Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

1. Picard och Stjärnflottan.
   Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
2. Syntetiska livsformer är förbjudna
   Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
   I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
   Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.