VOY: Unforgettable. Det med Chakotays bortglömda flickvän.

Hur många framtvingade minnesförluster kan man få in i ett och samma tv-avsnitt? Manusförfattaren bakom Unforgettable verkar satsa på världsrekord, och gör det genom att introducera en typ av alien som avger ett slags feromon som blockerar långtidsminnet hos andra raser som den träffar. Även om du hängt med en av dem i dagar, kanske veckor, till och med kanske varit dödligt kär i en av dem, så kommer du oundvikligen att glömma personen bara någon dag efter att ni skilts åt.

Det där med den bortglömda romansen råkar Chakotay ut för. En ramuran vid namn Kellin dyker upp på Voyager, och förklarar frankt att de två hade en grej för typ en månad sedan. Han ryggar förstås skrämt tillbaka, men hon styr honom med säker hand rakt in i en ny förälskelse. Tyvärr så visar det sig att det inte är okej att hoppa av den inhemska kulturen på Ramoran En agent från planeten spårar upp Kellin och suddar i sin tur ut hennes korttidsminne genom ett specialgjort vapen. Nu är det Chakotays tur att säga till någon att de två hade en grej, alldeles nyss faktiskt, till en person som inte minns det. Kellins reagerar extremt avvaktande på Chakotays framstöt, och det finns inte någon tid för honom att göra något ytterligare intryck på henne. Det blir en blick som utväxlas just när Kellin ska transporteras bort från Voyager, sedan är den möjligheten till lycka och kärlek försvunnen för gott. Avsnittet slutar med att Chakotay lite stressat skriver ner allt som hänt för hand, innan den där minnesförlusten slår till och ett datorvirus suddar ut alla bevis på att Kellin funnits ur Voyagers datorsystem.

Unforgettable är ett charmigt dussinavsnitt som inte riktigt tar vara på ett intressant tema kring kärlek och minnen. Ett ämne som ju tagits upp i så vitt skilda filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och 50 first dates. Men i det här avsnittet behandlar man temat alldeles för grunt och konventionellt för att göra något intressant av situationen. Det känns som om det är så många moment i handlingen som måste klaras av. Dessutom sitter åtminstone jag och misstänker att Kellin är en bedragare ganska långt in på avsnittet. Och även när jag inser att hon nog inte är det så tycker jag att hon verkar ha värsta dubbelmoralen. Hon var själv ute och fångade en rymling för en månad sedan som hon hittade på Voyager, nu är det hon som är den jagade. Men varken Kellin eller Chakotay verkar dra några slutsatser kring den här paradoxen, typ ångra att Kellin tilläts hjärntvätta en person och föra hem honom till Ramoran. Hon verkar tro att hon och hennes kärlek till Chakotay gör henne till en helt unik snöflinga i universum, och han hänger på.

För övrigt tycker jag att det är lite märkligt att Janeway bara lämnat över den där fripassageraren till Kellin för en månad sedan.Brukar inte hon vara beredd att hellre låta skeppet gå under än överlämna någon som är på flykt?

Minnesförluster, det verkar nästan vara legio i Star Trek-serierna, även om de mer sker i författarnas arbetsrum. Få är de flirtar och förälskelser med främlingar och nykomlingar i serien som överlever längre än ett avsnitt, och som sedan aldrig mera nämns. Unforgettable vågar åtminstone kalla det just för en minnesförlust, och till och med ge en logisk förklaring till varför just den här romansen aldrig fick bli något. Och kanske var det tur, jag tyckte aldrig att det uppstod någon vidare kemi mellan Virginia Madsen (känd från filmer som Candyman och Sideways) och Robert Beltrans Chakotay. Däremot är jag väldigt imponerad av Madsens perfekta 90-talshår i det här avsnittet. Men inte ens det verkar ha kunnat locka fram det där suget som Chakotay haft i blicken när han kollat in Janeway. Att man inte gått vidare med den romansen, trots att Janeway numera officiellt är singel, är faktiskt orimligt fegt och tråkigt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 547 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 2. Massor av pangpang och blicken riktad framåt.

Jag blir fortfarande lite överraskad mina reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo. Och förstås, fick tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?

Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.

Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.

Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.

DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?

En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.

För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då eller i framtiden. Mycket oklart.

Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.

Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?

Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångskrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.

Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemet som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.

Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.

Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.

Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.

Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.

Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.

Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).

Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?

För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!

Betyg 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.

DS9: In the Pale Moonlight. Det där Sisko drar in romulanerna i dominionkriget.

Redan från början är det tydligt att det här är ett annorlunda avsnitt. Det märks på allvaret, det dramatiska anslaget, den ödesmättade tonen. Sisko, med plågat samvete, använder sig av sin loggfunktion som ett biktbås. Han kan inte berätta för någon annan om det som hänt, vad han gjort sig skyldig till, men måste ändå prata av sig. Han har dragit igång något som kanske kan avgöra kriget mot Dominion, men som bygger på lögner och bedrägerier.

Den väpnade konflikten med Dominion går som bekant inget vidare. Och situationen känns förstås ännu mera hopplös när en stormakt som det romulanska imperiet håller sig neutrala i kriget. Romulanerna ser dessutom genom fingrarna med att Dominion angriper Federationsskepp från deras territorium, något som skördar nya dödsoffer varje vecka. Efter att motgångarna radat upp sig ett tag får Sisko till sist nog av den hopplösa sitsen. Han lovar sig själv att på något sätt dra in Romulanerna i kriget, och med det löftet börjar en slippery slope för Sisko.

För vem ska han vända sig till för att genomföra detta omöjliga uppdrag? Han börjar med Garak, den cardassiske skräddaren/hemlige agenten/spionen/frilansaren på Deep Space 9. Sisko hade tänkt sig något sjukt avancerat, men samtidigt ärofyllt, uppdrag. Kanske att dra hela vägen till Cardassia Prime och leta rätt på bevis för att Dominion planerar att attackera romulanerna om och när man besegrat Federationen. Men eftersom Garaks alla kontakter i Cardassien försvinner eller dör så fort han pratat med dem, så lanserar han i stället ett motförslag. Ett avfilmat hologram, som en filmscen ungefär, där en Vorta och ett gäng högt uppsatta Cardassier diskuterar en nära förestående invasion av Romulanernas territorium. Detta ska visas upp för romulanerna som kommer att bli så oroliga att de går med i kriget. Sisko tvekar, men så kommer nyheten om att Dominion har invaderat Betazed, och det finns inte längre tid för eftertanke. Bara att agera.

Den romulanske höjdaren Vreenak, som man lockat till Deep Space 9 för att se på den där filmen, är en stram och skarp herre. Garak och Siskos iscensatta bedrägeri avslöjas nästan omgående av honom, och han lämnar rymdstationen med det illavarslande löftet om att sprida historien om Siskos misslyckade lurendrejeri över hela kvadranten. Men det är då det visar sig att Garak hela tiden haft en helt annan plan i bakfickan. Garak har placerat en bomb på Vreenaks rymdskepp, och tydligen sett till att bland de få saker som hittas i vraket efter explosionen är just den där fejkade videofilmen där man ser Cardassier diskutera en invasion av Romulanernas imperium. Gissa vem man kommer tro låg bakom den där explosionen? Ja, inte är det Garak och Sisko, i varje fall.

Jag gillar verkligen sättet det här avsnittet är uppbyggt på. Tycker om hur scenerna där Sisko sammanbitet pratar rakt in i kameran varvas med den otroligt kackiga plan som Garak satt samman för att lura romulanerna. Samtidigt som han i hemlighet förbereder en betydligt mer konkret och dödlig lösning på problemet med romulanernas neutralitet. Garak blir riktigt irriterad på Sisko när han blir chockerad över nyheten om att Vreenak har dött.

GARAK: If your conscience is bothering you, you should soothe it with the knowledge that you may have just saved the entire Alpha Quadrant and all it cost was the life of one Romulan senator, one criminal, and the self-respect of one Starfleet officer. I don’t know about you, but I’d call that a bargain.

Jag tycker också om scenen där Sisko och Dax kör någon form av rollspel med varandra, och hon spelar romulan. En ovanligt piggt gestaltad expositionsscen om läget mellan federationen och romulanerna. Förnedringen när Sisko måste muta Quark. Och så gillar jag förstås Vreenak, som är härligt snobbig och vidrig. Tycker också att det är fint hur han bara klipps in väldigt kort när han upptäckt bluffen, för att säa “It’s a faaaake!“. Och så gillar jag slutet på hela avsnittet , där Sisko raderar hela inspelningen vi just sett, bekännelsen om hur det egentligen gick till när Romulanerna gick med i kriget mot Dominion.

SISKO: So I lied, I cheated, I bribed men to cover the crimes of other men. I am an accessory to murder. But most damning thing of all, I think I can live with it. And if I had to do it all over again, I would. Garak was right about one thing. A guilty conscience is a small price to pay for the safety of the Alpha Quadrant, so I will learn to live with it. Because I can live with it. I can live with it.

Computer, erase that entire personal lo

Det här är bra på riktigt. Allt sitter ovanligt tajt. In the pale moonlight är också ytterligare ett exempel på den typ av avsnitt om Dominionkriget som jag väntat på och längtat efter. En sån där realpolitiskt historia, där moral och rättrådighet blir allt svagare, medan krigets dehumaniserande sidor faktiskt blir tydliga. En del hävdar att det här är det mörkaste Star Trek-äventyret någonsin. Bra, kan vi få mer av den varan och mindre slapstick nu i Deep Space Nine? Eller kommer det att bli som det brukar – att nästa avsnitt är något farsinspirerat om Quarks kvarskatteinbetalning?

Handlingen i det här avsnittet kretsar ju egentligen kring ett fenomen som även förekom i avsnittet om Bashirs påstådda spionage. Problemen som uppstår i en värld där man inte kan tro sin ögon. Tydligen kan man, som med Bashir, stoppa in folk i en holosimulering som känns som verkligheten – hur kan man då någonsin lite på att saker och ting är verkliga? Och går det ens att tro på ett vad man ser på film, när holodäcken skapar i stort sett obegränsade möjligheter att simulera nästan vad som helst? Deep Space Nine låter och känns allt mer som någon form av post-sanningsvärld där bildbevis är helt värdelösa. Det är en rätt jobbig och problematisk värld – jag antar att det är därför man bara tar upp den frågan på ett indirekt sätt i de här avsnitten. Man pratar ju aldrig om det som hänt, liksom.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 545 tv-avsnitt.

VOY: The Omega Directive. Det med den subrymdsätande molekylen.

Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.

Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.

Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.

På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.

Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.

TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. 
JANEWAY: Let’s hope we never do. 
TUVOK: A curious statement from a woman of science. 
JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.

Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.

Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.

DS9. Inquisition. Första avsnittet med Sektion 31!

Bashir har verkligen en urusel dag i Inquisition. Först så är han jättejättejättetrött när väckarklockan ringer tidigt, sen måste han ställa in resan till en läkarkonferens eftersom en sur Federationsgubbe tror att någon ombord på Deep Space 9 spionerar åt Dominion. När alla befälen sätts i husarrest så får han fel frukost till rummet (maskar istället för pannkakor) och sedan, till sist, on top of everything else, så inser han vem det är som är misstänkt för det här spionaget. Han själv.

Som om inte det var illa nog så tror alla Bashirs bästa kompisar också att han spionerat (fast att han kanske inte fattat det själv utan eventuellt varit under någon form av psykisk blockering under själva spionjobbet). Sedan, mitt i natten (Bashir får aldrig sova ut i det här avsnittet), så kommer den onde internutredaren för att i smyg föra iväg doktorn till en annan rymdbas där han ska sättas i isoleringscell. Fast då transporteras Bashir helt plötsligt iväg till ett Dominionskepp där en Vorta säger att han faktiskt ÄR en Dominionspion. Vilka MARDRÖMSLIKA DYGN, eller hur?

Men så var det ju inte heller på riktigt, utan någon form av extremt sadistiskt holodäckstest som den sure Stjärnflottegubben, Luther Sloan, satt samman för att kolla om Bashir är spion eller inte. Egentligen hade de tänkt plåga Bashir ytterligare några dygn, men så hade de gjort en miss och glömt lägga in i programmet att O’Brien vridit axeln ur led nyligen. Det räckte för att den klipske Bashir skulle förstå att allt var fejk (O’Brien skrek inte när Bashir tog honom på axeln, och sedan gav han fel svar på var han vridit den ur led).

Helt och hållet förvånad blev jag kanske inte över den här vändningen i intrigen. Några ledtrådar till bluffen fanns det ju invävda i handlingen. Jag reagerade nog ändå starkast på att alla var så tjaskiga mot Bashir, och det utan att några egentliga bevis mot honom presenterats. I övrigt var jag fullt upptagen med att njuta av den krypande mardrömslika stämning som man skapat i Inquisition. Där liksom saker och ting först sakta blir värre och värre, för att sedan accelerera mot allt mer kafkaeska situationer.

Från början tänker både jag som tittar och Bashir själv att anklagelserna mot honom måste vara någon form av missförstånd, något som måste gå att reda ut på någon timme eller så. Men mot avsnittets slut så finns det inte längre någon alls som tror på Bashirs oskuld, utan alla verkar tycka att det räcker med indicier för att fängsla honom. Att han ljög om att vara genetiskt modifierad en gång i tiden verkar diskvalificera allt han säger till sitt försvar.

När Bashir avslöjat Sloans lilla teaterstycke får han veta att det hela är en operation iscensatt av den hemliga, autonoma underrättelsetjänsten Sektion 31. Och när man nu clearat Bashir från spionmisstankarna så erbjuder man istället honom jobb som spion för Sektion 31. Feltajmat är väl ett understatement. Hur ska Bashir kunna vara säker på att det här inte bara är ytterligare någon form av konstigt test, som sedan kommer att användas mot honom? Men faktum är att Bashir verkar skita i det där med rädslan, han är framför allt moraliskt upprörd över blotta tanken på att det finns verksamheter som Sektion 31 inom Stjärnflottan.


SLOAN: Section thirty one was part of the original Starfleet charter. 
BASHIR: But that was two hundred years ago. Are you telling me you’ve been working on your own ever since? Without specific orders? Accountable to nobody but yourselves? 
SLOAN: You make it sound so ominous. 
BASHIR: Isn’t it? Because if what you say to me is true, you function as judge, jury and executioner, and I think that’s too much power for anyone.

Det är inte så konstigt att Bashir aldrig hört talas om organisationen tidigare, eftersom de uppfanns till just det här avsnittet. Ett faktum som jag antar att de som är showrunners för Discoverys andra säsong är ganska tacksamma över (vad skulle den säsongen annars ha handlat om?). Vi kan också notera att den där lite kinkyklubb-aktiga dresscoden var i bruk inom Sektionen redan här. En betydligt tuffare stil än de konstfiberpyjamaser som resten av Stjärnflottans medlemmar tvingas bära, både i Deep Space Nine och i Discovery.

Det här ett ganska raffinerat avsnitt. Jag gillar den där lite overkliga känslan kring Bashir, när alla successivt börjar ta avstånd och se på honom med misstro. Hade jag inte vetat hur stor roll Sektion 31 har i Discovery, så hade jag nog sett introduktionen av dem här som något av ett fuskslut. Hmm, vi vet inte hur det här avsnittet ska sluta, så vi HITTAR HELT ENKELT PÅ EN HELT NY HEMLIG ORGANISATION SOM FÅR GÖRA VAD DE VILL. DET GJORDE VI JU MED CARDASSIERNA OCH DET BLEV JU COOLT.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 543 tv-avsnitt.

VOY: Vis à Vis. Det med en bodyswapper som snor Paris kropp.

Man kan väl kategorisera Vis à Vis som något av ett recyklingavsnitt. Man återvinner ju ett grepp som använts flera gånger genom Star Trek-produktionen, det med olika varianter av bodyswapper– eller bodysnatcheraliens. Faktiskt var ju det allra första avsnittet som sändes i originalserien en variant på det här temat, och på sätt och vis kan man väl säga att Grundarna och deras shapeshifterfasoner i Deep Space Nine är en vidareutveckling av konceptet.

Vis à vis inleds med några scener om en rätt så livstrött och uttråkad Paris. Han verkar ha börjat ruttna på sitt jobb ombord på Voyager, det enda han riktigt trivs med är att hänga på holodäcket och mecka med en gammal amerikanare. Han har ingen aning om hur spännande hans liv snart ska bli, och hur lite han kommer att gilla det.

Ett främmande skepp med ett smått revolutionärt framdrivningsmedel (koaxiell varpdrift) gör plötsligt entré i handlingen. Skeppet har problem, men Paris lyckas innesluta det i någon form av kraftfält och rädda både farkosten och piloten. Rymdvarelsen, Steth, visar sig vara supertrevlig och bondar en massa med Paris kring teknik och sånt. Men någon riktig bromance hinner inte utvecklas förrän Steth byter kropp med Paris. Paris medvetande finns nu i Steths kropp, och den skickas iväg via autopilot med skeppet som rymdvarelsen först kom med.

Med det gjort har bodyswapperutomjordingen nu tänkt sig att ta över Paris liv ombord på Voyager, etn tillvaro som är lite mer komplicerat än hen kanske trodde. Paris minnen följer uppenbarligen inte med på köpet när man får hans kropp, så det blir ju en hel del att hålla reda på för nykomlingen i hans kropp. Läkarutbildningen och relationen med B’elanna, till exempel. Dessutom hade nog bodyswapperutomjordingen underskattat den sociala kontrollen ombord ett Federationsskepp, som hur enkelt det är för kapten Janeway att gå in i replikatordatorerna och kolla hur många enheter alkohol som någon (till exempel Paris) beställt kvällen innan.

Samtidigt, ombord på det främmande skeppet, så kvicknar Paris till i sin nya kropp. Det finns inte så mycket tid att ta in det som hänt, förrän skepet han befinner sig i aggressivt uppvaktas av flera olika typer av skepp. Från ett av dem kommer en arg kvinna som kräver att få tillbaka sin kropp. Inuti hennes hjärna finns nämligen den riktige Steth, han vars kropp Paris finns i nu. Det tar ett tag innan de två inser att de bara är de senaste leden i ett slags kroppsstafett. Där nästa stafettpinne visar sig bli kapten Janeway, även om jag blev helt bortkollrad när kroppsbytet hände. Det blev säkerhetspersonalen ombord också. När de kommer in på Janeways kontor ser de Paris stå med händerna runt kaptenens hand. Föga anar de att det är Janeway, i Paris kropp, som tar ett stryptag på bodswappern, i Janeways kropp (en orsak till att man blir lurad kan ju eventuellt också vara att de fuskat lite med vem som satt ner respektive stod upp före och efter förvandlingen i de här scenerna). Därför blir alltså Janeway (i Paris kropp) den som säkerhetsvakterna på Voyager skjuter medvetslös. Medan bodyswapperrymdvarelsen (i Janeways kropp) ytterst enkelt kan sno en rymdskyttel och fly bort från Voyager.

Paris (i Steths kropp) och Steth (i den där arga tjejens kropp) lyckas dock stoppa bodyswappervarelsen (i Janeways kropp) i sista sekunden. Hololäkaren lyckas sedan reversera kroppsbytena. Steth tar bodyswappervarelsen (som nu finns i den där tjejens kropp) för att försöka hitta alla som bodyswappern bytt kropp med, och se till att alla får tillbaka rätt medvetande i rätt kropp.

En ganska rak intrig som visade sig vara ytterst svår att förklara i text. Alla dessa kroppar och deras olika medvetanden, liksom. Som helhet är i varje fall Vis à Vis ett ganska piggt avsnitt. Det är förstås alltid kul när alien of the week visar sig vara en lurifax, men det här avsnittet bjussade ändå på några extra oväntade twists and turns. Men mycket mer än ett lite svagt medelbetyg blev det inte den här gången.

Nu var det här ett ganska seriöst avsnitt, men det hade varit roligare att se den här storyn gjord som fars. En förväxlingskomedi (bokstavligt talat), kanske? En springa-i-dörrarna-fars där alla hela tiden pratar med en annan person än de tror. Får se om det förslaget känns lika relevant en dag som jag inte är bakfull.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 542 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 1. Början på slutet – på andra säsongen.

Skrek faktiskt upprört till tv:n efter att jag sett klart på det här avsnittet: “Ni skämtar, ni tänker väl inte lämna oss så här?!”. Hela Such Sweet Sorrow kändes ju som en enda gigantisk build-up till säsongens avslutande avsnitt. När avsnittet nådde sitt slut var jag helt sönderteasad, men fick ingen riktig förlösning alls. Tvärtom, på sätt och vis har ju inget alls hänt under hela Such Sweet Sorrow.. Discovery är på nytt omringat av sektion 31-skepp, däremot är förutsättningarna för en flykt betydligt bättre. Större delen av det här avsnittet går ju åt till att fatta det slutgiltiga beslutet om, hur och vem som ska hoppa framåt i tiden tillsammans med Discovery, och resten av speltiden är späckat med olika varianter av dramatiska farväl till dem som inte ska det.

Such sweet sorrow drar alltså igång där det förra avnittet slutade. Control verkar ha tagit just kontroll över alla Sektion 31:s skepp, och använder dem nu för att jaga Discovery. Man vill åt informationen från den jättelika döende sfären som finns ombord, data som kan få Controls artificiella intelligens att växa sig så stark att den (bland annat) kan utrota alla de folk och raser som den ser som ett hot mot freden i galaxen. Det verkar dessvärre betyda allihopa.

På Discovery har man försökt att göra sig av med databasen flera gånger, men sfärens data verkar ha ett eget immunförsvar och framstår som oraderbar. “Nähä, men då spränger vi väl skeppet i luften”, tänker kapten Pike. Men sfärintelligensen stoppar till och med Discoverys självdestruktionssekvens och använder skeppets sköldar när man försöker skicka torpeder mot det från Enterprise. (Är det för övrigt någon annan än jag som tycker att det mest spännande i hela det här avsnittet var när man fällde ut de där evakueringskorridorerna mellan Voyager och Enterprise?).

Återstår alltså att använda sig av den tidskristall som Pike erövrade i förra avsnittet. Tanken är att skjutsa iväg hela Discovery så långt in i framtiden att Control inte kan nå skeppet. Och just när man behöver ett sätt att ladda tidskristallen på så lotsar en röd stjärna vältajmat Discovery vidare till planeten där Tillys polare Po är drottning. Ni vet, hon som vi träffade i ett av Short Treks-avsnitten och som är en teknisk wiz-kid. Hon funderar blixtsnabbt ut ett sätt att ladda kristallen på – i alla fall så det räcker till resan till framtiden. Dessvärre ser det ut att vara en enkel biljett – därav alla tårfyllda farväl och hjärteknipande scener i det här avsnittet.

Det blev gråtfest igen framför tv:n, även för min del. Mängden tårar ungefär i den här ordningen:

Mest: När Tyler och Michael säger hej då.

Ganska mycket: När stora delar av besättningen berättar att de tänker hänga med Burnham.

En del: När mamma och pappa Spock dyker upp och säger hej då till sin tös.

Trots alla dessa avsked så kan jag ändå inte riktigt acceptera att Burnham och de andra verkligen kommer att fastna där borta i framtiden för gott. Det är i och för sig en skön plats att låta en tv-serie utspelas på (väldigt lite kanon att förhålla sig till för manusförfattarna, exempelvis), men har man inte investerat för mycket tid och energi i världsbyggandet i den här serien för att sedan anse sig ha råd att kasta bort alltihopa? Jag menar, ta bara Nummer Ett på Enterprise – borde inte hon vara värd en egen show. Eller vårt kära bögpar, som ännu en gång misslyckades med att tala ut med varandra.

Det får mig att fundera på om vägen tillbaka i tiden igen kanske är det som nästa säsong ska handla om. Vi har ju bara sett fem av de sju signalerna, hinner man verkligen med alla de tre återstående i nästa avsnitt? Och om det är Burnham själv (framtidsversionen) som placerar ut de här signalerna (man verkar ganska övertygade om det i det här avsnittet), är det inte då rimligt att hon också funderat ut ett sätt för de på den här sidan av tidsrymden att kunna skapa en tillbakaresa genom tiden igen? Då skulle dessutom besättningen på Enterprise ha något att göra även nästa säsong –som den ena av två parallellhandlingar om den långa vägen hem, till exempel.

Men innan vi kommer dit kanske det är bäst att nämna något om föraningarna och framtidsvisionerna som såväl Burnham som Jett Reno haft. När de rört vid tidskristallen har de bland annat sett hur Enterprise har en odetonerad torped fastkilad i sin tallriksformade front. Är det den torpeden som kommer att göra Pike till ett vårdpaket? Och att flera stycken nu sett det hända – betyder det att man på något sätt kan förhinda att det händer? Å andra sidan fick ju Burnham också en vision om hur de alla dödades av Leland – vad var det och när var den tänkt att utspelas? Har man lyckats undkomma den versionen av framtiden nu när man aktiverat tidskristallen?

En annan ledtråd inför vad som komma skall borde väl rimligtvis också vara short treks-avsnittet Calypso. För nu har tre av de fyra short treks-avsnitten utvecklats och fördjupats under säsong två, det är bara det sista kvar. Det som handlar om det övergivna skeppet Discovery som väntar på sin besättning, någonstans i framtiden. Men vart tog besättningen vägen i så fall? Och hur ska man förresten lösa det här med att Spock ska med på en enkel resa till framtiden, vi vet ju att han på något sätt måste åka tillbaka i tiden igen i så fall och hänga med Kirk på Enterprise! Så många frågor, och jag är rädd att många av svaren inte kommer förrän i säsong tre.

PS Den där scenen där en skyttel kommer in på däck och liksom landar i taket på rymdskeppet. Den har jag längtat efter länge. Blir så förvirrad över det här att det på något sätt finns ett upp och ett ner i rymden – och att alla skepp i galaxen i så fall är överens om vad som ska vara vad.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 13/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 541 tv-avsnitt.