The Doomsday Machine. Det med planetätaren!

“It’s a weapon built primarily as a bluff. It’s never meant to be used. So strong, it could destroy both sides in a war. Something like the old H-Bomb was supposed to be. That’s what I think this is. A doomsday machine that somebody used in a war uncounted years ago. They don’t exist anymore, but the machine is still destroying. ”

Tänk ändå att vara kapten Kirk. Han behöver inte ens se den väldiga planetätaren för att förstå vad den är, hur gammal den är och i vilket syfte den konstruerats. Så ivriga var manusförfattarna att förklara exakt hur The Doomsday Machine inte bara var ett avsnitt om en gigantisk robot som käkar planeter, utan också en angelägen samtidskommentar kring det kalla kriget och kärnvapenrustningen.
För min egen del är det William Windom i rollen som Matt Decker som är grejen med det här avsnittet. Han är den ende överlevande när Enterprise upptäcker sitt systerskepp USS Constellation drivande i rymden. Skeppet är skadat, och runt omkring det finns rester av det som brukade vara planeter i ett solsystem. Det är den så kallade planetätaren som varit framme och käkat sig mätt. Den har också lyckats med att både skjuta sönder Constellation och sedan totalförstöra planeten som skeppets besättning transporterats ner till. Kvar blev bara en ångestfylld Decker som inte kan sluta att anklaga sig själv för det som hände.
Så full av ånger och hämndlystnad är Decker att han tvingar till sig befälet på Enterprise när Kirk är på Constellations vrak. Han ska försöka skjuta ner planetätaren som plötsligt dyker upp på nytt. Decker har liknats vid kapten Ahab på jakt efter Moby Dick,själv ser jag honom som ytterligare ett offer för den rymdgalenskap som så ofta grasserar i Star Trek. Men Windom gör ett bra jobb med att göra sin Decker både bräcklig och arrogant. Ett fint porträtt av en bruten man.

Och tycker jag inte att det är riktigt spännande till slut? Det första avsnittet på länge där jag faktiskt sitter och oroar mig för hur det ska gå för Kirk på slutet – trots att jag ju vet att han ska vara med i 44 avsnitt och en handfull filmer till.

Sammanfattning: Ett rätt tajt avsnitt. Mot alla odds är den eldsprutande planetätaren en helt okej fiende, trots att den saknar både syfte och repliker. Det kan också vara så att min förtjusning beror på min barnsliga svaghet för nästan alla serier och filmer där upplösningen hänger på en nedräkning. Du vet, där en sekund kan vara skillnaden mellan liv och död. Avsnittet är också det första där vi får se mer än ett av federationens skepp. I övrigt anser jag att Ent   erprise borde se över sin transportörfunktion – den verkar ju aldrig fungera som den ska! Har de ingen garanti? Betyg: 7/10