Saker som händer när man tycker att en säsongspremiär är värd betyget 10/10: man blir lätt en smula besviken på avsnitten som följer. I detta, det tredje avsnittet av säsongen, får jag känslan av att serien liksom gör ytterligare en omstart. Först Michael i framtiden, sen Discovery i framtiden, och nu: Michael och Discovery i framtiden tillsammans. Mycket att etablera, kramar som ska utbytas och uppdateringar genomföras om vad som egentligen hänt – både med världen de senaste 950 åren, och med Michael de senaste 12 månaderna. Att leta efter Federationen på Jorden visar sig dessutom vara en återvändsgränd, så jag har lite svårt att se eller känna vart intrigen är på väg just nu.
Mängden screen-tid för både Georgiou och Burnham känns också i underkant. Överhuvudtaget fortsätter man inte riktigt den lovande satsningen på karaktärsfördjupning som vi sett i de två första avsnitten. Och att Burnham blivit helt personlighetsförändrad efter bara ett år utan Federationen – ett år som vi bara får se spridda skurar av i någon flashback – känns faktiskt mest lite irriterande. Är det meningen att den här säsongen ska handla om hur Burnhams slits mellan att få vara en solostjärna eller en i bandet? Så tråkigt. Härregud, jag vill bara att den här serien ska KOMMA IGÅNG. ATT DE SKA GE SIG UT OCH BÖRJA SIN EFTERFORSKNING KRING HUR ALLT KUNDE GÅ ÅT HELVETE I HELA GALAXEN. Kanske är jag lite överkänslig efter Picards första säsong, som ju höll på att etablera själva gänget som skulle bli seriens hjältar under vad som kändes som halva säsongen.
Med detta sura sagt, så var det förstås fint att se den framtida Jorden. Golden Gate-bron överlever tydligen allt, och ingen elak arborist har fått för sig att göra ultraljud och hugga ner den gamla sparbankseken utanför Starfleet Academy. (Däremot har ett och annat Star Trek-fan invänt att den här delen av området kring akademin var under vatten i Picard, men vem vet hur allt hänger ihop. Kanske är just det där beviset för att hela den här serien befinner sig i ett parallellt universum.)
Eken får stå för Jorden-nostalgin i avsnittet. Mänskligheten har däremot tagit en annan väg, rent kosmos-politiskt, än tidigare. Upptäckarandan och ivern att hitta galaxens hemligaste hörn verkar ha försvunnit, nu är man en isolationistisk art som gömmer sig bakom planetens skyddande energifält, och som hellre bryskt avvisar främlingar än hälsar dem välkomna. (Även om själva manskapet i Jordens skyddsstyrka verkar var diverse och innehålla mer än bara homo sapiens.) Men hoten som man försöker skydda sig från visar sig också vara högst verkliga. Här finns det fortfarande dilitiumreserver kvar, och det gör planeten till ett hett byte.
Ja, jordlingarna är så pass paranoida att man tydligen skjutit ner sina egna kolonister från Titan. Något som fått den lätt orimliga följden att titanerna klätt ut sig till elaka insektsliknande aliens, som nu attackerar Jordskeppen och planeten för att komma över dilithium. En konflikt som Saru, Burnham och Georgiou lyckas lösa efter cirka fem minuters förhandlingar, i vad man väl ändå får kalla en ovanligt lyckad medlingsinsats (även om man var tvungna att kidnappa “insektsmännens” befälhavare). Men även om medlingen gick bra så var det här en otillfredsställande och lite fånig, b-handling, tycker jag. Men kanske typisk för den här säsongen. Om man tittar på berättarstrukturen så här långt, så verkar det som om man eftersträvar en delintrig som avslutas i varje enskilt avsnitt. Men storyn om titaner som börjar klä sig i maskeradkostymer och agera rymdpirater efter ett misslyckat kontaktförsök är den sämsta b-handlingen hittills den här säsongen, även om den nästan blir lite rar i sin originalseriefånighet.
Kanske beror oviljan jag känner inför det här avsnittet på att det så tydligt visar allt den här säsongen inte kommer att vara. Book och Burnham har tydligen inte börjat ligga ännu, och nu drar Book iväg på egna äventyr (fast vi alla vet att han ju kommer att återvända in i handlingen så småningom). Där tyckte jag att man kastade bort, eller åtminstone sköt upp, en intressant storyline. Burnham med Book är cirka hundra gånger roligare än hennes strama befälsroll. Jag hade också velat veta lite mer om Jorden, om vad det är för typ av civilisation nu, post-Federationen. Men det fick vi inte. Vi fick bara sett ett jävla träd.
Däremot fick vi ju en ny rollfigur i serien, Adira, som följer med Discovery på hennes fortsatta resor. Adora har ju redan hajpats som Star Treks första ickebinära rollfigur någonsin. I det här avsnittet är dock fokus snarare på att Adira verkar fungera som en mänsklig symbiontförvarare, än på könsidentiteten. På något sätt har Adira lyckats förenas med en symbiont – amiral Tai – utan att vara trill. Och eftersom amiralen är Burnhams enda ledtråd till var och hur Federationen lyckats överleva, kommer kampen för att komma åt symbiontens minnen säkert att vara ett kommande spår i handlingen.
Jag får också ett visst hopp om att Discovery, i och med Adira, kan bli den första Star Trek-serie som på allvar gör något av det könsöverskridande med symbionter och deras värdkroppar. Ämnet har ju berörts tidigare, men aldrig riktigt utförligt. Jag hoppas att rollfiguren Adira i och med det också får ordentligt med utrymme i manuset – så här långt är intrycket lite väl blekt.
Från det här avsnittet tar jag också med mig den något mer detaljerade informationen om The Burn. Hur dilithium började ta slut i galaxen omkring 700 år efter att Discovery och Burnham gjort sitt tidshopp, och hur alla skepp med aktiva warpkärnor sedan exploderade. Ett trauma för galaxen som jag som tittare nog inte riktigt hunnit ta in ännu.
Ett lite gnälligt inlägg det här, jag vet. Men jag tror verkligen inte att jag håller på att förvandlas till en av de där Star Trek-nördarna som tycker att allt var bättre förr, och att alla nya serier borde läggas ner. Tvärtom. Jag vill ha mer nytt! Och mycket mer Georgiou i rutan. Okej?
Betyg: 6/10
Det här är avsnitt 3/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt. Och lite till.
Det här var faktiskt mitt favoritavsnitt av alla nya Star Trek-serier på lång, lång tid. Det är verkligen inte perfekt och kanske är det ett eller två snäpp för mycket ost. Lite fick jag känslan av det här avsnittet att det gjordes lite stressat? Flera scener kändes som uppvärmningsscener som hade mått bra av att tas om. Men, grundkänslan här var helt magnifik. Jag älskar hur det kändes som ett avsnitt från 60-talet, på gott och ont. Det är förstås en ordentlig publikdelare, men jag gillar också att de skippade actionsekvenserna och istället fångade in ”skurken” direkt. Jag är kanske lite för svag för avsnitt där federationen gör federationsgrejer och löser problem utan att skjuta sig fram, det här avsnittet kändes inte som Game of Thrones eller som något annat utan som Star Trek. Och alldeles fantastiskt att använda en Trill för att fylla i luckor.
En sak som redan börjar bli irriterande den här säsongen och som fick mig att hoppas att vi får se en ny version av den här säsongen i framtiden är musiken. Att ingen riktig orkester spelat en ton den här säsongen börjar ta ifrån den här säsongen lite för mycket. :/
det verkar som om du och mats är överens här i så fall. Jag var också eventuellt lite utmattad när jag såg det där avsnittet, så behövde lite starkare grejor än det här, tror jag. Hade inget problem med att man skippade action, men tyckte att det var lite tradigt att den stora grejen var att Burnham inte följt reglementet 🙂
Nej jag tror inte att du håller på att bli gnällig och längtar tillbaka till det gamla. För det här avsnittet kändes på många vis som ett gammalt avsnitt. Personligen älskade jag det. Jag tyckte det gav en välbehövlig balans efter två mer fartfyllda avsnitt.
Jag håller dock verkligen med om att bara ett år i ensamhet låter som alldeles för kort tid för att Burnham ska ha hunnit bli så pass personlighetsförändrad. Det hade ju inte gjort någon skillnad alls för storyn om de dragit till med tre år åtminstone.
Inget gör mig gladare än om du gillade det här! Nej, några år till hade varit bra. Känner bara att jag inte orkar med något personligt velande just nu kring rätt väg att gå i livet. Nu vill jag upptäcka den här hemska nya framtiden, i stället
Jag tyckte nog också att det här var ett betydligt starkare avsnitt än det senaste (som var ganska dåligt).
Då jag har covid-undivikit frisörer och inte klippt mig på ett år nu är jag väldigt imponerad av Michaels hårväxt. Allt tyder ju på att när de säger 1 år så menar de typ 3… eller? Isf kan jag köpa personlighetsförändringen, en Michael som har vuxit upp strikt på Vulcan och sedan Starfleet får leka runt som hon vill i en framtid där hon inte har några som helst åtaganden. 1 år dock…
Dessutom, var inte Stamets jättedålig på att hålla strategiska hemligheter? Han bara gav upp deras täckmantel direkt och oombett liksom.
Så, den enda teknologiska fördel Discovery har är spordriften, nu när ingen kan warpa så långt längre. Vilken tur att de kan bidra med något…
ja,gud vad håret hunnit växa på ett år, va? om hon inte har extentions, liksom. De måste väl finnas i framtiden också? Eftersom man är överparanoid i dessa mångdimensionella universum så börjar jag till sist tro att allt är tecken på konstigheter. Som Gorn-kommentaren. Men kul att alla gillade det här avsnittet utom jag. Skyller på att jag blev dödsförkyld direkt efter.
“Black alert, please”. Saru måste vara Star Treks artigaste kapten.
Hahaha, vilken rolig detalj. Tänkte jag inte på!
Jag tycker förresten att flera ur besättningen på bryggan är lite för anonyma fortfarande. Det förtog lite av Airiams uppoffring i säs 2 att man knappt kände henne innan.
Jag såg att det är samma skådespelare som spelar Lt. Nilsson nu förresten. Säkert skönt för henne att slippa all make up.
I vilket fall hoppas jag att märkligheterna med Detmer gör att hon fördjupas lite i kommande avsnitt.
Jag håller helt med, Tyckte att avsnitt fyra ändå var ett steg på rätt väg, Hoppas de fortsätter så.