The Outrageous Okona. Det där kvadrantsbetäckaren kom på besök.

tng orkona 2

Det går att hitta något intressant i nästan allt. Till och med det här urdåliga avsnittet väckte åtminstone fyra, kanske fem tankar.

  1. Hur ser egentligen situationen ut för singlar ombord på Enterprise. Löftet om celibat som dök upp i en av Star Trek-filmerna verkar ju numera vara avskaffat, men samtidigt är det en väldigt oerotisk stämning på skeppet. Riker och Troi har gått runt och glott på varandra i mer än en säsong, men verkar aldrig komma till skott. Detsamma gällde för kapten Picard och Beverly Crusher. För att vara så – åtminstone i sina egna ögon – frigjorda och reflekterande individer så är stämningen ombord på skeppet i mångt och mycket som en skoldans i tredje klass. Du vet, en sån där killarna inte ens vågar dansa med tjejerna.

Å andra sidan är ju inte utbudet enormt ombord. Tänk att sitta med samma fejs år ut och år in på Tinder eller Grindr, liksom. Den ledan skulle i så fall vara den enda rimliga förklaringen till den enorma framgång som frifräsaren Okona (tänk dig en fattigmansversion av Han Solo) har ombord. Han börjar praktiskt taget ragga redan innan han ens materialiserats i transportören, och besättningens kvinnor verkar falla pladask för hans självgoda och sliskiga stil. Vi kan väl säga så här, 60-talskänslan är stark i det här avsnittet. Okonoas uppenbarelse ger ungefär samma känsla som om Kirk återfötts och skaffat en hårpiska.

2. Okona spelas förresten av Billy Campbell, en sån där skådespelare som puttrat på i en rad serier och filmer, men aldrig blev det där stora namnet. Kanske för att han var ganska modig när det gällde tidiga bögroller, både i Dynastin och i tv-serien Tales of the City. Campbell var förresten också en av de som slogs om rollen som förstelöjtnant Riker, så man kanske ska se Okona som ett slags tröstpris (tydligen fick han inte rollen på grund av att han inte var butchig nog). Hans stora claim to fame är väl tv-serien Once and again, där han spelade en frånskild pappa som börjar dejta en frånskild mamma, samt science fiction-serien The 4400.  Billy Har någon av er som läser bloggen sett hans nya serie, Helix?

tng orkonaTeri Hatcher syns också i det här avsnittet. Hon är den första kvinnan ombord på Enterprise som Okona lyckas få omkull. Hatcher är förstås mest känd som Lois Lane i tv-serien Lois och Clark, och som den desperata hemmafrun Susan Mayer. Jag har faktiskt också läst hennes självbiografi Rostat bröd och andra tankar om livet, men minns verkligen inget av den mer än att jag tyckte att den var fruktansvärd.

3. Jag är jätteförvirrad över hur externkommunikationen går till från bryggan till andra planeter och skepp. Det ges ju noggranna instruktioner om man ska sända med bild eller bara ljud, men hur vet man egentligen när mikrofonen är på? I det här avsnittet mutar de faktiskt samtalet så de kan konferera sinsemellan innan de ger ett svar, men det hör till ovanligheterna att man genom repliker markerar att micken är avstängd. Detta har irriterat mig länge, att man liksom mitt ett samtal med en eventuellt fientlig motpart börjar diskutera hen och hur man ska göra. Sedan är helt plötsligt samtalet via monitorn igång igen.

4. Den egentliga handlingen i det här avsnittet – en sorts interplanetär Romeo och Julia-historia, har bara en intressant detalj. Att Romeo faktiskt gjort Julia på smällen. Men det är också i stort sett vad uppdateringen går ut på. Resten är mest trams.

tng orkona 4Överhuvudtaget känns det mycket av The Outrageous Okona som hämtat från 60-talet. Omodernt, grabbigt och fjantigt. Visst har man lagt till en replik om “uråldriga moralkoder kring fortplantning” för att visa hur upplyst Enterprise besättning är jämfört med de arga representanterna för planeterna man får besök av. Men jag tycker att den beskrivningen faktiskt passar in på hela det här avsnittet. Och, ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. Fortfarande.

tng orkona 3Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad. Jäklar vad kackigt och pinsamt det här var. Inte ens Whoopi Goldberg kunde rädda det magplasket.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 4/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 132 tv-avsnitt.

Elementary, Dear Data. Det där Data får vara Sherlock Holmes i ett helt avsnitt.

tng elementary 2

Oh no, they didn’t.

Som om det inte räckte med att androiden Data utvecklade ett ohälsosamt intresse för Sherlock Holmes i första säsongens Lonely among us ,så kommer här ett helt avsnitt ägnat åt hans favoritfetish. I Elementary, Dear Data ska han och La Forge lajva Holmes och Watson i ett mysterium på holodäck. Så småningom ansluter den nye skeppsläkaren – och androidfobikern – Dr Pulaski. Hon är inte särskilt intresserad av gamla brittiska deckargåtor, utan vill mest vara med för att bevisa att Data inte kan lösa ett mysterium han inte redan har inprogrammerat i sin hårddisk. I sin iver att överbevisa henne råkar La Forge skapa en holodäckssimulering som är så avancerad att den virtuella versionen av Holmes ärkerival Dr Moriarty blir så smart och självmedveten att han försöker ta kontrollen över hela Enterprise.

tng elementaryVid det här laget börjar det utkristallisera sig åtminstone två återkommande undergenrer av TNG-avsnitt. Dels är det Data-avsnitten som på olika sätt utforskar den lite vilsna androidens försök att olika sätt förstå vad det är att vara människa (vi har sett några tidigare, och det här är det första i ytterligare ett litet stim på samma tema). Den andra subgenren är holodäcksavsnitten – ett säkert kort när uppfinningsrikedomen kring yttre rymden ebbar ut. Då kan man alltid skicka Picard till ett café i Paris, eller varför inte låta den virtuella verkligheten på olika sätt spåra så att den påverkar den “verkliga” verkligheten. Elementary… är ungefär vad man får när man gifter de här två undergenrerna med varandra. Androiden Data i en virtuell verklighet som hotar hela Enterprise.

Jag bävade faktiskt när jag insåg varthän det här avsnittet barkade. Att se Data springa runt med ett förstoringsglas iförd en Sherlock-hatt i brittisk är ju inte direkt det första man väntar sig när man ska se en science fiction-serie. Men det är väl en del av vad som gör The Next Generation så unik, antar jag. På gott och ont. Nu nöjer sig ju inte manusförfattarna med att göra ett rent fan boy-avsnitt, utan lägger flera olika metanivåer på ämnet. Det blev inte så pjåkigt till sist.

tng elementary 3För mig som gammal The Nanny-fantast var också roligt att för en gångs skull se Daniel Davis i någon annan roll än som sur brittisk butler. Även om rolltolkningen som sur brittisk mästerkriminell inte verkar ligga jättelångt från den bitchige Niles (att IMDB listar The Nanny som Mitt liv som mamma är däremot så konstigt att den som hittade på den svenska titeln borde göra någon form av offentlig avbön). Däremot är det ju ett stort fail i avsnittet i stort att Moriarty aldrig blir särskilt läskig. Intrigen faller liksom lite på det.

Så min sammanfattning av det här avsnittet är något i stil med: Sherlockfobiker (i Star Trek-sammanhang åtminstone) är ändå hyfsat road av ett avsnitt där Data springer runt i en Deerstalker-hatt. Det är bra kämpat av Team TNG.  

Förresten, är det bara jag som tyckte att det var en sexuell underton i den här dialogen, när Moriarty och skeppsläkaren Pulaski ska ta avsked:

PULASKI: It could be a long time. Time won’t pass for you, but I may be an old woman.

MORIARTY: But I’ll still fill you with crumpets, Madam

Tekakor känns verkligen som en jättekonstig omskrivning för sex.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 131 tv-avsnitt.