VOY: The Omega Directive. Det med den subrymdsätande molekylen.

Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.

Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.

Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.

På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.

Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.

TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. 
JANEWAY: Let’s hope we never do. 
TUVOK: A curious statement from a woman of science. 
JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.

Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.

Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.

DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

VOY: Vis à Vis. Det med en bodyswapper som snor Paris kropp.

Man kan väl kategorisera Vis à Vis som något av ett recyklingavsnitt. Man återvinner ju ett grepp som använts flera gånger genom Star Trek-produktionen, det med olika varianter av bodyswapper– eller bodysnatcheraliens. Faktiskt var ju det allra första avsnittet som sändes i originalserien en variant på det här temat, och på sätt och vis kan man väl säga att Grundarna och deras shapeshifterfasoner i Deep Space Nine är en vidareutveckling av konceptet.

Vis à vis inleds med några scener om en rätt så livstrött och uttråkad Paris. Han verkar ha börjat ruttna på sitt jobb ombord på Voyager, det enda han riktigt trivs med är att hänga på holodäcket och mecka med en gammal amerikanare. Han har ingen aning om hur spännande hans liv snart ska bli, och hur lite han kommer att gilla det.

Ett främmande skepp med ett smått revolutionärt framdrivningsmedel (koaxiell varpdrift) gör plötsligt entré i handlingen. Skeppet har problem, men Paris lyckas innesluta det i någon form av kraftfält och rädda både farkosten och piloten. Rymdvarelsen, Steth, visar sig vara supertrevlig och bondar en massa med Paris kring teknik och sånt. Men någon riktig bromance hinner inte utvecklas förrän Steth byter kropp med Paris. Paris medvetande finns nu i Steths kropp, och den skickas iväg via autopilot med skeppet som rymdvarelsen först kom med.

Med det gjort har bodyswapperutomjordingen nu tänkt sig att ta över Paris liv ombord på Voyager, etn tillvaro som är lite mer komplicerat än hen kanske trodde. Paris minnen följer uppenbarligen inte med på köpet när man får hans kropp, så det blir ju en hel del att hålla reda på för nykomlingen i hans kropp. Läkarutbildningen och relationen med B’elanna, till exempel. Dessutom hade nog bodyswapperutomjordingen underskattat den sociala kontrollen ombord ett Federationsskepp, som hur enkelt det är för kapten Janeway att gå in i replikatordatorerna och kolla hur många enheter alkohol som någon (till exempel Paris) beställt kvällen innan.

Samtidigt, ombord på det främmande skeppet, så kvicknar Paris till i sin nya kropp. Det finns inte så mycket tid att ta in det som hänt, förrän skepet han befinner sig i aggressivt uppvaktas av flera olika typer av skepp. Från ett av dem kommer en arg kvinna som kräver att få tillbaka sin kropp. Inuti hennes hjärna finns nämligen den riktige Steth, han vars kropp Paris finns i nu. Det tar ett tag innan de två inser att de bara är de senaste leden i ett slags kroppsstafett. Där nästa stafettpinne visar sig bli kapten Janeway, även om jag blev helt bortkollrad när kroppsbytet hände. Det blev säkerhetspersonalen ombord också. När de kommer in på Janeways kontor ser de Paris stå med händerna runt kaptenens hand. Föga anar de att det är Janeway, i Paris kropp, som tar ett stryptag på bodswappern, i Janeways kropp (en orsak till att man blir lurad kan ju eventuellt också vara att de fuskat lite med vem som satt ner respektive stod upp före och efter förvandlingen i de här scenerna). Därför blir alltså Janeway (i Paris kropp) den som säkerhetsvakterna på Voyager skjuter medvetslös. Medan bodyswapperrymdvarelsen (i Janeways kropp) ytterst enkelt kan sno en rymdskyttel och fly bort från Voyager.

Paris (i Steths kropp) och Steth (i den där arga tjejens kropp) lyckas dock stoppa bodyswappervarelsen (i Janeways kropp) i sista sekunden. Hololäkaren lyckas sedan reversera kroppsbytena. Steth tar bodyswappervarelsen (som nu finns i den där tjejens kropp) för att försöka hitta alla som bodyswappern bytt kropp med, och se till att alla får tillbaka rätt medvetande i rätt kropp.

En ganska rak intrig som visade sig vara ytterst svår att förklara i text. Alla dessa kroppar och deras olika medvetanden, liksom. Som helhet är i varje fall Vis à Vis ett ganska piggt avsnitt. Det är förstås alltid kul när alien of the week visar sig vara en lurifax, men det här avsnittet bjussade ändå på några extra oväntade twists and turns. Men mycket mer än ett lite svagt medelbetyg blev det inte den här gången.

Nu var det här ett ganska seriöst avsnitt, men det hade varit roligare att se den här storyn gjord som fars. En förväxlingskomedi (bokstavligt talat), kanske? En springa-i-dörrarna-fars där alla hela tiden pratar med en annan person än de tror. Får se om det förslaget känns lika relevant en dag som jag inte är bakfull.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 542 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 1. Början på slutet – på andra säsongen.

Skrek faktiskt upprört till tv:n efter att jag sett klart på det här avsnittet: “Ni skämtar, ni tänker väl inte lämna oss så här?!”. Hela Such Sweet Sorrow kändes ju som en enda gigantisk build-up till säsongens avslutande avsnitt. När avsnittet nådde sitt slut var jag helt sönderteasad, men fick ingen riktig förlösning alls. Tvärtom, på sätt och vis har ju inget alls hänt under hela Such Sweet Sorrow.. Discovery är på nytt omringat av sektion 31-skepp, däremot är förutsättningarna för en flykt betydligt bättre. Större delen av det här avsnittet går ju åt till att fatta det slutgiltiga beslutet om, hur och vem som ska hoppa framåt i tiden tillsammans med Discovery, och resten av speltiden är späckat med olika varianter av dramatiska farväl till dem som inte ska det.

Such sweet sorrow drar alltså igång där det förra avnittet slutade. Control verkar ha tagit just kontroll över alla Sektion 31:s skepp, och använder dem nu för att jaga Discovery. Man vill åt informationen från den jättelika döende sfären som finns ombord, data som kan få Controls artificiella intelligens att växa sig så stark att den (bland annat) kan utrota alla de folk och raser som den ser som ett hot mot freden i galaxen. Det verkar dessvärre betyda allihopa.

På Discovery har man försökt att göra sig av med databasen flera gånger, men sfärens data verkar ha ett eget immunförsvar och framstår som oraderbar. “Nähä, men då spränger vi väl skeppet i luften”, tänker kapten Pike. Men sfärintelligensen stoppar till och med Discoverys självdestruktionssekvens och använder skeppets sköldar när man försöker skicka torpeder mot det från Enterprise. (Är det för övrigt någon annan än jag som tycker att det mest spännande i hela det här avsnittet var när man fällde ut de där evakueringskorridorerna mellan Voyager och Enterprise?).

Återstår alltså att använda sig av den tidskristall som Pike erövrade i förra avsnittet. Tanken är att skjutsa iväg hela Discovery så långt in i framtiden att Control inte kan nå skeppet. Och just när man behöver ett sätt att ladda tidskristallen på så lotsar en röd stjärna vältajmat Discovery vidare till planeten där Tillys polare Po är drottning. Ni vet, hon som vi träffade i ett av Short Treks-avsnitten och som är en teknisk wiz-kid. Hon funderar blixtsnabbt ut ett sätt att ladda kristallen på – i alla fall så det räcker till resan till framtiden. Dessvärre ser det ut att vara en enkel biljett – därav alla tårfyllda farväl och hjärteknipande scener i det här avsnittet.

Det blev gråtfest igen framför tv:n, även för min del. Mängden tårar ungefär i den här ordningen:

Mest: När Tyler och Michael säger hej då.

Ganska mycket: När stora delar av besättningen berättar att de tänker hänga med Burnham.

En del: När mamma och pappa Spock dyker upp och säger hej då till sin tös.

Trots alla dessa avsked så kan jag ändå inte riktigt acceptera att Burnham och de andra verkligen kommer att fastna där borta i framtiden för gott. Det är i och för sig en skön plats att låta en tv-serie utspelas på (väldigt lite kanon att förhålla sig till för manusförfattarna, exempelvis), men har man inte investerat för mycket tid och energi i världsbyggandet i den här serien för att sedan anse sig ha råd att kasta bort alltihopa? Jag menar, ta bara Nummer Ett på Enterprise – borde inte hon vara värd en egen show. Eller vårt kära bögpar, som ännu en gång misslyckades med att tala ut med varandra.

Det får mig att fundera på om vägen tillbaka i tiden igen kanske är det som nästa säsong ska handla om. Vi har ju bara sett fem av de sju signalerna, hinner man verkligen med alla de tre återstående i nästa avsnitt? Och om det är Burnham själv (framtidsversionen) som placerar ut de här signalerna (man verkar ganska övertygade om det i det här avsnittet), är det inte då rimligt att hon också funderat ut ett sätt för de på den här sidan av tidsrymden att kunna skapa en tillbakaresa genom tiden igen? Då skulle dessutom besättningen på Enterprise ha något att göra även nästa säsong –som den ena av två parallellhandlingar om den långa vägen hem, till exempel.

Men innan vi kommer dit kanske det är bäst att nämna något om föraningarna och framtidsvisionerna som såväl Burnham som Jett Reno haft. När de rört vid tidskristallen har de bland annat sett hur Enterprise har en odetonerad torped fastkilad i sin tallriksformade front. Är det den torpeden som kommer att göra Pike till ett vårdpaket? Och att flera stycken nu sett det hända – betyder det att man på något sätt kan förhinda att det händer? Å andra sidan fick ju Burnham också en vision om hur de alla dödades av Leland – vad var det och när var den tänkt att utspelas? Har man lyckats undkomma den versionen av framtiden nu när man aktiverat tidskristallen?

En annan ledtråd inför vad som komma skall borde väl rimligtvis också vara short treks-avsnittet Calypso. För nu har tre av de fyra short treks-avsnitten utvecklats och fördjupats under säsong två, det är bara det sista kvar. Det som handlar om det övergivna skeppet Discovery som väntar på sin besättning, någonstans i framtiden. Men vart tog besättningen vägen i så fall? Och hur ska man förresten lösa det här med att Spock ska med på en enkel resa till framtiden, vi vet ju att han på något sätt måste åka tillbaka i tiden igen i så fall och hänga med Kirk på Enterprise! Så många frågor, och jag är rädd att många av svaren inte kommer förrän i säsong tre.

PS Den där scenen där en skyttel kommer in på däck och liksom landar i taket på rymdskeppet. Den har jag längtat efter länge. Blir så förvirrad över det här att det på något sätt finns ett upp och ett ner i rymden – och att alla skepp i galaxen i så fall är överens om vad som ska vara vad.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 13/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 541 tv-avsnitt.

DS9: Wrongs Darker Than Death or Night. Det där Kira färdas tillbaka i tiden och nästan dödar sin morsa.

Okej, nu har jag skrivit en alldeles för lång text igen, om ett avsnitt som egentligen bara är jättekonstigt. Men häng med.

Det pratas ibland om det här med att Star Trek-serierna till stor del kretsar kring en hård och militärisk disciplin, fixerad vid rangordning och lydnad. Men det gäller inte i lika stor utsträckning för Deep Space Nines del av ST-universumet. Här är undantagen i det närmaste regel, och det mesta verkar faktiskt bli…mest som det blir. Som i det här avsnittet där en underordnad (Kira) frågar sin chef (Sisko) om hon får resa tillbaka i tiden för att faktakolla en grej om sin morsa. Bossen blir lite orolig och försöker förklara hur många saker som kan förändras i tidslinjen genom en sån resa, även om han försöker göra det lite diplomatiskt. Ungefär så här:

SISKO: Major, the Federation has very strict regulations 
KIRA: This has nothing to do with the Federation. I need your help as the Emissary, not as Starfleet captain. The Emissary can see to it that I am allowed access to the orb. After that, it’s up to the Prophets. If they feel that my request is worthy, they’ll send me where I need to go. If not, I’ve made a trip to Bajor for nothing. 
SISKO: And if they do send you back, what then? What makes you so sure you won’t interfere with the timeline? 
KIRA: The Prophets will be guiding me. Nothing will happen without their blessings. Please, Emissary, please, let me seek the will of the Prophets.

Visst finns det något rent ut sagt olämpligt i att personalen på Deep Space 9 (i varje fall Kira) ibland kan ställa sina frågor till Sisko som stjärnflottebefäl och ibland som religiös uttolkare. Det är nästan lite samma beteende som när man var liten och fick nej från den ena föräldern, varpå man genast gick och frågade den andre samma fråga. Förutom det faktum att Sisko i det här fallet råkar ha bägge rollerna, och borde upptäcka när han – som här – blir manipulerad.

Kira lyckas sedan faktiskt resa tillbaka i tiden med hjälp av en orb (kan det måhända vara en klingonsk tidskristall?), och det tar säkert hela två minuter på plats i dåtiden innan hon är inblandad i ett slagsmål. Det där diskreta och observerande som ideal kring tidsresor kan Sisko tydligen glömma när det gäller Kira. Å andra sidan kanske Sisko börjat acceptera att försiktighet och låg profil inte går att kombinera med Kiras envishet. Ännu mer märkligt att han ens släppte iväg henne på den där tidsresan, alltså.

För mig, som ju ägnar lite överdrivet mycket tid åt att försöka förstå det här med eventuella konsekvenser av resor i tiden, så känns det extremt slappt att Kira här kommer undan med att lägga allt ansvar på profeterna. Typ: om de nu går med på att skicka mig tillbaka i tiden så är de också ansvariga för det som händer där. Antar hon i varje fall. Fast det är ju inte som att de där profeterna är särskilt konsekventa i vilka frågor de lägger sig i och vilka de håller sig utanför. Och sedan när fungerar de som reseledare för resor i tiden? Har helt missat den expansionen av varumärket.

Sedan kanske man ändå kan ha en viss förståelse för Kiras yviga beteende under det här avsnittet. Hon hamnar ju trots allt i extremt kniviga situationer under den här tidstrippen, lägen där det är svårt att förhålla sig passiv. Jag menar, vem skulle kunna stå tyst och se på när några idioter försöker sno maten från unga upplagor av ens egen morsa och farsa? Ja, det står till och med en yngre miniversion av Kira själv i ett hörn och ser hungrig när det här händer. Fast att försåtligt lägga ut en bomb som är tänkt att ta livet av ens egen mor kanske ändå är att ta i, oavsett hur arg man är. Dessutom, hade Kira verkligen lyckats ta kål på Gul Dukat med sin bomb, som planerat, så hade hon ju verkligen fuckat upp tidslinjen. Jag orkar nog inte ens börja tänka på vad konsekvenserna hade blivit. Kanske hade Kira rentav varit död nu.

Om det här låter knepigt, så är det ändå bara småsaker jämfört med hur weird resten av Wrongs Darker Than Death or Night är. Intrigen tar fart i och med ett bisarrt videosamtal. Det är den tydligen fortsatt sinnesförvirrade Gul Dukat som ringer upp Kira på hennes döda mammas födelsedag. Helt plötsligt har han fått för sig att det är dags att berätta för Kira att hennes mor, Meru, brukade vara hans älskarinna. Och att hela den där historien om att Kiras mor dog i ett flyktingläger, som Kiras pappa berättat för henne genom åren, varit ren och skär lögn.

När Kira går till de cardassiska registren för att faktakolla Gul Dukats påståenden så verkar det faktiskt som om hans story skulle kunna stämma. Och det är nu hon ber Sisko om lov att gå till tidens orb för att be om att få resa i tiden. Varpå hon genast hamnar i ett flyktingläger under den cardassiska ockupationen, just före det ögonblick då Kiras mor (och den tidsresande versionen av Kira) tvångsvärvas som konkubiner och transporteras till Deep Space 9.

Det är när Kiras mamma anpassar sig lite för snabbt och enkelt till rollen som Gul Dukats älskarinna som Kira fylls av besinningslös ilska. Hon får kontakt med motståndsrörelsen och går med på att lägga ut en bomb i Gul Dukats bostad – hyfsat obekymrad över att hennes egen mor kanske också skadas i samma explosion. Men på väg ut ur deras hytt så hör hon ett meddelande som hennes pappa läst in till sin fru, och som ger ett nytt perspektiv på saker och ting. Att mamman kanske stannade hos Gul Dukat för familjens skull.

TABAN [on monitor]: I can’t believe how much I miss you. I think about you all the time. You’ve saved all our lives. I hope you realise that. (Meru is crying) Never forget it, not even for an instant. Every day I pray to the Prophets that you’ll find some peace in this new life of yours. I believe that even in the worst of times, we can still find moments of joy and kindness. If you can find that kindness, hold on to it. And remember, no matter what happens, I love you, Meru. I’ll always love you.

Det finns förstås ett tydligt budskap här. Sanningen om Kiras mamma visar sig ligga någonstans mellan Gul Dukats och pappans version, i någon form av moralisk gråskala. Jo, hon var Gul Dukats älskarinna under många år. Men det var också tack vare det som Kiras familj fick lämna det där flyktinglägret och fick extra mat och tryggad försörjning. Kiras syn på historien om sit liv måste alltså uppdateras, och kanske även hennes moral. Hon som alltid hatat kollaboratörer, med bilden av sin mamma som en fallen hjälte i bakhuvudet, måste nu inse att folk kan ha sina skäl för att samarbeta med fienden.

Jag läser på Memory Alpha att teamet bakom det här avsnittet var ganska nöjda med att det fanns ett öppet slut, att de inte skrev någon på näsan, att man på slutet faktiskt inte vet exakt vad Kira tänker om sin mor. Det finns för en gångs skull inget försonande slut eller någon klyschig moralkaka som avslutning. Mest bara ambivalens. Och det var kanske den där osäkerheten som först irriterade mig med det här avsnittet. Vad var det egentligen som man ville säga? ´Men det finns förstås även några andra saker som irriterar mig i det är avsnittet.

Ju mer jag tänker på det, desto sjukare tycker jag att valet av perspektiv i det här avsnittet är. Så Kiras mamma blev alltså mer eller mindre tvingad och utpressad att vara Gul Dukats konkubin. Ett hemskt öde. Men det är alltså Kiras reaktion på det som hände som är det viktiga att utforska för manusförfattarna? Det känns helt sjukt. Har man läst eller sett något som verkligheten för så kallade comfort women så kanske man hade kunnat uppmärksamma mammans eller hennes medsystrars situation istället. Eller gjort scenerna med “konkubinerna” något mer trovärdiga. Det vill säga otäcka.

Jag tycker också att hela den här grejen med att Gul Dukat haft ett förhållande med Kiras mamma skapar en extremt creepy kontext kring hur han under hela serien sökt kontakt med Kira. Visst, det skulle ju kunna förklara en del av Gul Dukats stora intresse för Kira, och att han tycker att de två hör ihop på något vis. Men visst har han också visat ett visst sexuellt intresse för henne? Så ytterst obehagligt. Men det dealar man förstås inte med i här i serien.

Sedan har jag som vanligt invändningar mot det andliga inslaget i Wrongs Darker than Day or Night. Att Kiras tidsresa alltså övervakas av en högre kraft. Att man överhuvudtaget kan göra tidsresor på det här enkla sättet, genom att ställa sig framför en orb. Helt utan att ens behöva ladda den med energi från en supernova – som i systerserien Discovery.

Det känns som om manusförfattarna verkligen tagit sig vatten över huvudet i det här avsnittet. Man försöker göra ett Star Trek-avsnitt som innehåller flera komponenter som man inte klarar av att härbärgera inom seriens konceptet. Inte utan ett betydligt större mått av allvar, i varje fall. Sorteras in i mitt arkiv under fliken “ett avsnitt med goda avsikter som slutade i ett magplask”.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 540 tv-avsnitt.

DS9: Change of Heart. Det där Worf trotsar order för att rädda Dax liv.

Om man gillar långdragna scener där Worf och Dax promenerar runt i en studio som är hjälpligt förklädd till en djungel, garnerad med en och annan ödla och orm – ja, då är Change of Heart ett avsnitt för dig! Tror inte jag varit med om ett Star Trek-avsnitt med så här många och långa transportsträckor – och då menar jag det för en gångs skull bokstavligt.

De här vandringarna är en del av ett hemligt uppdrag som Worf och Dax fått. De ska plocka upp en avhoppad cardassisk spion långt bakom fiendens linjer, och då kan man ju inte köra fram med sin rymdskyttel till huvudentrén, liksom. Utan istället gömma den någonstans i djungeln och sedan försöka ta sig fram genom terrängen. Men på sin långa, och något enformiga, vandring stöter de två ihop med en fiendepatrull och Dax blir skjuten med ett slags antikoagulerande medel som gör att hon sakta men säkert förblöder.

Både Worf och Dax är förstås proffs, så efter att Worf dragit runt med en allt svagare Dax ett tag, så lämnar han till sist henne i en glänta och lovar att komma tillbaka när han hämtat avhopparen. Spionen sitter ju inne på information som kan rädda miljoner människor, och att då prioritera sin frus överlevnad funkar inte om man är en plikttrogen stjärnflottesoldat. Så bägge försöker liksom låtsas om att Worf inte just dömt Dax till döden när han lämnar henne där i skogen. Fast, efter ett tag ångrar han sig och rusar tillbaka för att rädda sitt livs stora förälskelse. Störst av allt är kärleken, tydligen även för Worf.

Och det är väl lite det som är temat för hela det här avsnittet – kärleken har förändrat Worf. Han började skämta redan för något avsnitt sedan faktiskt, och sedan dess har han utvecklat sitt koncept genom att även visa känslor. Att nu till och med bryta mot order är peak Worf 2.0.

När de två kommer tillbaka till Deep Space 9 får Worf mycket riktigt också en avhyvling av Sisko. Men inte bara skäll.

SISKO: As your captain, it is my duty to tell you that you made the wrong choice. I don’t think Starfleet will file any formal charges. Even a secret court martial would run the risk of revealing too much about their intelligence operations. But this will go into your service record, and to be completely honest, you probably won’t be offered a command on your own after this. 
WORF: I understand. 
SISKO: I have also issued new orders. You and Jadzia are not to be assigned to a mission on your own ever again. (Paus) And one last thing. As a man who had a wife, if Jennifer had been lying in that clearing I wouldn’t have left her either.

Så här i efterhand verkar det ju ganska konstigt att man skickar iväg ett äkta par på ett äventyr tillsammans. Jag menar, när jag jobbade på Sveriges Radio på 90-talet så minns jag att det vissa lokalradiostationer tvingade par att jobba på olika arbetsplatser, vilket ledde till att en del som blev kära på jobbet höll sina relationer hemliga ett tag – så bara för att en av dem skulle slippa att pendla till en annan stad. Men på Deep Space 9 är det alltså tänkt att man ska vara så pass proffsig att man kan jobba sida vid sida utan att det där ska betyda någonting. Eller så var det kanske inte någon slump att Worf sökt sig till arbetsuppgifter utanför rymdstationen, han kanske inte ville blanda jobb och relationer för mycket. Ännu lite märkligare blir det dock att till exempel Bashir ju ville att man skulle bryta mot order för att rädda Sisko, för bara några avsnitt sedan. Det var ju inte som att han fick hur mycket skit som helst för att han hade en sådan åsikt. Å andra sidan var det just Worf som den gången bestämde sig för att reglementet och givna order vägde tyngre än privata relationer.

För övrigt tycker jag att scenerna mellan Worf och Dax i det här avsnittet fungerar ovanligt bra. Satt liksom och skrockade mig igenom flera scener där de gnabbas med varandra, som när de försöker bestämma vart de ska åka på bröllopsresa. Helt plötsligt fungerar komedin i den här serien. Ja, i varje fall fram tills dess att Dax-skådisen Terry Farrell väljer att spela över i stället för att köra lite mer med understatements.

Fullt lika förtjust är jag kanske inte i avsnittets b-handling, där O’Brien övertalar Bashir att utmana Quark på ett parti Tongo – ett spel där Quark innehar någon form av rekord efter mer än tvåhundra matcher utan förlust. När Bashir, efter en hel del träning, utmanar Quark så blir han fullständigt bortkollrad. Quark börjar nämligen prata om Dax, och river upp alla gamla sår som finns hos Bashir – all den obesvarade kärlek han känt för henne, och hur knäckt han innerst inne är över att se henne vara lyckligt med Worf. Bashir tappar helt kollen på spelet, och Quark kan lägga ytterligare en seger till samlingen. Ja, det är ungefär lika ospännande som det låter när jag skriver om det.

Men i övrigt är det ett ovanligt kul avsnitt, trots att Dax alltså nästan stryker med på kuppen. Det här känns faktiskt också som första gången man får en ordentlig inblick i Worf och Dax förhållande – och kanske till och med förstår en del av attraktionen. Tongo-intrigen är väl uthärdlig när man kollar på avsnittet, men när den är slut känns den som bland de mest meningslösa b-handlingar man tryckt in i den här serien. Och det drar också ner betyget en del för mig.

Betyg: 6/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 539 tv-avsnitt.

VOY: The Killing Game, pt 1 och 2. Det med hirogener, nazister och holodäckskrig.

Ska man nu flippa ut i ett holoäventyr, så ska det göras på det här sättet. Med en fiende som tar över Voyager, förvandlar större delen av skeppet till holodäck och sedan jagar besättningen genom olika scenarion från Jordens och andra Federationsplaneters historia. Bara den första delens teaserscen, med Janeway som Klingon, är värd hela månadsavgiften till Netflix.

Det är alltså de inte så supercharmiga hirogenerna som är med i serien i ytterligare ett avsnitt. Nu med en ledare som är mycket orolig över framtiden. Framför allt hur det ska gå med hirogenernas kultur och civilisation, när folket blir allt mer utspritt över galaxen på jakt efter nya arter att döda och göra troféer av. Han funderar till och med över vad som händer när det är slut på arter att ta livet av. Vad ska då deras art pyssla med?

Svaret på den här gåtan är alltså Voyagers holoteknik, en fantastisk källa till olika jaktscenarion, där man dessutom kan döda sina byten om och om och om och om igen. Resten av tiden kan man sedan ägna åt att skriva litteratur om jakt, eller skapa konst om jakt, eller….ja, vad nu än den hirogenska kulturella överbyggnaden består av. När vi kommer in i det här avsnittet har hirogenerna redan total kontroll över Voyager, men de roar sig fortfarande med att jaga levande byten, snarare än hologram. Närmare bestämt Voyagers besättning, som placerats ut i olika holoäventyr. Där jagas de tills de åsamkats så pass allvarliga skador att de inte kan fortsätta fly. Då skickas de till sjukan för att lappas ihop igen, och sedan är det bara att bege sig ut i nästa äventyr för att agera bytesdjur.

Fast den där reinkarnationen från holoäventyr till holoäventyr är inte besättningen själva medvetna om. Samtliga, utom Harry Kim, är försedda med en form av neuroblockerare som gör att de lever helt och fullt i det holoäventyr de placeras i. Helt utan några minnen av Voyager eller andra, tidigare, holodäckssimulationer. Harry Kim är den enda människan på Voyagers brygga, men förstås inte helt nöjd med situationen. Han och hololäkaren sätter tillsammans en plan i verket för att försöka få ge Voyagers besättning deras medvetanden och minnen tillbaka,

En stor del av det här avsnittet utspelas i en simulering som utspelas i en liten fransk stad, ockuperad av tyskarna under andra världskriget. Och det är faktiskt ren och skär Star Trek-magi med scenen där hirogener klädda i nazi-uniformer kommer in på en fransk nattklubb där en sjungande Seven of Nine står för underhållningen. Å andra sidan är det nästan lika kul att se en totalt personlighetsförändrad Neelix som stridskåt klingon på ett annat holodäck.

Det är när Kims plan för att återta kontrollen på Voyager börjar gå i lås som det här avsnittet kilar ytterligare några underhållande snäpp till uppför skalan mot total surrealism. En explosion spränger upp ett stort hål i ett av holodäckens vägg, vilket skapar en öppning mot flera däck och korridorer på Voyager. Gränsen mellan holodäck och “vanligt skepp” suddas ut, precis som holodäckskriget och besättningens uppror mot hirogenerna, Även allierade- och nazistsoldater är involverade i konflikten. Ja, till och med en och annan klingon gör entré i den där lilla franska 40-talsstaden.

Jag gillar verkligen den smått vansinniga utvecklingen i bägge delarna av The Killing Game, men känner lite extra kärlek gentemot handlingen i den andra delen som verkligen urartar och blir jättekonstig. Och jätteunderhållande. Sedan finns det några små detaljer som gör mig extra kär i det här dubbelavsnittet, som när Harry Kim i sin stjärnflotteuniform möter en andra världskrigsversion av Paris i en korridor, och Paris först inte tror på Kims försäkran om att han är amerikan. B’Elanna som en fransk ung kvinna, gravid med ett tyskt befäl är också en birollsfigur som känns extra minnesvärd. Precis som scenen där en nazist hetsar några hirogener så att de bryter mot sin ledares order.

Briljant och smart. Ett avsnitt som lyckas vara underhållande, samtidigt som det finns en hel del politik och historia invävt i handlingen. Äntligen ett holodäcksäventyr som inte kändes som menlös maskeradlådeunderhållning. Som jag sagt tidigare, det är sådana här avsnitt som förgyller det här bloggtittandet för mig. Och, vet ni, det nästan kändes bara som ‘Allå ‘allå ’emliga armén när det var meningen. Däremot hoppas jag att det där är det sista vi ser av hirogenerna på ett tag. Rätt trött på dem nu.

För övrigt, så verkar det här vara prototypen till det som senare blir Voyagers långfilmslånga avsnitt, ett dubbelavsnitt som sändes back to back på tv-kanalen UPN.

Betyg: Pt 1: 8/10, Pt 2: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 18 & 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 538 tv-avsnitt.

DS9: Honor Among Thieves. Det där O’Brien är en undercover agent.

O’Brien som hemlig agent, som undercover infiltrerar kriminella kretsar på planeten Farius. Jag har nog sällan känt mig så osugen på ett Star Trek-avsnitt som efter anslaget i Honor among thieves. Och för en gångs skull var det en känsla som höll i sig genom hela avsnittet. Inga oväntade twists and turns här, inte. Snarare än väldigt typisk genreövning, om problematiken för någon som jobbar undercover med kriminella och blir bästis med personer som man sedan måste förråda. I O’Briens fall utvecklar han något av en bromance med en man som heter Bilby, en underhuggare i det stora och farliga Orionsyndikatet.

O’Briens uppgift är att ta reda på vem inom Stjärnflottan som förser Orionsyndikatet med hemlig information, men på vägen snubblar han över ett planerad mord på en klingonsk ambassadör. När han förvarnat Stjärnflottan om konspirationen inser han att Bilby och hans underhuggare troligtvis kommer att dödas direkt när de försöker mörda ambassadören. O’Brien försöker rädda sin nya bästis, men har inte förstått att Bilby står utan alternativ. Han kan inte smita undan, i så fall skulle hans familj råka illa ut:

BILBY: I’m dead already. Can’t you see that? I witnessed for you. Do you have any idea what that means? 
O’BRIEN: What if I can get you off Farius, find you a place to hide? 
BILBY: There’s no hiding from the Syndicate. You know that. 
O’BRIEN: Well then, turn yourself in. You’ll be safe in prison. 
BILBY: No! They’d go after my family. They’d make an example of me. Raimus may leave them alone if he thinks that I died not knowing about you. 

Det där är väl också en av de få intressanta scenerna i det här avsnittet, men slutar även den i någon form av antiklimax – med att O’Brien tar hand om Bilbys katt, Chester.

De andra sakerna av intresse i Honor among thieves är:

  • att Orionsyndikatet samarbetar med Dominion, och tjänster åt dem.
  • att Dominion försöker vända den klingonska opinionen mot ett samarbete med Federationen. Till exempel genom att lönnmörda en regimkritiskt klingonsk ambassadör.

I övrigt kan vi kanske bara lämna det här avsnittet åt sitt öde. Vissa av Star Treks övningar i andra genrer känns verkligen helt onödiga.

Betyg: 2/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 536 tv-avsnitt.

VOY: Retrospect. Det där Seven of Nine har en Thomas Quick-upplevelse.

Från början var jag helt säker på att Retrospect var ett metoo-avsnitt. Kanske till och med en episod som man skulle kunna lyfta fram som en föregångare till dagens upprop, debatt och offentliga samtal på ämnet. Jag hade ju i förväg förstått att det skulle handla om att Seven på något sätt skulle känna sig attackerad av en vapenhandlare, Kovin, och att ord skulle stå mot ord kring vad som egentligen hänt mellan dem. När sedan den där vapenhandlaren i en av de första scenerna ställer sig extremt nära Seven när hon ska göra någon form av konfigurering i maskinrummet så blev ju inte de där vibbarna svagare, direkt. Inte heller när Sevens respons blir att ge honom en rak höger. Men kanske var det samtiden som styrde min läsning av scenen, för Retrospect är snarare en Thomas Quick-liknande historia i rymden. Det handlar om fejkade bortträngda minnen som lockas fram av en överentusiastisk psykolog.

Psykologen ifråga är hololäkaren, som på egen hand uppdaterat sig med lite grundläggande psykologiska verktyg och drivrutiner. När han ska undersöka Seven så är hon osedvanligt uppstressad. När han till exempel ska lägga henne på britsen för en behandling så utlöser det något så okarakteristiskt som en ångestattack. Hololäkaren blir sedan misstänksam när han upptäckter ett ämne som indikerar en minnesblockering hos Seven. Det är något lurt här, helt enkelt. Han använder sina nyvunna kunskaper om psyket för att lotsa Seven genom sina minnesfragment och får snart utdelning. Hon börjar berätta om när hon och Paris besökte Kovin för några dagar sedan, och hur hon blev drogad och fastspänd när Kovin och hans hejdukar utvann borgska nano-sonder ur hennes blod.

Det hela utvecklas snabbt till en officiell utredning, och när man hittar aktiva nanopartiklar i Kovins labb så börjar han skrika något om att utredningen är riggad, och flyr därifrån. Voyager försöker jaga ifatt Kovin, men en vapenhandlares privatplan är inte direkt hjälplöst i en eldstrid. Inte ens mot Voyager. Under tiden som man jagar Kovin så dubbelkollar man bevisen – som visar sig varken styrka eller motsäga Sevens historia – sonderna skulle lika gärna kunna komma från ett vådaskott, som Kovin hävdat. Man försöker anropa vapenhandlarens skepp för att förklara det, men det är ju inte som att han tror att det där är något annat än ett trick för att få honom att överlämna sig.

När Kovin på nytt försöker beskjuta Voyager blir hans skepp överbelastat, och sprängs i bitar. “Oj då”, tänker man på Voyager. Reagerade man för snabbt och ogenomtänkt när man började jaga Kovin? Drev man honom i döden, till och med? Genast verkar det som om alla nu dömer ut Sevens historia som rena fantasier. Medan hon själv blivit manipulerad av hololäkaren att känna ovanligt mycket ilska, kränkthet och revanschlystnad på grund av minnena – som nu alla säger inte är verkliga. Jag satt förgäves och väntade på en sista twist eller upplösning här. Den kom aldrig. Ingen ifrågasätter varför en oskyldig man hellre väljer döden än en rättegång. Seven bara måste ha fel – den här gången också. Är det bara jag, eller börjar hon bli Voyagers mobboffer?

När jag läser på om avsnittet efteråt så visar det väl ändå sig att mina metoo-associationer inte var helt ogrundade. Så här står det på Memory Alpha, till exempel:

I initially had my concerns,” Fuller explained, “because we were trying to distinguish it from a TV movie about date rape [….] We […] removed the sexual elements.” Fuller believed that the turning point for the story’s development was the addition of The Doctor to the plot.

(…)

Ultimately, Bryan Fuller believed that he and Lisa Klink had successfully differentiated this episode from a television movie about date rape, and that the decision to remove the sexual aspects from the script had been made “wisely”. He said, “I think it succeeded […] and I think it’s a solid episode.

Tanken var alltså att göra ett avsnitt som handlade om False Memory Syndrom, men då inte om sexuella övergrepp. Samtidigt som man i regin och själva upplägget nog ändå till en början velat spela lite på publikens förväntningar om att det skulle handla om sex. Resultatet blir hur som helst raka motsatsen till ett metoo-avsnitt. När man just nu pratar mycket om offrets utsatta situation och hur svårt det är att ens komma fram och berätta om saker som hänt – vare sig det gäller den nu aktuella Michael Jackson-dokumentären till andra vittnesmål – så är det här alltså raka motsatsen. Intressant att se hur tidsandan skiftar.

Fenomenet med hur falska minnen och erkännanden kan manipuleras fram har stått i centrum för två stora rättsskandaler i Sverige de senaste åren – i såväl Thomas Quick-fallet som Fallet Kevin. Men det här avsnittet lyckas inte riktigt ge någon aha-upplevelse kring det komplexa system som är våra minnen. Kanske för att det är mer fokus på hololäkaren än Seven i den här storyn. Intrigen blir också extra oklar just i en tv-dramatisering där vi ju faktiskt får se Sevens minnen i bilder. Visst är de lite förvrängda och skumt ljussatta – men samtidigt så detaljerade att man som åskådare undrar mycket över deras ursprung, även efter att man fått veta att de antagligen inte var sanna. Något som bara i förbifarten förklaras med att “Seven sett så många assimileringar när hon var borg”

Även om vissa hyllar det här avsnittet för dess “öppna” slut, och att man inte vet vem som har rätt om vad – så tycker jag att det är ganska tydligt att intrigen handlar om att det är Seven som är manipulerad till att fabricera traumatiska minnen. Mina främsta invändningar är också hur Seven of Nine lämnas i sticket som rollfigur i det här avsnittet. Inte bara är hon någon som tidigare agerat självsvåldigt och bryter mot regler och direkta order, nu är hon också någon som fabulerar ihop historier om övergrepp. Någon förklaring till varför hon gav Kovin på käften får vi inte, och inte heller särskilt mycket i förmildrande omständigheter kring varifrån de där minnena egentligen kom. Kontentan med avsnittet blir istället att Seven of Nine ska lära sig den mänskliga känslan och egenskapen skuld. Men medan holodoktorn ändå peppas av Janeway för att fortsätta sin utveckling som individ så lämnas Seven bara i den där gropen av ångest. Tack och hej, liksom.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 535 tv-avsnitt.

DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.