Star Trek-relaterat: Harold Pinter, Patrick Stewart och jag.

no-mans-landLiveteater från London på Bio Rio med Patrick Stewart och Ian McKellen på scen. Självklart var jag tvungen att köpa en biljett. Log lite för mig själv när Bio Rio använde sig av Star Trek, Sagan om ringen och X-men som försäljningsargument på sin hemsida för att sälja in de två stjärnskådespelarna. Pinterpjäsen No man’s land handlar ju varken om rymdskepp, trollkarlar eller mutanter. Däremot är det en ganska typisk Pinterpjäs med en ganska oklar intrig, absurda konversationer och en ständigt skiftande maktbalans i spelrummet.

Stewart och McKellen har tidigare spelat No man’s land på Broadway, men har nu turnerat Storbritannien runt i en ny uppsättning av pjäsen – om än med samma regissör. Och även om No man’s land tydligen är en pjäs som Stewart älskade som ung, så var det här till stor del McKellens uppvisning. Han liksom fladdrade runt i rummet, ständigt babblande och kvittrande medan han utan ansträngning skiftade mellan olika spelstilar. Och han var heller inte främmande för lite gammalt hederligt publikfrieri när det krävdes för att ta hem skratten.  Stewart var “the straight guy” i jämförelse. Nedtonad och bitvis fåordig spelade han en rollfigur som troligtvis var på väg in i demenssjukdom. Kort sagt, McKellen var fabulös och Stewart lite trist och intetsägande.

 

Att se teater på bio har både sina för- och nackdelar. Bland de bra sakerna är till exempel att kameran då och då ger en närbilder på skådespelarna, och att den bitvis snåriga Pinterpjäsen var textad på svenska. Samtidigt kände jag mig lite alienerad när publiken på plats skrattade och skrattade och jag själv satt i en ganska tyst salong på Hornstull.

Samtidigt. Det här var ingen uppsättning jag någonsin hade haft chansen att se i vanliga fall. Och nu kan jag i varje fall skryta med att ha sett Patrick Stewart som teaterskådis också. Lyxigt, var väl den starkaste känslan jag hade när jag gick därifrån.

 

Lägesrapport: Jag erkänner. Jag har varit otrogen.

gilmore-fan-event

Tjena, det var ett tag sen sist. Om du tycker att frekvensen av uppdateringar här har varit oroväckande låg på sistone så stämmer det. Och det har sina skäl.

Det är dags att erkänna. Jo, jag har varit otrogen. Jag har hållit på med andra tv-serier vid sidan om. Eller, en framför allt. Den här hösten har jag visst klämt 158 avsnitt av en serie som varken utspelas i rymden eller ens i framtiden. Värdefull tv-tid som borde ha ägnats åt Star Trek. Men ibland måste man bara ha lite omväxling i kosten, och Gilmore girls var ju något mer lättsmält tittning än Trek-serierna. Och jag slapp blogga om avsnitten.

star-trek-gilmore

Den här bilden är ett montage! OBS!

 

Men helt orelaterat till Star Trek är det förstås inte. I mitt pågående forskningsprojekt “Star Trek i populärkulturen” är det förstås av högsta vikt att närgånget granska vilket genomslag Star Trek haft i till exempel en serie som Gilmore Girls, som ju gjort sig känd för att peppra sin snabba dialog med otaliga populärkulturreferenser. Så medan jag tittade på Gilmore Girls så skrev jag exalterat upp varenda Star Trek-referens jag hann uppfatta. Tyvärr organiserade jag aldrig riktigt mitt anteckningssystem, så de där anteckningarna är spridda i tre olika block och dessutom finns det några lösa ensamma lappar samt en del förvirrade anteckningar i telefonen. Sån himla tur att någon annan redan gjort allt jobbet åt mig och sammanställt alla Gilmore Girls/Star Trek-referenser på den här sajten.

I fjorton av de 158 avsnitten refereras det till Star Trek, vilket alltså ger en procentuell andel på 8,8 procent. Det är också värt att notera att referenserna i stort sett upphör i seriens sjunde säsong, då Gilmore Girls skapare Amy Sherman-Palladino har lämnat produktionen.

Helt märkligt att referenserna dyker upp är det kanske inte med tanke på att en av rollfigurerna heter Kirk. Däremot kan det uppfattas som lite irriterande att  Lorelai (mamman i serien för GG-noviser) uttalar sig nedsättande om trekkies typ två gånger, trots att hon sedan själv glatt skämtar om cloaking devices och Sulu. Så mycket för nördrespekten, liksom. Lite nattståndet kan man också tycka att i stort sett alla referenser handlar om originalserien – inte så mycket The Next Generation och definitivt inte Voyager eller Deep Space Nine här.

Och vad är det för referenser då? Ja, det är allt från väldigt enkla:

RORY: Ugh. What about space?

LORELAI: It’s the final frontier?

(säsong 7, avsnitt 1 – det var alltså den enda gången Star Trek nämndes i den säsongen)

Till mer invecklade resonemang:

I de fyra långfilmslånga avsnitten som släpptes häromveckan, och som på nytt har Sherman-Palladino vid rodret, verkar Amy dock ha övergivit Star Trek till förmån för Star Wars. Bland annat ligger Rory med en kille utklädd till en wookie. Mycket upprörande!

 

 

 

Trekkies och Trekkies 2. Dokumentärerna om fansen.

trekkies 4

trekkies 2Just nu håller jag på att läsa in mig lite på fandomen inom Star Trek, och då kan man inte riktigt hoppa över de här två dokumentärerna (som ingick i det där generösa nödlånet från Johan förra sommaren – snart ska du få tillbaka rubbet, jag lovar!). Den första, Trekkies (1997), är en lågbudgetproduktion som lyckats skrapa ihop mycket freakshow för pengarna. Ledsagare in i Trekkies-universumet i bägge filmerna är Denise Crosby (Tasha Yar i The Next Generation). I den här första filmen får hon träffa mestadels rätt udda figurer som får berätta om sin fascination för alla saker som är Trek. Bland höjdpunkterna finns en man i kvinnokläder som sjunger en filk-sång, en tandläkare som trekifierat hela sin mottagning samt en intervju med meta-kändisen Barbara Adams som fick massor av uppmärksamhet när hon satt i juryn i Clinton-anknutna Whitewatermålet klädd i sin Trek-uniform. Vi får inte heller glömma den lite aspige Gabriel Koerner som fick sin egen tagline när intervjun blir avbruten av att det ringer i telefonen: “Peter, this is the worst time you could have called! Go away! … ok bye.

Trekkers 2 (2004) verkar ha en betydligt större budget. Fred Schneider, sångaren från B-52:s, har gjort en låt till filmen och Crosby och hennes team reser den här gången till Europa och Latinamerika för att kolla in till exempel tyska och brasilianska trekkers. Man tillåter sig också att vara lite meta, och hälsar även på hos personerna som var med i första filmen. Bland annat en några år äldre Koerner som får visa upp sin flickvän och förklara att han faktiskt får ligga – trots sin nördighet. På slutet får också en rad fans berätta vad de tyckte om den första filmen, ett sätt att följa upp den kritik man lär ha fått av en del, som tyckte att regissören Roger Nygard gjorde sig lustig på trekkers bekostnad i den första filmen.

trekkies 3Och, jo, jag mådde nog lite mer dåligt av den första filmen. Det finns en hel del skämskudde-ögonblick i den då jag satt och gnydde av obehag för mig själv i soffan. I Trekkies 2 ges en lite mer nyanserad bild av fansen, och fler av seriens goda, universella och inspirerande aspekter tas upp. Det känns också som att många som är med i del 2 har sett den första filmen, och liksom gör sina uttalanden med den i åtanke. En smula mer förberedda och nästan lite medietränade av att ha sett folk göra bort sig i del 1.  Personligen är det fans utklädda till klingoner som jag har det svårast för. När de ska försöka vara tuffa och hårda som klingoner så blir det oftast så hemskt och skevt, eftersom de försöker vara coola klädda i riktigt fula och dåliga kostymer. De är liksom skräckinjagande på ett helt annat sätt än de själva tror.

I dag är det väldigt få som skulle tycka att det Trekkers eller Trekkies håller på med är vkonstigt. Fandom har blivit allt mer mainstream och accepterat. Till och med My little pony-fanatikerna, bronies, får väl räknas om inkorporerade i samhället i dag. Men det är något med “snällheten” inom Star Trek-fandomen som kanske gör att aningen fler outsiders säker sig dit. Kanske beror det på att rollfigurer som Spock och Data skildrar ett utanförskap. De må vara hyperintelligenta, men förstår inte sociala koder och tysta överenskommelser.

Podcasten En svensk tiger pratar Star Trek och vikten av optimism och framtidstro.

en-svensk-tiger

Den här bloggen nämns i förbifarten i det senaste avsnittet av historiepodcasten En svensk tiger, med Henrik Arnstad och Ola Larsmo. Ett avsnitt som åtminstone halvvägs handlar om Star Trek, men som sedan snöar in mer allmänt på vikten av optimism och framtidstro.

Och det är faktiskt fascinerande lyssning (även om vissa av mina läsare här kommer att bli lite irriterad på några hafsiga faktafel). Och jag blev faktiskt lite oväntat tankfull av den här podcasten.  Jag fick dåligt samvete av den. Eftersom jag känner att jag nog är en av de där dysterkvistarna som de pratar om i programmet. En post-apokalypsfascinerad dystopiker som tar varje negativ nyhet som intäkt för ett “vad var det jag sa, snart går mänskligheten under”. Kanske är jag rentav faktarestistent när det gäller positiva nyheter, och eventuellt till och med en av dem som bidrar till att sprida en känsla av undergång och pessimism inför framtiden. En sån där känsla som kan bli en självuppfyllande profetia.

Samma dag som jag lyssnade på den här podcasten hade jag hängt med min kompis D. Han berättade för mig att han tappat tron på mänskligheten efter att ha sett spelfilmen Son of Saul. Men att han fick tillbaka den igen efter att ha sett dokumentären Shoah. Två filmer om förintelsen, men där dokumentären fick honom att känna att livet alltid går vidare, oavsett vad som händer.

Samtalet med D. och det där podcastavsnittet efter varandra blev en rätt ordentlig tankeställare. Och kanske kommer jag att titta lite mer förlåtande på Star Trek ett tag nu. Sluta gnälla om de dramaturgiska bristerna i en serie där alla är hyvens och där allt ordnar sig. Och tänka att Star Trek kanske är en av de få serier som faktiskt säger till oss “allt kommer att bli bra, allt kommer att ordna sig, vetenskapen fixar allt trubbel”. Ja, förutom allt bråk med Romulanerna då.

Det här är mitt tjugotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

 

 

 

Luke Butler och hans Star Trek-konst

elephant star trek

Står man bara framför en tidningshylla tillräckligt länge så brukar det nästan alltid dyka upp något Star Trek-relaterat. Den här gången var det konstmagasinet Elephant som lagt en ikonisk bild från originalserien på sin förstasida. Eller, rättare sagt, en bild av en bild från originalserien. Konstnären Luke Butler hämtar nämligen gärna sina motiv från film och tv, och en av de barndomsserier som dykt upp i hans konstnärsskap är just Star Trek.

elephant star trek uppslagI artikeln inuti tidningen berättar hon om hur kapten Kirk var en av hans första manliga förebilder – ett bossigt machoideal som hans mamma pedagogiskt försökte få honom att överge. Fast numera är det snarare Kirks svagare och mer känsliga ögonblick som hamnar i hans bilder. Då och då målar Luke Butler även in sig själv i motiven, men då som någon av rödskjortorna – det vill säga de utbytbara statisterna som alltid var de som gick åt när någon ur Enterprises besättning dog under ett uppdrag.

Läs mer om Luke Butler här. 

Det här är mitt femte inlägg i årets #blogg100-utmaning. 

Star Trek i populärkulturen: Robocoprah Winfrey-hyllningen.

Torsdag är deadlinedag när jag ska sända Kino på fredagarna. Därför blir dagens blogginlägg lite kortfattat. I dagarna kom boken Robocoprah Winfrey ut. En samling bilder från Kalle Mattssons Tumblr Buffalobillgates där han sysslar med något slags dubbelt ordvitsande. På varje sida mixas två namn och två porträtt samman till ett. Och vad finner jag när jag förstrött bläddrar i den ganska roliga boken vid kaffekokaren på jobbet? Jo, men visst dyker en viss Spock upp. Eller ska vi kalla henom Spockahontas?

IMG_1865

Star Trek i populärkulturen: Den filosofiska parodin.

st filosofiserie

Den här gången var det Gaia som hann först med att tipsa om en Star Trek-parodi åt mig, eller om man kanske ska kalla det här för en snäll och kärleksfull drift med Star Trek-konceptet. Det handlar om det senaste tillskottet på sajten Existential Comics där man varje vecka publicerar tecknade skämtserier om filosofer.

st filosofiparodi 2Just den här serien ägnar man alltså åt Star Trek, ochj olika personligheter från filosofins historia får ta över huvudrollerna. Den skotska 1700-talsfilosofen David Hume gör rollen som Kirk, Bertrand Russell (logiker och initiativtagare till en kampanj mot idealism) spelar Spock, medan Immanuel Kant blir Khan (Kant gick bland annat i polemik mot Hume).

Jag kan inte så mycket om filosofi, men fem minuters googlande kring huvudpersonerna i den här serien, samt en pedagogisk förklaring av skämtet på själva websidan gav trots allt en känsla för hur man skulle kunna göra en filosofisk analys av Star Trek (vilket säkert har gjorts på en rad olika sätt, jag har bara inte hunnit dit ännu). Men framför allt bjussar det här avsnittet på en väldigt rolig slutpoäng – framför allt för en person som jag, som precis har sett om The Wrath of Khan.

st filosofiparodi 2