Äntligen börjar man flippa ut ordentligt i den här serien också. För jag hade verkligen inte väntat mig att stora delar av handlingen i det här avsnittet skulle utspelas på det skepp som enligt klingonsk mytologi för de fördömdas själar till deras version av helvetet, Gre’thor. En smula oväntat, trots allt.
Det är under en nära döden-upplevelse som B’Elanna får de här mytologiska uppenbarelserna. Det sker när hon är ute på uppdrag och hennes skepp blir skadat varpå hon tappar medvetandet. Det är då hon får visioner om hur inte bara hon själv är dömd till att tillbringa efterlivet i helvetet. Nej, B’Elannas ointresse för klingonsk kultur och religion har även dömt hennes mor till helvetets plågor. Och det kan man ju inte acceptera. Inte när verklighetens morsa befinner sig långt bort i en annan kvadrant, och man inte har en aning om hon faktiskt gått och kolat medan man varit borta. Då kvittar det om alla omkring en säger att man hallucinerat fram de där mytologiska scenerierna, eller har andra mer logiska förklaringar till det man varit med om. Mamma måste alltid räddas!
Så B’Elanna är fast besluten om att återvända till det där klingonska dödsfartyget, även om det innebär att hon måste övertyga Janeway, hololäkaren och pojkvännen Paris om att låta henne försättas i ett tillstånd av akut syrebrist för att kunna ta sig dit. När hon på nytt tappat medvetandet hamnar hon återigen i den klingonska mytologiska världen, där hon förstås befriar sin mamma från den skam som lett till att de bägge skulle förvisas till helvetet. Fast när allt är över säger morsan något som tyder på att hon kanske inte alls har dött. Att de två kanske kan ses igen i alfakvadranten. Vilket förstås gör att det här avsnittet på ett väldigt obestämbart sätt placerar sig någonstans mellan (mar)dröm och verklighet.
Barge of the Dead är ett rätt surrealistiskt avsnitt. Bland annat eftersom man använder sig av greppet med en dröm i drömmen. Det är inte förrän sisådär 20 minuter in på avsnittet som vi som åskådare får reda på att allt vi hittills sett är en dröm. Något som vi kanske i och för sig börjat ana eftersom hela Voyagers besättning hänger sig åt någon form av klingonsk kulturhysteri, som bland annat utmynnar i en temafest där man bland annat serverar replikerat blodvin och levande mat. Och om inte det fick en att bli lite misstänksam så borde kanske scenen där en klingonsk krigare uppenbarar sig på festen och har ihjäl alla där gör en lite betänksam. Ja, förutom det faktum att B’Elanna en stund senare är på väg till helvetet. Drömmen är till och med tvådelad, så först berättar den klingonska krigaren för B’Elanna att allt som nyss hände på Voyager var en dröm. En stund efter det vaknar hon upp i sjukstugan och får reda på att allt som nyss hänt var en dröm.
Ju konstigare desto bättre, tycker jag. Själv var jag extra förtjust i sekvensen där personalen ombord på Voyager försöker övertyga B’Elanna om att Voyager är hennes personligt anpassade version av helvetet. Det ska liksom vara det som är straffet, att få leva på det här skeppet i all evinnerlighet. (En känsla som också måste vara bekant för de som är inne och arbetar på femte säsongen av en tv-serie).
Förutom en inblick i klingonsk mytologi så är ju egentligen allt som händer i Barge of the Dead ett slags extrem självhjälp för B’Elanna. Här tvingas hon konfronteras med sin taskiga attityd mot både morsan och resten av besättningen på Voyager. Och hela resan till det klingonska dödsriket tur och retur verkar befria henne från den ångest som alltid plågar henne. Hennes ständiga försvarsposition, och ovanan att jämt attackera alla omkring henne. På det sättet kan man ju se Barge of the Dead som ett slags fri fortsättning på Juggernaut där Torres dåliga humör är ett huvudtema. Här kommer extremterapin med mytologiska metoder.
Jag gillar ju när avsnitt flippar ut på det här viset. Det känns på något vis som något som sker när alla de “normala” idéerna tagit slut och det plötsligt finns plats för konstiga, skruvade berättelser. Sådana som nästan är lika njutbara oavsett om de är floppar eller mästerverk. Men det skruvade innehållet i det här avsnittet kan också vara ett resultat av att Deep Space Nine-veteranen Ronald D Moore stod bakom det här avsnittet. I den serien kunde ju snart sagt vad som helst hända.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 613 tv-avsnitt.
Inledningen av den sjätte säsongen av Star Trek: Voyager cementerar verkligen Seven of Nines ställning som seriens verkliga stjärna. Hon, jämte Janeway, är den överlägset mest fascinerande rollfiguren i serien. Men där Janeway är lite låst i rollen som kapten så gör Sevens backstory henne till ett ypperligt ämne för massor av udda storylines. På sistone har vi till exempel fått se hur borgerna ville ha henne tillbaka i sitt kollektiv, och hur såväl en think tank som kapten Ransom försökt värva henne till sina team. I Survival instinct är det några avhoppade medlemmar från den borgska familjebildningen som hör av sig. Tre ex-borger som behöver Sevens hjälp för att separera sina medvetanden. De har fastnat i ett litet mininätverk där de ständigt är uppkopplade till varandras hjärnor.
Intrigen utspelas på ett Voyager där stämningen är ovanligt festlig. Man har anlagt en rymdstation och arrangerar öppet hus på sitt rymdskeppet. Janeway, som i förra avsnittet verkade på väg att tappa förståndet, är nu en mysig lektant som till och med har överseende med ett visst antal stölder ombord. En bieffekt av den stora mängden nyfikna besökare som strömmar genom skeppet. Vem bryr sig om sånt när man har fullt upp med att upprepade gånger fastna i en växt som man fått i gåva av någon främmande civilisation, eller försöka ta reda på hur man använder ett enormt skrymmande religiöst redskap från en religion man inte känner till? Inte ens när Kim och Paris hamnat i slagsmål på en bar tappar hon humöret, utan delar ut bestraffningen med glimten i ögat och en “boys will be boys”-attityd.
Men bland gästerna som besöker Voyager finns tre före detta borger. Från början smyger de mest runt och diskuterar sin hemliga plan på telepatisk väg. Men vi förstår att det är något som inbegriper Seven of Nine. Men det är också lite konstigt att ingen reagerar på de tres närvaro. De har ju ändå stora ärr i ansiktet, och på i alla fall en av dem ser man ju nästan att det är från borgpryttlar som opererats bort. I varje fall borde väl Seven ha reagerat när en av männen erbjuder henne att köpa sina egna gamla borg-reglage i en snabb affär. Genom flera flashbacks får vi som tittar i alla fall reda på att de här individerna en gång tiden, tillsammans med Seven of Nine, tillhörde borgernas Unimatrix 1. Ja, man skulle nästan kunna kalla dem för hennes familj, för det här är Two, Three och Four of Nine.
Skälet till att de söker upp Seven of Nine är att trions telepatiska kontakt uppstod under ett av deras gemensamma uppdrag som borgdrönare. Och nu försöker de komma på ett sätt att stänga ner nätverket. De står nämligen inte längre ut med att ha varandras tankar babblande på en gemensam kanal i medvetandet. Det är en sak, får vi veta, att ha ett gigantiskt borgkollektiv som surrar i bakgrunden av ens medvetande. Men att ha några få röster där är mycket mer intimt och påträngande.
När alla fyra fogar samman sina respektive minnesfragment uppenbaras sanningen. Att det var Seven som tvingade på de tre andra det där nätverket. Det var ett sätt för henne att förhindra myteri när gruppen hade kraschlandat på en ogästvänlig planet och tappat kontakten med den borgska modermatrisen. Då bubblade minnena från deras tidigare liv upp till ytan, precis som hatet mot borgerna. Men genom att få igång det där mini-nätverket kunde Seven göra dem alla till lydiga borgdrönare på nytt. Men det ingrepp som Seven gjorde på sina drönarkollegor har skadat dem för livet, och den telepatiska kontakten har visat sig vara omöjlig att bli av med.
Avsnittets upplösning är ett slags sjukhyttens Sophie’s Choice. De tre ex-borgerna är medvetslösa efter en neurologisk chock och hololäkarens diagnos är inte särskilt positiv. Ett ingrepp som skulle bryta kontakten mellan de tre skulle förkorta deras liv avsevärt. Kanske skulle de leva i en månad till bara. Hololäkaren verkar tycka att det skulle vara bättre att lämna tillbaka de tre rymlingarna till borgerna. Om de återintegrerades i deras system skulle de säkert kunna leva sin fulla livstid där. Men det är upp till Seven att bestämma hur han ska göra, tycker hololäkaren. Hon är ju den enda som vet hur det är att vara borg.
Mot slutet av avsnittet får vi reda på att Seven fattade rätt beslut. Lättnaden hos de tre ex-borgerna är enorm. Och de ser fram emot att själv få bestämma hur och var de få dagarna i frihet ska tillbringas. I någon form av ensamhet, till sist.
Det som är unikt för det här avsnittet är framför allt återblickarna, där vi för en gångs skull får se Seven of Nine i full action som borg. Det var också intressant att få reda på att det finns fler ex-borger än Seven och de där som Chakotay hängde med för några säsonger sedan. I just det här fallet lyckades de tre tydligen fly från kollektivet tack vare att man kunde kommunicera med varandra telepatiskt på en “egen kanal”. Precis den gåva som de nu ville bli av med.
Det här är den typen av avsnitt som berättar en ganska enkel historia på ett rätt så komplicerat sätt. Man gör den helt enkelt lite bättre med alla flashbacks och olika vändpunkter. Och trots att man på nytt återvände till Sevens förhållande till borgerna så lyckades man göra en helt ny story av ämnet. Här finns också en något krystad bihandling/utveckling kring Seven och familjebegreppet som jag däremot inte riktigt köper. Det här att hyperintelligenta Seven ska lära sig de viktiga delarna om att vara människa från ett litet barn, Naomi Wildman, som väl på något sätt symboliserar Seven vid den ålder då hon blev assimilerad, känns lite förminskande. Som att man hela tiden måste tona ner och underdriva denna fantastiska rollfigurs kapacitet och smartness.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 612 tv-avsnitt.
Jag gillade första delen av den här historien. Men upplösningen är faktiskt snäppet vassare. Framför allt när Janeway på allvar verkar hålla på att tappa det. Blir bindgalen. Sätter sina befäl i arresten när de säger emot henne. Så fullständigt uppfylld är hon av jakten på kapten Ransom och hans skepp Equinox. (Den där alienvarelsen från som såg ut att döda henne i slutet av förra säsongen lyckades förstås inte).
Ett exempel på hur Janeways ilska yttrar sig får vi när hon förhör en besättningsmedlem från Equinox som man lyckats kidnappa. När han inte vill svara på hennes frågor sätter hon honom i ett lastrum och avaktiverar sköldarna. Det vill säga, hon tänker kolla hur nära han pallar att de mordlystna arga rymdvarelserna kommer innan han bangar och berättar allt. En förhörsmetod/tortyr som Chakotay inte kan acceptera. Efter att han har ingripit och räddat snubben från varelserna så har han och Janeway ett allvarligt snack. Bägge vägrar att ge sig och hon degraderar honom och sätter honom i husarrest (eller ska man kanske kalla det för hyttarrest?) Troligtvis den allvarligaste brytningen mellan de två under hela serien. Hade gärna sett den här konflikten fördjupas, men Janeway är uppenbarligen inte så sugen på att diskutera i det här läget.
JANEWAY: We’ve had our disagreements, Chakotay, but you’ve never openly opposed me.
CHAKOTAY: You almost killed that man today.
JANEWAY: It was a calculated risk and I took it.
CHAKOTAY: It was a bad call.
JANEWAY: I’ll note your objection in my log.
CHAKOTAY: I don’t give a damn about your log. This isn’t about rules and regulations. It’s about right and wrong. And I’m warning you, I won’t let you cross that line again.
JANEWAY: Then you leave me no choice. You are hereby relieved of duty until further notice.
CHAKOTAY: What’s happened to you, Kathryn?
JANEWAY: I was about to ask you the same question.
Men det är fler i besättningen som häpnar över hur Janeway gått från mysig kapten till värsta despoten på bara några dygn. Även Tuvok hotas med samma behandling som Chakotay när han opponerar sig mot Janeway. Den här gången går hon in i en förhandling med de arga flygande rymdvarelserna och lovar dem att de ska få Equinox om de bara slutar att attackera Voyager.
Det finns ju något av en skuggjagstematik här. Att Janeway blir så ursinnig eftersom hon och Ransom varit med om liknande saker, men valt helt olika lösningar. Eller om det som kanske stör Janeway är att hon inser att hon själv, under andra förhållanden, kanske skulle ha fattat liknande beslut. Det komiska i det hela är ju att Janeway i sin ursinnighet över Ransoms moraliska brister själv utvecklas till en känslostyrd och reglementestänjande kapten.
En annan orsak till Janeways extremt stora ilska kan ju vara att hennes ställföreträdande dotter, Seven of Nine, finns på Equinox. Hon arbetade i skeppets maskinrum och blev kvar där när Equinox rymde från Voyager. Nu är hon fånge på kapten Ransoms skepp, men lyckades sätta deras aliendrivna rymddrift ur funktion innan hon blev nerslagen. För att använda den boostade warpdriften behövs det nu koder som bara Seven kan, och som hon förstås vägrar att ge till Ransom. Vilket leder oss till nästa person som visar oväntat mörka sidor i det här avsnittet:
Voyagers hololäkare är ju också fånge på Equinox, men efter att besättningen där kopplat bort de etiska drivrutinerna hos honom (precis som de gjort med sin egen läkare, han som nu befinner sig på Voyager) får vi se en ny och brutal version av även detta hologram. Allra läskigast/mest fantastiska är väl scenerna där hololäkaren rotar runt i Sevens hjärna för att få reda på några koderna, samtidigt som han får henne att sjunga duett med honom till My darling Clementine. En blinkning till HAL och Daisy Bell (A bicycle built for two)?
Till sist får Ransom nog av allt dödande ombord. Och det som (inte helt trovärdigt kanske) får honom att ändra åsikt är när Seven of Nine dyker upp i det fattigmansholodäck som man har ombort på Equinox, ett slags avancerad VR. När Ransom kopplat upp sig till den fridfulla strand där han brukar kunna hitta lugn och ro mitt i kaoset ombord på skeppet, så dyker det plötsligt upp en kvinna där. Snart inser han att kvinnan i hans simulering är Seven. Hon gömmer sig i programmet, säger hon. Men hennes uppmaningar till Ransom om att tänka om i den virtuella verkligheten verkar vara droppen för Ransom. Han ångrar sig, och kontaktar så småningom Voyager och söker fred. Något som resten av hans besättning inte accepterar. Myteri ombord, men vad hjälper det när Janeway och Voyager hinner ifatt Equinox.
Det hela slutar med att Equinox går under, med sin kapten ombord. De snällaste ur besättningen transporteras dock ombord på Voyager. Janeway erbjuder sig att rädda även Ransom, trots sin deal med rymdvarelserna. Men:
RANSOM [on viewscreen]: Things didn’t work out exactly as I planned, but you’ve got everyone worth getting.
JANEWAY: We’re beaming you out of there.
RANSOM [on viewscreen]: This ship is about to explode. I’ve got to put some distance between us. I’ve accessed helm control.
JANEWAY: You can set auto-navigation and then transport to Voyager.
RANSOM [on viewscreen]: There’s no time! You’ve got a fine crew, Captain. Promise me you’ll get them home.
JANEWAY: I promise.
De spillror av Equinox besättning som nu finns på Voyager får en ordentlig avhyvling om förbrukat förtroende. Det kommer att ta tid innan Janeway kan lita på dem igen, förklarar hon. För resten av relationerna ombord verkar däremot sviterna från den här krisen vara ganska minimala. Chakotay och Janeway verkar vara vänner igen. Det vill säga, man behöver inte ta ställning till den här konflikten i de kommande avsnitten av den här säsongen. På sajten Memory Alpha läser jag hur förbannad Ronald D Moore var över det här. Han jobbade ju tidigare med Deep Space Nine, men när den serien gått i mål fick han flytta över till systerserien Voyager i stället. Ur hans perspektiv, som kom från en serie sammanhängande storylines, var slutet på det här avsnittet inget annat än ett svek.
I remember writing in the margins, ‘This is a total betrayal of the audience. This is wrong. You can’t end the show like this. If you are going to do all this other stuff, you can’t end the show like this, because it’s not fair, because it’s not true, and it just wouldn’t happen”.
Moore blev inte så långvarig på Voyager, kanske för att han ville göra en annan serie? Själv håller jag med om en del av hans kritik. Men tycker samtidigt att även Deep Space Nine ofta var en inkonsekvent serie. Jag uppfattar nämligen inte det där sveket som så gigantiskt, utan tycker tvärtom att andra delen av Equinox är något av ett mästerverk.
Jag tyckte att det var ovanligt spännande, dynamiskt och mörkt. Jag har ju också en viss förkärlek för de avsnitt där folk blir galna, koleriska och mister humöret. För min del hade man gärna fått ta bort det där “nu ska vi dra ett streck över allting”-slutet. Men det är, på gott och ont, något som förekommer väldigt ofta inom Star Trek. Den biten har jag oftast överseende med numera.
Betyg: 10/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 611 tv-avsnitt.
Den stora finalen. Slutet. Och där satt jag framför tv:n och tyckte att det här dubbelavsnittet mest var lite långtråkigt. Något som i och för sig skulle kunna vara ett slags överslagshandling från min sida, en reaktion skapad av min tendens till grov separationsångest. Att ta farväl är så jobbigt att jag kanske måste hata det, liksom.
För medan jag såg What you leave behind så funderade jag på hur många finalavsnitt av tv-serier jag egentligen minns, eller ens har sett. Game of Thrones? Jo, men så tråkigt det var. Amerikanska Queer as Folk? Nej, orkade nog aldrig dit. Eller började jag aldrig se sista säsongen när en kompis sagt att den handlade om att ta farväl på olika sätt. Vänner? Gav upp när huvudpersonerna började kännas lite för gamla för sin whimsical lifestyle. Eller var det för att behålla känslan av att serien höll på. Om jag aldrig såg sista avsnittet så hade väl serien heller aldrig tagit slut? This Life? Jorå, såg framför allt det genomvidriga återföreningsavsnittet som var som en medelålderskrismardröm. Ett slags reunion-isbad. En påminnelse om att inget någonsin kan bli som förut. (Har en känsla av att jag eventuellt skulle gilla det bättre idag, är nog mer lämpad för cyniska porträtt av livslögner nu när jag närmar mig femtioårsstrecket).
Det är faktiskt rätt vanlig att jag slutar se serier precis inför den sista säsongen. Kanske har det att göra med traumatiserande serieavslutningar från min barndom. Till exempel det nästan hysteriska tillstånd av sorg som jag hamnade i när sista avsnittet av Vi på Saltkråkan hade visats på tv en sommar. Jag var otröstlig i flera dagar, kanske veckor. Kanske fortfarande. Har kanske sett en scen från ett Saltkråkan-avsnitt sen dess.
När det gäller Star Trek har man ju ofta dragit ut på det där sista farvälet genom att addera långfilmer som fortsättning på tv-seriernas tidslinjer. Men Deep Space Nine var ett av de få Star Trek-koncept som faktiskt tog slut när det tog slut (om man nu inte räknar böcker och sånt). Jag var dock inte särskilt uppriven inför det här avsnittet. Deep Space Nine är är en serie som jag ofta irriterat mig på, även om den också innehåller några stycken avsnitt som jag ser som rena mästerverk. Förhoppningsvis framgår det nedan varför min besvikelse över What you leave behind trots allt är mer en rent känslomässig reaktion.
Jag kan väl börja med berömmet. Genom att ge de sista avsnitten en sammanhängande storyline har producenterna bakom Deep Space Nine verkligen skapat möjligheter för att ordna bra avslut och en hint om framtiden för nästan alla de stora rollfigurerna. Det är rätt ovanligt i tv-världen att det görs så genomarbetat och omsorgsfullt som här. Men samtidigt har man inte lyckats fullt ut med intrigbågarna under The Last Chapter. En del storylines har fått sättas på paus fram till det här slutavsnittet, och vissa centrala personer har förvisats till periferin av historien, till exempel Siskos son Jake. Och det sista stora slaget, som utgör ryggraden i What You Leave Behind, har i viss mån fått sitt värde devalverat av en lite svajig upptakt. Om friheten och livet i alfakvadranten verkligen stått på spel, så hade väl inte serieskaparna kunnat ägna ett helt avsnitt åt vem som ska bli Stornagus i framtiden?
Faktum är att hela starten på What you leave behind känns lite loj. Folk vaknar och gör sig i ordning för den sista striden, men det där gravallvaret som borde vara närvarande saknas. Eller så var det bara jag som tappade all feeling efter scenen där Bashir och Ezri morgonnojsar i sängen. TMI-mätaren gick liksom i botten här för mig. I horistonellt läge låter Alexander Siddig, som spelar Bashir, väldigt mycket som en sliskig dirty talker. Nästan oavsett vad han säger. Isch!
Förutom det där inledande hånglet så tonas ändå Bashirs nya förhållande med Ezri ned i det här avsnittet. Det är tydligt att manusförfattarna i stället ännu en gång vill ägna sig åt den intensiva vänskapsrelationen mellan Bashir och O’Brien. För nu dyker det helt plötsligt upp ett hinder för de tvås framtida vänskap. O’Brien har tackat ja till ett jobb på Jorden, och han drar sig in i det längsta för att berätta om det för Bashir. Han är ju fullt medveten om att bästa kompisen ska ta det som ett svek. Denna icke-fråga ägnas ett oproportionerligt stort utrymme i detta avslutningsavsnitt, framför allt eftersom det redan avhandlats, för bara två avsnitt sedan. Trots det får deras relation till och med ett eget montage i slutet av avsnittet, med highlights från deras vänskap till smäktande musik. Om Deep Space Nine ska ha en eloge för något så är det för att man tagit bromance-kulten till helt nya höjder.
Det stora slaget, till sist då. Det är faktiskt oväntat dramatiskt med flera olika vändpunkter. Bland annat för att Dominion tvingas att utkämpa ett tvåfrontskrig. I rymden slåss mot Federationsalliansen, medan man på hemmaplan måste tampas med den cardassiska frihetsfronten som ställer till med jävelskap. Till exempel ett sabotage som gör att Dominion mitt under slaget i rymden tappar kontakten med sina skepp.
Den kvinnliga befälhavargrundaren bestämmer sig för att slå tillbaka hårt och skoningslös. Som en kollektiv bestraffning för gerillakrigföringen utplånar Dominion en hel cardassisk stad med miljoner invånare. Ett beslut som straffar sig, då det får den cardassiska flottan att vända sig emot Dominion mitt under pågående slag. Grundaren, allt sjukare av den där sönderfallandepesten, ger då order om att man ska påbörja en systematisk utrotning av det cardassiska folket på hemplaneten. Extremt brutalt, framför allt när kriget ändå i stort sett förlorat.
Den seger Federationsalliansen till sist vinner över Dominion är inte direkt något som man kommer att sjunga sånger om i framtiden. Man intar ett Cardassia som är skövlat och nedbränt. En planet och civilisation i ruiner. Den kombinerade skräddaren/hemlige agenten Garak är modstulen när han återser spillrorna av sin hemplanet. Å andra sidan fick han, helt utan repressalier, skjuta ihjäl changelingmedhjälparen Weyoun. En ovanligt brutal avrättning för att vara Deep Space Nine, men som knappt ens noteras som något avvikande i det här avsnittet.
Skövlingen av Cardassien är ändå lite mindre blodig än vad den kunde ha blivit. I slagets slutskede länkar Odo samman sig med den kvinnliga grundaren och botar henne från den där upplösningssjukan. Det får henne att blåsa av striden och senare även skriva under ett fredsavtal. Men trots den segern är Odos värv inte slutfört med det. Han måste lämna Deep Space 9 för att gå upp i den Stora Länken med de andra grundarna. En Odo i på plats i grundarsörjan blir en garanti för att det är slut på attackerna mot alfakvadranten.
What you leave behind har en lite speciell dramaturgisk uppbyggnad. Den stora avslutningsscenen kommer när det är drygt 20 minuter kvar av avsnittet. Lite fest och jubel när alla huvudrollsinnehavarna (och en del andra personer som gör cameos) hänger på holosvitsklubben och lyssnar till Vic Fontaine som sjunger The way you look tonight.
Men efter den feel good-upplevelsen är det hög tid för det sista kapitlet av det sista kapitlet. Det var ju det här med Pah-vålnaderna, Dukat och Kain Winn som också måste avhandlas. Det hela visar sig vara mycket lättare än jag trodde. Tydligen räckte det med att Sisko puttade en farlig bok och Dukat in i en stor magisk eld för att sätta stopp för de onda demonerna. Sisko faller också ner i elden, men han hamnar bland Profeterna efter det (eller som jag föredrar att kalla dem: varelserna i maskhålet). Men särskilt mycket om vad han skulle göra där förstod jag inte. Hamnade han där eftersom han dog i elden? Eller har han fortfarande kvar en fysisk kropp?
Tydligen var det från början tänkt att Sisko skulle stanna bland profeterna i all framtid. Ett slut på historien som Sisko-skådespelaren Avery Brooks kände sig extremt obekväm med efter att scenen spelats in. Så pass obekväm att man fick göra om hela scenen där Sisko möter Kasidy i en vision. Brooks tyckte att det kändes fel att serien skulle sluta med en svart man som övergav sin gravida hustru. Så en ny version där han säger att han kommer tillbaka “kanske redan i går” fick spelas in.
Jag kan förstå Brooks synpunkter. Men den här mjukare versionen förstör verkligen en hel del av dramatiken i upplösningen, tycker jag. Profetiorna om den stora sorgen, som vi hört tidigare, verkar nu vara lite överdramatiska och onödiga. Det hände ju inget farligt, på riktigt.
Det nya slutet för Sisko känns precis som den kompromiss det är, lite mesigt i stället för episkt. Själv hade jag däremot hoppats på att den bajoranska religiösa ledaren Kai Opaka skulle dyka upp på ett hörn här i slutet. Hon var ju inblandad precis i inledningen av Siskos bana som budbärare, så jag trodde att hon skulle få vara med och avsluta den historien.
Bara några sista ord om de ganska ostiga minneskollagen som alltså visas när huvudpersonerna lämnar Deep Space 9 för sista gången. Rätt smetiga sekvenser, men visst grät jag en tår eller två. Av kontraktsskäl fick dock inte Jadzia Dax vara med i Worfs minnesfilm. Gissa om det blev JÄTTEKONSTIGT! Den stora tragedin i hans liv syns inte ens när han tänker tillbaka på sin tid på rymdstationen. Så märkligt att det inte gick att lösa.
Sammanfattningsvis. Jag tror att min trötthet inför det här avsnittet har sin grund i två saker. 1: Den stora segern blev inte ens stor seger. Det blev aldrig någon vifta med flaggorna och fest- och jubelscen på slutet. Att besegra Dominion blev mer bittert än ljuvt. Det är ju helt i linje med Deep Space Nines grundton, men ändå ett så otroligt deppigt avslut på en storyline som pågått i flera år. Jaha, allt blev skit ändå, ungefär.
Det var också 2: ganska lätt att bli underväldigad av andra delar av det här avsnittet. De flesta av de personliga avsluten var egentligen rätt sorgliga, men på ett lite urvattnat sätt. Sisko kommer antagligen tillbaka. Men ingen vet varför han måste vara borta. Odo lämnar Kira, men det verkar som om hon hanterar det rätt bra. O’Brien väljer fru och barn framför lekarna med Bashir. Men visst ska de två polarna åka på semester tillsammans i framtiden (så himla Brokeback Mountain). Helt rimliga avslut, men ingen riktig chock (Odos hemresa blev tyvärr spoilad för mig i ett av inläggen på Memory Alpha, det är väl annars det som hade potential att vara en skräll).
Skulle jag likna det här avsnittet vid en färg så skulle det bli mörkgrått med inslag av ljusgrått. Det sorgliga var helt enkelt inte tillräckligt sorgligt, medan lyckan och ljuset också var frånvarande. Och på sätt och vis är det en ganska rättvisande sammanfattning av en serie som aldrig riktigt bestämde sig för vad den ville vara. Och som blev lite av allt möjligt i stället.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 25 & 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 610 tv-avsnitt.
Så här ska en säsongsavslutning se ut! Nya problem, en helt ny “fiende” och en cliffhanger som heter duga. Tack för det!
Veckans aliens är alltså människor! Från Federationen, till och med. För det är tydligen fler skepp än Voyager som hamnat i Deltakvadranten på grund av den där skumme The Caretaker. Skeppet i fråga heter Equinox, och det är illa ute (jepp, det här är ytterligare ett nödanrop-avsnitt). Equinox attackeras av någon form av ilskna små varelser (som jag då inte räknar som veckans aliens) som på bara ett ögonblick kan döda en människa. Men de är också hyfsat lätta att skjuta ner medan de håller på att materialisera sig genom någon form av portal inuti de skepp som de attackerar. Voyager hinner i alla fall undsätta Equinox i sista minuten och skyddar sedan skeppet med en stor gemensam sköld. Varpå man räddar det som finns kvar av besättningen.
Förutom kapten Ransom så finns också en av B’Elannas ex-pojkvänner på Equinox, en viss Maxwell Burke. Och Burke gör precis de där ex-grejorna som alltid får nuvarande pojkvänner sura på film eller i tv-serier. Kallar B’Elanna för ett gammalt smeknamn (BLT) och frågar om de två inte ska äta middag någon dag, samtidigt som han ignorerar Paris som står sidan om och glor. Charmig typ det där. Givetvis är han också en superskurkaktig typ.
Men nu när Voyager skyddar Equinox, så blir förstås bägge skeppen attackerade av de där små arga energivarelserna. Och från det initiala myset så förändras stämningen ganska raskt mellan de olika besättningarna. För det är något mysko med Equinox och dess crew. Det börjar med en liten maktkamp mellan de två kaptenerna. När Janeway föreslår att man ska överge Equinox och fortsätta färden tillsammans på Voyager, för att på det sättet göra sig mindre sårbara för alienattackerna, så trilskar Ransom. Det krävs att Janeway citerar regelverket för att han motvilligt ska ge sig. Fast egentligen accepterar han inte det där beslutet, utan börjar genast intrigera med sin personal för att kunna fly bort från Voyager med Equinox. Helst tillsammans med en av Voyagers generatorer, så man kan ta sig snabbare hem.
Orsaken till det där dubbelspelet kommer fram när en misstänksam Janeway skickar hololäkaren för att undersöka Equinox labb. Där hittar han döda exemplar av den där anfallande rymdvarelsen, och man inser ganska snabbt att Equinox använt sig av de energifyllda varelserna som bränsle för sin färd mot Jorden. De små ettriga typernas attack mot Equinox är alltså inte slumpartad, utan snarare ett försvar. Eller kanske ett sätt att försöka hämnas.
Sedan stegras allt några snäpp till i vad som blir en rätt så rafflande historia. Janeway läxar upp Ramson efter noter och sätter honom och Equinox besättning i husarrest. Men samtidigt blir Voyagers hololäkare nerslagen av Equinox motsvarighet. Han har i sin tur fått sina etiska subrutiner urkopplade och är nu ondskan själv. Så han låtsas vara Voyagers snälle hololäkare, samtidigt som han utnyttjar sin tillgång till Voyagers system för att hjälpa sin gamla besättning att fly.
När Equinox väl dragit iväg så försöker Janeway jaga efter dem, men bestulna på den där generatorn så verkar skyddet mot de små flygande aliengrejorna bli sämre. Så det sista vi ser i avsnittet är hur en av dem attackerar Janeway. TO BE CONTINUED! NÄSTA SÄSONG!!
Så förtjust i detta avsnitt! Tycker att berättelsen rullades ut på ett snyggt sätt, långt ifrån den mer förutsägbara 1A-modellen som används ibland. Equinox innehöll så mycket: lögner, hemlighetsmakeri, arga aliens, brott mot prime directive, bedrägeri, maktkamp mellan kaptener, en ond hololäkare (det enda som eventuellt var lite tjatigt eftersom hololäkaren så sent som i förra avsnittet spelade en ganska otrevlig smart bomb). Hade jag sett det här när serien först sändes hade jag varit rasande över att det var ett helt sommaruppehåll kvar till nästa avsnitt.
På gästskådespelarlistan i det här avsnittet hittar man dessutom ett extra fint namn. Kapten Ransom spelas av ingen mindre än John Savage, känd från bland annat The Deer Hunter och Hair (den sistnämnda filmen har jag sett kanske tusen gånger). Så kul att se honom här.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 608 tv-avsnitt.
Det känns som om Deep Space Nine-skaparna verkligen förbereder sig på avslutet nu. Och så här på upploppet verkar man sikta på ett ordnat closure, där man säger farväl till sina favoritfigurer under ordnade former. Sist var det alltså bromancen mellan Bashir och O’Brien som skulle avhandlas, medan man nu – i det sista avsnittet innan den stora finalen – väljer att satsa allt krut på ett…ferengiavsnitt.
Usch! Var min första reaktion. Men när jag sedan insåg att The Dogs of War också är det sista steget i reformationen av ferengikulturen blev jag betydligt mer road. Successivt har ju Deep Space Nines skapare både gjort ferengierna som art mer sympatiska och deras samhälle mindre vidrigt. Ingen kan väl glömma kampen för att kvinnor skulle få ha rätt att bära kläder? Eller att de sedan också fick möjlighet att göra affärer och tjäna pengar? Aktivisten bakom den här utvecklingen är till stor del Roms och Quarks mamma, och hon är också inblandad i det här avsnittets händelseutveckling. Som stornagusens fru har hon en del inflytande, tydligen.
I början av Dogs of War får Quark reda på att stornagusen tänker abdikera, och att han själv kommer att bli utsedd till ersättare. Men när Quark börjar researcha sitt blivande ämbete så inser han hur mycket det politiska livet på hemplaneten förändrats. Stornagusen är till exempel inte längre envåldshärskare, utan måste samsas med ett parlament om de politiska besluten. Monopol är numera förbjudna, trots att de ger stora inkomster och alltså borde vara den råa kapitalismens ideal. Ja, man har till och med börjat driva in skatter från sin befolkning (även om mutor tydligen är avdragsgilla).
Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut, verkar Quark tänka. Och bestämmer sig för att vägra bli stornagus om inte han får makten att återställa ferengi-imperiet till det gamla systemet. “Make Ferenginar Great Again”, liksom. Men hans ultimatum faller platt när det står klart att det aldrig var meningen att Quark skulle bli stornagus. Det var hela tiden hans bror Rom som skulle få titeln (lite aldrig på en stornagus på en dålig Skype-uppkoppling – störningarna kan göra att han tror att han pratar med fel bror) I och med rekryteringen av Rom så verkar den progressiva utvecklingen av ferengi-imperiet fortsätta. Hans politiska åsikter framgick tydligt när han tidigare i avsnittet försökte få Quark att sälja sin bar till honom.
QUARK: Did you know this Congress of Economic Meddlers actually passed legislation making monopolies illegal? What’s the point of being in business if you can’t corner the market and gouge your customers?
ROM: There’s something to be said for keeping prices down by ensuring healthy competition. So what are you going to do with the bar?
QUARK: You can’t even dump industrial waste anymore because it might harm the natural habitat. I’m supposed to start worrying about animals now? Look how they live, wallowing in dirt, sleeping in trees. That’s not natural.
ROM: I suppose you could argue that Ferenginar’s biodiversity is a precious resource that belongs to everyone. So, what are you going to do with the bar?
QUARK: And don’t even get me started about this whole labour rights thing. What have we come to if you can’t demand sexual favors from people in your employ?
ROM: Unharassed workers are productive workers. So, what are you going to do with the bar?
Rom köper Quarks bar i den här scenen, men när han senare blir stornagus låter han brorsan få den tillbaka. Gratis! Så långt har alltså förskingringen av de ferengiska idealen gått! Men i sin bar tänker Quark fortsätta att vara en old school-ferengi. Här, i hans privata lilla kungadöme, ska de gamla idealen leva vidare. Med trix, fix, mygel och fusk kommer Quark alltid att kunna maximera sina vinster.
Även om ferengistoryn får mycket utrymme, så sker det även annat i det här avsnittet. Som att den Cardassiska Frihetsfronten nästan går under innan den ens kommit igång på allvar. Kira, Damar och Garak undviker med en hårsmån ett bakhåll när de försöker värva fler revoltörer. Samtidigt attackerar och utplånar Dominon alla de baser som Frihetsfronten byggt upp. Men när Dominion hävdar i nyhetssändningar att Damar är död, så har myten om honom redan börjat leva sitt eget liv. Ingen tror på riktigt att Damar har dött, utan att det bara är propaganda. Så för den lätt desperata trion, strandade i Cardassien, återstår nu bara hederligt gammalt gerillakrig. Som att spränga en militärbas i luften och tala uppviglande till massorna.
I övrigt: Sisko får reda på att han ska bli pappa (tydligen har han glömt att ta sin p-spruta), men Kasidy är orolig över maskhålsvarelsernas mörka profetior. Vilken framtid kommer deras barn att få? I andra änden av parförhållandespektrat kommer Bashir och Ezri äntligen kommer till skott och börjar hångla. Och så bestämmer sig Federationsalliansen för att attackera Dominion. Motståndarna har i och för sig dragit sig tillbaka till cardassiskt område, men alla inser ju att det bara är för att kunna bygga upp sina styrkor på nytt. Så varför vänta på att de blir övermäktiga? Bättre att slå till nu, tycker Sisko. Och de andra håller med honom. Så jag antar att det är det slaget vi får följa i nästa dubbelavsnitt. Den allra sista striden för Deep Space Nines del. Då lär vi få se Sisko i ett nytt rymdskepp som heter Defiant, som ser precis likadant ut som det förra han hade. Och visst såg han mycket mer lycklig över det än att han skulle bli pappa igen?
Jag blev ändå en smula förvånad över att man väljer att göra det näst sista avsnittet av Deep Space Nine som en komedi. Jag var faktiskt helt övertygad om att man skulle vara koknsekventa i att låta The Last Chapter vara genommörkt och deppigt rakt igenom. I stället fick vi alltså ett typiskt ferengiavsnitt med vissa inslag av allvar. Visst, det var fint att få reda på vad som kommer att hända på Ferenginar i framtiden. Rart att se Rom få sin slutliga revansch på brorsan Quark. Men jag hoppas verkligen på att det där sista avsnittet är helt och hållet humorbefriad. Vi är värda det!
Betyg: 6/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 607 tv-avsnitt.
Bashirs och O’Briens plan fungerade! Det räckte med att Bashir lät det bli känt inom Federationen att han hade hittat ett botemedel till den dödliga sjukdom som Odo och Grundarna lider av, så dök det upp en agent från Sektion 31 på Deep Space 9. Sloan, närmare bestämt. Han som tidigare gjort livet surt för Bashir (och som var en så pass cool figur att han fick mycket mer repliker i det här avsnittet än någonsin tidigare). Nu ska han försöka förstöra Bashirs påhittade medicin- Men Bashir och O’Brien har helt andra planer.
Tanken är, som jag nämnde i förra Deep Space Nine–inlägget, att eftersom det är Sektion 31 som konstruerat sjukdomen som drabbar alla changelings, så borde de också ha ett botemedel. Så Bashir tar Sloan till fånga, och kopplar upp honom mot en romulansk tankeläsarutrustning för att kunna tanka ner receptet på medicinen. Vad Bashir inte räknat med var att Sloan hellre skulle bita av en giftkapsel gömd i en tand än att berätta om Sektion 31:s hemligheter. Bashir lyckas dock skjuta upp Sektion 31-agentens död en stund, men nu måste han och O’Brien själva ta sig in i Sloans borttynande hjärna för att leta upp botemedlet till changelingpesten.
Det här med att springa runt i någon annans hjärna har testats förr i Star Trek, närmare bestämt i Dark Page där tankeläsaren Deanna Troi tog sig in sin mammas huvud för att bota en depression. Här sköts själva penetrationen av medvetandet genom maskiner i stället. Insidan av Sloans skalle visar sig vara en plats som är väldigt lik Deep Space 9 (tydligen var det här ett budgetavsnitt så man fick använda lätt förändrade versioner av standardkulisserna).
På plats i Sloans medvetande möter man två olika upplagor av honom: en som vill hjälpa och ser upp till Bashir, samt en betydligt mer lömsk version som försöker lura kvar Bashir och O’Brien kvar i Sloans hjärna så de ska dö med honom. Den mörka sidan tar efter ett tag helt och hållet kontroll över Sloans medvetande, och använder sig bland annat av “fejkuppvaknande”-tricket för att lura Bashir och O’Brien. Alltså att de två besättningsmännen från Deep Space 9 tror att Sisko väckt dem ur deras resa genom Sloans hjärna, medan de i själva verket fortfarande är kvar i hans medvetande.
Sättet de upptäcker bluffen på är i varje fall ändå en smula fyndigt. Bashir tror att han är tillbaka i sitt rum och att Sloan har dött innan det gått att hitta något botemedel mot sjukdomen i hans hjärnbark. Han tar upp sitt ex av Dickens A Tale of Two Cities för att fortsätta läsa i den. Men där, på sidan 295, så börjar boken om igen. Bashir inser att det inte bara är frågan om ett feltryck, utan snarare att Sloans hjärna bara kan återskapa saker i den fejkade verkligheten som Bashir har upplevt eller minns.
BASHIR: Sloan is drawing on our memories, making us think we’re back on the station. That’s why the book’s incomplete, because I haven’t finished reading it.
O’BRIEN: And because you don’t know what happens after page two ninety four?
BASHIR: He couldn’t fill in the rest of the story.
O’BRIEN: He’s trying to stop us finding the cure.
BASHIR: We must have been close to finding it.
O’BRIEN: That door we were about to open when we woke up. The cure must be in there.
(Rumble)
O’BRIEN: What’s going on?
BASHIR: Sloan’s dying. His mind’s shutting down. We haven’t got much time.
Man lyckas ta sig tillbaka in i Sloans huvud, och hittar till sist en text med botemedlets recept på. Men inte förrän Sloan frestat Bashir med en massa annan information om Sektion 31 som bara finns i agentens döende hjärna. De lyckas i alla fall ta sig ut i sista minuten. Efter all dramatik inne i Sloans huvud så blir det faktiskt lite av en antiklimax när Odos får sin medicine och botas från sin sjukdom på bara några sekunder. Ett dramatiskt ögonblick som man helt och hållet tappade bort. Ett något mer förhöjt spänningsmoment hade väl ändå varit på sin plats när Bashir här ju faktiskt löst ett av de svåraste (och dödligaste) problemen i hela Deep Space Nine. Då var det betydligt mer dramatiskt i avsnittets början, där Odo ber Kira lämna stationen medan han ligger på dödsbädden (inklusive den sista kyssen och så).
All action till trots, så vill jag också nämna ett lite märkligt bromance-tillfälle i det här avsnittet. En scen inne i Sloans hjärna där Bashir försöker tvinga O’Brien att erkänna att han är mer fäst vid honom än sin fru.
O’BRIEN: I should’ve left a note for Keiko to let her what we were planning. BASHIR: Why worry her? O’BRIEN: No, I want her and the kids to understand why I had to do this. BASHIR: She’ll understand. She’ll know you did it for me. O’BRIEN: That’s what’ll upset her the most. She always said I liked you more than I liked her. BASHIR: That’s ridiculous. O’BRIEN: Right. Yeah. BASHIR: Well maybe you do, a bit more. O’BRIEN: What? Are you crazy? She’s my wife. I love her. BASHIR: Of course you love her. She’s your wife. O’BRIEN: Yeah. BASHIR: I’m just saying maybe you like me a bit more, that’s all. O’BRIEN: I do not. BASHIR: You spend more time with me. O’BRIEN: We work together. BASHIR: We have more in common. O’BRIEN: Julian, you are starting to annoy me. BASHIR: Darts, racquetball, Vic’s lounge, the Alamo. Need I go on? O’BRIEN: I love my wife. BASHIR: And I love Ezri. Passionately. O’BRIEN: You do? BASHIR: Yes. O’BRIEN: Have you told her? BASHIR: Not yet. But I will. O’BRIEN: Oh, yeah? When? BASHIR: When I’m ready. It’s just that I like you a bit more. See? There, I’ve admitted it. O’BRIEN: Yeah, well, I love my wife.
Jättekonstig scen. Hade eventuellt kunnat bli intressant om de hånglat lite. De befinner sig ju trots allt inne i en projektion, skapad av Sloans hjärna. Då har man väl fripass?
Tydligen var den här scenen någon form av rest från en tidigare tanke kring det här avsnittet. Att man ville göra någon form av avslut och summering av O’Briens och Bashirs vänskapskärlekshistoria. Men det blev nog bara en halvmesyr av det där. En klumpig och obekväm sådan. Visst bjuder O’Brien hem Bashir på middag hos sig och Keiko i sista scenen i det här avsnittet, som för att visa att han trivs bäst om han får hänga med bägge sina favoritpersoner i världen. Jättemysigt. Men också jättemesigt bromance-statement.
Extreme Measures är det första avsnittet i The Last Chapter (de avslutande nio sammanhängande avsnitten i serien) där man väljer att inte hoppa mellan de olika parallellintrigerna under avsnittet. Hela handlingen i Extreme Measures kretsar alltså kring Bashir och O’Brien, precis som i ett vanligt Deep Space Nine-avsnitt. Ett bra val, rent dramaturgiskt, tycker jag. Det kan vara bra med lite omväxling, även om det i det här fallet betyder att man bjuder på lite mindre omväxling.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 606 tv-avsnitt.
Vissa avsnitt kan jag inte låta bli att reta mig på. Ja, bli riktigt förbannad faktiskt. Som Warhead.
För det första (och det här har jag sagt tidigare): vem i en Star Trek-serie vågar ens svara på ett nödrop längre? Det är ju nästan alltid en fälla, och är det inte det så ställer det ändå till någon form av jävelskap. Det vill säga, extremt sliten trope för att få in ett nytt rymdskepp eller typ av varelse i handlingen. Borde förbjudas eller åtminstone ransoneras.
För det andra: visst är det fint att Voyagers besättning vill bistå alla upptänkliga livsformer, men en artificiell intelligens som man hittar på en folktom planet kanske ändå är en typ av varelse som man inte behöver stressa fram ett omhändertagande av. Vari låg tidspressen som gjorde att man transporterade en sådan ombord innan man lyckades ta reda på exakt vilket syfte den hade?
För det tredje: när man sedan upptäcker att grejen man transporterat ombord är en så kallad smart bomb, ett massförstörelsevapen med en hjärna, hur ENORM måste då inte humanismen (eller är det i det här fallet fråga om en variant av transhumanism?) vara hos Janeway när hon trots alla risker väljer att behålla den snickesnackande dynamiten ombord!
Givetvis är de här tre felaktiga valen bara början på en räcka av ännu fler idiotiska misstag. Som att man försöker extrahera den artificiella intelligensen från bomben, vilket gör att den lyckas ta över hololäkarens matris. Det ger i och för sig hololäkarskådisen Roberto Picardo en chans att spela en mer ondskefull rollfigur än vanligt, men för intrigen innebär det att den där smarta bomben i praktiken bestämmer allt ombord. Den onda artificiella intelligensen tar snabbt över stora delar av Voyager, och när den inte får som den vill så hotar den med att spränga hela skeppet i bitar.
Någonstans här i mitten blir faktiskt avsnittet lite intressant igen. Det är trots allt lite spännande att se hur man försöker hitta olika sätt att desarmera bomben på. Eller se Janeway hålla fast vid etiken när hon förhandlar med ett slags skrothandlaralien som vill köpa bomben. Visst skulle hon behöva bli av med bomben, men inte på ett sätt där den riskerar att användas av andra.
En chans till en fredlig lösning uppstår dock när det finns indikationer om att det redan från början var ett misstag att just den här missilen skickades iväg. Det är därför den fått order om att landa på en obebodd planet, tanken var att bomben skulle detonera där. Men den där loggen som hävdar att det här har hänt får den artificiella intelligensen inte riktigt ihop med sitt huvuduppdrag — att förgöra Salina Primes civilisation.
Det är till slut Harry Kim som typ pratar omkull den där artificiella intelligensen med en massa olika argument. Men vid det laget har jag redan börjat tappa intresset för den här storyn. Jag kan ju förstå att man har AI i en bomb, så att den kan undvika hinder och motstånd på väg mot sitt mål. Men att det verkligen skulle gå att diskutera om rätt och fel, etik och moral, med en AI på en bomb verkar väldigt långsökt. Det känns inte som något som någon bombkonstruktör skulle vilja fanns i deras produkter.
Nej, den här Star Trek-versionen av WarGames var verkligen inget vidare. Känns som manus från reservhyllan som man använt sig av för att försöka fylla säsongsbeställningen. Det är liksom inget fel på utförandet, men själva idén bakom är så jäkla urbota dum.
Betyg: 3/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 605 tv-avsnitt.
Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.
Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.
Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.
För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:
GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family.
DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders?
KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders?
Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.
Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.
I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:
EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels.
WORF: You are overstating your case.
EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?
Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.
Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.
Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.
Så var det dags för tidsresor igen! Den här gången med så många olika tidshopp och orsak/effekt-samband att man i slutet av äventyret måste reintegrera flera olika minnen från olika delar av tidslinjen till en och samma individ (hur man gör detta spännande berättar man däremot aldrig, inte ens med någon flummig technobabbleutläggning).
Klart är att vi i varje fall får se Voyager sprängas i småbitar ytterligare en gång i den här serien, men att personalen på ett skepp från framtiden, USS Relativity, då scrollar bakåt i tidslinjen för att testa ett nytt sätt att undvika Voyagers undergång. I ett avsnitt fyllt av tidsparadoxer så är den slutliga twisten ändå lite extra fyndig. Att det är ett av befälen, Braxton, på Relativity som i framtiden blir så arg på Janeway (något om att hennes tidslinjeslarv lett till hans tidspsykos) att han försöker göra slut på hennes existens redan innan hon hunnit göra livet surt för honom. Men det är alltså den typ av anomali som han själv då, i en annan plats på tidslinjen, genast rycker ut för att förhindra. Det är också samme Braxton som är inblandad i tidsreseförvecklingarna i avsnittet Future’s End.
Ja, det här är rätt så komplicerat. För att ens kunna kolla på det här avsnittet var jag ganska snabbt tvungen att sätta alla mina vanliga invändningar kring tidsresor på hold. Det var liksom inte ens lönt att börja tjata om grundprinciper kring tidresande när allt är så rörigt som det är här, och avsnittet innehåller också några självmedvetna kommentarer om hur hela intrigen är en enda röra av konflikter mellan olika tidslinjer. Det gör det lite mer okej, tycker jag.
Både Janeway och Seven of Nine blir i olika omgångar värvade som agenter för att förhindra bombattentatet på Voyager, och deras resande i tiden gör att vi bland annat får vara med om första gången som Janeway inspekterar Voyager, till och med den allra första provsittningen i kaptensstolen. Trots manusets lätt vansinniga premiss så lyckas man ändå koka ner det hela till en ytterst enkel och lättengagerande slutuppgift: stoppa boven innan han hinner placera en bomb på Voyager. Den förstår även den som inte ens ids bekymra sig över tidslinjer.
Det här är det andra Voyager-avsnittet i rad där man rymmer från den ordinarie tidslinjen och i stället berättar historier som åtminstone delvis utspelas i andra tider än nuet. Det är ju charmigt och så, men kanske också ett tecken på att författarstaben börjat tröttna på sin egen skapelse. Det finns en replikväxling mellan Ducane på USS Relativity och Voyager och Seven som jag tycker skulle passa in som ett slags uppmaning även till manusförfattare på en del SF-serier:
DUCANE: Oh, Captain. Braxton was right about one thing. Voyager shows up on our sensors far too often. Try to avoid time travel.
JANEWAY: See you in the twenty fourth century.
SEVEN: I look forward to it, or should I say, backward?
JANEWAY: Don’t get started.
Man får ju ge Janeway att hon inte på något sätt försökte få den där tidspolisen att rädda henne och Voyager från den gigantiska omvägen via Deltakvadranten. Ja, hon frågade inte ens om och när Voyager skulle anlända Jorden.
Inte ens en självutnämnd tidsresefiktionsallergiker som jag kan riktigt stå emot det här avsnittet. Kanske just för att det själv problematiserade en del av de saker med tidsresor som jag har så svårt att acceptera. Eller att man serieskaparna ju själv är fångade i tidslinjeproblematik när de målat om bordet i mötesrummet till säsong fyra, och sedan använder den nya färgen i flashbacken till Voyager i torrdockan innan jungfruresan. Sen tror jag också att alla avsnitt som innehåller en pingismatch där bollen står stilla i luften på grund av en tidsanomali måste få långt mer än godkänt i betyg.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 603 tv-avsnitt.
