DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

12 thoughts on “DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

  1. Håller med om att det är lite fånigt och fantasyaktigt men vill för ordningens skull påpeka att de klingonska tidskristallerna förekommit tidigare i Star Trek, bara att du ännu inte hunnit kommit dit 🙂
    Har ärligt talat svårt att hänga med i handlingen alls, i det här avsnittet och i säsongen överlag. Tycker den övergripande storyn är ganska blasé, väldigt uttjatat tema med robotar/datorer som blir “självmedvetna” och bestämmer sig för att utrota mänskligheten. Tycker Control verkar lite Borg-lik också, med nanoprobes eller motsvarande. Det känns inte unikt direkt. Du gör en koppling till klimatkrisen, själv tänker jag på debatten om autonoma vapen (kallas det väl?) som det nojas över en del nu för tiden, men, som sagt, temat finns ju redan hos Asimov, liksom.

    Gillar dock återkopplingarna till Pike och hans framtida öde som gjorts här och i avsnitt tidigare.
    Men ärligt talat, måste allt vara så maxat? Måste det handla om att Michael ska rädda hela galaxen och allt tänkande liv? Kan de bara inte få åka på lite rutinuppdrag där de fraktar ett par byråkrater till en vetenskaplig konferens medan Tilly sätter upp en teaterpjäs som… Ja, eller nått.
    Ja Tilly ja, hon tycks ha haft ledigt i det här avsnittet eller?
    Tycker avsnittet om Sarus hemvärld har varit det bästa hittills och att hans story är den intressantaste, hoppas mer på den framöver.

    1. Men nu får du sluta vara så mystisk … berätta om var de där kristallerna finns. Memory Alpha-sidan är nämligen väldigt mycket discovery när det gäller det här ämnet. Ja, det där med AI har ju setts och gjorts förut. Men jag känner att Star Trek ändå var väldigt tidigt ute. Jag blir mer och mer övertygad om att det här har något med den där dammsugarliknande saken i originalserien att göra. Eller någon av alla de andra galna datormaskinerna som de mötte i den där serien.

      1. Fast de där datamaskinerna i TOS kunde man ju besegra genom att prata ihjäl dom, typ dra lite paradoxer så började de stamma och sen ryka lite innan de exploderade. Control känns lite svårare att hantera. Frågan är ju vem/vad som skickar signalerna om det inte är Michaels mamma, där har jag inte ens en vag gissning att komma med.

      2. Jag tror det är framtids Burnham som gör det… eller möjligen en ännu mera framtida version av Burnhams mamma…

        Vore coolt om dom spränger Discovery och serien fortsätter på Enterprise!

  2. “Kan de bara inte få åka på lite rutinuppdrag där de fraktar ett par byråkrater till en vetenskaplig konferens medan Tilly sätter upp en teaterpjäs som… Ja, eller nått.”

    Låter som ett avsnitt av The Orville. 😉

    Nej, jag är inte speciellt förtjust i Discovery just nu. Man trampar vatten med de där rackarns signalerna. Och när klingonerna är med känns det mest b (fast kul att de plötsligt fått hår nu). Jag gillade dock allt med Pike i det här avsnittet. Starkt när han tar tidskristallen trots det han har fått se. Usch, jag har alltid tyckt att hur Pike ser ut och det som drabbat honom är väldigt läskigt.

    1. Haha, ja det har du nog rätt i :). Och nu påmindes jag av att jag ännu inte börjat se andra säsongen av Orville, får väl ta tag i det under Discoverys uppehåll.

      1. @Roger: Håller med. Första avsnittet var inte bra. Otaktiskt att sätta det som första avsnitt för andra säsongen. Jag blev besviken på det. Som tur var så blev det bättre framför med några verkliga toppavsnitt.

  3. Jag gillart! :-p Och control är inta bare borglik, det är så pass mycket borg över honom att jag undrar om inte Section 31 (eller dess föregångare) tog hand om lite borgteknologi efter händelserna i First Contact… Här gick ju annars Michael väldigt lätt i fällan, och Pikes beslut att ta kristallen är väl bara stort om han tror på mytologin helt utan invändningar. Jag hade nog varit en smula skeptisk i hans situation om en kristall verkligen kan fixera framtiden, menmen…

    1. Hmm, ändå svårt att vara skeptisk till den typen av väldigt konkreta framtidsvisioner. Men helt klart en helt ny regel i tidsresornas regelbok. Men känns enormt krystat, faktiskt, och tar ju allt det roliga ur tidsresandet.

Leave a Reply to kaj Cancel reply