Två dagar på Worldcon!

Mad Max-smeder på Worldcon i Helsingfors

 Så har alltså mitt Star Trek-uppdrag nu fört mig hit, till världskongressen för science fiction som i år arrangeras i Helsingfors. Det hade jag nog inte ens kunnat föreställa mig för några år sedan, jag som nästan var kroniskt rädd för nördar på den tiden.

Men nu är det mest trevligt. Att strosa omkring på kongresscentret är lite som att släntra runt på Pride House. Alla får liksom vara som de är, Om veteranerna tycker att det viktigaste med konventen är att träffa gamla vänner, så siktar nog många av oss noobs in oss på olika paneldebatter och samtal. Kvaliteten varierar, samtidigt som jag ibland inte ens märker själv att jag faktiskt får orientering efter orientering i ämnen och debatter som jag inte kände till alls före seminariet.

Nu ska jag lägga mig. Imorgon bitti ska jag försöka bestämma mig om jag vågar gå på ett Star Trek-meet up, eller inte. Men om inget annat borde jag väl göra det för att kunna skriva ett rafflande blogginlägg om det, eller hur?

Jag har också gjort lite radio om den här tillställningen. Ett lite introduceranded reportage om min först dag på kongressen. Bland annat så träffade jag hedersgästen John-Henri Holmberg. Det inslaget kan du lyssna på här!

Snart tillbaka med lite mer Star Trek-relaterat innehåll här!

Första gången. Om Fantastika 2016.

 

fantastika 3

Jerry Määttä berättar om trender kring jordens undergång inom science fiction på Fantastika.

 

 

Det här projektet handlar inte bara om äventyren som inträffar i Star Trek-universumet. Det handlar i lika stor utsträckning om min egen upptäcksfärd in i fandom och nörderi. Det är inte så mycket att boldly go where no one has gone before, utan stigen är snarare väl upptrampad. Men för just mig är det ändå en process fylld med förstagångsupplevelser..

I vintras var jag till exempel på Science fiction-mässa i Stockholm. En ganska lam tillställning där jag kände mig lite mer awkward än vanligt. Det var mycket kommers och cosplay, men allt var liksom lite stelt. Jag pallade inte ens gå fram och prata med de glada personerna i Star Trek-montern.Och de där märkliga köerna där man fick betala för en autograf och en selfie – en så himla konstig grej.Jag missade i och för sig de snack och samtal som hölls där, så helt rättvis är inte mitt utlåtande. Och att jag åkte hem med några Linda och Valentin-album är jag tacksam över idag. .

fantastika 2

Mats Strandberg berättade om sn senaste skräckroman Färjan.

Men det var ändå anmärkningsvärt hur stämningen var totalt annorlunda när jag besökte science fiction och fantasykongressen Fantastika 2016, årets Swecon-arrangemang. En tillställning som är så pedagogisk mot förstagångsbesökare att man till och med skriver så här rart på sin hemsida: “På ens första kongresser är det ofta programmet som är viktigast, innan man känner så många av de andra deltagarna. Medlemmarna är, kort sagt, där för att ha kul, vilket för en del innebär att gå på jättemånga programpunkter och för en del att hänga i baren hela helgen”. För min del var det rätt så mycket seminarie-extravaganza. Jag valde bort de mer interaktiva workshopsvalen (man ska ha något kvar att längta efter i livet), men var fullt nöjd med att få lyssna på seminarer som hette saker som Feministisk science fiction på sjuttiotalet och idag, Kulturell appropriering och exotisering och Robotars moral. Jag hittade en (för mig) ny och intressant tv-blogg, Onda cirkeln. Och så fick jag en snabb men effektiv introduktion i hela SF-coniversumet genom att gå på presentationen av nästa års Worldcon i Helsingfors och Caroline Mullans seminarium om sitt liv som SF-nörd. Allra mest intressant var det förstås för en dystopiker som mig att lyssna på Jerry Määttäs föredrag om jordens undergång och trender inom apokalyptiska scenarion inom science fiction. Blev ännu mer sugen på att läsa ännu mer SF, men först var det visst ett litet Star Trek-projekt som skulle avslutas.

I stort var jag väldigt positivt överraskad av Fantastika. Välorganiserat, mysigt och med hög nivå på de flesta paneler och seminarier som jag var på. Och jag blev supersugen på att åka till Helsingfors nästa år…

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 254 tv-avsnitt. 

Science Fiction-mani: Linda och Valentin

linda och valentinDet kanske är lite märkligt att börja skriva om annan science fiction här, när jag så uppenbart ligger så långt efter min ursprungliga tidsplan och det bokstavligen ligger högar med Star Trek-litteratur i min lägenhet som väntar på att bli genomläst. Men jag är nog inte samma typ av självplågare som mina kompisar i Lundellbunkern, min bildningsresa är mindre av ett fakirnummer och mer något där jag försöker hålla lusten och nyfikenheten vid liv. Det betyder att jag inte riktigt kan hålla fingrarna borta från annan science fiction.

I vintras var jag till exempel på science fiction-mässan i Stockholm och tittade lite. Första gången som jag var på ett sånt event överhuvudtaget. Vågade inte riktigt gå fram och prata med Star Trek-organisationen (tänker att det ska komma lite senare på den här resan) utan gick mest runt och dreglade över andra saker som jag ville kolla på och läsa. Bland annat så köpte jag den första delen av förlaget Cobolts återutgivning av den tecknade serien Linda & Valentin. Och nu har jag äntligen haft tid att läsa. Och jag är….förtjust.

Jag läste aldrig serierna när jag var barn. Höll mest på med Spirou, men var nyfiken på både Yoko Tsuno och Linda & Valentin som gavs ut av samma förlag. Men är nu helt imponerad av världsbyggandet och själva tecknandet. Bara i det här första avsnittet så känns det dessutom som att det sker en ganska stor utveckling. Från det lite flamsigare tillltalet i De onda drömmarna, till stor naturkatastrof i Det stigande vattnets stad och konspirationsteorier i De tusen planeternas rike. Lite förvånad är jag över ett visst mått av realpolitik i serien. I serien är året 2720 och Linda och Valentin tjänstgör som rumtidsagenter som bekämpar pirater som missbrukar möjligheten att resa i tid och rum. Men ute på sina resor så samarbetar man redan i det första albumet ofta med lokala krafter som ibland är rena skummisarna. Det finns en pragmatism här som jag tycker är lite ovanlig inom science fiction, framför allt när den som här verkar vara riktad mot en lite yngre publik. Jag är i alla fall hooked, nu.

Det här är förresten mitt tolfte inlägg i årets #blogg100-utmaning.