyts snart i irritation istället. Mudd fångas in på nytt, och allt är som vanligt. Förutom att Chapel känner sig sviken och arg – Spock är ännu en gång utom räckhåll för hennes kärlek.

Det här är nytt: I förra bloggposten klagade jag på att animerade avsnitt som bygger på historier från originalserien sällan gjorde annat än upprepade intrigen från originalavsnittet på nytt. Men det klagandet får jag genast ta tillbaka efter Mudd’s passion – här händer det hur mycket nytt som helst. Å andra sidan så är det här avsnittet mycket fånigare än de två första med Harry Mudd, så inga direkta pluspoäng trots originaliteten. Av andra nyheter är det nog främst björnmänniskorna på planeten Motherlode som imponerar. De verkar arga och oförutsägbara. Mer personlighet än den rigelianska hypnoiden i varje fall.

Det här har vi sett förut: Harry Mudd, förstås. Men han är lite tristare som animerad.

Betyg: 2/10. Tramsigt, dåligt och meningslöst avsnitt. Utöver det jag redan skrivit så ingår också nägra scener där våra hjältar blir jagade av två trista stenmonster i en otroligt illa utförd scen. Hej då, Harry Mudd. Hoppas vi aldrig mer ses!

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 10/16. Avsnitt 90 i min Startrekathon.