DS9: Tears of the Prophets. Det där vi säger ajöss till Jadzia.

Jag tror att Game of Thrones fått mig att börja mäta tv-serier med en ny måttstock. Ju fler av huvudpersonerna (och framträdande biroller) som dör under en series lopp – desto bättre serie. GoT:s osentimentala sätt att ta livet av sina rollfigurer stup i kvarten har blivit till ett slags nytt krav på realism för mig. Endast om döden finns närvarande i en serie kan den vara trovärdig, liksom. Därför blev jag lite besviken på slaget vid Winterfell, precis som jag blev det efter att ha sett Avengers: Endgame (serien av Marvelfilmer är ju i praktiken ett slags serie och följetong, det är bara det att avsnitten är väldigt långa och att endast några få avsnitt släpps per år). Ska det utkämpas ett jättelikt slag mot Thanos eller massor av vinterzombies kan inte allt för många huvudpersoner överleva – jag menar, filmen heter ju till och med Endgame.

Skälet till att jag tjatar om det här är förstås att Deep Space Nine höjde sina insatser på det här området i och med säsongsavslutningen i Tears of the Prophet. Det ser dock inte ut att ursprungligen varit ett medvetet konstnärligt val ur producenternas eller manusförfattarnas sida, utan snarare att man blev tvingade att skriva in ett dödsfall när Jadzia Dax-skådespelaren Terry Farrell ville sluta. Fast ju mer man läser om de här händelserna, desto mer oklara och suddiga blir själva orsakerna till hennes avhopp. Själv har hon sagt att hon var utmattad efter sex års jobb med serien, men hade kunnat tänka sig att vara en gästskådespelare med några få inhopp under den sista säsongen – en lösning som producenterna inte var intresserade av. Andra hävdar att det var ett strategiskt val från Farrells sida. Att hon valde att hellre hoppa på ett potentiellt flerårskontrakt på sitcomen Becker än att stanna kvar och göra ytterligare en säsong av en serie som hon ändå visste skulle läggas ner inom kort.

Men sedan visar det sig att det kanske också fanns problem bakom kulisserna, med producenten Rick Berman. Här är ett citat från Terry Farrell ur boken The 50 year Mission:

The problems with my leaving were with Rick Berman. In my opinion, he’s just very misogynistic. He’d comment on your bra size not being voluptuous. His secretary had a 36C or something like that, and he would say something about ‘Well, you’re just, like, flat. Look at Christine over there. She has the perfect breasts right there.’ That’s the kind of conversation he would have in front of you. I had to have fittings for Dax to have larger breasts. I think it was double-D or something. I went to see a woman who fits bras for women who need mastectomies; I had to have that fitting. And then I had to go into his office. Michael Piller didn’t care about those things, so he wasn’t there when you were having all of these crazy fittings with Rick Berman criticizing your hair or how big your breasts were or weren’t. That stuff was so intense, especially the first couple of years.

Känns som att Berman inte var den typ av producent som inte var intresserad av kompromisser när kvinnliga skådespelare ville förhandla. Och hans fixering vid bröststorlek och de kvinnliga skådespelarnas kroppsliga företräden kanske också är en förklaring till varför Nana Visitor var tvungen att gå runt i den där missklädsamma kroppstrumpan genom hela serien. Fy fasen vad den är ful.

Nåväl, man har ju onekligen laddat upp inför Jadzia Dax död under den här säsongen. Worf och Dax har gång på gång fått visa hur kära de är, och har till och med börjat prata om att skaffa barn – även i det här avsnittet. Ett medvetet grepp, förstås, så att förlusten när hon väl försvinner ut ur serien ska bli så stor som möjligt. Men om det betyder att en huvudperson ska dö eller försvinna ut ur serien om de får visa att de är kära i sin parter – betyder det i så fall att Kiras och Odos kärlekssaga kommer att få ett olyckligt slut?

Tears of the Prophets är ju annars avsnittet där kriget mot Dominion på nytt får ta lite plats i Deep Space Nine. Det har ju nästan varit pinsamt hur lite om den pågående konflikten det har varit i serien. Något man försöker kompensera här med ett riktigt fett rymdslag där Federationen, klingonerna och romulanerna tillsammans attackerar Cardassia (om än efter jobbiga förhandlingar där romulanernas representant sitter och retar klingonernas befälhavare till vansinne). Men det är inte det här slaget som kommer att avgöra den pågående konflikten inser vi. Gul Dukat och en trälåda med en liten ful gubbe har betydligt större inverkan på krigets förlopp.

Gul Dukat befinner sig fortfarande på gränsen till vansinne verkar det som, men har lyckats snappa upp det här med maskhålsvarelsernas fiender Pah-Wraith-filurerna. Så blir även det här ett avsnitt med styv kuling när det gäller fantasyvibbar.

Sisko får en vision om att han inte bör åka iväg och anfalla Cardassia, men hans överordnade inom Stjärnflottan säger att han måste välja mellan att vara kapten eller budbärare, dessvärre väljer han det förstnämnda. Gul Dukat, däremot, går all in när det gäller mytologi och profetior och låter en Pah-Wraith-ande ta över hans kropp, tar sig till Deep Space 9 och låter den där onda varelsen överösa orben man har där med någon form av mörk magi. Den släcker effektivt släcker ner rymdstationens orb, liksom alla andra orber som bajoranerna har. Det är lite som att såga ner profeternas/maskhålsvarelsernas mobilmast, för nu har de inget sätt att kommunicera med omvärlden. Och det är när Gul Dukat/Pah-Wraithen gör det här som Jadzia råkar komma i vägen för den onde anden.

Federationen och dess allierade verkar vinna striden mot cardassierna, men kontakten mellan det bajoranska folket och dess gudar är effektivt avskuren. Och på Deep Space 9 dör Jadzia, medan Dax överlever. Det här betyder väl troligtvis att vi kan förvänta oss en ny inkarnation av Dax inom kort. Av alla skådespelare i serien som skulle vilja hota med att hoppa av serien så hade förstås Terry Farrell sämst förhandlingsläge. Hennes rollfigur består ju till hälften av en klump i magen, och den kan man enkelt flytta över till någon annan skådespelare vid behov. Ja, det är väl till och med så att det finns en poäng med att Dax hinner flytta över till en ny kropp under seriens lopp.

Man kan väl säga att hela avsnittet slutar med ett slags anti-cliffhanger. Benjamin Sisko tar time-out från jobbet på Deep Space 9. Han är förtvivlad över Jadzias död, men också över profeternas/maskhålsvarelsernas tystnad. På sätt och vis har han misslyckats både som budbärare och boss över stationen.

Men vad tycker jag om det här då? Rymdslaget är förstås ett plus – även om jag kanske tycker att Federationens strategi verkar lika genomtänkt och raffinerad som John Snows och Daenerys Targaryens försvarsupplägg i The Battle of Winterfell. Stridsplattformarna i rymden var dock ett välkommet nytt inslag i Deep Space Nines krigsdesign. Fantasyintrigen om Pah-Wraith-anden var ganska töntig, men jag antar att nästa säsong på något vis måste innebära någon form av closure med profeterna/maskhålsvarelserna. Då kanske det finns en poäng att de har en verklig fiende. Och sedan plus för Jadzia Dax död, en viktig intrigmässig pusselbit för att göra serien en smula mer vuxen och dramatisk. De där delarna får väl vägas samman till ett samlat omdöme.

Det här är ett avsnitt som verkar ha en hel del uppsåtliga villospår invävda i handlingen. När Jake tjatar om att få följa med farsan till kriget mot Cardassien tror man ju att det är det som är en av avsnittets huvudspår och att något jobbigt ska hända där, men så är det inte. Känns som att det är lite av en dimridå för att man ska bli ännu mer chockad av Jadzias bortgång.

Bonuskul: att Sisko får “The Chrisopher Pike Medal of Valor”. Det känns ju nästan som en etablering inför Discovery, eller? Om Pike är så pass legendarisk att han till och med får en egen medalj.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 558 tv-avsnitt.

DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

DS9: Time’s Orphan. Det där o’Briens dotter faller genom en tidsportal.

Tidsresor, tidsresor, tidsresor. Aldrig blir jag kvitt dem, verkar det som, i alla fall inte under den här resan genom Star Trek-historien. Time’s Orphan är dock en lite annorlunda och hyfsat fräsch take på konceptet. För det står verkligen saker och ting på spel här.

Familjen O’Neill är ute på en picknick när den åttaåriga dottern Molly klättrar in i en mystisk grotta och trillar rakt igenom en uråldrig tidsportal, tillbaka till det förflutna. Det är tur att hennes farsa är teknikvärldens motsvarighet till Stålmannen, för han hittar på ett sätt att leta upp hennes dna genom portalen och sedan dra ut henne ur historiens gap. Det är bara ett problem. Den version av Molly som kommer ut från portalen är 18 år gammal. Under de 10 år som Molly tillbringat ensam på en obebodd planet har hon blivit en annan person.

Jag satt och tänkte på Truffauts Vilden (L’enfant sauvage) gång på gång när jag såg det här avsnittet. För Molly har…eh…förvildats när hon fått klara sig själv i skogen. Som den enda människan på planeten har hon förlorat sitt språk, och sover gör hon bäst uppe i ett träd (man har specialrinrett ett rum på Deep Space 9 med en liten gräsplätt och lite buskar åt Molly medan man försöker återanpassa henne till sitt gamla liv). Men även om Molly så sakteliga minns gamla ord och gillar att Keiko borstar hennes hår, så går det inte riktigt att kommunicera med henne. Framför allt inte när hon börjar lida av galopperande klaustrofobi av att vara instängd på en trång rymdstation. Hon behöver fria ytor och mycket natur för att må bra.

Efter ett psykbryt där Molly blivit våldsam och aggressiv börjar myndigheterna rota i fallet, och allt tyder på att de vill skicka bort henne till en institution. Man anser att det är farligt för både Molly och de i hennes omgivning om hon stannar kvar på rymdstationen utan någon som kan hålla koll på henne hela tiden. Men blotta tanken på att Molly ska låsas in någonstans ger paret O’Brien panik. I stället bestämmer sig de för att (med Odos goda minne) “låna” en runabout och kasta tillbaka Molly genom portalen för att låta henne leva sitt liv lycklig i naturen. Efter det har de tänkt slå sönder tidreseporten så att inte Federationen eller Stjärnflottan kan hämta tillbaka deras dotter.

Men när 18-åriga Molly gått igenom portalen så hittar hon 8-åriga Molly på andra sidan. Och det är som att hon själv då eventuellt förstår hur allt hänger ihop. 18-åriga Molly skickar hem sin yngre upplaga genom portaen, men i samma stund som den 8-åriga Molly kommer tillbaka till sin gamla verklighet så försvinner den äldre versionen. Hon har ju nu aldrig funnits.

Intryckt här finns också en b-story, om hur Dax och Worf sitter barnvakt åt Mollys yngre syskon medan föräldrarna är upptagna med rehabiliteringen. Den handlar mest om att Worf är väldigt angelägen om att Dax inte ska tro att han är hopplös med barn, och på olika sätt anstränger sig för att framstå som någon med stor superpappa-potential. Han lyckas till sist. En liten bagatell-storyline, men ändå lite rart att få veta att den biologiska klockan börjat ticka högljutt hos Worf. .

Men åter till huvudhandlingen. Man kan tycka en hel del om Star Treks sätt att se på tidsresor (och man kommenterar faktiskt den i Avengers: Endgame) men Time’s Orphan utvecklas till ett ganska intressant avsnitt. Paret O’Brien som gör allt för att rehabilitera Molly, men inte lyckas. Rädslan för institutioner som gör att de hellre låter Molly leva ensam i en annan tid, än ha henne kvar i sin samtid. Tyvärr måste man smacka på ett lyckligt slut på det hela – annars hade det här avsnittet kunnat bli episkt på riktigt.

Betyg: 8/10,

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 556 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.