Inget Star Trek-koncept känns komplett utan transportörtrubbel. Så nu är den här serien i alla fall mer fullständig än tidigare. Det är förstås Boimler som hamnar i ett stadium där han bara är semi-materialiserad, det vill säga genomskinlig, och till en början åtföljd av ett irriterande transportörljud. Det där ljudet går ganska lätt att stänga av, men att göra Boimler till en människa av kött och blod igen visar sig bli lite svårare. Det beslutas att han ska skickas iväg till The Farm, en plats där offer för olika freak-accidents skickas för vård och rehabilitering. Boimler får sällskap på färden av Tendi och den hund hon framställt i ett laboratorium. The Dog, som hon kallar den, har nämligen en del oväntade biverkningar av sin unika tillkomstmetod. som till exempel att den förvandlas till ett monsterliknande väsen då och då (mot slutet av avsnittet får vi även reda på att den kan prata och levitera).
Manusförfattarna har förstås haft otroligt kul här, när man leker med tanken att The Farm antingen är ett paradis för dem som skadats i tjänsten, eller en vilsedande myt för att kunna isolera och internera Stjärnflottans pinsamma misstag. Upphovspersonerna har frossat i freakiga olyckor från Star Treks historia, men även hitta på en och annan ny katastrof (men visst finns här en bismak av funkofobi?).
Kapten Freeman är på ett superviktigt uppdrag, så Cerritos får en vikarierande kapten. Det visar sig vara Mariners vapendragare från Stjärnflottans akademi, Amina Ramsey. Polaren från förr vill gärna ha Mariner som sin försteofficer, vilket förstås leder till hennes vanliga karriärs-tourettes. Mariner är så orolig över att Ramsey ska erbjuda henne jobb på ett annat skepp inom Stjärnflottan att hon medvetet gör bort sig för att inte bli befordrad. Hennes verkliga kompetens kommer inte fram förrän man påträffar ett annat Federationsskepp, The Rubidoux som attackerats av en energiätande alien. En typisk trekkisk krissituation alltså. Och som vanligt lyckas man förstås transportera över alla ombord till Cerritos, men eftersom glitchen i transportören fortfarande finns kvar så är alla semitransparenta, transportörsringande varelser när de kommer fram till skeppet.
För Boimler och de andra olycksdrabbande får faktiskt till sist reda på att de inte ska sättas i något koncenrationsläger, utan att The Fram finns på riktigt och är ett paradis komplett med härliga drinkar och ett ordentligt spa. Men lagom till sin första massage så försvinner förstås Boimlers transportörbesvär, och han blir utkickad från paradisplaneten. Much Ado About Boimler är ännu ett underhållande avsnitt som både tar fasta på Star Trek-historien och vågar ta sig friheter med den. Gillar framför allt den hysteriska och långtifrån modiga befälhavaren på The Rubidoux som inte hanterar stressiga situationer eller dödsfara på ett särskilt värdigt sätt..
Men jag har en sak som jag ändå måste sätta på minussidan. De här avsnitten försvinner så himla snabbt från mitt minne. Det är extremt kul så länge det varar, men kanske en starkare övergripande och sammanhängande story, eller några spridda ögonblick av allvar här och där kanske hade gjort susen? Eller så håller jag bara på att bli gammal.
Betyg: 8/10.
Det här är avsnitt 7/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 793 tv-avsnitt. Och lite till…
När jag såg det här avsnittet första gången så tänkte jag att när Rutherford stänger av det irriterande ljudet från Boimlers fasande så var det tillfället när serien blev medveten om sin egen irriterande ljudbild. För mycket även för serieskaparna liksom. Tyckte att det blev mer lätt-tittat efter det, men kanske också har att göra med att man blir van vid serien.
Nu vid andra titten märker jag att Mariners historia ju nästan är identisk med den i Moist Vessel, bara byt ut mamman mot gamla bästisen…
Det där med ljudbilden har jag faktiskt inte tänkt på. Och ja, det blir lite tjatigt med två ganska omfattande takes på Mariners promotion-ovilja – som, precis som du säger, dessutom påminner om varandra. Den ena gången utmyttjas det som ett sätt att lura henne, den här gången är det en mer uppriktig vilja att få henne att välja en framtid som befäl – men det händer inte så mycket mer med Mariners förhållande till sin karriär efter något av avsnitten.