DS9: Profit and Lace. Det där Quark slåss för ferengifeminismen. Som kvinna.

Skrev ju i förra blogginlägget att jag gillar när man testar olika genrevarianter inom ramen för Star Trek. Låt mig förtydliga, det påståendet gäller för alla genrer utom en – fars. Ett faktum som aktualiserades i och med Profit and lace, ett avsnitt som stavas F som i Ferengi och Fars. Och Feminism. I alla fall till en början.

Den ferengiske ledaren, Stornagusen, har tydligen begått politiskt självmord. Efter att ha blivit övertalad av sin partner Ishka (som också är Quark och Roms morsa) så har han gått med på att införa jämställdhet på Ferenginar. Det betyder att ferengiska kvinnor nu får 1. Bära kläder på offentliga platser, samt 2. göra business. Alla dessa affärssugna kvinnor överbelastade dock kommunikationssystemen inom det Ferengiska riket när det här blev klart, så hela skiten brakade ihop och ingen kan prata med någon längre. Så nu har Stornagusen fått sparken, och Quarks ärkefiende Brunt är t f Stornagus till man kan få till en ordentlig omröstning, vilket lär ta några dagar.

Den före detta Stornagusen och mamman kommer därför till Deep Space 9 för att driva kampanjen om Stornagusämbetet därifrån, men man arbetar i motvind. Av de mer än 400 rådsmedlemmar som man kontaktat är det bara en enda som vill komma och träffa dem.

Undantaget heter Nilva och bossar över det ferengiska läskeblaskmärket Slug-o-Cola. Han vill framför allt träffa Ishka, som han hört är ett fantastiskt ekonomiskt snille. Så synd att hon kollapsar efter att ha bråkat med Quark och blir sängliggande på sjukan. Så vem ska träffa Nilva, som är den enda person som kan se till att ex-stornagusen blir stornagus igen?

Lösningen blir att tillfälligt operera om Quark till en kvinna (man sätter åtminstone dit bröst) och så får han charma colafabrikören med både sexuella inviter och ekonomiskt säljsnack. Och han lyckas nog lite för bra med bägge grejorna. Hans argument är kanske inte världens skarpaste (något i stil med “det är bra om kvinnor får ha kläder, för då kan de ha fickor, och i fickorna kan de ha pengar”) men de funkar för att sälja in en jämställd ekonomi hos Nilva. Kanske för att Nilva blir supersugen på Quark i kvinnlig upplaga. Snart spelas det upp en klassisk farsscen: kåt heterogubbe jagar man-i-kvinnokläder runt ett bord.

Just man-i-kvinnokläder-tropen känns nästan lika gammalt och uttjatat som hällristningar, en sorts automatisk rolighet hos mainstreamheterofilen. Och ibland även hos oss bögar (hej, RuPauls Drag Race). Men man har faktiskt också laddat det här avsnittet med en smula tyngd. Nästan. Avsnittet inleds nämligen med en rätt så obehaglig scen där Quark försöker få sin nya servitris att förstå att hon nog borde ligga med honom om hon vill behålla jobbet. Han ger henne en ferengisk sexinstruktionsbok där det listas olika öronmassagemetoder, och väntar på att hon ska förstå hans inte särskilt diskreta hintar.

När de ses igen efter att Quarks transformerats till kvinna och sedan tillbaka till man igen, så förstår han hur illa han burit sig åt. Han höjer hennes lön och ber skamset om ursäkt. Och förstår alldeles för sent att den där servitrisen blivit supersugen på öronsex när hon läst den där boken. Och så skojar upphovspersonerna bort det lilla allvar som fanns i det här avsnittet.

Ferengierna har verkligen genomgått en enorm utveckling under den här seriens lopp. Från allmänt vidriga med en särskilt avskyvärd kvinnosyn, till manusförfattarnas go-to-comic relief i serien. Det här avsnittet känns väldigt mycket som en sån där “nu ska vi rätta till vad vi gjorde fel i början av serien”-åtgärd. Tydligen finns det någon form av gräns för hur länge kan ha med ett folk som är extremistsexister i ledande roller i Men serie. Men man kan inte låta bli att göra det som en fars, med några av genrens slitnaste grepp. Får ändå ge författarna en eloge över ett visst driv i berättandet i det här avsnittet, den intrig man har avhandlar man åtminstone på ett ytterst effektivt sätt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 554 tv-avsnitt.

VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.

DS9: Valiant. Det med The kids from Starfleet.

Tänkte ganska länge att det här antagligen var ett slags pilotavsnitt för en spinoff-serie inom Star Trek-universumet. Det har ju vid flera tillfällen pratats om en Starfleet Academy-serie, om de unga kadetter som utbildas till framtidens Stjärnflotta – och här var de ju. Ett gäng kids som tagit över driften av rymdskeppet Valiant när deras lärare dött i strid, och som är fullständigt dedikerade att fullgöra det uppdrag de fått på egen hand. Extremt pilotigt kändes också det kitschiga montaget när alla skulle göra sig redo för strid. Men sen dog alla på slutet. Då tänkte jag att det nog var en korkad grej att göra om man hade tänkt göra en spinoffserie. Så då var nog inte det här början på en sån.

Men innan den slutgiltiga katastrofen inträffade så kändes USS Valiant och hennes besättning som ett oväntat och uppfriskande inslag i den här serien. Brådmogna ungdomar som försöker bete sig som vuxna, men som kanske ändå gråter en skvätt när de får hemlängtan. Och en bitchig försteofficer som betedde sig mer som någon ur Mean Girls än som ett Starfleetbefäl.

Nog och Jake hamnar på det här skeppet efter att ha varit riktigt illa ute. På väg till Ferenginar attackeras de av ett Jem’Hadar-skepp, men räddas av ett skepp som de först tror är Defiant, men som sedan visar sig vara Valiant – ett skolskepp från Starfleet Academy. Men eleverna ombord är inte vem som helst, de tillhör Red Squad – stjärnflotteakademins elitstudenter (de som faktiskt höll på att bli delaktiga i ett kuppförsök tidigare i serien, men som tydligen ändå finns kvar).

Efter att Valiants alla lärare och vuxna dött i strid har unge herr Watters tagit över kaptenens stol, och sedan befordrat alla sina gamla klasskamrater. När Nog visar sig vara bekant med skeppets teknik (det här är samma typ av skepp som Defiant, så praktiskt för specialeffekts- och kulissavdelningarna) så blir han omedelbart värvad till besättningen. Jake har lite svårare att hitta en självklar plats. Efter att han ställt lite personliga frågor till en av tjejerna i besättningen om livet i hennes hemstad på månen, så får han en skarp tillsägelse. Hans frågor väckte hennes hemlängtan och fick henne att sitta och gråta i mässen, och den typen av känslor finns det inte plats för ombord.

När Jake sedan börjar ifrågasätta den unge kaptenens extremt riskfyllda planer på att attackera en ny typ av Jem’Hadar-stridsskepp så hamnar han så småningom i arresten. Kursen om att hantera avvikande åsikter och lyssna på andras råd hade man tydligen inte hunnit komma till i den här årskursen på Starfleet Academy. Men det visar sig förstås att Jake hade rätt. I stort sett alla i besättningen dör som ett resultat av den extremt djärva attacken, och bara räddningspodden med Jake, Nog och Collins (den gråtande månflickan) klarar sig levande därifrån. Lite löjligt att det måste vara pappa Ben som hittar deras räddningsfarkost, och att man – om det nu ska vara så – inte ens bjussar på ett tårfyllt återseende. På sjukan ombord Defiant har främst Nog det riktigt jobbigt med det som hänt. Hur han blint lydde kaptenen på skeppet, i stället för att lyssna på sin bäste väns varningar.

JAKE: Are you okay? 
NOG: Yeah. You going to write a story about all this? 
JAKE: Probably. 
NOG: What are you going to say? 
JAKE: What do you think I should say? 
NOG: That it was a good ship with a good crew that made a mistake. We let ourselves blindly follow Captain Watters and he led us over a cliff. 
COLLINS: That’s not true. Captain Watters was a great man. 
JAKE: Dorian, he got everyone killed. 
COLLINS: If he failed it’s because we failed him. 
NOG: Put that in your story too. Let people read it and decide for themselves. 
(Nog goes over to Collins and gives her his Red Squad pin.) 
NOG: He may have been a hero. He may even have been a great man. But in the end he was a bad captain.

Efter Valiant är jag helt övertygad om att jag skulle gilla en stjärnflotteakademiserie. Genast känns alla de andra Star Trek-serierna befolkade av lastgamla personer som nästan framstår som lite tragiska i sin hängivenhet åt Stjärnflottan. Tonårsdrama i rymden, däremot. Det känns ju kul. Då behöver inte heller varenda flirt sluta med bröllop, och folk kan vara lite mer obalanserade och hormonstyrda istället för hjältemodiga och kloka förebilder. Skulle lätt kunna se en sådan serie platsa på CW-kanalen i USA (som ju delvis ägs av CBS) Men, som sagt, på nittiotalet blev det ju nget – för nästan alla dog. Vilket ju för övrigt är en ovanligt drastisk upplösning även i Deep Space Nine-mått mätt. Men bra!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 552 tv-avsnitt.

VOY: Demon. Det med kopiatorlivsformen på demonplaneten.

Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.

Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.

Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!

När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.

Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!

När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).

Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.

Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.

En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

DS9: The Reckoning. Det där Kira och Jake fajtas för det goda och onda. Nästan.

Och här gick då Deep Space Nine full retard, eller ska man snarare säga “fullbordade transformationen till en tredje klassens fantasyserie”. Jag menar, kom igen. En intrig som kretsar kring en profetia om en uppgörelse mellan gott och ont, som kulminerar med en duell mellan två personer som kan skjuta ut energiblixtar från sina kroppar. En sån unik idé. Verkligen. Skämdes ögonen ur mig.

Ondskan i det här fallet är alltså ytterligare en pah-wraith, en sån där andegrej som intog Keikos kropp i The Assignment. Men nu har vi alltså växlat upp från sådana små hyss till DEN STORA KAMPEN MELLAN MÖRKRET OCH LJUSET! BÖRjAN ELLER SLUTET! Sånt kanske kändes hyfsat fräscht inom populärkulturen 1998 – men knappast efter de senaste årens fantasy- och superhjälte-tsunami.

Men ska vi börja från början? Under arkeologiska utgrävningar på Bajor hittar man en stentavla som handlar om The Emissary, budbäraren. En munk som heter Koral kallar på Sisko, som far dit för att kolla. När Sisko rör vid stentavlan så får han ytterligare en av sina profetvisioner. Men som vanligt är maskhålsvarelserna inte särskilt konkreta i sina budskap. “Profeterna” tar som vanligt formen av andra Deep Space Nine-figurer i de här visionen.

KORAL: The Sisko has come. 
KIRA: The circle is complete. 
JAKE: The reckoning must begin. 
SISKO: The reckoning? 
KIRA: Much will depend on the Sisko. 
KORAL: He is corporeal. 
JAKE: Limited. 
KIRA: He is the Sisko. He will not waver. 
JAKE: He is of Bajor. 
KIRA: He will bring the reckoning. 
SISKO: What is it you expect of me? 
KORAL: It will be the end. 
JAKE: Or the beginning. 
SISKO: I don’t understand. 
KIRA: The Sisko will know.

Inte så konstigt att The Sisko senare i avsnittet får ett utbrott där han vrålar rakt ut att han vill veta vad det är profeterna/maskhålsvarelserna vill och att de ska uttrycka sig lite tydligare. Okej, i alla fall, maskhålsvarelserna signalerar alltså till Sisko att något jobbigt är på gång, att han måste göra något för dem. Sisko tar med sig till stentavlan till Deep Space 9 för ytterligare analys. Detta åtföljs sedan av utbrott från maskhålet och en massa naturkatastrofer på Bajor. Och det är i frustration över allt det här som Sisko slänger tavlan i marken och några mystiska ljusfenomen far ut från dem, och försvinner bort.

Ett av de där ljusen, tror jag, intar Kiras kropp, en maskhålsvarelse (tror jag) som säger till Sisko att hans jobb nu är avklarat. Ja, förutom att han ska stå bredvid och se på medan den onda andemakten intar hans son kropp – den verkligt plågsamma konsekvensen och offret för Benjamin av den här fajten. Ett faktum som man hade kunnat förebåda och ladda inför på ett mycket bättre sätt än vad man gör här. Sloppy predestionationsdramaturgi, tycker jag.

Det är väl trots allt den här bodyswap-varianten som är det mest intressanta i det här avsnittet, inte heller det helt originellt – men någon måtta får det väl vara på mitt klagandet När det goda hoppade in i Kira, och ondskan försåtligt nog valde Jake så får vi ju ett upplägg som leder till att vi, oavsett utfall av fajten, riskerar att förlora någon som vi gillar i serien. Det här öppnar sedan i sin tur upp för en rad replikväxlingar där Bashir och Dax och de andra försöker få Benjamin Sisko att avbryta duellen. Men han vägrar. Han fick maskhålsvarelserna att stoppa Dominions invasion av alfakvadranten, nu känner han att han måste betala tillbaka. Kanske till och med genom att offra sin sons liv.

Kollar man på fansajten Memory Alpha så ser man att det funnits en hel del olika förslag i omlopp till hur det här avsnittet skulle utformas, bland annat en längre och mer avancerad slutfajt mellan de två andevarelserna. Ett annat var att den onda andemakten skulle välja Kai Winns kropp att ta över, i stället för Jakes. Men det kanske skulle ha blivit för enkelt och övertydligt?

Winn är dock med och rör till den här intrigen. Efter att på sistone gjort några sympatiska framträdanden är hon nu lika irriterande som förr, och som vanligt fajtandes för helt fel grejor. Hon far först till Deep Space 9 för att protestera över att Sisko tagit med sig den där bajoranska stentavlan till rymdstationen. Men när Kira sedan blir utvald att kämpa för det goda, så håller hon på att spricka av avund. Först blir Sisko budbäraren och sedan Kira profeternas förkämpe – vad ska en stackars Kai behöva göra för att bli sedd av rymdhålsvarelserna? Hennes lösning är som vanligt att fucka upp allt. I det här fallet sätta igång någon form av kemisk reaktion på promenaden så att de bägge stridande energierna drar därifrån.

Vilket ju leder till att vi får ännu ett fall av dramaturgisk Coitus Interruptus i Deep Space Nine. Tror inte att jag varit med om någon serie (förutom Days of our lives) som varit så benägen att skjuta upp alla avgöranden i sin storyline. Det vill säga, att all dramatik man byggt upp sätts on hold för att tas upp igen vid senare tillfälle, oklart när. Ett extra irritationsmoment i ett avsnitt som redan från början lyckades reta upp mig.

Men, jag ska ge The Reckoning några plus i kanten. Ett är att jag ändå aldrig har tråkigt medan jag kollar på det. Det må vara fasansfullt klyschigt här och där, men det går inte att sluta att glo på eländet. Kanske för att Kai Winn är så enerverande, har sällan varit med om en rollfigur som så konsekvent ställer sig på fel sida i alla konflikter. Det öppnar upp för två riktigt bra scener i det här avsnittet där Kira konfronterar Winn med hennes verkliga avsikter. Det må vara en återkommande situation i den här serien, men den här gången tycker jag att det blev skarpare ordväxlingar än vanligt.

KIRA: You defied the will of the Prophets, and you did it because you couldn’t stand the fact that a human, an infidel, had a stronger faith than you. The Emissary was willing to sacrifice his own son to serve the Prophets. 
WINN: My faith is as pure as the Emissary’s. 
KIRA: I think you’re confusing faith with ambition. 
WINN: I’m not confusing anything, child. You are. The Prophets chose you as their instrument. That doesn’t mean you can speak for them. 
KIRA: Because of your interference, the reckoning was stopped. The Evil still exists, And I’m not sure if even the Prophets know what that will mean for Bajor.

Det här är ju också första avsnittet sedan Kira och Odo hånglade offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att skådespelarna, som spelar det nu så lyckliga paret, var så emot att deras rollfigurer skulle ha ett förhållande. Jag förstod först inte riktigt varför – är ju lite trött på att Deep Space Nine inte kommer till skott med saker och ting. Men när jag kollar på det The Reckoning så ger jag nog ändå skådisarnas instinkt rätt. Det är verkligen helt vidrigt att behöva se Kira och Odo nykära och nojsande. Inte okej med PDA i det här fallet.

Nästan lika jobbigt är det att någon i manusprocessen på nytt gått loss på det här med att Dax ska vara seriens stora skämtare. Man har lagt in ett helt batteri med “lustifikationer” i hennes repliker i det här avsnittet, oftast vid väldigt “olämpliga” tillfällen (SÅ TOKIGT, LIKSOM). Men vid ett tillfälle blir det faktiskt roligt. “Jag skrattade rätt ut”-roligt, till och med. Det är när Dax håller på att försöka tyda inskriptionerna på den där stentavlan. Hon har sedan tidigare fått fram en apokalyptisk start på översättningen, men så har hon fastnat på ett tecken.

DAX: The computer has given me two possibilities.
SISKO: They are? 

DAX: During the reckoning, the Bajorans will either suffer horribly or eat fruit.

SISKO: Eat fruit?

DAX: Given the tone of the rest of the inscriptions, I would bet on horrible suffering.

The Reckoning är ett bitvis fasansfullt avsnitt, som räddas från en katastrof av fyra, fem klarsynta och lite cyniska scener. Och en ond Kai Winn. Det är så här vi vill ha henne: Mild i rösten och med ondskefulla planer i bakhuvudet. Men inte ens hon kan ursäkta den här seriens fobi för att gå framåt i storylinen.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 549 tv-avsnitt.

DS9: His way. Det där Odo och Kira holodäcksdejtar.

Det här är lätt det märkligaste Star Trek-avsnittet på mycket, mycket länge. Ett holosvitsäventyr där Odo tar emot tips om hur han ska ragga på Kira från ett självmedvetet hologram av sångaren Vic Fontaine (som jag var helt säker på spelades av den verklige Vic Fontaine, tills jag insåg att det var en påhittad rollfigur). Fast dejtingtips är kanske fel ord. Fontaine iscensätter olika saker i holosviten. Först låter han Odo låtsas spela piano (alltså pinsamheten under den scenen), sen blir han uppvaktad av groupies. Allt för att ge Odo lite självförtroende när det gäller quinnorna.

För att verkligen få Odo i rätt stämning så skapar Fontaine sedan en holokopia av Kira, för en ordentlig testrunda antar jag. Någonstans här freakar Odo och drar sig ur det hela. Jag tror givetvis att det beror på att han inser hur creepy det är att hångla med en holokopia av en kollega, men sedan får jag för mig att skälet till att han drar är att holo-Kira inte är tillräckligt lik originalet. För när Vic lockar Odo med en ny, förbättrad Kira-klon så dyker han upp på nytt i holosviten, redo för romans.

Fast grejen är bara den att det inte är en holokopia av Kira den här gången, utan Fontaine har lockat den äkta varan till Fontaines klubb. Så bägge i paret blir lurade in i dejten. Han vet inte att det är den verkliga Kira han äter middag med, och hon vet inte att han egentligen tror att hon är ett hologram. När sanningen kommer fram rusar bägge bort från holosviten, asförbannade.

Det som är lite bisarrt här är att Kira inte blir avskräckt, eller ens lite äcklad över att Odo fått för sig att dejta kopior av henne i holosviten. Jag menar, exakt när tycker man att det där är läskigt? När någon dansar med ens holokopia? Hånglar med den? Ligger? Infördes det inte regler kring det olämpliga i att skapa hologram av sina kollegor i The Next Generation? För hur vet Kira att det är första gången som Odo iscensätter en dejt som den här? Han kanske bara gillar att göra första dejten-lajv, gång på gång på gång på gång. Nej, Kira blir faktiskt inte arg alls, utan inser snarare att hon nog borde försöka göra slag i saken med Odo. Hon bjuder ut honom på middag, han börjar gräla och så slutar allt i att de två börjar kyssas mitt på Promenaden (blev sjukt nyfiken på vilket sätt som Odo simulerar tunga när han kysser).

?KIRA: Now, are we going to have dinner together or not?
(Their voices get louder and louder.) 
ODO: And if we do, then what? 
KIRA: I don’t know. Maybe we could go dancing. 
ODO: And after that I suppose you’ll expect me to kiss you. 
KIRA: Well, it’s possible. 
ODO: Then who needs dinner? Why don’t I get it over with and kiss you right now? 
KIRA: Well why don’t you? 

Det är inte bara innehållet i det här avsnittet som är lite märkligt, utan även mina reaktioner på det. För jag går från irriterad, på gränsen till förbannad över hur löjligt allt är i “His way”, för att mot slutet ändå tycka att det är lite mysigt att Odo och Kira börjar nuppa. Så mycket sexuell spänning som byggts upp under nästan sex år mellan de två rollfigurerna, fatta vilken LÄTTNAD för alla ombord på Deep Space 9 när de äntligen börjar ligga med varandra. Kan ju verkligen unna de två det där, mitt under brinnande krig och allt. Jag tror ju inte för ett ögonblick att det där förhållandet kommer att hålla, men det är ju en helt annan sak.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 548 tv-avsnitt.

VOY: Unforgettable. Det med Chakotays bortglömda flickvän.

Hur många framtvingade minnesförluster kan man få in i ett och samma tv-avsnitt? Manusförfattaren bakom Unforgettable verkar satsa på världsrekord, och gör det genom att introducera en typ av alien som avger ett slags feromon som blockerar långtidsminnet hos andra raser som den träffar. Även om du hängt med en av dem i dagar, kanske veckor, till och med kanske varit dödligt kär i en av dem, så kommer du oundvikligen att glömma personen bara någon dag efter att ni skilts åt.

Det där med den bortglömda romansen råkar Chakotay ut för. En ramuran vid namn Kellin dyker upp på Voyager, och förklarar frankt att de två hade en grej för typ en månad sedan. Han ryggar förstås skrämt tillbaka, men hon styr honom med säker hand rakt in i en ny förälskelse. Tyvärr så visar det sig att det inte är okej att hoppa av den inhemska kulturen på Ramoran En agent från planeten spårar upp Kellin och suddar i sin tur ut hennes korttidsminne genom ett specialgjort vapen. Nu är det Chakotays tur att säga till någon att de två hade en grej, alldeles nyss faktiskt, till en person som inte minns det. Kellins reagerar extremt avvaktande på Chakotays framstöt, och det finns inte någon tid för honom att göra något ytterligare intryck på henne. Det blir en blick som utväxlas just när Kellin ska transporteras bort från Voyager, sedan är den möjligheten till lycka och kärlek försvunnen för gott. Avsnittet slutar med att Chakotay lite stressat skriver ner allt som hänt för hand, innan den där minnesförlusten slår till och ett datorvirus suddar ut alla bevis på att Kellin funnits ur Voyagers datorsystem.

Unforgettable är ett charmigt dussinavsnitt som inte riktigt tar vara på ett intressant tema kring kärlek och minnen. Ett ämne som ju tagits upp i så vitt skilda filmer som Eternal sunshine of the spotless mind och 50 first dates. Men i det här avsnittet behandlar man temat alldeles för grunt och konventionellt för att göra något intressant av situationen. Det känns som om det är så många moment i handlingen som måste klaras av. Dessutom sitter åtminstone jag och misstänker att Kellin är en bedragare ganska långt in på avsnittet. Och även när jag inser att hon nog inte är det så tycker jag att hon verkar ha värsta dubbelmoralen. Hon var själv ute och fångade en rymling för en månad sedan som hon hittade på Voyager, nu är det hon som är den jagade. Men varken Kellin eller Chakotay verkar dra några slutsatser kring den här paradoxen, typ ångra att Kellin tilläts hjärntvätta en person och föra hem honom till Ramoran. Hon verkar tro att hon och hennes kärlek till Chakotay gör henne till en helt unik snöflinga i universum, och han hänger på.

För övrigt tycker jag att det är lite märkligt att Janeway bara lämnat över den där fripassageraren till Kellin för en månad sedan.Brukar inte hon vara beredd att hellre låta skeppet gå under än överlämna någon som är på flykt?

Minnesförluster, det verkar nästan vara legio i Star Trek-serierna, även om de mer sker i författarnas arbetsrum. Få är de flirtar och förälskelser med främlingar och nykomlingar i serien som överlever längre än ett avsnitt, och som sedan aldrig mera nämns. Unforgettable vågar åtminstone kalla det just för en minnesförlust, och till och med ge en logisk förklaring till varför just den här romansen aldrig fick bli något. Och kanske var det tur, jag tyckte aldrig att det uppstod någon vidare kemi mellan Virginia Madsen (känd från filmer som Candyman och Sideways) och Robert Beltrans Chakotay. Däremot är jag väldigt imponerad av Madsens perfekta 90-talshår i det här avsnittet. Men inte ens det verkar ha kunnat locka fram det där suget som Chakotay haft i blicken när han kollat in Janeway. Att man inte gått vidare med den romansen, trots att Janeway numera officiellt är singel, är faktiskt orimligt fegt och tråkigt.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 547 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 2. Massor av pangpang och blicken riktad framåt.

Jag blir fortfarande lite överraskad mina reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo. Och förstås, fick tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?

Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.

Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.

Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.

DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?

En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.

För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då eller i framtiden. Mycket oklart.

Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.

Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?

Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångskrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.

Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemet som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.

Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.

Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.

Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.

Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.

Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.

Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).

Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?

För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!

Betyg 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.

DS9: In the Pale Moonlight. Det där Sisko drar in romulanerna i dominionkriget.

Redan från början är det tydligt att det här är ett annorlunda avsnitt. Det märks på allvaret, det dramatiska anslaget, den ödesmättade tonen. Sisko, med plågat samvete, använder sig av sin loggfunktion som ett biktbås. Han kan inte berätta för någon annan om det som hänt, vad han gjort sig skyldig till, men måste ändå prata av sig. Han har dragit igång något som kanske kan avgöra kriget mot Dominion, men som bygger på lögner och bedrägerier.

Den väpnade konflikten med Dominion går som bekant inget vidare. Och situationen känns förstås ännu mera hopplös när en stormakt som det romulanska imperiet håller sig neutrala i kriget. Romulanerna ser dessutom genom fingrarna med att Dominion angriper Federationsskepp från deras territorium, något som skördar nya dödsoffer varje vecka. Efter att motgångarna radat upp sig ett tag får Sisko till sist nog av den hopplösa sitsen. Han lovar sig själv att på något sätt dra in Romulanerna i kriget, och med det löftet börjar en slippery slope för Sisko.

För vem ska han vända sig till för att genomföra detta omöjliga uppdrag? Han börjar med Garak, den cardassiske skräddaren/hemlige agenten/spionen/frilansaren på Deep Space 9. Sisko hade tänkt sig något sjukt avancerat, men samtidigt ärofyllt, uppdrag. Kanske att dra hela vägen till Cardassia Prime och leta rätt på bevis för att Dominion planerar att attackera romulanerna om och när man besegrat Federationen. Men eftersom Garaks alla kontakter i Cardassien försvinner eller dör så fort han pratat med dem, så lanserar han i stället ett motförslag. Ett avfilmat hologram, som en filmscen ungefär, där en Vorta och ett gäng högt uppsatta Cardassier diskuterar en nära förestående invasion av Romulanernas territorium. Detta ska visas upp för romulanerna som kommer att bli så oroliga att de går med i kriget. Sisko tvekar, men så kommer nyheten om att Dominion har invaderat Betazed, och det finns inte längre tid för eftertanke. Bara att agera.

Den romulanske höjdaren Vreenak, som man lockat till Deep Space 9 för att se på den där filmen, är en stram och skarp herre. Garak och Siskos iscensatta bedrägeri avslöjas nästan omgående av honom, och han lämnar rymdstationen med det illavarslande löftet om att sprida historien om Siskos misslyckade lurendrejeri över hela kvadranten. Men det är då det visar sig att Garak hela tiden haft en helt annan plan i bakfickan. Garak har placerat en bomb på Vreenaks rymdskepp, och tydligen sett till att bland de få saker som hittas i vraket efter explosionen är just den där fejkade videofilmen där man ser Cardassier diskutera en invasion av Romulanernas imperium. Gissa vem man kommer tro låg bakom den där explosionen? Ja, inte är det Garak och Sisko, i varje fall.

Jag gillar verkligen sättet det här avsnittet är uppbyggt på. Tycker om hur scenerna där Sisko sammanbitet pratar rakt in i kameran varvas med den otroligt kackiga plan som Garak satt samman för att lura romulanerna. Samtidigt som han i hemlighet förbereder en betydligt mer konkret och dödlig lösning på problemet med romulanernas neutralitet. Garak blir riktigt irriterad på Sisko när han blir chockerad över nyheten om att Vreenak har dött.

GARAK: If your conscience is bothering you, you should soothe it with the knowledge that you may have just saved the entire Alpha Quadrant and all it cost was the life of one Romulan senator, one criminal, and the self-respect of one Starfleet officer. I don’t know about you, but I’d call that a bargain.

Jag tycker också om scenen där Sisko och Dax kör någon form av rollspel med varandra, och hon spelar romulan. En ovanligt piggt gestaltad expositionsscen om läget mellan federationen och romulanerna. Förnedringen när Sisko måste muta Quark. Och så gillar jag förstås Vreenak, som är härligt snobbig och vidrig. Tycker också att det är fint hur han bara klipps in väldigt kort när han upptäckt bluffen, för att säa “It’s a faaaake!“. Och så gillar jag slutet på hela avsnittet , där Sisko raderar hela inspelningen vi just sett, bekännelsen om hur det egentligen gick till när Romulanerna gick med i kriget mot Dominion.

SISKO: So I lied, I cheated, I bribed men to cover the crimes of other men. I am an accessory to murder. But most damning thing of all, I think I can live with it. And if I had to do it all over again, I would. Garak was right about one thing. A guilty conscience is a small price to pay for the safety of the Alpha Quadrant, so I will learn to live with it. Because I can live with it. I can live with it.

Computer, erase that entire personal lo

Det här är bra på riktigt. Allt sitter ovanligt tajt. In the pale moonlight är också ytterligare ett exempel på den typ av avsnitt om Dominionkriget som jag väntat på och längtat efter. En sån där realpolitiskt historia, där moral och rättrådighet blir allt svagare, medan krigets dehumaniserande sidor faktiskt blir tydliga. En del hävdar att det här är det mörkaste Star Trek-äventyret någonsin. Bra, kan vi få mer av den varan och mindre slapstick nu i Deep Space Nine? Eller kommer det att bli som det brukar – att nästa avsnitt är något farsinspirerat om Quarks kvarskatteinbetalning?

Handlingen i det här avsnittet kretsar ju egentligen kring ett fenomen som även förekom i avsnittet om Bashirs påstådda spionage. Problemen som uppstår i en värld där man inte kan tro sin ögon. Tydligen kan man, som med Bashir, stoppa in folk i en holosimulering som känns som verkligheten – hur kan man då någonsin lite på att saker och ting är verkliga? Och går det ens att tro på ett vad man ser på film, när holodäcken skapar i stort sett obegränsade möjligheter att simulera nästan vad som helst? Deep Space Nine låter och känns allt mer som någon form av post-sanningsvärld där bildbevis är helt värdelösa. Det är en rätt jobbig och problematisk värld – jag antar att det är därför man bara tar upp den frågan på ett indirekt sätt i de här avsnitten. Man pratar ju aldrig om det som hänt, liksom.

Betyg: 9/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 545 tv-avsnitt.