Jag blir fortfarande lite överraskad av mina starka reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo för att lugna ner mig. Och, givetvis, fick jag tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?
Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.
Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.
Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.
DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?
En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.
För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då, eller i framtiden. Mycket oklart.
Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.
Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?
Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångsrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.
Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemen som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.
Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.
Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.
Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.
Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.
Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.
Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).
Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra klarat har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?
För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!
Betyg 7/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.
Tack för den här säsongen, Roger! Har inte kommenterat så mycket men har (och det här är inget skämt) uppdaterat bloggen flera gånger på lördagsförmiddagarna i förhoppning om att läsa dina tankar om avsnitten, haha! Spännande framtid som väntar nu, finns två intervjuer ute om framtiden för Star Trek där det pratas om rätt många saker.
https://www.hollywoodreporter.com/live-feed/star-trek-discovery-season-2-finale-time-jump-explained-1203166
Verkar också som att Section 31 kommer att bli mer äventyrligt och mer lättsmält, vilket jag var lite överraskad över.
Tack själv! Det verkar ju inte riktigt som om jag och star trek-ledningen riktigt är inne på samma spår. Men har ändå svårt att tro att man slarvar bort en så poppis figur som Pike under nästa säsong.
Jag gillade säsongen på det hela taget. Lite mycket timey wimey kanske men alltid underhållande. Jag tyckte dock att nostalgifaktorn fick ta lite för mycket plats. Det var ett himla förklarande kring små detaljer som inte verkade stämma överens med TOS. Den tiden kunde gott använts till att utveckla lite fler karaktärer på Discovery istället. Och i slutscenen fick ju till och med Enterprise överglänsa Discovery. Det kändes märkligt för mig.
Det ska bli roligt att se vad de hittar på nu när Discovery är fri från kanon-bagage i nästa säsong. Bland annat hoppas jag att Burnham får släppa sina familjebekymmer och återgå till att vara en tuffing och förstås att resten av besättningen på bryggan äntligen ges lite tid att utvecklas.
Ja, jag tycker att man verkligen ignorerat Discovery-crewen den här säsongen, det är ju snarare Enterprisemänniskorna som fått ta plats. Konstigt. Men tror att det inte är bara du som känner att det ska bli enormt skönt med en serie som inte ständigt krockar med kanon. Dock tror jag inte att producenterna kan låta bli att strössla bete för fansen i nästa säsong. Men kanske desto mer om kanon i ds9 och voy?
Ja här blev det åka av. Tyckte det var väldigt snyggt att vi inte fick följa med genom maskhålet utan fick hänga med dem som blev kvar! Och skönt att Pike är välbehållen fortfarande! Tidsresor fram och tillbaka i all ära, men varför använde de inte bara spordriften för att komma undan section 31, och sedan i lugn och ro åka till framtiden? Och är det inte superduperhemligt att Ash lever? Blir det uppror på Kronos igen nu?
I stort gillar jag verkligen den här serien (även om varje avsnitt har lite irriterande inslag)!
Enligt någon recension jag läste nämndes det att spordriften var ur funktion i tolv timmar. Mycket lägligt om man vill ha ett häftigt rymdslag.
Om det stämmer så missade jag själv den repliken. Roger kanske har koll på om det var den förklaringen som gavs?
Jamendåså!
Jag minns inte på rak arm, måste se om avsnittet för att kolla det. Men tidigare var det något tjat också om att de ändå inte kunde undkomma sina fiender i det långa loppet, oavsett hur mkt man sporade, så att det ändå var läge att ta den stora striden. Men får kolla upp och återkomma, tror dock säkert att Mats har rätt.