Star Trek-litteratur: Den jättedåliga bakom kulisserna-skildringen om The final frontier

captain's logJag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.

Boken hittade jag när jag försökte göra en förteckning över självbiografier med Star Trek-anknytning och insåg att jag helt missat den här bokens existens. Fast, egentligen kan man inte kategorisera den som en memoar, trots att det låter så i den långa titeln. Boken är egentligen mer av ett långreportage, en bakom kulisserna-skildring om hur långfilmen Star Trek: The final Frontier kom till, skrivet i bästa skoltidningsstil.

Författaren är William Shatners dotter Lisabeth, som reder ut allt kring familjeförhållandena och eventuell nepotism i bokens inledning. Där beskriver hon hur det var att växa upp som dotter till kapten Kirk (en kändisbarnsupplevelse som påminner en hel del om den som  Leonard Nimoys son Adam skrev om i sin självbiografi). Men det märkliga är att Lisabeth håller fast vid sin dotterroll även i fortsättningen av boken. William Shatner, som ju regisserade filmen, kallas för father genom hela boken. På nästan varje sida blir vi alltså påminda om att det är en dotter som skriver som pappas bok, vilket förstås ger ett onödigt fjantigt och osjälvständigt intryck av författaren. Lisabeth Shatner tar mycket riktigt också allt William Shatner säger och tycker och gör på ett enormt allvar, vilket ganska snart börjar kännas lite pinsamt – det är ju inte som att The Final Frontier är en särskilt älskad film. Tvärtom.

star trek frontier 3Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.

star trek frontier 2Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.

Lisabeth Shatner känns inte heller riktigt som en auktoritet på området filminspelningar, bitvis är det som att läsa en barnbok när hon förklarar hur en filminspelning går till som om läsaren vore en total novis på området. Det är så dåligt att jag bitvis satt och skrek åt boken medan jag läste: JAG VET VARFÖR DET BEHÖVS EN KOSTYMÖR OCH DU BEHÖVER INTE FÖRKLARA VAD EN BLUESCREEN ÄR HELLER. Å andra sidan bjussar hon rätt mycket på saker som går fel under inspelningen också. Jag har läst många inspelningskildringar som handlar om kampen mot klockan, om hur man fått stryka scener när någon av alla de saker som kan gå fel under en filminspelning går fel. Men när jag läser den här boken (orkar inte skriva hela titeln en gång till) så undrar jag hela tiden var producenten håller hus. Shatner och hans team drabbas gång på gång av tidsödande missförstånd, tekniska lösningar som inte håller måttet och ett inspelningsschema som verkar bygga på en helt orealistisk glädjeplanering.

 

Det känns som om alla positiva sidor av Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner är helt ofrivilliga. Eller. Så är det inte alls på det viset. Lisabeth Shatner kanske är en ulv i fårakläder, och använder medvetet en barnslig berättarstil för att hämnas på sin självupptagna pappa. I så fall är det här en enormt lyckad publikation. Hur det nu än var med det så valde pappa William att samarbeta med andra författare i sina bokprojekt framöver.

BONUSINFO: Från början var det ju tänkt att Sean Connery skulle spela sektledaren Sybok. När han var upptagen med en annan film så funderade Shatner tydligen på en känd svensk skådespelare som ersättare – men backade ur när han fick reda på prislappen. Kan det möjligtvis ha varit en viss Max von Sydow?

BONUSINFO 2: En annan av Shatners idéer som stoppades var förresten att Sybok skulle rida på en enhörning.

BONUSINFO 3: Shatner ville att de dramatiska scenerna när Kirk och de andra skulle möta Gud skulle utspelas på en planet som befanns sig i universums mittpunkt. Detta skrotades efter att man tagit in en expert som berättade att det inte finns någon mittpunkt i universum, och om det fanns det så vore det ytterst märkligt om någon lyckats upptäcka den – med tanke på hur stort universum är.

 

Star Trek-memoarer. Del 2: I am not SPOCK av Leonard Nimoy (1975)

st i am not spockDet är ganska många som har feltolkat titeln på den här boken. Att Leonard Nimoy döper sin självbiografi till I’m not Spock handlar inte om att han vill distansera sig från rollen som gjort honom till en kultfigur. Snarare ska man tolka bokens namn som en del av ett mer filosofiskt resonemang. Han är ju inte Spock. Men å andra sidan, om inte Leonard Nimoy är Spock, vem är då Spock?

Nimoy försöker sig på att diskutera sitt förhållande till sin rollfigur på ett lite mer djuplodande sätt än man brukar. De flesta skådespelare brukar ju ofta vara upptagna med att förklara hur olika de är figuren de spelar. Nimoy försöker istället gå ett steg längre i andra riktningen. När blev Spock egentligen till? Hur gick det till? Och hur känner Leonard Nimoy när Star Trek-fansen så uppenbart älskar Spock och inte Nimoy?

What is this relationship between Spock and me? Is it like the Corsican brothers? Even when miles apart one felt the pain when the other was injured! Empathy. Maybe that’s the answer. But there’s a difference. The Corsican brothers could exist in two different places at the same time. Spock and I cannot.

And it’s more complicated than that. Perhaps worse than that. The question is is, without Spock, who am I? Do I, or would I, exist at all without him? And without me, who is he? I suspect he might do better without me than I without him. That bothers me. Or more accurately,

it concerns me.

That’s why I’m writing this book.

Nimoy skriver bland annat om sina upplevelser när han reser runt till frågestunder på skolor och inför Star Trek-fans. Hur det finns en sorts spänd stämning och uppdämd förväntan i rummet fram tills dess att han ger efter och bjuder på en Spockism. Hur han kan dra ner skrattsalvor bara genom att till exempel ifrågasätta logiken hos den som ställer frågan. Och hur han gång efter gång tvingas inse att fansen älskar Spock, men faktiskt inte är särskilt intresserade av Nimoy. Ett ämne som han i boken tar upp genom långa dialoger mellan Spock och Nimoy. Så här, till exempel:

Recently I sat with a group of actors I’d just met. We talked of theatre, plays, TV,characters.Good talk. And then as I was leaving one of the actresses said, “Leonard, we loveyou.” I smiled and I was warmed. I said, “Thank you” but I wanted to add, “I’ll tell him when Isee him.”…

SPOCK: Tell her I accept her compliment, emotional though it may be.

NIMOY: What compliment?

SPOCK: She said they love me.

NIMOY: That is not what she said. She specifically said, “Leonard, we love you.” And I know there’s nothing wrong with your hearing!

SPOCK: If you’re so certain of her intent, why are you becoming agitated?

NIMOY: That’s ridiculous. Every time I’m paid a compliment you grab it away. You grab it up for yourself!

SPOCK: Would she have paid you that compliment if not for me?

NIMOY: No!

SPOCK: Then how can you claim it for your own?

You see what I mean?

I am not Spock.

But I’m close to him. Closer than anyone. How much closer can two people be than to stand in the same body, occupy the same space?

Alltså, jag älskade verkligen de första kapitlen av boken när Nimoy håller på så här. Och kanske gör det mig ganska lik de där fansen när Nimoy ska föreläsa för i boken. För vad är det han gör egentligen? Jo, bjussar på Spockismer, för att jag som läsare ska bli nöjd och glad.

Leonard Nimoy verkar också angelägen om att visa världen att han är långt ifrån någon skådis-bimbo eller spratteldocka framför kameran. Han publicerar kopior på brev från produktionen av Star Trek-serien där han kommer med synpunkter på invändningar mot manusen (en del av de saker han klagar på är ganska lika en del av de saker jag tar upp i mina blogginlägg, som alltför slappt återanvända intrigidéer eller logiska kullerbyttor i handlingen). Att serien (och Spocks rollfigur) inte utvecklades i den riktning som Nimoy själv föredrog framgår tydligt i ett brev till Gene Roddenberry när det är dags för seriens tredje säsong. Spock, skriver Nimoy, har förenklats till variationer på sex teman:

  1. Ett höjt ögonbryn

2, Replikerna som innerhåller något av orden “fascinating”, “logical” och “illogical”

3. Att Spock nyper någon i nacken, varpå denna person svimmar av.

4. En replik i stil med ”Jag är ledsen kapten, men med den information jag har nu kan jag inte ge något svar”.

5. Eller en replik i stil med ”Det här är en klass M-planet som kan ha mänskligt liv”.

6. Ytterligare ett av alla dessa dussinbråk med McCoy som avbryts av en förnumstig Kirk.

“Låt Kirk vara en LEDARE” avslutar Nimoy sin rant, “vilket för mig innebär att undersåtarna får behålla sin värdighet”. Om man ska tro Leonard Nimoy så ledde oklarheten kring vem som egentligen var Star Treks huvudperson, Spock eller Kirk, till att Spocks personlighet blev allt mer urvattnad. Under säsong tre tycker dock jag att Spock får allt mer utrymme, så kanske gjorde det där brevet trots allt någon nytta.

Nimoy håller däremot inte med. Han var ordentligt missnöjd med den tredje säsongen, och avslöjar att om inte serien hade lagts ner efter den tredje säsongen, så hade han i vilket fall försökt ta sig ur sitt kontrakt. Dessutom passar han på att konstatera att han anser att Turnabout Intruder är ett sexistiskt avsnitt.

Mot slutet av boken lämnar Nimoy Spock bakom sig och skriver om sitt arbete i tv-serien Mission: Impossible och olika teaterproduktioner. Men också om sitt nyväckta fotointresse, som bland annat resulterat i två olika bokprojekt så här långt i karriären.

Som helhet, en bok som visar på Nimoys vilja att vara mer än Spock, utan att för den delen förminska eller bagatellisera betydelsen som vår vän från Vulcan haft i hans liv. Och som också visar att Nimoy har betydligt större ambitioner än att gå till historien som enbart en man med spetsiga öron. 

Betyg: 7/10

Och som en liten extra bonus, här är några av avsnitten som Spo….förlåt Leonard Nimoy gillar bäst:

This Side of Paradise

The City on the Edge of Forever

Amok Time

Dagger of the Mind

The Menagerie

Devil in the Dark

The Enemy Within

Star Trek-memoarer. Del 1: My Incredibly Wonderful, Miserable Life: An Anti-Memoir av Adam Nimoy.

adam nimoy bokJust nu pågår en kickstarterkampanj för dokumentärfilmen For the Love of Spock (55 timmar kvar när jag skriver det här, för att vara exakt). Det är Adam Nimoy, Leonard Nimoys son, som försöker få ihop pengar för att kunna färdigställa en dokumentär om pappa Leonard och hans rollfigur Mr Spock lagom till Star Treks 50-årsjubileum nästa höst.

Arbetet med dokumentären inleddes redan före Leonard Nimoys död i våras, men var kanske ändå ett inte helt väntat samarbete för de som läst Adam Nimoys självbiografi My Incredibly Wonderful, Miserable Life. Här återkommer han flera gånger till den trassliga och struliga relationen till pappan. Visst slutar det hyfsat harmoniskt, men ett gemensamt filmprojekt var ändå inte en självklarhet.

Adam Nimoy, som regisserat avsnitt av NYPD Blue, Star Trek: The Next Generation, Babylon 5 och Gilmore Girls, lyckades nämligen köra sin karriär i botten med hjälp av ett långvarit drogmissbruk. Större delen av självbiografin handlar just om vägen tillbaka – via en sårig skilsmässa och en rad AA-möten.

nimoy_family_aAdam Nimoy gör redan på bokens första sidor klart att det han inte skrivit den för Star Trek-fans. Att han själv tänker vara huvudpersonen i sin egen självbiografi. Men visst finns det en hel del tillbakablickar på en barndom med en pappa som var en stjärna. Men familjelivet var inte särskilt härligt. Bland annat beskriver Adam Nimoy den inte helt härliga känslan när man tog bilden här ovan – ett sanningsenligt porträtt av en dysfunktionell familj enligt författaren. Men boken tar också upp bråken mellan far och son som vuxna, som till exempel det brev som Leonard Nimoy skrev till Adam där han listat 20 år av oförätter som han gärna ville ha förklaringar till av sonen (hela boken är för övrigt godkänd av pappan, som enligt Adam Nimoy inte ska ha velat ändra en mening i den).
Men trots en allmän frispråkighet dröjer det till sidan 247 innan det bränner till på allvar, tycker jag. Då kommer några meningar där Adam Nimoy försöker beskriva hur det egentligen känns att vara son till en stjärna. Att det är okej när man är liten, då omges man liksom av glöden, värmen, kändisskapet. Men när man blir äldre blir det snabbt kallt. Förälderns kändisskap har inget att göra med barnet, egentligen. Trots det jämförs allt man gör ständigt med förälderns framgångar, skriver han – i det här fallet både av omvärlden och av Adam Nimoy själv.

Från början var också tanken att dokumentären skulle handla om Spock, och inte så mycket om Leonard Nimoy. Men efter Nimoy Seniors bortgång har planerna förändrats, och nu ska Adam Nimoy också få in sin pappas liv i filmen. Lite ironiskt, trots allt. Men åtminstone verkar ju hans terapi ha fungerat.

Som helhet är My Incredibly Wonderful, Miserable Life underhållande läsning. Adam Nimoy är en effektiv och rolig skribent. Men jag blev en smula uttråkad över alla dessa passager om hans relation till sina barn. Visst, jag förstår att den röda tråden i berättelsen är just faderskap, och att han gärna vill skriva om hur han försöker vara en annan sorts pappa än Leonard Nimoy var. Men om Adam Nimoy nu ska göra sig själv till huvudperson i sitt eget livs historia, så hade jag kanske läst lite mer om hans yrkesliv och lite mindre om hur han skjutsar sin tonårsdotter över hela stan, fram och tillbaka, vareviga dag.

Betyg: 6/10