VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

2 thoughts on “VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s