The Mark of Gideon. Det om en planet som längtar efter döden.

Vad händer med en värld utan sjukdomar? Ska man tro The Mark of Gideon blir resultatet en värld som lider av en massiv överbefolkning. En planet täckt av människor. Överallt! Ett folk som till sist är så desperata i sin längtan efter döden att de kidnappar kapten Kirk för att få tag i resterna av en sjukdom som simmar runt i hans blodomlopp – vegan choriomeningitis. Veganska sjukdomar, alltid så mycket mer hardcore än alla andra.

Fast nu börjar jag visst från slutet igen. Till en början fick jag ju nästan intrycket att det här skulle vara ett avsnitt om diplomati, byråkrati och toppstyrningen inom Federationen. När sedan Kirk vandrar runt på ett öde Enterprise, när han borde ha landat i Gideons rådssal – ja, då var jag helt säker på att det här var ett sånt där multidimensionsäventyr. Men det visar sig vara betydligt mer raffinerat än så. Ett mycket komplicerat kidnappningsdrama med sjukvårdsmotiv.

Så småningom visar det sig att Gideons regering har försökt lura Kirk att tro att han fastnat i en annan dimension, när de egentligen bara byggt upp en exakt kopia av Enterprise på sin planet. Som en sorts kaninbur för rymdfarare. I den hade de tänkt hålla Kirk som ett försöksdjur, för att med jämna mellanrum ta lite blodprover och hämta hem några omgångar av veganskt virus. En sjukdom som de tror skulle kunna ta livet av ett antal frivilliga. Ett sorts frivilligt självmord för att lösa planetens problem med överbefolkningen.

En helt vansinnig plan. Och så otroligt omständlig. Kanske hade de kunnat fått ett virus om de bara frågat snällt. Eller bara lanserat p-piller och kondomer.  Men konstigast av allt är att det verkar som om de äldre männen i rådet har bestämt sig för att satsa på att unga människor ska vilja bli infekterade med den där veganska sjukdomen. Kanske var det något jag missförstod. För jag tror inte att det är rätt plats att börja trimma ållderstrappan. I alla fall inte om man tänkt sig att ha personal på äldreboendena på Gideon i framtiden.

Sammanfattning: Det finns ett schysst perspektivbyte i det här avsnittet. Att en plats utan sjukdomar och död är ett fruktansvärt ställe att leva på. Överallt människor, inte en chans till privatliv. Och inte verkar det som om någon uppskattar det där långa sjukdomsfria livet heller. När Kirk kollar ut genom fönstret på fejk-Enterprise möts han av en mur av dystra ansikten.

Avsnittsförfattarna verkar dessutom haft lite svårt att bestämma sig vad det är man vill komma fram till. Ska det vara ett avsnitt om att livet behöver mörker för att man ska uppskatta ljuset, det vill säga: i en värld utan sjukdomar och död är livet meningslöst. Eller är planeten Gideons problem snarare av det mer praktiska slaget. Var ska alla få plats om ingen dör? Hur hanterar man 300 års kötid hos bostadförmedlingen för en liten etta? Och ännu värre: var ska man egentligen bygga nya hus om det redan finns folk på varenda ledig yta? Sa jag förresten att det var Spock som räddar hela avsnittet i slutscenerna, ytterligare en gång. Betyg: 7/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 16/24