DIS: Perpetual Infinity. Det med tidsankaret och Lelandklonen.

Någon smart person postade en länk om Voyagers dubbelavsnitt Year of Hell på Twitter i anslutning till att Perpetual Infinity släppts i USA. Det tog mig en bit in i avsnittet innan jag förstod kopplingen. Att Gabrielle Burnhams (aka Röda Ängelns) projekt är extremt likt det som kapten Anorax i Year of Hell sysslar med. Att försöka resa tillbaka i tiden för att förändra framtiden, och förgäves försökta rätta till något som gick fel där i det förflutna. Sedan finns det ju en del skillnader mellan de två, som att han försöker förändra tidens lopp genom att utplåna arter och liv på planeter, medan mamma Burnhams mission snarare är att förhindra att det stora utplånandet inträffar. Den värld hon upplever när hon rest till framtiden är en där bebodda planeter har skövlats, så att inget liv finns kvar (men den här gången låter det eventuellt som om det bara är bebodda planeter som drabbats – och inte allt liv som Spock pratat om tidigare).

Gabrielle Burnham, Michaels mamma, är alltså den röda ängeln, och här får vi reda på hur hon försökte använda sin tidsresedräkt den där ödesdigra dagen då hon och hennes familj attackerades av klingoner. Tanken var att resa några dagar tillbaka i tiden (eller var det bara en timme?) och på det sättet rädda man och barn. Men medan hon aktiverade sin dräkt träffades hon av klingonsk eld, och vaknade sedan till liv långt in i framtiden, i en värld där det bara fanns hon kvar. Galaxen som den ser ut efter att Control, den onda AI:n ni vet, hade ödelagt världen som hon kände den. Genom att gå igenom sin mors olika videologgar från dräkten förstår Michael att mammans tidsresor haft sina begränsningar. Hur hon liksom är förankrad i framtiden, och ständigt dras tillbaka dit igen (eller ska man säga fram dit igen?).

Den upplaga av Gabrielle Burnham som Pike, Michael och de andra tagit tillfånga är en tuff, luttrad och kanske en smula avtrubbad person. Hon har rest otaliga gånger genom tiden, och sett olika utfall av sina handlingar (som till exempel otaliga sätt som dottern dött på). Inte helt oväntat är hon skitförbannad över att hållas fången, och hon är så pass inriktad på sitt mål att rädda livet i galaxen att hon inte ens vill träffa sin dotter. Det blir Michael som tar sig till henne istället, för att försöka hitta en lösning på det problem man står inför.

Det centrala här visar sig vara informationen som överfördes till Discovery från den där jättestora sfären. Det är den som Control använder sig av för att växa i styrka och kunnande i framtiden, och det är den som Control är ute efter i seriens “nu”, efter att AI:n tagit över Sektion 31-bossen Lelands kropp. Det visar sig att sfärens data nästan är som en egen livsform. När man, på Gabrielle Burnhams inrådan, försöker radera den från Discoverys datorer så krypterar och skyddar den sig. Lösningen man enas om, till sist, är att ladda upp all information till Gabrielle Burnhams dräkt och låta henne ta med den in i framtiden. Men medan man överför datan så låter Leland Georgiou placera ut en sändare som snor informationen som överförs från Discovery.

Allt är verkligen en enda röra. Leland är ju inte längre sig själv, och Georgiou fattar genast misstankar när när han är ovanligt bossig och kompetent på jobbet. När Leland sedan använder samma formulering som Gabrielle Burnham när hon beskriver den onda AI:n så förstår Georgiou vad som är på gång – givetvis slutar det i ett koreograferat slagsmål. Tyler avslöjar Leland, men håller på att dö på kuppen. Michael Burnham försöker hitta ett sätt att bli av med all den viktiga datan, men ändå låta morsan stanna kvar hos henne. Det händer massor av saker, men ingen får egentligen helt och hållet som de vill i det här avsnittet.

Leland/AI:n kommer undan med en del av informationen, men inte allt. Tyler lyckas svårt sårad fly från Sektion 31-skeppet i en räddningskapsel, efter att ha varnat Pike om Leland. Georgiou misslyckas med att stoppa Leland, och känner sig säkert lite smutsig och misslyckad när hon inser att Gabrielle Burnham vet att hon har känslor. Och Michael får se sin morsa dras in mot framtiden med en kaputt dräkt – inga fler besök från den röda ängeln alltså. Och jag tyckte själv att det var lite trist att seriens enda potentiella manliga sexsymbol blev en ai-klon. Men, man kan inte alltid få som man vill….

Precis som i The Red Angel så är det här avsnittet är ovanligt känslosamt för Burnham. Mest uppenbart i scenen där hon får reda på hur mycket hennes morsa vet om henne, att mamman gång på gång rest tillbaka i tiden för att kolla henne – som en sån där skyddsängel som man såg på tavlor förr. Men jag gillar nog ändå scenerna där hon ligger och kolla på morsans loggar mest. Hur hon snabbt stänger ner programmet när någon är på väg in i rummet där hon befinner sig. Skamsen, liksom, som om det var porr hon kollade på. Michael Burnham – jag säger det igen. Årtiondena hon har framför sig i terapi för att hantera det hon varit med om under den här säsongens andra hälft.

Det finns förstås en del att fundera på nu. Vad ska hända med morsan utan dräkt, till exempel. Å andra sidan vet vi ju nu att hon har sitt basecamp på Terralysium – så kanske kan man åka dit och lämna prylar till henne där i framtiden? Vem tänder stjärnorna?, undrar inte bara Eva Dahlgren (ja, jag är lite trött) utan även vi. Mamma Burnham förnekade bestämt någon kunskap om röda stjärnor som tänds. Och vad är Spocks roll i det hela. Vad menar han när han så tvärsäkert talar om att det “spelar roll vad vi gör nu” – vad vet/gissar/planerar han som kan få genomslag i de kommande tre avsnitten som är kvar av den här säsongen?

Jag tar inte del av jättemycket av andras gissningar om vad som ska hända runtom på nätet. Det känns nästan lika mycket spoilande som att se en trailer till valfri blockbusterrulle. Men på eeeeeen sajt jag kollade så har man redan börjat prata om att det kanske skapades ett nytt, parallellt universum när Burnham räddades till livet som barn. Vilket skulle liksom förlägga den här serien utanför timelinen som omfattar de gamla Star Trek-serierna. Ibland känns det som att Star Trek-fans älskar att rita nya tidslinjer i sina kollegieblock. Jag antar att det är det enda som hjälper när listorna på anomalier och avvikelser från kanon blir för långa. Snyggt dock, ändå, när mamma Burnham pratar med kapten Pike och (lite taskigt) säger att han nog inte skulle vilja snacka för mycket om vad som ska hända honom i framtiden. Just det, jag tänker för övrigt inte skriva något mer om det där med hand-mot-hand-precis-som-Spock-och-Kirk-scenen än just den här meningen.

Det här avsnittet var lite mer actionfyllt än det förra. Men det kändes också som att ration technobabble om tidsresor också gått upp en del. Och att de där emotionella scenerna var mer uppenbara och hollywoodska. Så det blir det där “bra men inte fantastiskt”-betyget igen. Det som Jerry Määttä mobbar mig för.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 11/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 530 tv-avsnitt.

VOY: Hunters. Det med relästationen, breven hemifrån och de läskiga prisjägarna.

Storyn om det där nätet av relästationer tog inte slut i och med förra avsnittet. I Hunters får gänget ombord Voyager svar hemifrån, via samma nät som man skickade hololäkaren fram och tillbaka med. Ett helt juklappspaket strömmar genom de främmande rymdstationerna, fyllt med brev hemifrån från nära och kära såväl som ett krypterat meddelande från Stjärnflottan. Allt är dock en enda digital röra, och att utvinna meddelandena från stationens minne är ett krångligt och omständligt arbete.

Men varje personligt brev som man lyckas överföra är förstås en stor sak ombord på Voyager. Den första kontakten hemifrån på nästan fyra år, och bland delar av besättningen väcks drömmen på nytt om att snabbt få återvända hem. Lite kaxigt, tänker jag som ju vet att det här avsnittet faktiskt är den punkt då vi kommit exakt halvvägs i serien. De stackarna har alltså lika långt kvar hem som de varit på vift i deltakvadranten.

Mest eager efter att få höra något hemifrån är Kim, så hans brev kommer såklart sist fram. Minst eager är Paris, så hans brev fastnar i sajberrymden just efter att Torres tjatat ihjäl honom om att han faktiskt ska tycka att det ska bli kul att höra av sin sura farsa. Å andra sidan är Torres och Chakotay de som blir mest knäckta över nyheterna hemifrån, för nu får de ju reda på att hela deras motståndrörelse, the maquis, är utplånad. Och med den alla deras vänner.

Men det går inte att brevväxla utan att betala porto, inte ens i framtiden. Hirogen-snubbarna är fortfarande extremt oförtjusta över att någon använder deras 100 000 år gamla stationer för sina egna kommunikationsbehov. Därför tar de Tuvok och Seven of Nine tillfånga när de två är ute med en skyttel på uppdrag. De två inser snart en annan jobbig grej med hirogenerna, förutom deras ovilja mot fritt wifi. De är prisjägare och lever för att samla in sällsynta kroppsdelar från främmande arter de möter – till exempel är de förundrade över Sevens långa tarm och börjar genast tänka på snygg den kommer att se ut i vitrinskåpet i finrummet.

Så långt går det dock inte. Seven of Nine får behålla sin tarm, tack vare avsnittets dramatiska avslutning. Janeway lyckas förvandla den där relästationen till ett svart hål som förintar alla hirogen-skepp som hotar Voyager – och givetvis lyckas man transportera bort Tuvok och Seven från fiendeskeppet i absolut sista minuten. Sådär som det alltid är. Men en del av meddelandena hemifrån försvann förstås också ner i det där svarta hålet – som dessutom startade en kedjereaktion som utplånade hela reläsystemet. Så ingen mer brevväxling i framtiden, men Janeway och de andra kan förvänta sig en och annan påhälsning från några riktigt sura hirogener.

Men nu höll jag på att glömma det viktigaste av allt, att Janeway fick reda på att hon är dumpad nu. Ett av breven som kom fram var nämligen från hennes fästman, som tydligen gått vidare i livet och gift sig med en annan kvinna. Och det öppnar ju äntligen upp för lite omoraliskt beteende framöver från kaptenens sida. Chakotay var i varje fall genast där med sina hundögon, troget väntande vid hennes sida. Nu vill jag se lite action här, så den här romansen inte bara rinner ut i sanden som den gjorde för Picard och doktor Crusher i The Next Generation.

För övrigt kan väl Deep Space Nine ta sitt pretentiösa “vi skriver sex avsnitt som hänger ihop”-projekt och arkivera det under icke-imponerande misslyckanden. Det känns som om två sammanhängande avsnitt av Voyager får mer gjort när det gäller karaktärsutveckling än en handfull av de som utspelas i och kring den där rymdstationen vid Bajor. Och då var ändå det ena av de två i Voyagersäsongen fokuserat på att vara lite tokroligt. Mycket nöjd också med att Janeway och Voyager lyckats skaffa sig en ny dödsfiende i och med det här avsnittet. Hoppas hon hittar fram till en långvarig relation där, om det nu inte blir något med Chakotay.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 529 tv-avsnitt.

DS9: Who mourns for Morn? Det där Morn fejkar sin död och Quark blir hans arvinge.

Från det ena tokroliga avsnittet till det andra. Äventyret med två hololäkare som slåss mot romulaner följs alltså i releasekronologitidslinjen av ett annat skämtsamt upptåg, där Quark kämpar mot ett helt gäng skummisar som vill komma över ett arv. En annan Star Trek-serie, men samma skojfriska humör.

Quarks arv kommer från rollfiguren som väl ändå får kallas Deep Space Nines stående internskämt. Morn, alltså. Han som alltid sitter i baren hos Quark, och som vi som tittare typ aldrig hört säga ett knyst – men vars svada ändå är något som folk kommenterar och klagar på med jämna mellanrum i serien. Nu blir det inget mer av den varan, eftersom Morn tydligen förolyckats.

Quark blir förstås överlycklig när han får reda på att han utsetts till arvinge. Åtminstone en liten stund, ända till han inser att Morn faktiskt inte har några tillgångar alls. Men sedan blir han glad igen, när han stöter på en naken kvinna i Morns gyttjebad. Hon hävdar nämligen att hon är Morns ex-fru och att hennes före detta make ska ha massor med pengar undanstoppade sedan en vinst i ett lotteri. Fast sedan blir det jobbigt igen när två skummisar hävdar att Morn är skyldig dem en massa pengar från någon skumraskaffär de haft tillsammans. Men sen blir han glad för han hittar en tacka med guldpressat latinum med ett kontonummer på. men säg den lycka som varar – då dyker plötsligt en snubbe upp och förkunnar att han är ett sändebud från det Lurianska kungahuset, där Morn tydligen var prins – ett kungahus som nu vill ha tillbaka sitt utbetalda apanage.

De är förstås lurendrejare alla fyra. Före detta kumpaner till Morn som blivit lurade på sin del av bytet efter en kupp. Nu har brottets preskriptionstid gått ut, och då vill de ha sin del av kakan. Och givetvis börjar de genast bråka sinsemellan så fort de tror att de har en chans att komma över bytet. De börjar skjuta på varandra – vilket förstås slutar med att Odo sätter dem i finkan. Och när hans fiender så är bortstuvade för en längre tid så vågar Morn också återvända från de döda. Han var inte alls avliden, utan det hela var bara en snillrik plan för att röja sina dödsfiender ur vägen. Quark – som nästan höll på att stryka med några gånger under det här äventyret – känner sig trots allt en smula kränkt och utnyttjad av Mourn. I varje fall tills Morn kräkts upp lite latinum åt honom. För hela bytet från de där kuppen har han förvarat i den ena av sina två magar.

När jag såg det här avsnittet kom jag att tänka på ett meme som jag hittade för någon vecka sedan (och som jag postar här intill). Who mourns for Morn kunde ha passat i typ vilken säsong som helst av Deep Space Nine, förutom kanske den här. Just nu är jag faktiskt lite mer nyfiken på hur det går i Dominionkriget än i vilken mage Morn förvarar sin skatt. Framför allt är jag fortfarande lite mätt på ferengis sedan det där “Free Mommy”-avsnittet häromveckan.

Men, visst, helt humorlös ska man kanske inte vara ändå. Jag gillade till exempel Quarks smartare affärstrick, som att ha ett hologram av Morn för att hålla affärerna igång i baren, och att ha en dedikerad plats vid bardisken där folk skulle sitta till sin döde kompis ära. Som farsartad action har ändå det här avsnittet några starka scener. Det var väl kanske bara det att jag satt och längtade efter en annan genre just nu.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 528 tv-avsnitt.

VOY: Message in a bottle. Det med hololäkarens äventyr i alfakvadranten.

Tänk ändå vad hon kan, Seven of Nine. Upptäcka ett gäng kommunikationsstationer och sedan koppla upp sig på ett nätverk som verkar sträcka sig hela vägen till alfakvadranten. Och när de som faktiskt äger de där stationerna upptäcker att de blivit hackade så kan hon rädda situationen genom att skicka en stöt till den trilskande nätadministratören. Själv försöker jag fortfarande få helpdesken på jobbet att hjälpa mig med att få igång hörlursuttaget på min dator, ibland hade jag önskat att vår datorsupport var lite mer som Seven of Nine. Dessutom funderar jag en del över vad och vem hirogenerna, det mystiska folk som har datorkommunikationsmöjligheter med alfakvadranten, är. Om det får vi inte veta något alls här – men jag har förstått att det här avsnittet mer eller mindre är en teaser kring saker som komma skall.

Huvudperson i det här avsnittet är nämligen hololäkaren. Han skickas via det där reläsystemet som en bilaga i ett mail hela vägen från Voyager till ett federationsskepp som man lyckas upprätta kommunikation med. Dessvärre är just det här skeppet, Prometheus, kapat av romulaner så hololäkaren får – tillsammans med skeppets uppdaterade modell av hololäkarprogrammet – genomföra en listig kupp för att återta kontrollen över skeppet. Detta sker på ett tämligen skämtsamt sätt, med en hel del munhuggande mellan de två hologram-männen – den nya uppdaterade versionen av hololäkar-programmet spelas av en för ändamålet ytterst välcastad Andy Dick.

Hololäkaren, som ju börjar bli allt mer van vid att hantera krissituationer, hamnar dock på riktigt djupt vatten när Prometheus hamnar mitt i en eldstrid mellan romulaner och fedationsskepp. Men med en blandning av tur och talang kommer de två holoprogrammen och skeppet hyfsat helskinnade undan. Det mest intressanta med den här striden är väl att Prometheus är en ny typ av skepp som kan delas upp i tre samordnade moduler vid attack. Efter stridens slut hinner hololäkaren också med att prata med Stjärnflottan om allt som har hänt, så familjerna till Voyagerbesättningen kan underrättas om att Voyager inte är försvunnen, bara väldigt försenade.

Message in a bottle innehåller också en lite tramsig c-handling där Kim och Paris försöker uppfinna en ny hololäkare – men misslyckas. Och så får Torres till sist en smula respekt för Seven of Nine efter den där elstöten som hon skickar till hirogenen när han hotar med att kasta ut Voyager från deras reläsystem. Det förekommer också lite sexprat mellan de två hololäkarna. Voyagers skeppsläkare skryter om hur han lagt till en ny subrutin med sexuella förmågor till sitt program. Dessa kan ha använts i avsnitt som Lifesigns, Heroes and Demons och Real Life.

Message in a bottle är annars något av ett systeravsnitt till Eye of the needle från första säsongen. Även där kretsade handlingen kring kommunikation med alfakvadranten, och det förekom till och med en romulan i en av rollerna. Det var ett bitterljuvt avsnitt om hemlängtan. I Message in a bottle är manusförfattarna och producenterna snarare ute efter lite tokrolig actionkomedi, och tydligen har jag lite lättare för den genreböjelsen när det är Hololäkaren som står för den. Jag hade kul genom hela avsnittet – trots några cringiga inslag.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 527 tv-avsnitt.

VOY: Waking Moments. Det med attacken från drömfolket.

Det känns som om bägge de gamla Star Trek-serierna jag kollar på just nu har ballat ur på sistone, så jag fick nästan lite glädjehicka av ett avsnitt som både kändes originellt, oväntat och elegant utfört.

Veckans alien är av en typ som attackerar sina offer i sömnen, i deras drömmar. Och detta på ett sätt som gör att dröm och verklighet flyter samman. Besättningen ombord på Voyager förstår alltså till en början inte att attacken på deras skepp bara sker inuti deras huvuden i en gemensam, kollektiv dröm. Och oavsett om de förstått vad det är som pågår eller inte, så är det i stort sett omöjligt att väcka sig själv ur drömmen, precis som de som är vakna inte kan väcka en person som gått djupt in i utomjordingarnas drömfälla. Den ende som kan hålla sig utanför det som sker är Chakotay som tidigare lärt sig en teknik för att drömma klardrömmar, och alltså vet hur man ska göra för att att väcka sig själv ur en dröm. Men även han börjar så småningom bli lite sömnig.

Waking moments är alltså ett avsnitt där även vi som tittar får svårt att förstå vad som är verklighet och dröm, framför allt eftersom vissa av drömmarna innehåller moment där man vaknar upp från sin sömn. En dröm i en dröm i en dröm, alltså. Hela avsnittet inleds därför med en rad dramatiska fejkstarter (bland annat en där Tuvok glömt ta på sig kläderna när han går till bryggan, och en annan där Janeway hittar hela besättningen döda i mässen). Och som om inte det var tillräckligt med lurendrejande så ljuger också den här främmande livsformen ihop en historia för Chakotay om att de enbart existerar i drömform, och att de ser vakenvarelsers drömmar som intrång på deras territorium.

En extra twist på handlingen är att Janeway och några andra ur besättningen till sist inser att de är inne i en dröm, och därför inte kan skadas fysiskt av rymdvarelserna. Men inte till någon större nytta, konstaterar rymdvarelserna retsamt, Voyager-crewen kan ju inte väcka sig själva så till sist kommer de att dö av näringsbrist. Deras fysiska kroppar är ju på väg att förtvina när de alla ligger där på sitt rymdskepp, försjunkna i djup dvala. Och det är väl det som rymdvarelserna å andra sidan väntar på. Det drömmande folket ligger ju också sovande på sin planet där de producerar drömmarna där Voyagers besättning är tillfångatagen.

Utan den drömimmune hololäkaren hade det nog varit helt kört för Voyager. Det är han som håller Chakotay vaken tillräckligt länge för att han ska kunna transportera sig över till planeten och hota drömfolket med deras utplåning. Just genom att låta hololäkaren avfyra en torped mot deras drömläger om de inte låter Voyagers besättning vakna.

Intrigen i Waking Moments blev lite extra intressant eftersom jag bara några dagar innan jag såg avsnittet lyssnade på ett Vetenskapsradion om just klardrömmar och narkolepsi. Hade aldrig hört talas om begreppet klardrömmar tidigare, men var nu fullständigt i fas med i vad Chakotay pysslade med när han väckte sig själv ur drömmen.

Hur som helst, jag är riktigt nöjd med den här storyn. Även om det kanske inte var så svårt att imponera på mig efter den ordentliga kvalitetssvacka som det kronologiska Star Trek-flödet tydligen var inne i runt årsskiftet 1997/98.

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 526 tv-avsnitt.

DIS: The Red Angel. Det där man fångar den röda ängeln.

Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.

Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.

För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.

Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.

Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.

Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.

Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?

Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?

Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).

Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).

Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.

En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?

In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?

Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.

Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.

DS9: Waltz. Det där Sisko och Gul Dukat är skeppsbrutna. Och en av dem är spritt språngande.

Egentligen gillar jag sådana här avsnitt, extremt stillsamma och nödvändiga andningspauser som bryter av mot säsongens övriga äventyr. I det här fallet handlar det om två ärkefiender – Sisko och Gul Dukat – skeppsbrutna på en öde planet, tvungna att konfronteras med varandra. Men Sisko har inte bara Gul Dukat att tampas med, utan även hans demoner och hjärnspöken. Fortfarande mentalt instabil efter förlusten av sin dotter, har Dukat ett helt gäng personer med sig till den gudsförgätna planet de två vistas på. Han ser hela tiden syner: en hånfull Kira (Nana Visitor och hennes överspel, alltså), hans militanta före detta undersåte Damar och vortan Weyoun. Rätt mycket galenskap på gång, alltså, i detta kammarspel i rymden.

Egentligen skulle Sisko ha levererat Gul Dukat till en federationsrättegång om krigsbrott. Men på vägen dit attackerades Siskos skepp av cardassiska styrkor, och lite oväntat så räddades Sisko av Gul Dukat, som såg till att de bägge drog iväg i en skyttel tillsammans innan skeppet exploderade. När Sisko vaknade till liv igen var hans ena arm bandagerad, och han och Gul Dukat är ensamma vid en eld i en grotta.

Gul Dukat söker någon form av bekräftelse från Sisko, visar det sig, det är därför han räddat honom. Någon form av erkännande, eller kanske förlåtelse. Respekt? Det är svårt att veta exakt vad, för Dukat blir gång på gång avbruten av de där hjärnspökena. De flesta av dem tycker att han ska ta livet av Sisko istället för att sitta och gagga med honom, medan Kira-vanföreställningen provocerar Dukat så mycket att han faktiskt nästan skjuter ihjäl Sisko av misstag.

Efter ett tag börjar Sisko lirka med och provocera Dukat för att få honom att visa sitt rätta jag. Det blir inte så mysigt. För innerst inne är Dukat på ett extremt narcissistiskt sätt bitter och sårad över att bajoranerna inte visat honom tacksamhet. Han försökte ju förbättra deras livsvillkor när han tog över driften av deras planet, menar han. Trots det så fortsatte motståndsrörelsen med sina terrordåd, vilka Gul Dukat sedan vedergällde med avrättningar. Han kan helt enkelt inte riktigt förstå varför bajoranerna inte bara kunde erkänna att de var en lägre stående ras, som inte förtjänade bättre än att bli koloniserade och förslavade.

DUKAT: Of course I hated them! I hated everything about them! Their superstitions and their cries for sympathy, their treachery and their lies, their smug superiority and their stiff necked obstinacy, their earrings and their broken wrinkled noses.
SISKO: You should have killed them all. 
DUKAT: Yes! Yes! That’s right, isn’t it? (his companions nod) I knew it! I’ve always known it! I should have killed every last one of them. I should have turned their planet into a graveyard the likes of which the galaxy had never seen! I should have killed them all. 

Det blir inget av med den där återupprättelsen av Gul Dukat. Ju mer Sisko hör honom gå på, desto mer övertygad är han om att Dukat är ondskan själv.

Hela den där skeppsbrutna-grejen som Dukat försöker övertyga Sisko om är dessutom en bluff. Sändaren som ska skicka iväg en nödsignal är egentligen inte påslagen. Och skytteln som Dukat säger är skadad är i själva verket fullt funktionsdugligt. Efter att Sisko och Dukat brottats och slagits lite med varandra, så drar Dukat iväg med skytteln på egen hand. Men trots allt som hänt så vill Dukat tydligen ändå att Sisko ska överleva, och kontaktar Defiant för att berätta var de kan hitta honom.

För B-handlingen i det här avsnittet går ut på att Defiant försöker hitta Sisko och andra överlevande. De har bara har en begränsad mängd tid på sig, för sedan måste de iväg för att skydda en federationskonvoj, som annars är helt utan beskydd mot attacker från Dominion. Trots allvaret i bägge uppgifterna så försöker till exempel Bashir få Worf, som har befälet på Defieant, att strunta i konvojen för att istället fortsätta att leta efter Sisko. Den där typen av order har ju säkert Star Trek-kaptener brutit mot ett otal gånger, även Sisko, men paragrafryttaren här hemma tappade faktiskt nästan hakan över de klumpiga försöken till ordervägran här. Hur många liv var Bashir beredd att offra för att hitta sin polare, liksom?

Det är med en smula sorg jag måste erkänna att det här Harold Pinter-eska Deep Space Nine-avsnittet inte riktigt håller måttet. För även om platsen, situationen och scenariot är intressant, så tycker jag inte att manuset har en tillräckligt hög nivå. Det blir för mycket galen Gul Dukat, och för lite intellektuell tvekamp mellan två motståndare.

Tanken med det här avsnittet, från upphovspersonernas sida, var tydligen att visa Gul Dukats rätta ansikte, en form av skadehantering efter att den här despoten blivit en av seriens mer populära rollfigurer. Men så har också manusförfattarna och producenterna ofta vacklat med vart de vill komma med Gul Dukat. Är han en makthungrig tyrann, sextrakasserare och krigsförbrytare? Eller har han även försonande drag – som sin papparoll, till exempel. Dog de bra sidorna i så fall efter hans dotters död? Och om Dukat nu ska visa sitt sanna jag, är det då så bra att låta honom vara galen samtidigt? Kan vi verkligen dra några slutsatser kring vem rollfiguren Gul Dukat är, utifrån ett tillfälle då han helt uppenbart lider av vanföreställningar och verkar helt ha tappat sin verklighetsförankring?

Sisko, å sin sida, verkar ha fått fullständigt nog av Gul Dukat efter den här mardrömmen, och är redo att krossa honom så fort han får en chans. Sista striden är kanske inte här, men den verkar onekligen vara på gång.

Waltz är definitivt en uppryckning efter några rätt hemska avsnitt. Men det är på nytt alldeles för grovt tillyxat för min smak. Synd på ett så bra och klassiskt upplägg, tycker jag. Det hade nästan varit roligare om de gjort det här till mer av ett renodlat skräckfilmsavsnitt – ett slags “Lida” i rymden, än att nu försöka göra psylologisk thriller av det hela.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 524 tv-avsnitt.