Jag tror att jag främst kommer att minnas det här avsnittet som det exakta ögonblick då Deep Space Nine omfamnade sin såpighet fullt ut. Inte för att det i sig måste vara något negativt. Tvärtom, de flesta framgångsrika amerikanska tv-serier innehåller åtminstone några av såpans drag i berättarstruktur eller dramaturgi. Serier som till exempel Empire, Days of our Lives eller Vänner hanterar de där såpiga ingredienserna på olika sätt (nu kanske en del undrar över vad jag menar med att Friends är en såpa, här är en rolig artikel från Slate som förklarar). Men i You are cordially invited… slutar liksom Deep Space Nine att bara flirta med såpigheten utan går all in i stället.
Vad menar jag då med såpighet? Min egen hemmasnickrade definition är väl ungefär det som inträffar när handlingen i en serie som Deep Space Nine allt mer börjar drivas av relationer, snarare än mer action- eller äventyrsdrivna intriger. I dessa relationsskildringar blir intriger kring sex och kärlek allt viktigare, precis som användandet av starka melodramatiska inslag i berättandet. Ett visst mått av orimlighet är också viktigt för att ge den rätta känslan av såpighet, det kan hända riktigt vrickade saker – och ingen i seriens universum ska tycka att de händelserna är det minsta konstiga. Weird är det normala, vilket i och för sig inte är helt ovanligt inom SF-genren heller.
Av Star Trek-serierna har Deep Space Nine definitivt varit den som drivit den här såpiga utvecklingen längst. Det här är ju egentligen en serie om ett slags storfamilj i rymden, där huvudpersonernas personliga utveckling och relationer fått fylla allt mer speltid ju längre serien hållit på. Samtidigt har de mer kantiga relationerna i livet på rymdstationen filats ner en hel del. Ingen av huvudpersonerna är längre riktigt ondskefull. Det var till exempel länge sedan Quark gjorde något verkligt reglementsvidrigt, och den mystiske Garak har ju allt mer blivit en tillgång för Sisko och de andra, snarare än det hot han var tidigare. Det gör att det nu finns plats för en annan typ av relationer mellan huvudpersonerna i serien. Mer pussande och kramande, helt enkelt.
Men det här avsnittet bjussar på mer än så. I You are cordially invited.. har vi nu kommit fram till det som väl är såpans motsvarighet till ett storslaget rymdslag med hundratals skepp inblandade – nämligen ett… bröllopsavsnitt. Och man kan ju liksom fatta att det var svårt att motstå en sådan här idé när man väl kläckt den. Jag menar, så otroligt pårökt stämning producenter och författare måste ha upplevt när de fick fundera ut hur ett generiskt bröllopsavsnitt skulle se ut i en Deep Space Nine-version? (Exakt samma, det är bara formen för svärmorsångest och genomlidande av svensexor som är annorlunda.) Vilka vedermödor skulle bruden vara tvungen att stå ut med om den ställföreträdande svärmodern är en matriark i ett klingonskt hus? (Ganska mycket som i de flesta Hollywoodskildringar, förutom att Dax måste kvalificera sig till att bli invald i Worfs hus genom att göra saker som att recitera klingonska texter samtidigt som hon bär på tunga saker.) Hur ofestlig och fylld av lidande är en klingonsk svensexa? (Tja, jag tror att det handlade om fyra dagars fasta och kul aktiviteter som hänga i armarna från en pinne placerad ovanför en eld.) Eller, hur icke-romantiskt är det som sägs i en klingonsk bröllopsceremoni? (Den går alltså ut på att de första klingonerna, deras motsvarighet till Adam och Eva, dödade gudarna som skapat dem.)
Worfs uppenbara bridezillatendenser hamnar däremot lite i bakgrunden, eftersom det är Dax vedermödor som är det centrala i storyn. För att få gifta sig med Worf så måste hon godkännas av Martoks fru, Sirella, som alltså leder huset Martok. Hon är inte särskilt förtjust i Worf, och definitivt inte road av att få in en trill i sin släkt med kejserligt påbrå.
Den något extrema taken på tropen “svärmor gillar inte mig”, kulminerar när Sirella stormar in på Worfs möhippeparty. Ordväxlingen övergår snart i att Sirella drar krig och Dax knockar henne. Det blir Sisko som får övertala Dax att gå och be Sirella om ursäkt så att det bröllopet med Worf kan bli av. Just den intressanta konversationen mellan de två damerna får vi däremot inte se. Men bröllop blir det till sist, hur som helst.
Man kan förstås landa i åsikten att You are cordially invited… är lite underhållande, nästan som om serien testade att göra en parodi på sig själv. Eller så kan man tycka att serien ungefär urartar här. Jag tillhör det senare, tämligen humorlösa, lägret kring detta. Jag tyckte nog att det här var metadels vidrigt. Det var väl mest Dax möhippeparty som eventuellt stack ut. Ska man hitta något positivt med det här avsnittet är det väl att det var tänkt som en upprättelse för de klingonska kvinnorna. Här fick vi, för första gången på länge, se en bossig klingon-kvinna sprida bitchigheter och skräck omkring sig. Detta efter att man skrivit in att kvinnor inte fick sitta i klingonernas högsta råd så långt tillbaka som i avsnittet Redemption. Det här var då ett bevis på att de åtminstone var bossen hemma, om inte i rådet.
Men det finns fler besvikelser i det här avsnittet, förutom själva huvudhandlingen:
Worfs son Alexander blir ju uppenbarligen utskriven ur serien här, när vi får reda på att han blivit förflyttad till ett annat skepp. Det kanske var lika bra. Det kändes ju inte som om man gjort honom till en särskilt rolig typ i den här vändan. Lite synd på en rollfigur som ju ändå går ända tillbaka till The Next Generation.
Det är också verkligen jättekonstigt att det enda som egentligen är intressant i hela det här avsnittet, försoningen mellan Kira och Odo, sker i en städskrubb under festen. Och att vi inte ens får reda på vad de pratade om. Extremt dålig hantering av en relationsproblematik som ändå pågått hur länge som helst.
Sedan kan man ju ÄNDÅ, blödig som man är, inte låta bli att tycka att “naaaah, vad gulligt att de fann varandra”.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 514 tv-avsnitt.
Ibland förstår jag mig inte på dig… Det är ju de här avsnitten som är de riktiga pärlorna! Bara b-handlingar liksom, kan det bli bättre? Det är storkrig i hela kvadranten, med det spelar väl ingen roll då man har verkliga utmaningar hemmavid. Besvikelsen hos Bashir och O´Brien då det visar sig att en klingonsk svensexa består i att uthärda försakelse, blod, smärta, offer, ångest och död. Eller Jadzia som tillämpar källkritik på gamla krönikor och lär oss att tiden då man experimenterade med demokrati av moderna klingonska historiker kallas för “de mörka åren”. Och hennes möhippa! Hawaiiansk dekadens och hur fan dansar Nog?
Det är avsnitt som det här och, typ, det i Voyager där doktorn skaffar sig en holografisk familj som jag skulle ge 10/10.
Det kanske beror på att jag sett allt innan i och för sig, jag vet inte. När jag ser TNG nu tycker jag liksom de bästa scenerna är när Troi äter choklad, det tyckte jag kanske inte första gången.
Haha, den här sidan av dig själv har du väl inte visat tidigare. Vilket kultkramande av dig. Och när du uttrycker det så där så låter det ju verkligen som ett toppenavsnitt. Men bra i varje fall att du själv kommer till slutsatsen av vad det kanske handlar om. Det finns ju rätt många rewatchbloggar där ute, men färre som gör resan på mitt sätt. Lite för att man famlar lite i mörkret, när man gör som jag. Jag kan absolut förstå att man kan tycka att det där bröllopsavsnittet är askultigt, och har ju till och med läst på om Nogs dans (fullkomligt improviserad, tydligen). Men det kom på ett jävla olämpligt ställe i serien. Precis när man ändå slagit an en ton av allvar, seriositet etc. Ba: nu ska vi skoja till det. I flera avsnitt. Tror också kanske att jag verkligen längtar efter lite kontinuitet i den där serien och att man ska göra slut på det där kriget någon gång. Bra att jag nu snart, på ett humorlöst sätt, ska slakta ytterligare ett ferengiskojigt avsnitt. 😉