TNG: Gambit del 1 & 2. Det med den psioniska resonatorn och new romantic-outfitsen.

Om det kändes som att lyxblogga från Star Trek-konventet i Birmingham så är jag nu tillbaka i den grå vardagen och min egentliga uppgift: att komma igenom alla de där avsnitten i Star Trek-serierna. När jag ser dubbelavsnittet av Gambit så känns det lite som att personerna bakom The Next Generation också ville bryta sig loss från vardagen, och framför allt de korta dramaturgiska bågarna. Mer så än att det faktiskt fanns ett behov av låta den här storyn expandera till den dubbla längden än vanligt. Det känns mer utdraget än fördjupat.

Det första avsnittet av de två kretsar kring sökandet efter en försvunnen Picard- Ja, det befaras till och med att kaptenen på Enterprise kanske har dött under sin permission. Under letandet blir Riker tillfångatagen och hamnar på samma skepp där Picard befinner sig. Fast det blir ingen lycklig återförening med kramar och pussar och sånt, för Picard är på skeppet under falsk identitet. Han låtsas vara en frifräsande småtjuv som livnär sig på att smuggla och sälja historiska fynd. Tanken är att imponera på besättningen ombord  som består av legosoldater som far runt i galaxen och stjäl artefakter från olika arkeologiska utgrävningar. I smyg börjar Picard och Riker samarbeta för att ta reda på vad legosoldaternas uppdrag egentligen går ut på. Men för att verka trovärdiga måste de låtsas tycka illa om varandra, och till och med attackera Enterprise.

I det andra avsnittet rullar dubbelspelet på legosoldaternas skepp vidare, det visar sig att det finns fler där som är missnöjda och som smider planer på myteri. En stor del av intrigen i avsnittet går därför åt till scener där lojaliteter måste bevisas och dimridåer skapas. Men här finns också några riktigt imponerade vändpunkter i intrigen. Så småningom får vi i varje fall reda på att legosoldaterna är på jakt efter Gols sten. En konstruktion som gör att man kan fokusera och koncentrera telepatiska förmågor så att de kan användas för att döda – en mackapär som tydligen också kan kallas för en psionisk resonator. Allt verkar jätteläskigt tills Picard inser att resonatorn kräver att offren är arga eller rädda för att fungera – vilket gör att vapnet har begränsad effekt. En gullig, men lite menlös, upplösning på det här dubbelavsnittet.

Just idag, när alla pratar om uppförandekoder på nätet och vulgariseringen av det offentliga samtalet, så tänker jag att desinformation och trolleri på sociala medier fungerar som en psionisk resonator. Överhuvudtaget känns faktiskt twitter och facebook som vår civilisations version av Gols sten – ett sätt att göra tankar till farliga vapen. För Vulcanerna var den enda utvägen att koppla bort känslorna och enbart låta logiken styra deras samhälle. Är det något som vi borde lära oss av?

Annars är nog det mest minnesvärda med det här avsnittet de fabulösa frisyrerna och outfitsen som rymdpiraterna har. De ser ut som en blandning mellan Adam & The Ants och Thompson Twins, liksom. Mest spännande blir det på legosoldaternas befälhavare Baran, vars mask, smink och peruk får honom att se ut som en uggla.

 

 

Det finns några fina scener i de här dubbelavsnitten. Som scenen där Data läxar upp Worf för att han inte uppträder korrekt som t f försteofficer. Eller den rätt upprörande scenen när Riker med berått mod först skjuter både doktor Crusher och Worf, varpå Picard låtsas ta livet av Riker. Men eftersom det här är Star Trek och inte Game of Thrones så tror man egentligen aldrig att någon är i fara på riktigt, inte ens när Picard är försvunnen i början av det första avsnittet. Handlingen flyter liksom på, trots rätt allvarliga situationer så känns inget jättespännande. Vi har liksom sett varianter av den här intrigen förr i serien. Det enda som eventuellt sticker av är när Riker och Troi skäller på varandra kring den korrekta sorgebearbetningen när de antar att Picard verkligen dött. Tyvärr spelar de bägge över på ett helt oacceptabelt sätt där.

Tydligen hade Star Treks skapare Gene Roddenberry utfärdat ett förbud mot intriger som innehöll rymdpirater. Det är inte utan att man tycker att det var en korrekt bedömning efter att ha sett de här avsnitten. För som helhet blev det här mest lite småtrist. Gambit 1 innehöll ovanligt mycket actionliknande eldstrider och spännande aliens med välgjorda masker, men var verkligen ett väldigt ospännande avsnitt. Gambit 2 var mer välskrivet, med många vändpunkter och en del överraskningar, men samtidigt med väldigt lite action. Så det blir samma, lite genomsnittliga betyg, på bägge avsnitten.

Betyg: Gambit 1: 7/10, Gambit 2: 7/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 4 & 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 282 tv-avsnitt.