Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.
Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:
Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.
Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).
Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.
Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?
Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.
Betyg: 10/10.
Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…
Ja för visst tog sig den här serien väldigt mycket efterhand. Jag såg den veckovis och hade väldigt svårt för den de första 3-4 avsnitten. Jag såg om hela säsongen under en kväll för ett tag sedan och på något vis gjorde vetskapen om att den blir så mycket bättre att jag kunde uppskatta de första avsnitten mycket mer också.
Kul att du hann klart förresten för visst kommer säsong två alldeles snart tror jag i alla fall.
Ja, har precis bloggat lite om Comic Con-panelen om andra säsongen. Jo, den tog sig absolut. Men tror verkligen att den kommer att hitta sin form ännu mer under säsong tre. Tyckte den blev lite tjatig till sist med det eviga ältandet om mammakomplexet 🙂
Jag tänkte på det du sa i det förra avsnittet, relationen mellan Mariner och Boimler har också varit i fokus emellanåt, och den hade ju lite av en berg-och-dalbana här när Boimler först deklarerar hur han kommer att sakna henne och sedan drar vid första bästa tillfälle.
Otroligt många som dog i det här avsnittet också, lite skrattet i halsen på det.
Tycker det är roligt med de olika warpfraserna som de laborerar med här. Freeman säger “It’s warp time” i vanliga fall, men “Warp me” i filmversionen och sedan Riker med “Give me warp in the factor of 5, 6, 7, 8” 😀
Vi som såg tredje discoverysässongen efter det här kände ju att de refererade till Lower Decks när Saru försökte komma på något coolt att säga. Gansk löjligt i det sammanhanget…
Gillade verkligen den här serien och ser verkligen fram emot nästa säsong. Gillar ju de andra serierna också men de lämnar alltid en känsla av besvikelse i efterhand…