Month: June 2019

Swecon 2019: Replicon i Västerås.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

En av de bästa sakerna med den här bloggen och sättet som jag mer och mer fördjupat mig i både SF och fandom är väl det här med kongresserna. 2016 smög jag runt på Fantastika i Nacka för att kolla in fenomenet för första gången, och året efter var jag på Worldcon i Helsingfors. I år vågade jag mig ända bort till Västerås där man för första gången arrangerade en kongress, Replicon. Mest av allt lockade väl årets internationella hedersgäster, Charlie Jane Anders och Annalee Newitz. Två författare som jag verkligen gillar, och vars podcast, Our opinions are correct, fungerar som en förlängning av, eller kanske komplement till, deras författarskap. Båda författarna (som också är ett par privat) är intresserade av vetenskap, samhällsfrågor och politik, och i podden knyter man ofta ihop SF med verkligheten. Eller om det är tvärtom. Jag tog i varje fall med bandspelaren till Replicon, och gjorde en intervju med Anders och Newitz. Den kommer antagligen i P1 kultur efter sommaren. Först ska jag ha lite semester, är det tänkt…

Men det fanns förstås en massa annat på programmet. De svenska hedersgästerna, Gunilla Jonsson och Michael Petersén, var också extremt intressanta att lyssna på. De två skrev rollspelen Mutant och Kult tillsammans, och har nu också börjat skriva böcker som utspelas i Kult-universumet. Döden är bara början, heter den första (bok nummer två ska komma ut i vinter). Deras perspektiv på hur fandom, rollspel och synen på SF förändrats i Sverige är jättespännande , eftersom de både är kretatörer och fans – och dessutom arbetat med SF-bokhandeln i Stockholm och sett den utvecklas och växa.

Affischen till Bortbytingen på Dramaten, av Johan Egerkrans.

Jag läser i mitt gamla blogginlägg, från 2016, att jag då hörde Jerry Määttä berätta om undergången. I år pratade han lite om växter inom SF i stället, med fokus på Triffidernas Uppror. Även Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren var på plats i Västerås. Från panelen “Finkultur Fulkultur” minns jag till exempel när Mats snackade om hur kulturredaktioner och recensenter eventuellt är på väg att krama ihjäl genrelitteraturen med alltför välvilliga recensioner. Och i panelsamtalet Kultvärlden – om rollspelet Kults universum – var det kul att höra hur Kult influerade P3 Drama-serien De dödas röster och hur en figur i radioserien “jägaren” nu har letat sig in i nya versioner av Kult. Insåg också att det är dags att boka biljetter till höstens föreställningar av Bortbytingen, där Sara Bergmark Elfgren ju gjort teater av Selma Lagerlöfs novell. Troll är alltså numera välkomna till Dramaten. Om än i en familjeföreställning (pjäsen kommer förresten tillbaka på repertoaren i höst).

Personligen är jag väldigt nöjd med Replicon i Västerås (kanske att jag saknade ett på djupet-samtal om tidsresorna i Star Trek: Discovery – men man kan inte få allt). Så här på tredje försöket börjar jag väl också förstå mig på den här delen av fandomvärlden lite bättre. För det är lite av en egen värld, svår att jämföra med andra subkulturer som jag tillhört eller kulturarrangemang som jag varit på. En nästan lite hemlig doldis, faktiskt. Jag hade ju ingen aning om att de här evenemangen ens existerade före 2016, och jag har fortfarande lite dålig koll på hur och när de arrangeras (det är ju lite olika från år till år också). Samtidigt är det ju Swecon också något så pass otidsenligt som ett arrangemang som är helt och hållet ideellt: av fans – för fans. Så allt sker ju med begränsade resurser. Men jag tycker att det är lite synd att inte fler tar del av utbudet på de här evenemangen. Tror ändå att det finns en potentiell publik som missar dem, eller bara känner sig lite utanför på dem. Så det kanske är på sin plats att säga att nästa Swecon, Fantastika, arrangeras i Nacka 20-22 mars. Dags att boka in i kalendern redan nu, alltså .

Star Trek: Insurrection. Långfilmen om jakten på ungdomens källa.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Det finns en nästan olidlig käckhet i Insurrection. Så mycket skoj och tokroliga saker som ska pressas in i det här annars ganska luftiga manuset. Resultatet är bitvis rent förskräckligt.

Nu är jag väl knappast ensam om att tycka så. Filmen ligger trea från slutet på listan över biljettintäkter för Star Trek-filmer i USA (vare sig man korrigerar intäkterna för inflation eller inte). Jämfört med den förra Star Trek-filmen i serien så har man gjort en helomvändning både när det gäller attityd och känsla. Star Trek: First Contact bjöd ändå på mänsklighetens första warprymdresa och en kåt borgdrottning. I Insurrection skulle väl motsvarande höjdpunkter kunna vara att Picard får hångla (med en kvinna som samtidigt är mycket yngre och äldre än honom), och att man får se några stycken riktigt extrema ansiktslyft. Jo, just det. Troi rakar av Ryker skägget också, medan de badar skumbad. Det känns inte riktigt lika episkt, eller hur?

Ska man säga något positivt om Insurrection är det kanske att den ligger närmre tv-seriens ton än några av de tidigare filmerna, men jag är inte helt säker på om det är en bra grej. En film måste kunna vara något annat än ett förlängt tv-avsnitt med högre budget. Problemet här verkar ha varit att Brannon Braga och Ronald D. Moore som skrev förra filmen var upptagna med annat. I stället fick Star Trek-veteranen Michael Piller hoppa in. Han ska ha tyckt att de tidigare filmerna var för mörka, och ville nu göra en lite lättsammare film om åldrande.

Och föråldrad är väl precis vad den här filmen känns. Något tillkämpat ungdomligt anslag för att locka den yngre publiken finns i alla fall inte. Inledningen av Insurrection handlar till exempel om att Data plötsligt blivit helt oregerlig och agerar tvärtemot order och uppmaningar. Hur får man då denne på alla vis övermäktige android att tappa fokus? Jo, genom att lura honom att sjunga med i en gammal Gilbert & Sullivan-sång. En rätt så typiskt lustifikation för den här filmen, det finns som en röd tråd av pappahumor genom hela rullen.

Intrigen är annars ett slags variation på myten om ungdomens källa. De som drar nytta av den är Bak’u-folket, en grupp människor som slagit sig ner på en planet för att leva utan de moderniteter och avancerad teknik som tidigare omgett dem. Väl där märker de att de inte åldras. De kan dessutom stanna upp tiden, och dra ut på sekunderna med ren viljekraft. När våra vänner på Enterprise tillbringar lite tid på planeten så börjar även deras åldrande gå baklänges, och kropparna föryngras. Tydligen påverkar sammansättningen av planetens ringar också psyket på ett vitaliserande sätt. Troi och Ryker blir därför kåta på varandra igen, precis som förr i tiden, och rakandet av det där skägget i badkaret verkar vara ett led i samma riktning. Ett slags symboliskt borttagande av ett ålderstecken, eller kanske bara en återgång i smaken när det gäller skäggmode? Nähä, det var bara det att Troi inte är van att kyssa Ryker när han har skägg.

Men ungdomens källa är förstås något som alla i universum vill komma över. Son’a, ett folk med tvivelaktigt rykte, har köpslagit med Federationen om det här. De har arbetat ut ett sätt att kunna utvinna det åldersupphävande ämnet, och tanken är att det ska kunna användas inom sjukvården över hela galaxen. Son’a-folket har ett visst egenintresse av det här. En av deras favoritsysselsättningar är ansiktslyftningar, och huden är fasthäftad så stramt över deras ansikten att den spricker om mimiken blir allt för extrem. En liten dusch från ungdomens källa skulle eventuellt ge lite bättre resultat. Enda problemet är att den där utvinningen gör att planeten blir obeboelig. De drabbade i Bak’u-folket må vara blott 600 personer, men folkförflyttning är inget som Picard någonsin accepterar under några förutsättningar. Han sätter sig emot Federationens beslut och försöker nu på egen hand rädda befolkningen, stoppa utvinningen av det åldersreverserande ämnet, samt inleder en romans med Ba’ku-folkets hetaste eco-chica singeltjej.

Det blir en hel del av detta i filmen: folk som vandrar uppför berg, beskjutna av drönare och skepp, och sedan mot sin vilja transporterade till Son’a-skepp. Och trots att det här är en långfilm så kan man tydligen inte hålla sig borta från Star Treks favoritmiljö alla kategorier, man måste bara låta huvudpersonerna springa ner i en grotta och hänga där. Twisten i storyn? Ja, det är att Son’a-folket egentligen består av Ba’ku-dissidenter. Ett gäng kids som tröttnade på det stilla livet hemma, och ville resa ut i världen. Men då började de förstås åldras jättesnabbt. Därav fixeringen vid ansiktslyftningar och sånt. Picard lyckas dock genom en rad olika heroiska insatser rädda allt och alla.

Att ens beröra det här med åldrandet i en film där nittio procent av publiken troligtvis kommer att tänka väldigt mycket på hur deras gamla idoler har åldrats, är förstås lite vågspel. Men faktum är att ensemblen ändå ser förhållandevis välbehållna ut i den här filmen, kanske för att man just kombinerat med med de förskräckliga fejsen hos Son’a-gänget. Överhuvudtaget är det här dessutom i mångt och mycket Picards show, han får till och med göra ett riktigt action hero-stunt på slutet med både stort gevär och gigantisk explosion. Kvinnorna i ensemblen får däremot nöja sig med de minsta av biroller. I stället är det Donna Murphy som Picards kärleksintresse som får extremt mycket av utrymmet i filmen. Hon har ett märkligt, lite viskande, sätt att framföra sina repliker på som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller irriterar mig på.

Terry Gilliams originallyft…

Det bästa i den här filmen är väl ändå de där Son’a-gänget och deras skönhetsoperationer. Ständigt drar de ut huden i ansiktet för att bli av med rynkorna, mest av allt påminner de om den där tanten i Terry Gilliams Brazil. Brutaliteten när man häftar fast hud i bakhuvudet på en av huvudpersonerna är det jag tar med mig av denna rätt så mediokra soppa. Det här var inget vidare. För litet tänkt. Inte ens att man fått låna in Worf från Deep Space Nine räddade den här anrättningen.

Betyg: 3/10.

Det här är den nionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 576 tv-avsnitt.

VOY: Thirty Days. Det där Paris blir radikaliserad och hamnar i finkan efter att ha blivit miljöaktivist.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Efter snart 600 avsnitt av olika Star Trek-serier så är min uppskattning för alla typer av omstuvningar av berättarformatet orimligt stor. Som här, i Thirty Days, där storyn börjar med att Paris blir degraderad och slängs i finkan för 30 dagars isolering. Väl instängd i cellen börjar han skriva på ett brev till sin farsa där han förklarar vad som hänt, varpå vi får historien som lett till fängelsevistelsen berättad för oss genom olika flashbacks.

Det är när Voyager försöker hjälpa Moneanerna som bor på en planet som helt och hållet består av vatten, som Paris plötsligt drabbas av ett extremt miljöaktivistiskt patos. För att inte tala om att han också kommer ut som havsfetischist, en böjelse han lyckats dölja fram till nu.

Paris engagemang för “vattenplaneten” börjar med att han är med och upptäcker att den är konstgjord. Vattnet har flyttats dit från en närliggande planet av någon form av högstående civilisation och hålls på plats av ett uråldrigt gravitationsfält. Själva aggregatet som håller allt samman upptäcker Paris genom att göra om Delta Flyern till en u-båt och gå ner på havsdjup som Moneanerna aldrig kunnat besöka. Där träffar de förresten på en jättelik elektrisk ål också.

Moneanerna har byggt en högstående civilisation där under ytan, problemet är bara att deras hem börjat läcka på sistone, Vattenmassan minskar och försvinner ut i rymden. Paris och en lokal forskare, Riga, slår fast att det beror på Moneanernas industrialisering av vattenvärlden, där man bland annat utvinner syre. När Paris inser att Moneanerna troligtvis inte kommer att lägga om sin rovdrift på vattenvärlden, trots de vetenskapliga bevisen för hur den leder till rena rama undergången, så bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Planen är att spränga någon eller några av syrefabrikerna, och sedan hoppas på att Moneanerna kommer att bygga upp nya, mer miljövänliga fabriker för att ersätta dem (teknik som B’Elanna gett dem tillgång till).

Tankegångarna kring ett ekonomiskt system som fortsätter att tuffa på i gamla hjulspår, trots att alla skriker högt om dess mijlökonsekvenser, känns kanske igen från samtiden. Men oavsett hur ädla Paris drivkrafter är, så kan inte Janeway tillåta att han förvandlas till en miljöterrorist när han är i tjänst. Framför allt inte när han använder Delta Flyern som sitt främsta vapen i sin miljökamp. En välriktad vapensalva från Voyager förhindrar både förstörelsen av fabriken och oskadliggör Delta Flyern. Sedan kastas Paris in i den där isoleringscellen.

Paris månad i finkan gör att jag för första gången funderar mer på hur den egentligen är konstruerad. Privatlivet för fången är verkligen minimalt, en av väggarna består ju av en transparent vägg av energi, och utanför står en sur gubbe och vaktar. Det finns inte heller någon toalett i cellen, och inga som helst sätt att fördriva tiden på (i alla fall tills Paris får en pad så han kan skriva det där brevet till pappan). Man kan förstås hävda att bristerna i arresten beror på att Voyager inte är byggt för långvariga fängelsevistelser, men att behöva be vakten om hjälp varje gång man ska kissa verkar jobbigt (har vi ens sett en toalett på Voyager, förresten?).

Realismen blir inte precis större av den märkliga replikväxlingen i slutet av avsnittet:

TUVOK: Rise and shine, Ensign. Your thirty days have been served. Report for duty. You may want to shave first. 

PARIS: Yes, sir.

På 30 dagar har alltså Paris fått ett mikroskpiskt skäggstubb (det kan ju också vara så att han slutat bry sig på sin personliga hygien de sista dagarna av tiden han skulle sitta av, men då faller hela den här spaningen) . Hur som helst ett ganska futtigt bevis för Paris fysiska och psykiska förfall under tiden i isolering.

Värt att notera är att Willie Garson, Carries bögbästis Stanford Blatch i Sex and the City, spelar forskaren Riga (lätt igenkännbar även med en mask framför för nästan hela ansiktet), och att de famösa tvillingsystrarna Delaney (grabbigt samtalsämne för Kim och Paris) gör sitt enda framträdande i bild under hela serien. Det gör de under och just efter ytterligare ett av Kapten Protons-äventyr på holodäck.

Nu har jag sett så pass många Proton-äventyr i Voyager att jag börjar få kraftig Blixt Gordon-abstinens. Måste kanske beställa de gamla serierna och filmerna på dvd redan idag. Älskade ju formen på de där raketerna i Gordon-universumet. Ytterligare en titel på den ständigt växande listan över film och tv att kolla på. Även om jag kanske inte behöver starta en blogg för att skriva om allt som är släppt och skrivet om Blixt Gordon…

Ramberättelsen gör verkligen det här avsnittet en stor tjänst. Det sticker ut från det vanliga flödet och känns mer helgjutet. På samma sätt som det är otroligt skönt att för en gångs skull inte hamna i en grotta när Star Trek besöker en främmande planet. Undervattensvärldar är ju mycket snyggare, dessutom.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 576 tv-avsnitt.

VOY: Nothing Human. Det med en alien-alien som attackerar B’Elanna och den etiske hololäkarkonsulten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ibland undrar man ju hur bra säkerhetstänket egentligen är på Voyager. Att transportera över en okänd döende alien är ju det moraliskt riktiga valet, men den här gången ledde det till riktigt allvarliga problem. Den okända livsformen besvarade nämligen gästvänligheten genom att kasta sig rakt igenom säkerhetsfältet i sjukstugan, upp i B’Elannas ansikte och tog sedan kontroll över hennes livsuppehållande funktioner. Lite som varelsen i Alien när den planterar en parasit i offrets mage. Fullt så ondskefull är dock inte den här varelsen, den använder snarare B’Elanna som ett slags respirator som håller den vid liv. Torres mår däremot inte lika bra av den här behandlingen.

Hololäkaren kan inte själv ta tag i det här problemet, det visar sig att endast en begränsad del av skeppets medicinska databaser ryms i hans arbetsminne. Någon kommer då på idén att skapa en hololäkarkonsult, som i det är fallet kan hjälpa till med främmande rasers biologi. Hololäkaren får själv välja ut vilken fysisk form som den nye konsulten ska ha, dessvärre väljer han det cardassiska rikets motsvarighet till doktor Mengele.

Hologramupplagan av Crell Moset verkar liksom vara supertrevlig och kunnig. Men under ockupationen av Bajor ska hans verkliga förebild ha använt sig av fångar som försöksdjur. Det kommer fram när en av besättningsmännen från Bajor känner igen honom (den där besättningsmannen känner däremot inte jag igen, honom har vi däremot inte sett tidigare på Voyager). Den före detta Maquiskrigaren Torres gillar inte heller hur den nye assistenten ser ut. Hon vägrar att bli behandlad av en cardassier.

Avsnittet laddar för en etisk och moralisk frågeställning, som jag tycker att man aldrig riktigt mäktar att ta ända in i mål. Kanske för att sambanden mellan orsak och verkan är lite indirekta. Det är ju trots allt inte doktor Moset själv som är ombord på Voyager, och hologramversionen av honom säger sig inte ha fått med sig minnen från övergreppen i sin databas. Det är inte heller forskningsresultaten som kommit fram genom den här vidriga forskningen som man ska använda för att hjälpa Torres, utan hans expertis inom exobiologi. I det här fallet att kunna behandla en icke-humanoid varelse. Och, sist men inte minst, hur hamnade doktor Moset ens i Voyagers databas till att börja med? Är inte hans övergrepp kända? Har inte Federationen ett etiskt råd som har tagit ställning till sånt här? Det kan ju inte vara första gången den här typen av information dyker upp?

Om verkligen all kunskap som Voyager använder sig av är etiskt granskad, så borde ju inte Seven of Nine få jobba med sin borgteknik ombord. All den kunskapen är ju inhämtad genom assimilering, ett extremt övergrepp om något. Till sist bestämmer sig Janeway för en kompromiss. Holo-Moset får användas för att rädda B’Elanna, efter det får hololäkaren ta beslutet om vad som ska hända med honom. B’Elannas liv är helt enkelt viktigare än att hålla sig stenhårt till etiska principer.

Trots det där etiska dilemmat var jag mest intresserad av den insektsliknande utomjordingen i det här avsnittet. Den såg så rolig ut. Och man hade lagt till ett gulligt snarkljud i scenerna när den satt fast i B’Elanna. I en galax som verkar vara full med humanoider som cirka ser ut som människor, så är det ändå lite upplyftande med en helt främmande ras. Men förutom en närbild på hur det ser ut om man skär itu den, så gavs inte så mycket mer information. Tydligen var de flesta som jobbade med avsnittet under inspelningen mest irriterade på flugvarelsen för att den var så himla ful och plastig. Mest irriterad var Roxann Dawson som spelar Torres. Hon fick ju tillbringa hela avsnitet med att ligga med den där varelsen på magen.

För övrigt verkar det som om Janeway börjar få ordentliga problem med disciplinen hos sin personal. Stort gräl om medicinska principer när hon har möte med sina befäl, och en lite väl frispråkig attityd från B’Elannas sida när hon blir retroaktivt förbannad över att hennes liv blivit räddat av Crell Moset-hologrammet. Det sistnämnda får vi vara med om i en scen där Janeway besöker Torres på hennes rum. Där sitter B’Elanna och bränner någon form av växt vars doft ska kunna driva ut demoner.

JANEWAY: I hope you can understand why I went against your wishes, B’Elanna. Losing you was unacceptable. I know you’re angry, but we need to put this behind us. Understood? 

TORRES: Is that an order? 

JANEWAY: Yes. 

TORRES: You can’t order someone to get rid of an emotion, Captain. 

JANEWAY: And what emotion is that? 

TORRES: You had no right to make that decision for me! 

JANEWAY: I’m the Captain. You’re my crewman. I did what I thought best. I get the feeling there are still a few demons in the air. Let’s hope this does the trick, huh?

Nothing Human slutar med att hololäkaren beslutar sig för att radera Crell Moset-hologrammet. Det som är tänkt som ett “öppet” slut som ska få en att “tänka själv kring vad som är rätt och fel” blir mest lite otydligt tycker jag. Ett avsnitt som jag faktiskt gillade till en början, blev bara sämre och sämre ju mer jag tänkte på det. Frågan är väl därför om inte hololäkarens extremt långa diabildsshow blir det här avsnittets viktigaste segment. Det där han samlat allt från extrema närbilder på Vulcanska fortplantningskörtlar till Paris pinsammaste gyttjebad.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 575 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Fun with Kirk and Spock. A parody. En barnboksparodi för kanon-skämtare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ytterligare ett inköp som skedde sent på natten när jag okynnessurfade på en stor, känd nätbokhandel. När jag nämnde titeln för en kompis så trodde hen genast att det här handlade om slashlitteratur eller någon annan form av erotisk fantasi kring Kirk och Spock. Om det ändå hade varit så väl. Nej, det här är i stället ett slags parodi vars titel syftar tillbaka på Dick and Jane-böckerna, en serie med läsa lätt-böcker för barn som funnits i USA sedan 30-talet.

Så för att överhuvudtaget kunna värdera hur lyckad den här parodin var, så var jag förstås först tvungen att läsa en Dick & Jane-bok. Och det var väl inte så roligt. Texterna i den fick nästan en svensk klassiker som “Far ror, mor rar” att kännas både progressiv och poetisk. Okej, överdrev lite där, men det finns ett slags tokrolig ton i Dick & Jane-böckerna som är hopplöst enerverande. Hittade ett roligt citat om vad George R R Martin tycker om fenomenet:

I learned to read in school of course and in my era you learned to read with ‘readers’. They were full of the adventures of ‘Dick and Jane’. Dick and Jane and their little sister Sally and their dog Spot. This was the dullest family in the history of Earth. And I couldn’t see the charm of reading about Dick and Jane. Oh boy they were boring. You know, the stories were stupid, even for a first or second grader. Years later I saw some of the famous McGuffey readers, go back further, things that my mother’s generation would read from in the 1930s or 1920s, and those things were filled with real stories from real writers that the kids were learning. But my generation, the baby boomers, we had Dick and Jane, and that couldn’t convince me to keep reading. But Batman and Superman could: they were much more interesting than Dick and Jane.

Så hur kul är den här parodin då? Ja, i viss mån fungerar den nästan som en nybörjarintroduktion till Star Trek-tropes. Rödskjortor dör, yeoman Rand har en komplicerad frisyr, kapten Pike får parkera på handikapp-platser. Bones och Spock gillar inte varandra. Sådär halvkul va?

Nu kommer jag inte från rätt kulturella bakgrund för att kunna uppskatta den här parodin fullt ut. Jag har ju inte hört skojiga skämt om Dick och Jane sen jag var liten. Men för en utböling som jag så är ungefär 30% av skämten i den här boken roliga. Mest tyckte jag nog om uppslaget om Gorm…

Kanske är Fun with Kirk and Spock framför allt ett bevis på att Star Trek-nördar är beredda att lägga pengar på allt möjligt som har en Trek-logga på omslaget. Och jag är tydligen en av dem.

Jag lovar, nästa bok jag skriver om här kommer att kännas lite mer….angelägen.

Betyg: 3/10.

Fun with Kirk and Spock av Robb Pearlman. Cidermill Press.

DS9: Covenant. Det om Dukats självmordssekt.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Efter den första kvarten av det här avsnittet kände jag mest av allt vanmakt. Inte ett avsnitt till om bajoranernas religiösa bryderier! Den kanske tristaste och segaste storylinen någonsin inom Star Trek, till och med när man i förra säsongen försökte pigga upp det hela med en fajt mellan det onda och goda som kändes som tagen ur någon superhjälterulle.

Inte ens när jag när jag förstod att Covenant främst skulle handla om Bajors motsvarighet till satanister, Pah-vålnadstillbedjarna, blev jag på bättre humör. Det gick inte att uppbåda någon entusiasm när ledaren för sekten visade sig vara Gul Dukat – den av alla rollfigurer i serien som jag är mest trött på. Men man ska inte alltid gå på första intrycket. Det som såg ut att vara en dubbelmacka av Deep Space Nine-tristess visade sig ändå utmynna i en historia som jag är ganska förtjust i. Ett av de mest religionsindränkta avsnitten visar sig nämligen också vara ett av de mest religionskritiska.

Efter lite inledande romantiskt snickesnack (otroligt stelt) om tro och kvalitetstid mellan Kira och Odo på Quarks, så tar den egentliga intrigen fart när Kira kidnappas. Hon tror att hon ska träffa sin gamle religiöse förebild, han som lärde henne allt om Profeterna när hon var ung. Men han är där för att föra bort Kira, via en cardassisk transportör (tydligen är de mycket mer effektiva än federationens variant). Hux flux så har hon hamnat på Empok Nor – Deep Space 9:s övergivna tvillingrymdstation. Där har den allt mer vrickade Gul Dukat nu dragit ihop en sekt som tillber Pah-vålnaderna. De som utgör den mörka versionen av gudarna i maskhålet.

Men trots den nya religiösa övertygelsen så är det en sak som tydligen är konstant hos Dukat: hans fixering vid Kira. Hans plan den här gången är att ta Kira till Empok Nor för att försöka få henne att överge sina gudar, och i stället gå all in på Pah-dyrkan. Vad han inte riktigt inser är att just hans ledande position inom den här sekten gör Kira aldrig ens skulle överväga att konvertera. Hon är ju ännu tröttare på Dukat än jag.

Trots Kiras uppenbart kritiska hållning till både Pah-dyrkan och Dukat ges hon ändå, till en början, stor rörelsefrihet på stationen. Alla hennes farhågor om Dukat blir förstås besannade när hon börjar snoka kring livet i sekten. Som det faktum att 1. Dukat tagit på sig att personligen godkänna alla sexuella relationer inom sekten. 2. Det bajoranska par han tillåtit att ligga med varandra visst fick ett cardassiskt barn. 3. Som Dukat försöker förklara som ett tecken från gudarna, ett mirakel som ska visa att de vill se en union mellan cardassier och bajoraner. Hon inser att Dukat antagligen börjat ligga runt bland de kvinnliga sektmedlemmarna, åtminstone har han lyckats göra en av dem med barn.

Det här öppnar upp för en sista akt där hela Dukats sekt går under. Först försöker Dukat mörda kvinnan som är mor till hans barn, för att stoppa henne från att berätta sanningen om barnet. Sedan samlar han hela sekten för att övertyga dem om att begå kollektivt självmord, som en annan Jonestownmassaker (fast den verkliga inspirationskällan var tydligen Heaven’s Gate-kulten).

Jag hoppades ganska länge på att Gul Dukat skulle skriva ut sig ur serien i det här avsnittet. Det vill säga, att han skulle ta livet av sig tillsammans med de andra sektmedlemmarna. Men det visade sig att han hela tiden tänkt sig att han, ensam, skulle överleva. Hans självmordstablett var den enda som inte var giftig. Kira lyckas dock avslöja Dukats bluff, men han transporterar bort sig bort från rymdstationen innan någon ens hinner börja puckla på honom.

Jag tycker verkligen att Dukats fixering vid Kira är enormt creepy. Så det är inte bara irritation över rollfiguren som gör att jag får lite panik när han kidnappar henne. Det blir liksom ytterligare ett av många övergrepp som han gjort på henne. Sedan finns det, förstås, några andra intressanta teman här också. Dukat försöker sälja in Pah-vålnaderna med ett argument kring Profeternas tystnad. Hur de inte gjorde något för att förhindra Cardassiernas ockupation av Bajor. Vilket man ju kan förstå. Samtidigt som det ändå känns en smula otacksamt. Profeterna har ju just räddat hela alfakvadranten undan en Dominion-invasion. Guds tystnad, och hur mycket tålamod man ska ha med dem är ju en evig fråga. Men även den så religiösa Kira måste i slutet av det här avsnittet erkänna att religiös fanatism bara gör Dukat ännu farligare än tidigare.

KIRA: I thought Dukat was just claiming to share their faith because he wanted them to love him. But it was more than that. He’s changed. 

ODO: If you hadn’t stopped him, he would’ve killed them all, and no one would have known his body wasn’t among the remains. That sounds like the same old Dukat to me. 

KIRA: I know this is going to sound crazy, but I think Dukat convinced himself that he was doing what the Pah wraiths wanted. 

ODO: Who knows? Maybe he was. 

KIRA: Either way, he believes. And that makes him more dangerous than ever

Covenant blir till ett riktigt bra avsnitt, även om jag var tvungen att se klart på hela äventyret för att även kunna uppskatta dess inledning. En rätt så nyttig påminnelse om religionens mindre tilltalande sidor. Och tillräckligt traumatiskt för att förhoppningsvis även ge Kira en mindre kris i sin tro. Sedan kan jag ju irritera ihjäl mig på en massa märkliga saker. Som hur ett gäng bajoraner, om än satanister, skulle få för sig att utse en representant för deras gamla ockupationsmakt som sin andlige ledare. Visst, han verkar ju bevisligen haft kontakt med en Pah-vålnad. Men det har ju faktiskt även Kira.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 574 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: 50 Year Mission – The ultimate “Trek-a-thon” Challenge. En kalender för hetstittare.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Man slösurfar på Amazon. Man hamnar på Star Trek-avdelningen. Man hittar en bok som ser ut som…som om man kunde ha skrivit själv. Men det var alltså Paul Castle som kom på idén att skriva en bok för de som tänkt sig att klämma alla Star Trek-avsnitt och filmer under ett och samma år. “En själsfrände”, tänkte jag och beställde boken utan att kolla mer noga vad det egentligen var.

Det visar sig att Castle gjort det väldigt lätt för sig. Han har helt enkelt tagit alla avsnitten i den ordning de visats (kanske genom att kolla på den här sajten) och sedan fördelat dem på 2016 års alla datum (det blir ungefär två titlar om dagen, förutom några filmer som får egna dagar). Handlingen i varje avsnitt har han sedan summerat på cirka tre och en halv rad.

Jag hade hoppats på några personliga kommentarer här och där. Kanske ett “nu känner jag mig lite trött på holodäcksavsnitt”, eller “GE INTE UPP, DET BLIR BÄTTRE!”, men under mitt bläddrande i boken hittade jag inget sånt alls.

Den enda trösten är väl att ett Trekathon-projekt faktiskt är möjligt att genomföra på ett år, om man bara lägger manken till och skriver riktigt korta texter om varje avsnitt. Men det är nu inte den väg jag har valt att genomföra min trekathon på. Så det enda jag egentligen fick ut av det den här boken var att kolla hur långt in på bokens Trek-a-thon-år jag kommit. Det visar sig att det avsnitt jag bloggar om idag är det som är schemalagt för den 27 september enligt Pauls Castles uträkning. Det kändes betryggande på något sätt – men lite oklart vilket.

Så jag bläddrade istället fram till jubileumskalendern, som finns i slutet av boken. En listning av vilka dagar som avsnitten sändes för första gången. En lite roligare grej, som jag eventuellt kan tänka mig att missbruka i framtiden. Som att dagens datum, den 9 juni, var den dag då biofilmen Star Trek V – The Final Frontier hade premiär! Väldigt många dagar på året blir till potentiella högtidsdagar på det här sättet.

Så, om jag ska sammanfatta: den minst ambitiösa Star Trek-bok jag har i min samling. Fullkomligt meningslös – varken på nätet eller i bokform rådet det någon brist på avsnittssammanfattningar och episodguider till Star Trek-serierna. I den här boken har Paul Castle dessutom val att göra spoilerfria resuméer, vilket gör att de inte ens innehåller särskilt mycket information. Egentligen borde det väl vara mest rättvist att kalla det här för en Star Trek-kalender. Fast en sådan med bara text och inga bilder. Roligare än så blir det aldrig i 50 year mission.

Betyg: 2/10.

50 Year Mission. The Ultimate “Trek-a-thon Challenge”. 2016 viewing Diary” av Paul Castle.

VOY: Infinite Regress. Det där Seven of Nine får multipla personligheter.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jeri Ryan får en riktigt klurig uppgift i det här avsnittet: att spela en handfull olika karaktärer i samma avsnitt – ibland hoppandes mellan dem flera gånger i en och samma scen. Att spela en rollfigur med en dissociativ identitetsstörning är en tuff utmaning, framför allt i en serie med så pass hög produktionstakt som Voyager (jag tror till exempel att James McAvoy hade eoner av tid för förberedelser när han gjorde samma grej i Split och Glass). För Jeri Ryan var det hela dessutom lite extra jobbigt eftersom hon hade ytterst begränsad koll på andra Star Trek-serier. Så att spela en ferengier eller en klingon här var i sig en utmaning.

Nu tycker jag väl att Ryan fixar det hela utan att behöva skämmas. Jag kan också tänka mig att hon tog sig an uppgiften med stor entusiasm – det måste vara rätt enahanda att vecka efter vecka gestalta Seven of Nines begränsade spektrum av känslouttryck. Tanken i Infinite Regress är alltså att Seven drabbas av ett neurologiskt virus som frigör massor av de individer som borgerna assimilerat genom i hennes hjärna. Plötsligt är det som om hon har ett myller av skrikande röster inuti huvudet – alla är de personer som fångats och genom åren blivit en del av borgernas kollektiva medvetande. Så det är knappast några glada och harmoniska personligheter som kommer till tals.

Viruset får Seven bara genom att vara i närheten av resterna av en smittad borgkub. Kuben har i sin tur gått under som en följd av viruset, som planterades där av ett folk som i serien kallas för Art 6339. En av många arter som nästan utraderats av borgerna, men ett av de få som lyckats konstruera ett vapen mot sina fiender. Problemet för Art 6339 är nu att Janeway håller på att sabotera hela deras plan. Viruset sprids genom borgkubens kärna – en så kallad vinculum – och den enda smittade borgkärnan finns just nu ombord på Voyager, där man använder den för att hitta ett sätt att bota Seven.

Det hela summeras i en avsnittsupplösning som blivit allt vanligare i Voyager, med flera lager av konflikter som parallellt trappas upp fram till det dramatiska slutet. I det här fallet har dels Tuvok gjort en mindmeld och försöker nå fram till Sevens personlighet i den trängsel av personligheter som försöker få plats i hennes huvud (bland annat gråtande barn). Detta visualiseras genom några rätt jobbiga folkmassescener filmade med funky objektiv. Dels försöker B’Elanna få den där vinculumgrejen att sakta trappa ner sin effekt för att släppa taget om Seven. På det läggs sedan att de sista individerna från rasen 6339 attackerar Voyager för att komma över vinculum-kärnan. De vill placera den i den smittade borgkubens vrakdelar för att på det sättet få sjukdomen att spridas vidare.

Allt löser sig till slut. Som vanligt. Trots att det ett tag såg ut som om Sevens identitet skulle komma bort i den neurologiska röran inuti hennes huvud, så lyckas man på ett mirakulöst sätt återställa hennes soliga personlighet igen. Kanske kan det här avsnittets händelser ändå betyda en viss personlighetsutveckling för Seven. Hon har flera gånger visat en totalt empatilös sida när det handlar om personer eller arter som assimilerats. Men nu är det som att hon faktiskt se skeendet sett ur assimilerades ögon. Hoppas manusförfattarna tar tillvara det här traumat och låter henne bli en smula mjukare kring den här frågeställningen i fortsättningen. Kanske är hon rentav redan där. Jag tänker framför allt på en replik i det här avsnittet som liksom yttrades i förbifarten, men som jag kände var betydelsefull.

JANEWAY: I understand what you’re going through, and I want to help you in every way I can, but the safety of this crew is my first responsibility. We haven’t had the best of luck with the Borg. 

SEVEN: Nor have I.

Betyder det här att Seven nu är helt de-assimilerad?

Ett extra plus för att det irriterande barnet Naomi Wildman dyker upp även i det här avsnittet, och på det sättet skapar en viss kontinuitet i serien. En av mina favoritgrejor med Naomi är att hon känner något slags skräckblandad förtjusning inför Seven, och jobbar upp någon form av egen hysteri kring henne. Fantasier om att bli assimilerad, till exempel. Men den leken verkar lite överspelad efter det här avsnittet – eftersom det slutar med att Seven blir Naomis mentor istället.

Det här avsnittet kändes långt, på ett väldigt innehållsrikt sätt. Man är liksom van vid att ett ordinärt Star Trek-avsnitt innehåller ett visst antal komponenter och moment. På sistone verkar producenterna ha kommit på ett sätt att mixtra med den formulan, på ett bra sätt, bland annat genom att bygga flera lager i historien. Gärna med tre parallellhandlingar som ska lösas på en och samma gång.

Ett extra plus förresten, för idén att låta Seven bita B’elanna i kinden som en del av en klingonsk parningsritual när en av hennes klingonska personligheter plötsligt tagit över hennes medvetande.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 573 tv-avsnitt.

VOY: Timeless. Det med den djupfrysta Voyager och en retroaktiv räddningsaktion.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Hej! Här kommer ett återkommande klag från mig i repris. Ja, jag har lite svårt för tidsresor och tidsparadoxer. Slut på klag. Ville bara förvissa mig om att ni uppfattat denna hållning. För nu kommer nämligen en hyllning till ett avsnitt som helt och hållet bygger på kommunikation genom tiden, och att man kan ändra historien genom att rätta till detaljer i det förgångna. Kanske jag har inspirerats av Janeway i denna nya, något mer avslappnade, hållning. Kan hon vara så här avslappnad kring sakernas tillstånd, så kan väl jag det också:

JANEWAY: The transmission had a temporal displacement. We believe it originated from the future. Ten, twenty years from now. We can’t be sure. 
KIM: Wait a second. If I sent a message from the future and changed the past, then that future would no longer exist, right? So, how could I have sent the message in the first place? Am I making any sense? 
JANEWAY: My advice in making sense of temporal paradoxes is simple. Don’t even try. To me, all that matters is that somewhere, somehow, sometime, you come through for us. And if you won’t take it from me, take it from you. Seven found a log entry encoded in the telemetry. From Harry Kim, to Harry Kim.  

Visst får man en känsla av att de där replikerna kom till efter någon form av stormigt stormöte. Där man diskuterat hur tidsresor egentligen går till i flera timmar. För att kunna komma vidare så var man tvungen att skriva till de där raderna i manus. Ett slags uppgivet “nej, men vi vet att det här är helt ologiskt, men kan vi bara få ta helg”-statement. För givetvis är det här ett outsinligt ämne för diskussion, eftersom ingen har facit. Ni som sett sista Avengersfilmen vet ju att man där på ett väldigt tydligt sätt dissar hela Star Treks syn på tidslinjer och tidsresor, man kallar det för ett popkulturellt missförstånd av hur tiden fungerar. I Timeless fall tänker jag faktiskt inte låta tidsresebryderierna ta bort den glädje som jag känner inför det här avsnittet. För Timeless är en riktigt Star Trek-guldklimp. Även om till en början är en ganska djupfryst sådan.

Ta bara inledningen och dess häftiga scener. De där man kan se hur Voyager ligger nedfryst i vad som ser ut som ett polarlandskap, nätt och jämnt synlig genom isen. Så coolt. Två vinterklädda personer, som sedan visar sig vara lätt åldrade versioner av Chakotay och Kim, lyckas ta sig in på skeppet och börjar där leta efter Seven of Nine och hololäkaren. Det håller på att genomföra ett av de sista stegen på en plan där Voyager och dess besättning ska räddas retroaktivt från en katastrof som inträffade för femton år sedan.

Det var någon allmän eufori i kombination med en våldsam hemlängtan som gjorde att Janeway och de andra bestämde sig för att testa den nya “Quantum Slipstream Drive” för att ta Voyager ut ur deltakvadranten. Det fanns nämligen gott om varningssignaler som pekade på att saker och ting skulle kunna gå fel, men det kändes som om både hon och Chakotay var beredda att sätta allt på ett kort. Allt eller inget. Det blev inget. De enda som överlevde det här experimentet var Chakotay och Kim. De befann sig på ett skepp som färdades precis före Voyager för att löpande ge instruktioner kring olika korrigeringar för att resan skulle kunna genomföras. Det var då som Kim räknade fel kring en sån där korrigering, ett misstag som ledde till att Voyager störtade på den där isplaneten.

Nu, femton år senare, har Kim kommit på ett sätt att skicka nya instruktioner tillbaka i tiden, till Seven of Nine. På det sättet hoppas han kunna rädda Voyager och alla ombord. Men samtidigt som han försöker skicka iväg de korrekta värdena så jagas han och Chakotay av Federationen eftersom de stulit Delta-flyern för att hitta Voyager och den borgteknik som man behöver för att kommunicera med Seven. Ett sätt att addera lite nedräkningsfeber åt avsnittets upplösning. Lite extra kul förstås, att avsnittets regissör LeVar Burton (Geordi i The Next Generation) gör en cameo som befäl för det Stjärnflotteskepp som jagar Kim och Chakotay).

Det blir rätt rafflande, det här. Kim får till och med försöka två gånger innan han lyckas få stopp på Voyager i det förgångna. Men trots att han jobbar med blott sekunder i marginal innan hans eget skepp sprängs i luften, så lyckas han också smuggla med ett personligt meddelande till sig själv i det förflutna. Om varför han gjorde det han gjorde. Det blir en fin och gråtmild upplösning på hela avsnittet. Kim blir liksom Janeways hjälte, för något han gjorde i en framtid som nu aldrig kommer att inträffa.

Jag gillar verkligen den lite äldre, bittrare och sargade versionen av Kim, som vi får se i det här avsnittet. Den mörka energi som febrilt får honom att i femton år söka efter Voyagers vrak, allt för att göra sitt gamla misstag ogjort. Snyggt också att man lagt till en flickvän åt Chakotay i den här historien, som även hon är lika redo att offra sitt liv för Voyagers skull. Även om det betyder att hennes egen lycka och förhållande faktiskt aldrig har hänt.

Jag har tydligen hamnat på en lycklig plats i Star Trek-bloggandet just nu, med två toppavsnitt efter varandra. Så kul!

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 572 tv-avsnitt.

DS9: The Siege of AR-558. Den nattsvarta historien om belägringen på en stenbumling i rymden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

För att vara en serie som utspelas i en del av galaxen som är involverad i en våldsam och skoningslös konflikt, så har förvånansvärt få av avsnitten av den här säsongen av Deep Space Nine utspelats på slagfältet. Men nu är det dags. Trots att The Siege of AR-558 inleds med att Rom sjunger The Lady is a Tramp för Vic Fontaine i ett holosvitprogram, så är det här faktiskt ett av de allra mörkaste krigsavsnitten i hela serien. Ett av dem som försöker skildra krigets meningslöshet och höga pris.

Sisko och Defiant levererar förnödenheter till en av de mest utsatta posteringarna vid fronten mot Dominion. Federationen har lyckats erövra en av fiendens kommunikationsstationer, men den försvaras nu av en liten, sliten grupp som attackeras av våg efter våg av Jem’Hadar-soldater. Bara 43 av de 150 federationssoldater som ursprungligen satts att försvara planeten finns kvar i livet, och de har varit på plats i fem månader i stället för de max 90 dagar som reglementet förordar.

Så när beskedet om att ytterligare Jem’Hadar-trupper landat kommer under slutet av Siskos besök så kan han inte riktigt med att lämna den lilla spillran av soldater i sticket. Han stannar kvar, precis som Ezri. Bashir, Nog och Quark. Manusförfattarna valde tydligen medvetet ut de rollfigurer som förekommit minst i strider i serien, för att på det sättet göra det här avsnittets fajt lite mer laddad och ödesmättad. Och de har en del att tampas med. Inte bara Jem’Hadar-soldater, utan också deras så kallade “Houdini-minor”. De som ligger gömda i subrymden, så att man inte kan förutse var de plötsligt materialiseras.

Det komiska inslaget (som man ju envisas att ha med i snart sagt alla avsnitt av DS9) består här, som så många gånger förr, av Quark. Han är, av någon outgrundlig anledning, utskickad av Stornagusen för att rapportera om läget vid fronten mot Dominion. Quark är inte så sugen på att åka dit, kan man ju säga, och citerar två av sina heliga bud som inte alltid går att kombinera: Nummer 34 (“War is good for business”) och nummer 125 (“You can’t make a deal if you’re dead”). Profiten minskar också alltid ju närmre man kommer det verkliga kriget, förklarar han för Nog på vägen till fronten. Men även den svarta humorn sinar så småningom för Quark. Framför allt efter att Nog blivit allvarligt sårad och mist ett av sina ben. Då grips till och med Quark av stundens allvar, även om han av inte för ett ögonblick verkar överväga att faktiskt ställa upp och hjälpa till att försvara federationsposteringen. Inte förrän en av Jem’Hadar-soldaterna lyckats ta sig ända fram till Nogs sjuksäng så tar han fram sitt vapen.

Egentligen har allt som händer i det här avsnittet redan förebådats av Quark, när han bestämmer sig för att säga några sanningens ord till Nog om mänsklighetens verkliga natur.

QUARK: Let me tell you something about humans, nephew. They’re a wonderful, friendly people as long as their bellies are full and their holosuites are working. But take away their creature comforts, deprive them of food, sleep, sonic showers, put their lives in jeopardy over an extended period of time, and those same friendly, intelligent, wonderful people will become as nasty and as violent as the most bloodthirsty Klingon. You don’t believe me? Look at those faces. Look in their eyes. You know I’m right, don’t you? Well? Aren’t you going to say something? 
NOG: I feel sorry for the Jem’Hadar.

Ezri Dax och en tekniker ur Stjärnflottan lyckas omdirigera Dominions minor och ser till att de drabbar Jem’Hadar i stället (ett moraliskt komplicerat beslut som också kommenteras). Sedan börjar det dra ihop sig till det stora slaget. Bashir har tagit med sig lite musik av Vic Fontaine som han spelar kort innan det stora slaget äger rum, I’ll Be Seeing You. Och det är också till melankolisk och sorgsen musik som det sista slaget utkämpas. Väldigt stiligt, och lite ovanligt konstnärligt för att vara Star Trek, när den stora fajten förvandlas från actionscener till en betraktelse över krigets verkliga ansikte.

Jag tyckte mycket om det här avsnittet, det fogar sig till ett gäng andra som försöker göra något annat av Deep Space Nine än en ordinär actionhistoria förlagd till rymden. Kanske är det bara för att jag vet att det regisserats av en Vietnamveteran, men jag tycker att finns en annan anspänning och ett annat allvar här än i så många andra avsnitt med liknande tematik.

Jag kan också gilla att upphovspersonerna “lurar” oss tittare med en start som i alla fall i några minuter signalerar ett betydligt mer lättsamt avsnitt än det vi senare får. Att Nog mister ett ben ger också ett extra allvar till intrigen (Det är väl det nästa bästa när det gäller realism, jämfört med att låta en rollfigur dö i den här striden). Om jag har någon invändning så tror jag att det är det här med listorna på döda som samlas ihop på Deep Space 9. Det greppet för att försöka fånga krigets pris har man ju använt tidigare. Upprepningen är säkert medveten här, jag kanske bara tycker att den är en smula fantasilös och en smula administrativt sätt att se på saken. Men det är verkligen en hemskt liten invändning mot ett avsnitt som i det hela stora är väldigt bra.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 571 tv-avsnitt.