ENT: Borderland, Cold Station 12 och The Augments. Tre avsnitt om doktor Soong och hans genetiskt förbättrade barn.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det verkar som om den nye showrunnern för Enterprise verkligen gillar det här med sammanhängande avsnitt. Efter att han inlett säsongen med ett dubbelavsnitt, så kommer nu en trippelstory. Tre avsnitt om doktor Arik Soong, pappan till Noonian Soong (han som i framtiden kommer att konstruera androiden Data). Och tydligen var den där farsan någon form av blandning mellan knäppgök och hyperintelligent geni. Men var han egentligen en ond brottsling? Det är väl det som de här avsnitten försöker ta reda på.

När avsnittet tar sin början sitter Arik Soong inspärrad i en cell, där han med hjälp av enbart penna och papper arbetar med nya vetenskapliga projekt (om han får tillgång till en dator så hackar han tydligen genast in sig i något system och försöker fly). Om jag förstått allt rätt så sitter han i fängelse eftersom han stulit ett gäng befruktade och genetiskt förbättrade embryon för att starta en egen klan av superbarn. Embryona är en rest av The Eugenics War – det rasbiologiska kriget som höll på att utplåna mänskligheten (och som är en del av förspelet till långfilmen The Wrath of Khan.

Hela det där gamla projektet med att skapa övermänniskor har, bokstavligt talat, hamnat i frysboxen under det nya styret på Jorden och det Soong gjorde något som ses som ett allvarligt brott. Barnen som blev resultatet av hans stölden är däremot nu helt försvunna, och doktor Soong själv har inte sett dem sedan de var tio – nu är de typ vuxna.

Och superkidsen har bestämt sig för att det är inte längre är någon mening att gömma sig. Archer söker upp Soong efter att hans genetiskt förbättrade provrörsbarn, som tydligen kallas för the augments, kapat ett klingonskt rymdskepp. Nu behöver han Soongs hjälp för att hitta dem, innan den här incidenten utvecklas till en konflikt mellan Jorden och det klingonska imperiet. Den där attacken på det klingonska skeppet fick vi som tittar se redan i det första avsnittets teaser. En lite speciell upplevelse, eftersom alla som spelar de här augmenterade unga männen och kvinnorna verkar ha detaljstuderat Ricardo Montalbáns skådespeleri när han gör Khan, och tagit efter hans manér. Det fungerar väl inte sådär jättebra för dem, i alla fall inte till en början. Jag kan heller inte förstå varför alla de augmenterade har kläder med hål i. Det ser ut lite som om någon som brukat designa konståkingsdräkter fått i uppdrag att skapa kläder som är så slitna att de går sönder av sig själv. Inte en estetik som direkt förstärker realismen kring de augmenterade underbarnen. För att det där skulle föreställa deras gamla urväxta paltor köper jag inte.

Berättelsen som Soong och hans barn är alltså uppdelad i tre avsnitt:

I Borderland hamnar Archer och de andra på en slavmarknad under sin jakt på de augmenterade. Det är orionerna som helt fräckt transporterar över besättningsmedlemmar från Enterprise till sitt eget skepp, och sedan säljer dem till högstbjudande. Den här slavmarknaden är ytterligare ett exempel på hur Enterprises syn på världen håller på att bli allt mer grotesk och deprimerande. På Jorden är folk xenofober, och så fort man lämnar solsystemet så hamnar man på en slavmarknad som styrs av gröna muskelberg. Som till och med säljer sina egna kvinnor på auktion. Mden kvällen storsäljare verkar vara T’Pol som tydligen dra in massor av pengar, med tanke på hur länge folk håller på och bjuder på henne.

Att Enterprise-besättningen ens hamnar på den här auktionen visar sig däremot vara en del av doktor Soongs plan. Han vill ju inte hjälpa Stjärnflottan att hitta kidsen, utan längtar snarare efter att återförenas med sina barn. För att kunna rädda sina kollegor från slavmarknaden måste nämligen Archer avaktivera alla de elektroniska manicker som sitter fast i halsen på slavarna och håller dem lydiga. Kaos utbryter när Archer gjort det, och Soong passar på att försöka rymma, men överlistas av Archer .

Det är också maktkamp bland de där augmenterade unga personerna på deras klingonskepp. Malik tar över efter Raakin – givetvis genom att döda honom. Inte så snyggt. De där övermänniskorna verkar eventuellt sakna ett överjag, framför allt gäller det för Malik som är den som styr och ställer när de augmenterade bordar Enterprise och tar med Soong därifrån.

Det andra avsnittet av de tre, Cold Station 12, utspelas till stor del på forskningstationen med samma namn. Förutom en massa hemska virus så förvarar man där massor av genetiskt förbättrade foster från tiden för det rashygieniska kriget – men exakt hur de är förbättrade fattade jag nog aldrig. Doktor Soong och hans augmenterade barnaskara är dock på väg dit för att befria sina ofödda “syskon”.

Medan Archer letar efter dem hittar han den plats där kidsen vuxit upp. Där finns också en augmenterad kille som inte visar upp några fantastiska krafter. Honom lämnade de visst åt sitt öde eftersom han skulle sinka de andra med sin normalitet. Men Archer tar med honom därifrån.

Det blir sedan rätt så mycket fram-och-tillbaka-scener på forskningsstationen, där Malik visar sig vara betydligt mer brutal än Soong. Som när han låser in en forskare i ett plastskåp och dödar honom med en skitäcklig sjukdom, allt för att få fram koderna så man kan ta sig in i embryorummet. Archer gör ett misslyckat försök att attackera de augmenterade ombord på stationen, men det leder bara till att Phlox utses som nästa offer för viruskammaren. Det är då Phloxs gamla brevkompis Jeremy Lucas (som bossar på stationen) ger efter och lämnar ifrån sig alla koder. Malik avslutar med att döda sitt ickeförbättrade syskon. Ytterligare ett bevis på hans grymhet, och att Soong inte kan kontrollera honom. Dessutom lämnar han stationen med en liten avskedspresent. En tidsinställd grej som sprider alla de lagrade sjukdomarna på stationen och är tänkt att döda alla ombord. Archer är den ende som kan stoppa detta! Och som han springer för livet!

I The Augments, slutligen, får vi följa upplösningen på maktkampen mellan Soong och Malik. Den augmenterade unge mannen har börjat förakta sin gamle läromästare. Han är trots allt bara en “vanlig” människa, och alldeles för blödig i Maliks ögon. Soong försöker hela tiden minimera antalet döda vid gängets olika operationer, medan Malik tvärtom nästan försöker maximera antalet.

Archer lyckas i varje fall undvika katastrofen på forskningsstationen, om än genom att riskera sitt eget liv. Ett extra plus för scenen där Enterprise spränger en ventil så att Archer ska kastas ut i rymden, så att de sedan kan transportera över honom till skeppet. En lite fiffig variant på den klassiska transportörräddningen, tycker jag. Intressant överhuvudtaget att transportören, som nästan inte användes alls under första säsongen, nu brukas titt som tätt. Och ofta i den där klassiska “vi håller på att dö här, transportera bort oss”-situationen.

Malik upptäcker att Soong fortsätter sina genetiska förbättringar på de embryon man tagit från forskningsstationen – han försöker ta bort våldsamma och aggressiva anlag – något Malik förstås blir extremt arg och upprörd över. Soong blir däremot lika förbannad när han får reda på att Malik tagit med sig några av de värsta sjukdomarna från lagret på forskningsstationen Cold Station 12. Maliks plan är att sprida dem på en klingonsk koloni och på det sättet tvinga fram ett krig mellan klingoner och människor. Doktor Soong säger nej. Det utlöser ett myteri, och Soong hamnar i finkan på det klingonska skeppet man använder sig av. Men då bestämmer sig Maliks flickvän, Persis, att hjälpa till att sätta Soong i en nödfarkost så att han kan fly. När Malik får reda på det dödar han Persis också. Det går undan här!

Enterprise har också lite att fixa med på sitt håll. Man lyckas ta sig ur lite trubbel med ett klingonskt skepp på ett rätt originellt sätt – man drar helt enkelt loss en del av fiendeskeppet med hjälp av sina griparmar. Sedan blir det eldstrid med de augmenterade kidsens skepp. Man lyckas neutralisera den där virusbomben, men Malik väljer att hellre spränga sitt skepp och alla sina syskon i luften än att bli tagen tillfånga av Archer och Co. Tror vi, i alla fall, för lite senare dyker han upp på Enterprise för att döda Soong. Archer skjuter ett hål genom Maliks mage (alltså bokstavligt talat, ett jättestort hål), och så var slutet på historien om den unge augmenten tillända. Soong bestämmer sig efter det här för att byta bana, och satsa på artificiella intelligenser i stället för genetiska förbättringar av människor – även om han konstaterar att det kan ta mer än en generation att komma i mål med den typen av forskning (hint, hint).

Så. Om jag ska sammanfatta intrycken av den här trilogin:

Det är förstås alltid ett nöje att återse Brent Spiner igen (är det något som är lite dåligt med nya Picard-serien så är det väl att vi fått se alldeles för lite av honom där – i alla fall i de sex avsnitt som visats av serien när det här skrivs.) Sedan kanske jag inte tycker att Spiner riktigt kommer till sin rätt här. Soong är en hal karaktär att komma under huden på. Man försöker liksom både skildra honom som en riktig skurk, samtidigt som han har samvete och hatar våld. Och det ges inte särskilt mycket utrymme till reflektion kring konflikten mellan dessa två lägen.

Sedan tycker jag samtidigt att hela den här Soong-trilogin successivt blir bättre och bättre. Det är lite hackigt i början, men i tredje avsnittet så tänker jag knappt ens på de där konstiga hålen i kläderna, eller Maliks överspel. Det blir trots allt en ganska bra prequel att lägga till det vi redan sett av Soongs familjehistoria.

Betyg
Avsnitt 4: 5/10
Avsnitt 5: 6/10
Avsnitt 6: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 4, 5 & 6/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 747 tv-avsnitt.

ENT: Home. Enterprise-crewen tar lite semester – gifter sig, slåss på barer och klättrar i berg.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.

Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.

Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.

Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.

Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.

Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik  “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.

Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 2. Slutet på kalla tidskriget. Hurra!

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jo, visst avslutades Tidens Kalla Krig i och med det här avsnittet. Fick vi reda på vem som slogs i det? Nej. Fick vi reda på vem den där varelsen som stod och pratade med sulibanerna var? Tror faktiskt inte det. Kändes hela den här intrigen till och med mer meninglös när den var slut än när den höll på? Absolut.

Jag, som ändå tyckte att tredje säsongen av Enterprise höll ett visst fokus, undrar vad som hänt med upphovspersonerna nu (hänger verkligen hela den här kvalitetsförlusten på att den nye showrunnern Manny Coto hatade tanken på nazistaliens, som någon av er antydde här i kommentarerna). Manusen i de här första två avsnitten är oinspirerade och intrigerna mekaniska. Till och med masken som avsnittets suliban har ser sämre ut än i tidigare säsonger.

För jag glömde ju att skriva att det dök upp en suliban i förra avsnittet, också. Han är först lika fientlig som vanligt. Tar Tuckers plats när han är fånge hos sulibanerna, och börjar sedan slåss mot Archer när det skett ett fångutbyte och de bägge återvänt till bryggan (en av det här avsnittets hyfsade scener). Men eftersom även sulibanen vill stoppa nazistrymdvarelserna så beslutar man sig för att hjälpas åt med att frige den stackars Tucker, som är bunden i någon skrubb någonstans i rymdvarelsernas högkvarter. Och när de väl blivit klara med det så kan Enterprise bomba stället. Ett sånt där sista minuten-grepp, förstås, där rymdvarelsernas tidstransportör exploderar precis när nazistalienledaren står i transportören och skriker typ NOOOOOOOO!

Det här avsnittet är däremot värt att se för en grej, de fejkade journalfilmerna som utgöra episodens teaser. Svartvita bevis från Hitlers besök i New York. Det där kanske ändå är bland det bästa jag sett i hela Enterprise.

Plotten är annars som den är. Det är en massa friktion mellan nazisterna och rymdvarelserna som hjälper dem, lite oklart om vem som egentligen har rätt att bossa vem. Och nazisterna har förstås rätt i sin misstänksamhet. Rymdvarelserna är bara intresserade av att ta sig hem, och mindre engagerade i den militära konflikten mellan USA och tyskarna.

Etablerandet av Alicia Travers, ett lite halvdant love interest för Archer, utvecklas inte vidare. Kemin är nollgradig, och egentligen längtar hon bara efter sin man. Men Alicia lyckas i alla fall hålla kontakten med några gangsters, de som sedan hjälper till så att Archer och sulibanen kan ta sig in i aliennazisternas högkvarter (var det ett brevinkast som sulibanen flöt igenom) och hämta ut Tucker. Det lyckas, men sulibanen Silik dör däremot där inne.

Det blir en slutscen med tidsagent Daniels också. Han och Archer står i något slags märkligt moln där man ser tiden synkronisera sig igen, lägga sig tillrätta i den gamla tidslinjen igen. Daniels är glad och vill tacka Archer, han är skitsur tillbaka. “Lämna oss i fred nu”, säger han typ gång på gång. Jag känner faktiskt exakt likadant. I alla fall om tidsagent Daniels.

Betyg: 4/10 (tack vare journalifilmen).

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 743 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 1. Archer vs Nazialiens.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag var lika hoppfull som Archer, någonstans där i slutet av säsong tre. Att snart skulle kanske Enterprise få slippa att tjänstgöra som stridsskepp, och få ge sig ut och upptäcka saker i galaxen igen. Men inte än på ett tag, tydligen. För först ska den prövade besättningen på Enterprise skickas 200 år tillbaka i tiden för att försöka bringa ordning i infekterade tidslinjer och en historia som befinner sig i uppluckring. Alien har rest tillbaka i tiden och håller just nu på att se till så att nazisterna vinner andra världskriget. Vilken härlig bajskorv att ta tag i, och vilken fantastisk belöning till Enterprise för att man alldeles nyss räddade Jorden från total destruktion. Men det är tydligen jävligt rörigt med alla tidslinjer i galaxen just nu.

Till och med den störige tidsagenten Daniels har drabbats av det här kaoset. Han stapplar in på Enterprises sjukavdelning med en kropp vars delar befinner sig i olika faser av åldrande. Det här, förklarar han, är en viktig del av slutstriden i det tidskrig som pågår just nu. Eller om det är sen. Eller kanske redan har inträffat. Så här förklarar han vem alien-nazisterna på Jorden är:

ARCHER: Who are they?

DANIELS: The most dangerous faction of the Cold War. They’re led by Vosk, a fanatic violently opposed to the Temporal Accords.

ARCHER: Stay with me. Stay with me.

DANIELS: We almost captured him, but he developed a form of stealth time travel. He escaped into the past. We eventually located him, but it was too late. He returned to my century. He and his people defeated us and launched this war that’s destroying all of time. I’ve sent you to this point because it’s here that Vosk can be stopped. If you succeed, the war will never happen. The timeline will be restored.

Det var någon som retade mig lite här i bloggens kommentarsfält. Att jag ganska många gånger skrivit att jag egentligen inte gillar avsnitt om tidsresor men sen ändå gett toppbetyg till just den typen av episoder. Well, här går i varje fall gränsen för just mig. Jag vill verkligen betona hur extremt oengagerad jag är i allt som händer i Storm Front. Inte bara är premissen extremt framkrystad, själva manuset är också en enda jävla röra. (Observera att jag uppmuntrar och uppskattar ret i kommentarsfältet, så det var lite av en dröm att jag kunde motbevisa den här spaningen direkt.)

Det råder en allvarlig brist på fokus i den här light-versionen av The man in the high castle. Med hjälp av rymdnazisterna har tyska trupper påbörjat en invasion av USA, men om den får vi inte veta så mycket. Bara att det egentliga skälet till expansionen är att rymdvarelserna behöver massor av naturresurser för att kunna bygga ett skepp så de kan resa tillbaka sin rätta tidsperiod. Trippen bakåt i Jordens historia var ett sätt att fly undan tidsagenter som Daniels.

Vita Huset är klätt i naziflaggor, och vart våra hjältar än rör sig så dyker det upp tyska soldater. Men det betyder inte automatiskt att det blir särskilt spännande. Sen är det också ganska konstigt att motståndsrörelsen i den ockuperade delen av USA mest verkar bestå av en massa före detta gangsters (kanske för att de har en massa vapen och underjordiska nätverk?). Hur det nu än är, så blir det här avsnittet aldrig mer än en återvinning av saker vi sett förut. Till och med i Star Trek. Och Enterprises take på det här kan inte mäta sig varken med originalserien eller Voyagers utflippade holodäcksavsnitt.

Inte ens de ondskefulla rymdvarelserna lär vi känna särskilt väl. Men, precis som i förra säsongen, så ska vi förstå att de är onda eftersom de ser väldigt obehagliga ut. Det är som att manusförfattarna tänker att storyn ändå kretsar kring en så ofta använd trope och miljö att man inte behöver ha en story. Ja, mer än att Archer måste rädda världen, både det förgångna och framtiden. Men det var ju å andra sidan premissen för hela förra säsongen.

Låt oss hoppas att det här och nästa avsnitt blir slutet för hela storylinen avsnitt som handlar om de där tidskrigen. En konflikt som jag efter tre säsonger ändå aldrig fått förklarad för mig, eller egentligen förstått något alls av.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 742 tv-avsnitt.

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

ENT: The Council. Det där Archer äntligen får prata med xindiernas råd. Till ingen nytta.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag satt uppe och kollade på de tre sista delarna av den här säsongen i ett enda svep, och det var nog ett ganska bra upplägg. De har egentligen inte särskilt mycket individuella särdrag, utan hänger extremt mycket ihop.

Avsnittet börjar med ett nytt, men återkommande, inslag. Några av de transdimensionella varelserna – alla kvinnor – diskuterar hur Archers handlingar påverkar de potentiella tidslinjerna. De är som någon form av intergalaktiska nornor som övervakar tidens gång och ingriper när det börjar se ut som om deras plan håller på att förlora mark. Det är rätt så kackigt och töntigt gjort, och får mig att längta efter säsongsavslutningen. Jag börjar helt enkelt bli en tuff Star Trek-norna, som gärna vill klippa av tråden för hela Expanse-äventyret.

Det stora paradnumret i The Council är annars (som titeln indikerar) att Archer äntligen ska få föra fram sin sak i xindiernas råd. Innan hans framträdande blir vi briefade om de olika ledamöterna och deras egenskaper (lite sent påtänkt, när vi nu fått kolla på deras möten under hela säsongen utan några direkta introduktioner). Och sedan går det, som väntat, ganska dåligt. Reptilerna anklagar Archer för fake news, hans bevisföring haltar och det hela urartar till och med i slagsmål. På Archers andra besök i rådet går det lite bättre, tror alla, men det visar sig att reptilerna bara lurats när de gått med på att skjuta upp sjösättningen av sitt massförstörelsevapen. De och insektoiderna tar i stället kontroll över vapnet, och reptilbossen Dolim knivmördar Degra. Den döde xindiern sörjs till och med av Tucker, som annars mest gått runt och hatat på honom i fler avsnitt nu. Men särskilt mycket tid för sorg finns inte. Jorden är fortfarande i fara.

Parallellt med det här försöker Reed, T’Pol, Mayweather och en av de där elitsoldaterna borda en av de gigantiska sfärerna. Målet är att komma över en databas där. För att komma åt den får de fajtas med en jättestor griparm. Men det är bara den där soldaten – Enterprises motsvarighet till en rödskjorta – som dör. Reed försöker uppbåda lite indignation kring detta, men jag som åskådare tittar mest på klockan och väntar på nästa scen. Vi får i varje fall reda på att det finns någon inofficiell regel kring att om mer än 20% av en besättning omkommer så är det illa. Enterprise befinner sig definitivt på fel sida om den gränsen.

Mot slutet av avsnittet är allt deppigt igen. Reptilerna och insekterna snor enkelt massförstörelsevapnet och drar iväg mot Jorden. De försvinner in i en sån där virvel, medan Archer och hans allierade xindier snopet står och ser på. Och som lite extra salt i såret så kidnappar reptilerna Hoshi precis innan de försvinner bort i rymden. Ändå konstigt att man inte kan transportörsäkra bryggan – det är lite för enkelt att bara sno maskindelar och personal från varandra.

Ändå är det jag funderar på mest efteråt om det inte finns någon patientsekretess ombord på Enterprise. Phlox sitter och pratar med T’Pol om sina knarkvanor när Tucker helt ogenerat bara stövlar in på mottagningen för att han har ont i en axel. Lite upprörd kring detta, om jag ska vara helt ärlig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 22/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 738 tv-avsnitt.

ENT: The Forgotten. Pakt med Degra och lagningen av en superläcka.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.

Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.

I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.

Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…

Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.

TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.

CREWMAN: I ran a pressure test.

TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.

CREWMAN: Aye, sir.

Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.

Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.