TNG: Masks. Det där en solgudinna tar över Enterprise (och Picard får spela mångud).

Jag försöker ju göra den här färden genom Star Trek-universumet utan att researcha och läsa på i förväg. Varje avsnitt ska, om möjligt, komma som en komplett överraskning för mig. Den ambitionen var jag väldigt glad över när jag såg Masks, för det var en obetalbar känslomässig bergochdalbana att titta igenom just det här avsnittet. Att steg för steg följa hur ett avsnitt sakta sjunker ner i en kvalitativ Marianergrav. Hur en redan dålig storyline bara blir stadigt  värre. Att få sitta och skrika rakt ut i rummet “Nej, men vad fan”, “Det här kan inte vara sant!”, “Vad är det här för skit!”, “Inte kan väl Picard få för sig att spela en mångud! “, “Det här är för ända in i helvete det pinsammaste jag sett!”.  Okej, jag ljög lite där. Jag sa inte alla de där sakerna högt. Oftast satt jag bara väldigt stilla, alldeles tyst och med uppspärrade ögon och bara gapade av förvåning och förtvivlan. Det är vad jag kallar en tv-upplevelse av rang det.

Senare, i efterhand, kan man ju läsa på och inse att man inte var helt ensam kring de här  känslorna. Tidningen Empire har till exempel valt det här avsnittet som det värsta av allta sju säsongerna av The Next Generation (Shades of Gray var egentligen ännu värre tyckte man, men eftersom det mest bestod av klipp från tidigare avsnitt så räknades inte det som ett självständigt verk).

Själva grundidén, att Enterprise upptäcker ett främmande föremål i rymden som visar sig vara någon form av arkiv från en främmande civilisation, känns däremot ockå lite bekant. Man skulle kunna se Masks som en extra allt-version av det kritikerhyllade avsnittet The Inner Light. Precis som i det avsnittet så väljs en i besättningen ut för att vara länken mellan Enterprise och det främmande objektet även här. Data är den utvalde den här gången, hans intellekt invaderas av en rad olika personer som finns lagrade i det mystiska rymdarkivet – exakt vad det är som man stött på där i rymden förstår jag faktiskt aldrig.

För skådespelaren Brent Spiner måste det här ha varit ett av de absolut svettigaste avsnitten att göra. Han ska gestalta ett slags påtvingad personlighetsklyvning och på bara ett ögonblick växla mellan att spela olika personer från det där arkivet, utan att kunna använda mask eller annan rekvisita som hjälp – det är bara ett märke i pannan och ett på bröstet som berättar för oss att personen som Data kanaliserar har bytts ut. Uppgiften blir ju inte mindre trixig av att  Spiner tydligen gavs i stort sett noll förberedelsetid inför inspelningen av det här avsnittet.

Av en ren händelse lyssnade jag förresten för bara några dagar sedan på ett avsnitt av podcasten Subspace Transmissions som handlade om just Brent Spiners alla olika rolltolkningar i The Next Generation. För det är väl ingen i Star Trek-casten som fått spela så många olika rollfigurer i samma serie – för att inte tala om de olika versioner av lätt personlighetsförändrade versioner av Data som dyker upp här och där. Just Spiners enorma proffsighet måste ju ha spelat in när Data snabbt blev en av seriens mest använda rollfgurer.

Men, tillbaka till det här avsnittet igen. Efter att Data blivit fjärrstyrd från Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet så börjar också Enterprise förändras. Steg för steg förvandlas skeppet, stenväggar byggs upp, växter och träd frodas. Avsnittets klimax är när Data intas av en solgudinna och Picard låtsas var en mångud i en del av Enterprise som förvandlats till ett tempel. Picard använder sin manliga list och mytologiska know how för att få solgudinnan att förstå att det är jakten och kampen mellan de två som är själva kärnan i deras existens. När den rysliga solgudinnan väl distraherats och gett sig ut på jakt efter månguden igen så förvandlas Enterprise tillbaka till ett rymdskepp – helt utan stenväggar.

Det finns en uppenbar förtjusning över att få leka med mytologiska och religiösa symboler i Masks. En ton som rimmar rätt illa med den vetenskapliga korrekthet som åtminstone The Next Generation brukar hålla sig till (Deep Space Nine är ju däremot sedan länge förlorat i någon form av religiöst mumbo-jumbo). Det blir ju inte bättre av att det som faktiskt händer i avsnittet heller aldrig riktigt förklaras. Försökte Det Mystiska Arkivet Som Fanns Inuti En Komet att iscensätta en förlorad civilisation? Var det en litterär skildring av den därna solgudinnan som intog Data, eller fanns hon på riktigt? Jag menar, som om inte avsnittet är helt sjukt i sig, så lämnas jag dessutom helt utan någon förklaring. Gud, jag hatade verkligen det här. Det var nog det ostigaste jag sett hittills i Star Trek-väg.

Betyg 1/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 307 tv-avsnitt.