DS9: Once More Unto the Breach. Det där Kor söker ett ärofyllt slut på livet.

Så knyts den klingonska Star Trek-historien samman i det här avsnittet. John Colicos spelade klingonen Kor i originalserieavsnittet Errand of Mercy (det allra första med klingoner i). Sedan dök figuren även upp i den animerade serien – om än med en annan skådespelares röst. Efter Blood Oath och The Sword of Kahless så är Once more unto the breach är nu Colicos och Kors tredje och sista framträdande i Deep Space Nine. Och den här gången har det verkligen gått utför med den en gång i tiden så inflytelserike klingonske krigaren.

Kor är så pass impopulär host det klingonska styret att han får gå och tigga hos Worf om att få en ynka krigspostering. Worf lovar att ge honom en befälstjänst, men får genast bakläxa från sin boss, Martok. Det visar sig att Kor en gång för länge sedan hindrade Martok från att gå in i den klingonska armén – en oförrätt som Martok aldrig kunnat förlåta honom för. Allt handlade tydligen om att Martok inte kom från en tillräckligt fin familj. Men ,lovat är lovat, resonerar Martok som förstäs ändå håller på att reta ihjäl sig när besättningen blir till sig i trasorna över att få vistas på samma skepp som denne krigarlegend från förr.

Att bli gammal som klingon är annars, som vi konstaterat tidigare, inget vidare. Helst ska man ha dött en ärofull död innan reumatismen och ålderskrämporna sätter in. Men att som Kor vilja vara ett befäl inom den klingonska rymdflottan, när han uppenbarligen börjar få svårt att skilja på förr och nu, är kanske ändå att ta sig vatten över huvudet. Han senilitet visar sig med extrem tydlighet när han får hoppa in på kaptensstolen mitt under en strid mot Jem’Hadar och Cardassierna. Martok ligger skadad på golvet och tvingas lyssna på en exalterad Kor som kraftfullt ger order – det är bara det att Kor tror att han slåss mot Federationen i ett slag från det förgångna. En miss som Martok förstås inte låter Kor glömma, utan använder som stoff för en hel del avancerad vuxenmobbing i matsalen. Men på något sätt lyckas ändå Kor få sista ordet:

KOR: Savour the fruit of life, my young friends. It has a sweet taste when it ‘is fresh from the vine. But don’t live too long. The taste turns bitter after a time.

Producenterna har velat lätta upp den kompakta klingonstoryn med lite skoj också. Så vi får en scen där Quark missförstår något som Ezri säger, och tror att Dax-sidan hos henne vill bli tillsammans med Worf igen. Något som föranleder honom att berätta om alla sina känslor för Ezri, vilket hon tycker är både charmigt och hemskt pinsamt – för honom.

Kor får i varje fall sitt ärofulla slut till slut. Han ger Worf en dos av hypospray och tar sedan över det självmordsuppdrag som Worf just skulle ge sig ut på, att ensam försöka stoppa ett helt gäng av Jem’Hadar-skepp. Det blir till och med en liten sångstund på bryggan till Kors ära, efter att man förstått att han gått under med sitt skepp. Nu gillar ju inte jag de klingonska sångstunderna sådär jättemycket, men ändå. Sjungandet kan också ha att göra med tidigare Kor-scener från förr i tiden. Fint slut för en krigare som funnits i serien sedan 60-talet, hur som helst. Det är var också en av skådespelaren Colicos allra sista jobb, om inte det sista.

Det blir ju väldigt stiligt när Star Trek lyckas plocka in skådespelare från förr i de nya serierna. Här är det dessutom gjort på ett helt självklart sätt. Däremot har jag en svag känsla av att jag sett något annat avsnitt som också handlat om någon gammal klingon som söker ett ärofullt slut – men det kanske bara var något annat av Kors inhopp i serien?

Jag brukar ju ha svårt för klingondramatiken, men här har man byggt en ganska allmängiltig intrig – det var inte så mycket högtidligheter om ära och mod, sånt tycker jag blir så himla tjatigt i längden. Här blev ju till och med Martok lite förvånad och orolig när Worf ville ta på sig ett självmordsuppdrag. Borde han inte bara hojta hurra och heja på?

Betyg: 7/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 569 tv-avsnitt.

VOY: In the Flesh. Det där Art 8472 gör en Stjärnflottekopia.

En sån jäkla bra och en smula surrealistisk start på det här avsnittet. Vi är hux flux tillbaka på Jorden igen och får följa Chakotay som vandrar runt på Stjärnflottans högkvarter och tar bilder med en holokamera. Men han har en ovanligt skum uppsyn (kameran går typ in på extrem närbild underifrån, den sortens subtiliteter). När Chakotay sedan tar en paus för att snacka med en tjej i cafeterian så säger han att han heter Jason Hayek. Ännu skummare, eller hur? “Är det en bedragare?”, hinner jag tänka, men inser sedan att det nog inte stämmer. Inte heller verkar det här vara en prequelhistoria. För vi är antagligen inte ens på Jorden. Det är helt enkelt alla andra, förutom Chakotay, som är de verkliga bedragarna. Till och med den mysige trädgårdsmästaren, Boothby, är någon (eller något) helt annan än vad han låtsas.

Hela grundintrigen i det här avsnittet är alltså bonkers, på ett rätt så fantastiskt sätt. Art 8472 har skapat ett slags holografiskt träningsläger på en rymdstation. Där lär de sig att leva i mänsklig form, och övar varje dag på att iklä sig rollen som medlemmar av stjärnflottan. Exakt varifrån de fått all information kring hur Jorden och Stjärnflottans bas i SF ser ut får jag aldrig riktigt klart för mig. Troligtvis har man kommit åt några av Voyagers databaser, eftersom de alla bär den gamla sparkdräktuniformen – den som man fortfarande har på Voyager, men bytt ut på till exempel Deep Space Nine (sånt där kan ju lätt hända om man fastnar isolerad i deltakvadranten i några år – man hänger inte med i uniformsmodets växlingar). Men just den enkla detaljen kring uniformerna skulle förstås genast sabotera alla planer som Art 8472 gjort på att infiltrera Stjärnflottan på Jorden. Ändå rätt pinsamt fel att göra när man nu byggt upp flera träningsläger runt om i galaxen.

Art 8472 har satt igång hela detta jätteprojekt efter att Janeway allierade sig med borgerna. På den tiden visste Janeway inte att det var borgerna som dragit igång konflikten med art 8472, och att hon alltså lierade sig med den attackerande parten. Art 8472, däremot, har förstås undrat vilka de där typerna på Voyager var, och vad de egentligen är ute efter. Därav detta träningsläger för spioner. Och givetvis bjuds vi på lite spänningsscener på den där rymdstationen. Chakotay tror ju att han varit superdiskret, men alla där har för länge sedan förstått att han är en Federationsspion.

Avsnittets upplösning är däremot långt ifrån actionfylld. Snarare får vi vara med om en uppvisning i diplomati och förhandlingar. För Art 8472 är betydligt enklare att kommunicera med nu, när de har förvandlat sig till människor. Kanske är man också en smula mer nyfikna på mänskligheten än vad man var tidigare. Janeway, som annars kan vara en rätt så snarstucken förhandlare, är här extremt tillmötesgående. För att rädda Jorden från att bli invaderad av 8472:orna är hon till och med beredd att berätta om hur Voyagers vapen mot den här arten är konstruerade. Ett förhandlingsgrepp som är minst sagt…vågat. Vad gör man om de trots det beslutar sig för att attackera Jorden. Och man inte ens har sitt hemliga vapen kvar att använda emot dem.

Man sitter ju och väntar på att det ska komma en ödesdiger twist mot slutet av In the flesh, men det gör det aldrig. I varje fall inte i det här avsnittet. Tvärtom verkar man ha velat göra ett riktigt glasnost-avsnitt den här gången. Peka på diplomatins möjligheter, och eventuellt också få ett prydligt slut en av de lösa intrigtrådar man lämnat efter sig så här långt i serien. Så från den lite hisnande känslan som jag fick i avsnittets början, så slutar det hela på ett mestadels puttrigt och mysigt sätt. Dramaturgiskt kanske inte helt lyckat, men på många sätt trognare Star Treks själ än många andra saker som inträffar i de här serierna.

Bäst i In the flesh gillar jag för övrigt scenen när man lyckas reversera den genetiska förändringen av en av de “falska” människorna på basen, och människoliket förvandlas till en 8472:a. Och så känns det också väldigt old school att så mycket av Chakotays engagemang under sina rekognosceringsuppdrag på utomjordingarnas rymdstationen verkar gå ut på att han är hångelsugen. Kapten Kirk upp i dagen, liksom. Men kanske även hångladet går att räkna som ett slags diplomati och sätt att skapa förståelse över artgränserna?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 568 tv-avsnitt.

DS9: Treachery, Faith, and the Great River. Det om avhopparvortan, shapeshifterpesten och den stora interstellära floden av materialism.

Treachery, Faith, and the Great River är ett av de ganska få avsnitten där Deep Space Nines skapare faktiskt lyckas kombinera viktiga pusselbitar i intrigen med en rätt så tramsig b-handling. Efter att ha sett det här avsnittet har jag faktiskt insikt i såväl ferengiernas världsbild som vortornas livscykel och Grundarnas hälsotillstånd. Och det finns både tid för skämt om blodvin och en gripande dödsscen. Tänk om alla avsnitt i den här serien hade varit så här rika!

Huvudintrigen handlar om hur vortan Weyoun lite plötsligt bestämmer sig för att hoppa av Dominion, och i stället dedikera sitt liv åt att arbeta för Odo. Ganska snart kommer det fram att det här är något som Weyoun 6 kommit fram till – han är den sjätte klonupplagan av Weyoun. Ur grundarnas synvinkel en lite defekt version som redan är ersatt med en nyare modell, Weyoun 7, på Cardassia. Tanken är att nummer 6 ska utlösa en självmordsfunktion som finns inbyggd i honom när han blir ersatt med en ny version, men den här vortan har uppenbarligen helt andra planer.

Det visar sig dock så småningom att Weyouns 6 avsikter kanske inte är fullt så ädla som jag först trodde. Visst, den här upplagan av Weyoun tycker att kriget mot Federationen är meningslöst, och ifrågasätter Grundarnas fixa ide om att erövra och härska över allt och alla. Men är han egentligen inte bara extremt taktisk och opportunistisk? Han har nämligen snappat upp att Grundarna drabbats av en smittsam och troligtvis dödlig sjukdom. Och att alla kända Grundare i galaxen är smittade, utom Odo. Med sin genetiska kodning att lyda och tillbe Grundare, kombinerat med förslagenhet och taktiskt tänkande, så är det ju bara logiskt att Weyoun 6 letar upp ett friskt exemplar av Grundare att liera sig med.

Upplaga nummer sju av Weyoun verkar förresten inte heller riktigt ha alla hästar hemma. Han är beredd att ge order som leder till att Odo dödas – något som borde vara helt otänkbart för honom (man dödar inte Grundare, inte ens avhoppade Grundare). Han är också märkligt mottaglig för argument från Cardassiernas allt mer försupna ledare, Damar. Kanske har även Weyoun 7 börjat ana att det är något skumt med att den kvinnliga Grundaren som bossar i alfakvadranten blir jätteskrynklig ibland.

Medan Odo försöker undkomma med Weyoun 6 så är det helt andra bekymmer som hopar sig på Deep Space 9. Ett fenomen som tillhör Star Trek-tropen är ju en uppenbar nonchalans inför servicepersonal och tekniker. Trots att serien är tänkt att hylla vetenskap och logik så kränks ständigt alla maskinchefer som förekommer i serierna. “Hur lång tid tar det att fixa det där?” är aldrig en fråga utan bara början på en förhandling. Är svaret “två timmar” så säger alltid befälet “du har en halvtimme”, eller något liknande. Det borde ju i längden innebära att den teknikansvarige alltid drar till med dubbla tiden när han ska uppskatta arbetstiden, eftersom hen ändå vet att det kommer att komma ett motbud. På vilket sätt är det effektivt och rationellt? Va, va, va???

I det här avsnittet är Sisko douchig på exakt det där sättet, och tvingar O’Brien att gå med på att fixa till Defiant på nolltid, trots att det inte ens finns några reservdelar tillgängliga. Men då bistår Nog O’Brien med lite ferengisk smartness. Genom ett avancerat system av byten och utlåningar så får han fram önskad reservdel på utlovad tid., även om det bland annat innebär att han måste låna ut Siskos skrivbord till någon tossig man som tar foton där han sitter vid berömda befälhavares arbetsplatser. Detta avancerade bytesmarknad är dock inte bara ett utslag av ordinär ferengisk list, menar Nog. Det är en del av en större tanke kring utbud och efterfrågan, som Nog kallar för The Great Material Continuum.

NOG: It’s the force that binds the universe together. 
O’BRIEN: I must have missed that class in Engineering School. 
NOG: On Ferenginar, we learn about the Continuum while we still have our first set of ears. 
O’BRIEN: This is no time for Ferengi fairy tales. 
NOG: The Continuum is real. You see, there are millions upon millions of worlds in the universe, each one filled with too much of one thing and not enough of another. And the Great Continuum flows through them all like a mighty river, from have to want and back again. And if we navigate the Continuum with skill and grace, our ship will be filled with everything our hearts desire. 
O’BRIEN: Right now, I’d settle for a stabiliser and the Captain’s desk. 
NOG: The river will provide. 
O’BRIEN: If it doesn’t sink us first.

Floden verkar ungefär vara en marknadsekonomisk motsvarighet till bästsäljaren The Secret, om än något mer substantiell. Nog lyckas i alla fall segla rätt på floden den här gången. Lika bra går det inte för Weyoun 6, som inte verkar ha planerat in någon smart flyktplan i samband med sitt avhopp. Han offrar till sist sig, för att rädda Odos liv. Men Grundarnas sjukdom, som han berättat om, oroar Odo. Kommer han snart att vara den ende av sitt slag som finns kvar?

Efter flera bottennapp på sistone så känns det som om Deep Space Nine på nytt växlat in på seriens lite större berättelse, i och med det här avsnittet. Den om konflikten mellan Grundarna och Dominion. Det här är ett högkvalitativt bruksavsnitt som överraskar mig flera gånger. Bara alla detaljer som det strösslas med, som att Ferengierna tydligen har flera uppsättningar öron unders sina liv? Eller vortornas ursprungsberättelse – och det faktum att de inte har några smaklökar! Dessutom så har Kira bytt frisyr.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 567 tv-avsnitt.

VOY: Extreme risk. Det om B’Elannas självskadebeteende på holodäcket.

Extreme Risk handlar om ett tema som egentligen borde poppa upp hela tiden i den här serien: Hur mår man egentligen ombord på Voyager? Egentligen är det konstigt att folk inte bryter ihop hela tiden, efter fyra år av Voyagers skakiga resa på väg mot ett avlägset hem. Kanske är det femte säsongen som kommer att bli den stora depressionssäsongen av Voyager. Så sent som i säsongsstarten hade Janeway ju stängt in sig på sitt rum för att älta det som varit, och här, i avsnitt tre, är det B’Elannas psyke som krackelerar.

Den utlösande faktorn för Torres sammanbrott verkar ha varit beskedet om att större delen av hennes kamrater från Maquisrebellerna mist livet (fakta som fanns i den digitala brevskörden från alfakvadranten i förra säsongen). Deras öde verkar hemsöka Torres. Eller, rättare sagt, det som hemsöker henne är att hon inte känner något inför det som hänt. I stället är hon avstängd, stum och allt mer oengagerad kring det som händer på skeppet.

B’Elannas sätt att hantera det här tillståndet är en massa vilda holodäcksäventyr, där hon stänger av säkerhetsfunktionerna för att leken ska vara på allvar. Hon spelar helt enkelt med sitt liv som insats – allt för att kunna känna något. När hon sedan haltat hem till rummet efter genomförd krigsscen/fallskärmshoppning/slagsmålssession försöker hon lappa ihop sig själv så gott det går med hjälp av lite utsmugglad sjukvårdsutrustning. Man skulle kunna säga att B’Elanna skapat sig en egen, privat Fight Club där på holodäcket. Det är bara lite svårt att dölja sitt medlemsskap om man är isolerad ombord på ett rymdskepp mitt ute i deltakvadranten. Förr eller senare upptäcker hololäkaren spåren efter de gamla skadorna på ens kropp.

Det här superintressanta spåret om mental ohälsa och självdestruktiva beteenden slarvar man tyvärr bort genom att låta större delen av handlingen i Extreme Risk kretsa kring en av Voyagers sonder i stället. Malonerna (ni vet, de som dödade det där nattfolket med sina vidriga utsläpp i avsnittet Night) är supersugna på att norpa åt sig Voyagers lilla raket och all teknik som den innehåller. För att undvika det fjärrstyr Janeway sonden rakt mot en planet med extrem atmosfär. Där fastnar den på en plats som ingen av parterna kan nå fram till.

Jag har alltid fått intrycket att de där sonderna var något av en förbrukningsvara. En grej som man liksom räknade med att kunna bli av med, eftersom man ju skickar in dem både här och där för att undersöka saker. Men antingen så har man lite materialbrist på Voyager just nu, och måste ta lite bättre hand om sina prylar. Eller så är just den här sonden exceptionellt viktig. Kampen om den utlöser nämligen ett slags miniatyr-rymdkapplöpning mellan malonerna och Voyager. Bägge besättningarna konstruerar och bygger varsin ny rymdfarkost för att kunna komma åt sonden, och det är under det arbetet som Janeway inser att allt inte står rätt till med B’Elanna. Torres är så apatisk på mötena att hon till och med låter Seven vinna diskussioner om tekniska specikationer kring det nya skeppet. Fatta vilket grovt avvikande beteende det är.

Det hela utmynnar i att Janeway ger B’Elanna en ordentlig utskällning efter att Torres hittats livlös på holodäcket. Chakotay följer sedan upp det holodäcksmissbruket genom att konfrontera Torres med ett av hennes egna holoprogram: En brutal fantasimiljö där flera av deras vänner från Maquisrebellerna ligger döda på marken. Och tänk, det räcker med lite grundläggande populärpsykologi från Chakotays sida för att få rätsida på det här problemet. Efter lite snickesnack kan Torres plötsligt hantera sin rädsla för att allt som är stabilt runt henne kan försvinna:

TORRES: When I was six, my father walked out on me. When I was nineteen, I got kicked out of Starfleet. A few years later, I got separated from the Maquis. And just when I start to feel safe, you tell me that all of our old friends have been slaughtered. The way I figure it, I’ve lost every family I’ve ever had. 
CHAKOTAY: B’Elanna, you have a new family now, here on Voyager. You’re not going to lose us. You’re stuck with us. 
TORRES: You can’t promise me that. 
CHAKOTAY: No, I suppose I can’t. Losing people’s inevitable, and sometimes it happens sooner than we expect. But I can promise you that the people on this ship aren’t about to let you stop living your life or break your neck on the holodeck. You’re going to have to find another way to deal with this. 
TORRES: I don’t know how. 
CHAKOTAY: Then we’ll figure it out. Together. 

För några nära och djupa samtal finns det som vanligt inte riktigt tid till, inte i det här avsnittet. I stället kastar sig Torres nästan direkt iväg för att hämta hem den där sonden. Och det var ju tur, eftersom hon räddar allas liv ombord på den nybyggda skytteln med ett i all hast ihopmonterat portabelt skyddsfält som ersätter farkostens väggar efter att de gett efter för trycket utanför skeppet.

Extreme risk vågar snudda vid ett allvarligt tema, men tappar sedan bort det till förmån för lite action och explosioner. Synd. Som vanligt finns det också en hel del kontinuitetsproblem när man ska ta upp ett lite djupare ämne i en serie som inte vågat ta steget över i fullt såpamode. B’Elanna fick ju reda på det där med Maquisslakten redan i Hunters, i mitten av förra säsongen. Några tecken på den här annalkande depressionen har ändå inte visat sig tidigare i serien. Och hennes kille Paris verkar inte ha anat något alls…

Däremot måste det ha varit extremt skönt för skådespelaren Roxann Dawson att äntligen få lite tuggmostånd i det här avsnittet. Hennes roll som B’Elanna Torres är ju annars nästan alltid begränsad till att vara sur, stingslig och extremt kompetent. Kanske inte helt oväntat att själva grundidén till avsnittet, depressionen och självskadebeteendet, faktiskt kom från Dawson själv. Jag tror dessutom att Extreme Risk hade kunnat bli riktigt bra om skådespelaren fått ha ytterligare input i manusskrivandet också. För här känns det som att manusförfattarna inte är tillräckligt intresserade av B’Elanna för att förvalta det här intressanta uppslaget på ett bra sätt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 566 tv-avsnitt.

DS9: Chrysalis. Det där Bashir kärar ner sig i sin genförbättrade patient.

Så var vi framme vid ett avsnitt med en singelavsnittsrelation igen. Den såpavägrande producentens hårdföra sätt att se till att inga nya romanser eller vänskaper överlever längre än 45 minuter – sedan måste alltid gästskådespelaren dra vidare ut i galaxen. Jag var ganska nöjd med den där definitionen, tills jag kom på att den inte riktigt stämmer in på just Chrysalis. Det här avsnittet består ju faktiskt av ett återbesök på Deep Space 9 – en andra chans för romans, helt enkelt. Hela det där “tokroliga” supersmarta genförbättrade gänget från förra säsongens avsnitt Statistical Probabilities är alltså tillbaka på rymdstationen igen.

De har rymt från Institutet där de hålls instängda, eftersom de vill att Bashir ska behandla Sarina – den av de genmodifierade genierna som bara mest sitter och tittar tomt ut i luften. Tydligen beror hennes apatiska tillstånd på att hennes hjärna är lite skevt genmodifierad. Sarina får helt enkelt för många intryck, så många att hon inte klarar av att hantera och sålla bland dem – därav den tomma blicken. Efter lite krångel fram och tillbaka så lyckas Bashir fixa till synapsflaskhalsarna i hennes hjärna. Han börjar dessvärre också kära ner sig i sin nya patient, och de två inleder ganska snart ett förhållande. Eller, det kanske var att ta i. Men under ett eller två dygn verkar det vara kärlek på gång. Men som vanligt slutar det inte så lyckligt för Bashir på den fronten.

Den röda tråden i Chrysalis är skeppsläkarens enorma ensamhet. Inte bara längtar Bashir efter en partner, han skulle gärna också bli ihop med någon som är lika smart som honom. Så han blir förstås överlycklig när han får hångla med Sarina, som inte bara är rätt snygg utan också kan ge viktig och relevant input kring hans forskningsprojekt. Dessvärre är Bashir inte helt lyhörd inför Sarinas signaler eller situation. Även om hon numera kan hantera intryck från omvärlden, så betyder inte det att hon blott två dagar efter sin operation pallar med en överentusiastisk och påträngande pojkvän. Det hela slutar med att Sarina drar iväg Deep Space 9, sugen på att börja ett nytt liv. Kvar på rymdstationen står Bashir. Ensam och övergiven på nytt.

Chrysalis cringefaktor är ovanligt hög. Värst är väl den långa scen där de genmodifierade genierna improviserar musikaliskt a capella för att värma upp Sarinas talcentrum (nej, det håller inte Glee-klass, direkt). Ett slags hemgjord Sound of Music-pastisch som är bland det mest pinsamma och malplacerade jag sett i Star Trek. I alla fall så här långt.

Kanska ska man se det där sångnumret som ett tydligt tecken på att upphovspersonerna till Deep Space Nine faktiskt är på väg bort från den här serien. Jag menar, hälften av tiden verkar det som om de inte ens är intresserade av att göra en rymdserie. Liksom förra avsnittets basebolltönterier så kan man även se Chrysalis som ett slags genreövning. Den här gången har vi att göra med någon slags korsbefruktning mellan Vita serien och My fair lady. Bashir är läkaren som faller för sin mystiska patient, men en del av attraktionen består också av att hennes tillfrisknande är hans verk. Det är också lite fint att man inte bara glömmer bort och ignorerar den genmanipulation av Bashir som han gått igenom som barn, och hur den, vare sig han vill det eller ej, alltid får honom att känna sig isolerad från resten av besättningen.

Fast nu gör jag eventuellt det här avsnittet lite smartare och djuplodande än det egentligen är. För Chrysalis är framför allt ett slarvigt, tråkigt och lite pinsamt avsnitt. Så här långt känns inte Deep Space Nines sista säsong som någon höjdare. Det är bara kalkon efter kalkon.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 565 tv-avsnitt.

DS9: Take Me Out to the Holosuite. Det med basebollmatchen som gud glömde.

Nej, jag har inte övergivit det här bloggprojektet. Det är bara det att jag är på filmfestival i Cannes, och då är det ytterst svårt att klämma in ett avsnitt av Star Trek i schemat. Eller ens skriva om det här avsnittet, som jag kollade på i förväg, innan jag åkte till rivieran.

Och om vi ska vara helt ärliga så var jag lite osäker på om Take me out to the holosuite ens var värt ett blogginlägg. Jag menar, ett helt avsnitt om en basebollmatch mellan Siskos polare i “Niners” och ett gäng vulcaner, ledda av Siskos nemesis på Starfleet Academy. Kan det bli vidrigare?

För min del är svaret “nej”. Men jag orkar inte ens gå igång och såga det här på något vällustig sätt. Det är jag lite för traumatiserad för att palla. Jag trodde faktiskt varken ögon eller öron när jag sakta men säkert insåg att den där basebollmatchen inte var en fejkstart eller en bihandling, utan hela handlingen. Det här ÄR faktiskt det värsta Star Trek producerat sedan det där Robin Hood-avsnittet.

Ska bara också lite skamset inflika att idrottsfilmens dramaturgi ändå visar sig vara förödande stark, även hos mig. En liten, kort stund satt jag faktiskt och tyckte att det skulle bli lite spännande att se om Worf skulle kunna träffa bollen medan matchen höll på. Sedan kom jag till mina sinnes fulla bruk igen. Jag menar, det där påklistrade slutet där Sisko gör sin vulcanske fiende galen genom att inte sörja nederlaget utan glädjas åt det enda poäng som hans lag lyckades skrapa ihop. Det hade verkligen passat i ett barnprogram.

Men visst, det här är väl rätt åt mig. Jag menar här jag i tidigare inlägg lagt ut texten om hur jag gillar genreexperiment och avsnitt som konsekvent bryter av mot den vanliga lunken i serierna. Och det får man ju trots allt säga att Take me out to the holosuite gör. Bara ytterligare ett bevis på den gamla sanningen om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 564 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

DS9: Afterimage. Daximileringsbesvär för Ezri.

Så kom det då, avsnittet där vi får en lite mer fördjupad bild av Ezri Dax. En fortfarande rätt så osäker upplaga av Dax, som liksom dimper ner på Deep Space 9 utan att riktigt veta vem hon är, vad hon ska göra och hur hon ska förhålla sig till sin föregångare Jadzia Dax liv, vänner och arv.

Ja, nu är det inte bara Ezri som inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig. De flesta på rymdstationen verkar till en början ha svårt att förhålla sig till nykomlingen. Kira är stel, Quark verkar tänka att han kanske har en chans att ligga med den här upplagan av Dax, Bashir hamnar någonstans mittemellan de här två lägena. Mest sårig är förstås relationen med Worf. Han är fortfarande i sorg över hans fru gått bort, och får i det närmaste panik över att en ny Dax redan dykt upp på rymdstationen. Mest positivt inställd är däremot Benjamin Sisko. Han lärde ju känna Dax i hens förrförra kropp, och verkar inte ha några problem med den nya inkarnationen. Tvärtom så ligger han på rätt hårt för att få Ezri att stanna på stationen. Ja, han lyckas till och med få ut hennes psykologexamen i förtid med argumentet att hon numera besitter 300 år av livserfarenhet.

Alla de där åren av livstid hjälper henne dessvärre föga när hon ska försöka behandla Garak för de allt allvarligare ångestattacker han börjat få. Saken blir väl inte bättre av att Garak inte är någon särskilt välvilligt inställd patient. När Ezri inte lyckas bota honom direkt blir han riktigt nasty och elak (antagligen avsnittets bästa scen, här blir det plötsligt lite allvar).

GARAK: You’d like nothing more than to pry into my personal affairs. Well, I’m not interested in dissecting my childhood. I only want to save my people from the Dominion. I don’t need someone to walk in here and hold my hand. I want someone to help me get back to work. And you, my dear, aren’t up to this task. I mean, look at you. You’re pathetic. A confused child trying to live up to a legacy left by her predecessors. You’re not worthy of the name Dax. I knew Jadzia. She was vital, alive. She owned herself. And you? You don’t even know who you are. How dare you presume to help me? You can’t even help yourself. Now get out of here before I say something unkind.

Det är några turer fram och tillbaka här. Ezri velar kring om hon ska stanna kvar på Deep Space 9 eller inte, eller om hon kanske till och med ska hoppa av Starfleet helt och hållet. Garak verkar först må bättre, men får sedan grava återfall av klaustrofobi och panikångest (samma klaustrofobi har vi ju tidigare sett exempel på när han satt i Jem’Hadar-fängelse, men nu får Garak de här attackerna bara av att leva på en rymdstation). Till sist knäcker Ezri orsaken till Garaks utbrott. Det visar sig att innerst inne i hans murkna lilla hjärta frodas det tydligen skuld och ångest över att han hjälper Federationen i kriget mot Cardassia. Att han, Garak, faktiskt är den som skickar cardassier i döden. Vem hade kunnat ana att det där var problemet? Tja, eventuellt vem som helst. Men det duger väl nätt och jämt som “psykologiskt mysterium” för ett avsnitt i den här serien.

Worf skärper sig också till sist. Inser (med O’Briens hjälp) att han inte behandlar Ezri så som Jadzia hade velat att han skulle uppföra sig. Några väl valda ord räcker, och så har Ezri beslutat sig för att stanna på rymdstationen och bli en återkommande medlem i ensemblen. Tjoho!

Ett ganska tamt avsnitt, det här. Hela intrigen kring Garaks trauma kändes mest som en ursäkt för att få göra ett avsnittet som ger Ezri en naturlig plats på Deep Space 9. Men man gör det utan större engagemang, tycker jag. En viss känsla av blaskigt och urvattnat infinner sig när Afterimage är över. Det här avsnittet hade potential att rymma en hel del hjärta, smärta och dramatik. I stället lyckades man producera något halvljummet. Mest av allt kändes det här avsnittet som ett slags uppvärmning. Som om producenterna och manusförfattarna liksom gått ut lite löst här för att se vad såväl rollfiguren Ezri som skådespelaren Nicole de Boer egentligen kan uträtta. Fortfarande verkar man mer intresserad av att låta henne få tvångstankar kring att stå på huvudet (ett i och för sig ganska roligt infall) än att g lite djupare in på hur det skulle kännas att vara med om den här typen av personlighetssplittring.

Betyg: 5/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 562 tv-avsnitt.

VOY: Night. Det om miljöförstöring och den stjärnlösa rymdvidden.

Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.

DS9: Image in the Sand och Shadows and Symbols. Budbärarens sfär, Kira vs Romulanerna, Jadzias solexplosion och en ny Dax.

Efter att ha sett de två första avsnitten av den här (sista) säsongen av Deep Space Nine så kändes det lite fånigt att inte behandla dem som ett dubbelavsnitt. De är uppenbarligen skrivna så, även om de ursprungligen sändes med en veckas mellanrum. Första avsnittet ägnas i stort sett enbart åt att bygga upp flera plotlines som sedan får pay-offs i den efterföljande episoden. Ja, avsnitten hänger till och med ihop sömlöst när man ser serien på Netflix, den sista scenen i Image in the Sand fortsätter i Images och Shadows inledning utan många sekunders glapp i skeendet. Så modern och bingetittningsvänlig brukar verkligen inte Deep Space Nine vara.

Huvudintrigen i bägge avsnitten handlar om Benjamin Sisko, och utgör ett slags ramhandling i avsnitten. När Image in the Sand börjar så har hans time-out från jobbet på jorden pågått i tre månader, och han har fortfarande inte hört något från profeterna/maskhålsvarelserna. Men en dag när Sisko sitter och spelar piano på pappans etablissemang så får han äntligen en syn. Sisko ser sig själv gräva i sanden i Tyree, där han hittar ett stenansikte som sedan förvandlas till en levande kvinnas fejs. Efter lite detektivarbete på hemmaplan från Jakes sida så står det efter några turer klart att kvinnan i visionen är Benjamin Siskos biologiska mamma – en person som Benjamin inte ens visste fanns. Pappan ger honom ett halsband som tillhört modern, där det på gammalbajoranska står “The orb of the emissary”. Det finns alltså en till sfär! Efter att Benjamin med en hårsmån undgått att blivit knivmördad av en medlem av den ondskefulla Pah-kulten så beger han till Tyree för att hitta orben. Kanske har den inte slocknat som de andra! Kanske är det här räddningen för profeterna! Men när han står med väskan packad, redo att dra iväg så knackar en ung kvinna på dörren. Det visar sig vara Ezri Dax. Hon är första avsnittets cliffhanger.

I Shadows and Symbols får vi lära känna denna nya värdperson åt Dax. Ezri råkade vara den enda trillen inom räckhåll när man akut behövde placera symbionten Dax i en värdkropp efter att Jadzia blivit överfallen av en ond ande. Ezri är alltså helt oförberedd på att plötsligt dela medvetande med en annan varelse, och har svårt att hantera och sortera alla intryck och minnen som Dax gett henne tillgång till. Hon är rolig och charmig – men framstår som något av ett våp jämfört med Jadzia.

Ezri hänger med till Tyree, där Benjamin blir allt tossigare ju längre in i öknen man kommer. Till sist lyckas han gräva fram sfären – men just när han ska öppna den så sammanlänkas han med någon form av fantasier om science fiction-författaren Benny Russell från profetvisionen i avsnittet Far Beyond the Stars. Siskos handlingar bestäms nu på något knepigt sätt av Russells, så Sisko blir handlingsförlamad när Russell hindras från att fortsätta berättelsen han skriver på om Jake Sisko. Väldigt meta, det här. Russell skriver sin berättelse på väggarna i sitt rum på psyket, så det är hans läkare som försöker stoppa honom från att gå i ni en Deep Space Nine-psykos (det här får en eventuellt också att undra över hur producenterna och manusförfattarna som jobbar på den här serien egentligen mår). Till sist övervinner Sisko även den där surrealistiska prövningen, och öppnar sfären som frigör en energi som i sin tur öppnar maskhålet på nytt. Sisko får också en vision med en av maskhålsvarelserna och inser hur även hans mammas äktenskap med pappan var iscensatt av profeterna. Allt för att The Sisko skulle bli till. Predestination så det skriker om det, alltså. Avsnittet avslutas med att Sisko i triumf återvänder till Deep Space 9.

Där har Kira varit boss under Siskos frånvaro. Bland annat har hon skött kontakterna med den romulanska senatorn Cretak som flyttat in på rymdstationen som en del av allianssamarbetet mot Dominion. Och man kan väl säga att det uppstår en ganska så grov lesbisk vibb mellan de två. Den är dock som bortblåst när Kira får reda på att det finns en massa vapen på den bajoranska måne där romulanerna fått anlägga ett tillfälligt sjukhus. Är de ute efter att invadera Bajor när kriget är slut, misstänker alla. Kira iscensätter då ett slags chickenrace där hela den bräckliga alliansen mot Dominion står på spel. Hon samlar några bajoranska skepp för en blockad runt månen med sjukhuset, och viker inte undan ens vid hot om en väpnad attack från romulanernas sida. Till sist är det det Cretak som måste ge sig.

Worf är å sin sida desperat efter att kunna utföra ett stordåd som ska ta Jadzias själ in i Sto-Vo-Kor, den klingonska motsvarigheten till himmelriket. Han får hjälp, eventuellt oönskad sådan, av Bashir, Quark och O’Brien som följer med på Martoks skepp för att utplåna Dominions stora rymdskeppsvarv. Man lyckas utlösa en explosion på en närliggande sol som snabbt förvandlar varvet till aska. Därmed är en av de viktigaste kuggarna i Dominions krigsmaskin förstörd.

Parallellt med allt annat som händer så får vi också några insikter i läget på Cardassia Prime där stämningen blir allt mer ansträngd mellan den cardassiske befälhavaren Damar och Dominionbossen Weyoun. Cardassiern super rätt mycket och Weyoun tycker hela tiden att Cardassierna är slappa och oorganiserade. Deras sidohandling är mest av ett slags löpande kommentar till allt annat som händer i avsnitten, ett slags förstärkning av hur risigt alliansen egentligen ligger till. Men vid avsnittets slut ser det ovanligt muntert ut. Bajoranerna har fått tillbaka sina gudar, budbäraren är tillbaka på Deep Space 9 och Kira är bossigare och tuffare än någonsin.

Seriens skapare har själv tyckt att det var extremt vågat att göra ett så pass stillsamt inledningsavsnitt på en säsong som Image in the Sand. Själv tyckte jag att känslan nästan var precis tvärtom. Visst fanns det en deppig vibb över avsnittet, men berättandet var ovanligt vitalt och rappt. Fyra parallellhandlingar är man inte riktigt bortskämd med. Tempot blir högre, även om det inte är förrän i det andra avsnittet som det blir mer åka av med action och upplösning. Kan man hålla uppe det här tempot och flytet i berättandet så kan det här bli den bästa säsongen av Deep Space Nine någonsin.

För mig känns det verkligen som en lättnad att gå in på sista varvet på en Star Trek-franchise. Det gör känslan att känslan av oändlighet kring det här projektet börjar avta något. De mer såpaliknande tendenserna tilltar dock något i det här avsnittet. Att det dyker upp en ny biologisk morsa till Sisko är till exempel ett typiskt “vi hittar på under tiden”-grepp för långa såpaliknande historier. Ett slags lönndörr i ett allt för tajt dramaturgiskt bygge.

Betyg: 7 & 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 560 tv-avsnitt.