DIS: The Red Angel. Det där man fångar den röda ängeln.

Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.

Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.

För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.

Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.

Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.

Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.

Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?

Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?

Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).

Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).

Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.

En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?

In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?

Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.

Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.

DS9: Waltz. Det där Sisko och Gul Dukat är skeppsbrutna. Och en av dem är spritt språngande.

Egentligen gillar jag sådana här avsnitt, extremt stillsamma och nödvändiga andningspauser som bryter av mot säsongens övriga äventyr. I det här fallet handlar det om två ärkefiender – Sisko och Gul Dukat – skeppsbrutna på en öde planet, tvungna att konfronteras med varandra. Men Sisko har inte bara Gul Dukat att tampas med, utan även hans demoner och hjärnspöken. Fortfarande mentalt instabil efter förlusten av sin dotter, har Dukat ett helt gäng personer med sig till den gudsförgätna planet de två vistas på. Han ser hela tiden syner: en hånfull Kira (Nana Visitor och hennes överspel, alltså), hans militanta före detta undersåte Damar och vortan Weyoun. Rätt mycket galenskap på gång, alltså, i detta kammarspel i rymden.

Egentligen skulle Sisko ha levererat Gul Dukat till en federationsrättegång om krigsbrott. Men på vägen dit attackerades Siskos skepp av cardassiska styrkor, och lite oväntat så räddades Sisko av Gul Dukat, som såg till att de bägge drog iväg i en skyttel tillsammans innan skeppet exploderade. När Sisko vaknade till liv igen var hans ena arm bandagerad, och han och Gul Dukat är ensamma vid en eld i en grotta.

Gul Dukat söker någon form av bekräftelse från Sisko, visar det sig, det är därför han räddat honom. Någon form av erkännande, eller kanske förlåtelse. Respekt? Det är svårt att veta exakt vad, för Dukat blir gång på gång avbruten av de där hjärnspökena. De flesta av dem tycker att han ska ta livet av Sisko istället för att sitta och gagga med honom, medan Kira-vanföreställningen provocerar Dukat så mycket att han faktiskt nästan skjuter ihjäl Sisko av misstag.

Efter ett tag börjar Sisko lirka med och provocera Dukat för att få honom att visa sitt rätta jag. Det blir inte så mysigt. För innerst inne är Dukat på ett extremt narcissistiskt sätt bitter och sårad över att bajoranerna inte visat honom tacksamhet. Han försökte ju förbättra deras livsvillkor när han tog över driften av deras planet, menar han. Trots det så fortsatte motståndsrörelsen med sina terrordåd, vilka Gul Dukat sedan vedergällde med avrättningar. Han kan helt enkelt inte riktigt förstå varför bajoranerna inte bara kunde erkänna att de var en lägre stående ras, som inte förtjänade bättre än att bli koloniserade och förslavade.

DUKAT: Of course I hated them! I hated everything about them! Their superstitions and their cries for sympathy, their treachery and their lies, their smug superiority and their stiff necked obstinacy, their earrings and their broken wrinkled noses.
SISKO: You should have killed them all. 
DUKAT: Yes! Yes! That’s right, isn’t it? (his companions nod) I knew it! I’ve always known it! I should have killed every last one of them. I should have turned their planet into a graveyard the likes of which the galaxy had never seen! I should have killed them all. 

Det blir inget av med den där återupprättelsen av Gul Dukat. Ju mer Sisko hör honom gå på, desto mer övertygad är han om att Dukat är ondskan själv.

Hela den där skeppsbrutna-grejen som Dukat försöker övertyga Sisko om är dessutom en bluff. Sändaren som ska skicka iväg en nödsignal är egentligen inte påslagen. Och skytteln som Dukat säger är skadad är i själva verket fullt funktionsdugligt. Efter att Sisko och Dukat brottats och slagits lite med varandra, så drar Dukat iväg med skytteln på egen hand. Men trots allt som hänt så vill Dukat tydligen ändå att Sisko ska överleva, och kontaktar Defiant för att berätta var de kan hitta honom.

För B-handlingen i det här avsnittet går ut på att Defiant försöker hitta Sisko och andra överlevande. De har bara har en begränsad mängd tid på sig, för sedan måste de iväg för att skydda en federationskonvoj, som annars är helt utan beskydd mot attacker från Dominion. Trots allvaret i bägge uppgifterna så försöker till exempel Bashir få Worf, som har befälet på Defieant, att strunta i konvojen för att istället fortsätta att leta efter Sisko. Den där typen av order har ju säkert Star Trek-kaptener brutit mot ett otal gånger, även Sisko, men paragrafryttaren här hemma tappade faktiskt nästan hakan över de klumpiga försöken till ordervägran här. Hur många liv var Bashir beredd att offra för att hitta sin polare, liksom?

Det är med en smula sorg jag måste erkänna att det här Harold Pinter-eska Deep Space Nine-avsnittet inte riktigt håller måttet. För även om platsen, situationen och scenariot är intressant, så tycker jag inte att manuset har en tillräckligt hög nivå. Det blir för mycket galen Gul Dukat, och för lite intellektuell tvekamp mellan två motståndare.

Tanken med det här avsnittet, från upphovspersonernas sida, var tydligen att visa Gul Dukats rätta ansikte, en form av skadehantering efter att den här despoten blivit en av seriens mer populära rollfigurer. Men så har också manusförfattarna och producenterna ofta vacklat med vart de vill komma med Gul Dukat. Är han en makthungrig tyrann, sextrakasserare och krigsförbrytare? Eller har han även försonande drag – som sin papparoll, till exempel. Dog de bra sidorna i så fall efter hans dotters död? Och om Dukat nu ska visa sitt sanna jag, är det då så bra att låta honom vara galen samtidigt? Kan vi verkligen dra några slutsatser kring vem rollfiguren Gul Dukat är, utifrån ett tillfälle då han helt uppenbart lider av vanföreställningar och verkar helt ha tappat sin verklighetsförankring?

Sisko, å sin sida, verkar ha fått fullständigt nog av Gul Dukat efter den här mardrömmen, och är redo att krossa honom så fort han får en chans. Sista striden är kanske inte här, men den verkar onekligen vara på gång.

Waltz är definitivt en uppryckning efter några rätt hemska avsnitt. Men det är på nytt alldeles för grovt tillyxat för min smak. Synd på ett så bra och klassiskt upplägg, tycker jag. Det hade nästan varit roligare om de gjort det här till mer av ett renodlat skräckfilmsavsnitt – ett slags “Lida” i rymden, än att nu försöka göra psylologisk thriller av det hela.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 524 tv-avsnitt.

DIS: Project Daedalus. Det om Airiam och den maktgalna sektion 31-AI:n

Det här är ett avsnitt som bara blir bättre och bättre ju längre jag får tänka på det. Och scenerna starkare andra gången jag kollar på dem. Vilket tydligen leder till att den här texten bara blir längre och längre och längre…

Efter två avsnitts upptakt var det alltså nu dags för intrigtråden om Airiam att brisera. Hon är alltså den halvrobotiserade besättningsmedlemmen på bryggan, eller cybernetiskt förstärkt som Airiam själv skulle föredra att kalla det. Airiam har ju gått runt med mystiska blinkande röda ljus i sina ögon i några avsnitt nu, ett fenomen som började efter att den där sonden med bläckfiskarmar kom farandes från framtiden för att försöka ta sig in i Discoverys datorsystem. Blinkningarna, förstår vi nu, markerar när en främmande intelligens tar över Airiams medvetande. På något vis lyckades något från sonden ta sig in i skeppets halvautomatiserade besättningsmedlem, och där verkar detta något ha legat och ruvat och bidat sin tid. I Project Daedalus får vi äntligen reda på vad den planerat.

Runt den här intrigen skapas nu tydliga sammanhang mellan det som tidigare tycktes vara relativt fristående händelser. Sonden från framtiden (bläckfiskarmsgrejen alltså) var tydligen ute efter information från den gigantiska sfären som ju Discovery mötte upp i An Obol for Charon. Mer specifikt, kunskap kring artificiella intelligenser runt om i galaxen och genom historien. Målet med kunskapen? Att kunna forma en skapelsens krona för artificiella intelligenser.

Mottagaren av den där infon verkar just nu vara den artificiella intelligensen kallad “Control” som till stora delar styrt Sektion 31. In i Control har sektionens befäl matat mängder av information, och ut kommer strategiska beslut – som sedan clearas av människor innan de verkställs. På sistone verkar Control ha blivit helt autonom, men på ett lömskt sätt har den använt sig av hologram för att ge ett sken av att det forfarande varit människor som haft kontroll över Control.

Hologramteknik är också svaret på gåtan kring den film där Spock mördar tre personer på det mentalsjukhus han la in sig på. Troligtvis även detta framställt av Sektion 31-AI:n. Det är Saru som på något käckt vis (hängde inte med i det technobabblandet) kan läsa av kroppstemperatur i videofilmer och som avslöjar de här bluffarna.

Allt det här får vi alltså veta i ett avsnitt som börjar med att amiral Katrina Cornwell plötsligt dyker upp på Enterprise. Hon vill ha Pikes hjälp för att genomföra ett oauktoriserat uppdrag. Han är ju ändå numera lagslös, så varför inte göra en skum grej till? Det handlar om att bege sig till Sektion 31:s högkvarter och fippla lite med inställningarna på Control, Cornwell har nämligen slängts ut från datorsystemet, och vill tillbaka in. Vid den här tidpunkten verkar inte Cornwell veta hur illa ställt det är med Sektion 31:s stora datorsystem. Hon gissar snarare på att det är vulcanen och logikextremisten Patar som stängt av henne från Controls nätverk. Men när Discovery kommer fram till Sektions 31:s ensligt belägna högkvarter så visar det sig att det inte finns några människor kvar där (inte levande i varje fall). I stället är det datorn som styr rubbet.

Avsnittets höjdpunkt är förstås scenerna inne i det där högkvarteret (där man ju kan notera det helt okommenterade faktum att det är tre kvinnor som utgör expeditionen dit – det har i alla fall en massa jämställdhetshatande mansbebisar där ute). Discoverys utsända upptäcker döda, frysta kroppar som svävar i tyngdlöshet på stationen (och som sedan spricker lite när de faller i golvet när gravitationen sätts igång igen, de är typ djupfrysta). Och sedan den stora dramatiken och hjärtskärande upplösningen när sanningen om Airiam kommer fram i ljuset. Det blinkar rött i hennes ögon och hon attackerar Burnham och Discoverys säkerhetschef Nhan. Airiams minneskort är fyllt av den sista infon som nu ska tankas in i Controls system.

Airiam är under korta stunder i kontroll över sitt eget medvetande, och i en av dem vädjar hon till Michael att öppna luftslussen som Burnham stängt in henne i. Alltså, öppna den ut mot rymden. För hellre dör Airiam än medverkar till att alla hennes vänner och kollegor ska dö. Men Burnham klarar inte själv av att trycka på den där utlösaren till luftslussen. I en snygg referens till en flashback tidigare i avsnittet är Burnham nu i samma situation som när hon som liten flicka, instängd i en garderob såg sina föräldrar attackeras av klingoner. Hon står på nytt på fel sida av dörren och kan inte hjälpa den som finns på andra sidan.

Det blir i stället Discoverys säkerhetschef, Nhan, som öppnar luftslussen, bokstavligt talat) bakom Burnhams rygg (det är ju lite skumt eftersom Nhan nyss låg medvetslös på golvet efter att Airiam förstört hennes andningsutrustning). Och genom Airiams display får vi se hennes sista sparade minne från det liv hon nu lämnat. Det som Tilly skickat över till henne. Promenaden på stranden, nygift med sin man. Deras sista dag tillsammans. Hela det här slutet känns bara mer och mer fantastiskt och välgjort, ju mer jag tänker på det.

Så, om jag bara ska försöka sammanfatta vad jag vet, eller tror mig veta just nu om allting i Discovery. Hotet mot galaxens liv verkar inte bara komma från framtiden, utan också samtiden (även om det förstås är i framtiden som den artificiella intelligensen vuxit sig så pass stark att den kan ta livet av allt biologiskt liv i galaxen). Den röda ängeln är troligtvis någon från framtiden som försöker se till att det där inte ska hända. Och väldigt troligt är väl också att denna någon har ett starkt band till Spock, eftersom hen valt ut just honom som mottagare av sina budskap. Men, allt kan förstås också vara precis tvärtemot vad det verkar. Fiende kan vara vän och tvärtom. Men visst känns det som att ängeln borde vara Michael? Eller hur ska man annars tolka avsnittets sista repliker?

AIRIAM: I’m so sorry. It wanted me to kill you. Everything is because of you.

MICHAEL: Because of me?

SPOCK: Michael. Open the airlock.

AIRIAM: Please tell everyone I love them. – You have to find Project Daedalus.

Artificiella intelligenser som hotar människor och annat biologiskt liv är ett ofta använt motiv i Star Treks originalserie, så skulle storylinen hamna i det häradet så känns det väldigt Star Trek-kosher. Att varelser reser i tiden för att förhindra/påskynda maskinernas maktövertagande över mänskligheten känns å andra sidan lite för mycket som en Terminator-kopia för att Star Trek-franchisens självrespekt skulle palla med det. Eller tänker man hänvisa till The City on The Edge of Forever och säga att man egentligen var först med idén?

Kan man också tänka sig att det är någon av de där gamla onda, människohatande datorerna från Star Treks originalserie dyker upp även här? Kanske den där flygande människohatande dammsugaren? Eller finns det här en connection till Enterprise-avsnittet (som jag ännu inte sett) som också är uppkallat efter Daedalus/Daidalos (som för övrigt är Ikaros farsa, det var alltså han som konstruerade vingarna som smälte när sonen flög för nära solen). Och har den där Short Trek-historien där ett öde Discovery har en sällskapssjuk ai-dator vid befälet något med det här att göra?

Om jag ändå inte kan låta bli att gå igång på det här mysteriet så har jag förstås en och annan randanmärkning på utförandet av det här avsnittet.

Visst har jag förstått att stjärnflottan på Kirks tid var lite mer vilda västern än i serier som till exempel Voyager. Men ändå ganska anmärkningsvärt att Pike både bestämmer sig för att trotsa alla order för att skydda Spock, och sedan följer Cornewlls order om att anfalla och försöka göra datorintrång på Sektion 31:s huvudkontor. Lite väl lättvindigt, ändå.

Och på vems sida är egentligen Katrina Cornwell? Stod inte hon just och bossade på ett av Sektion 31:s skepp alldeles nyss? Vad är hennes exakta roll inom Stjärnflottan egentligen? Har jag missat något? Och stämmer det verkligen, att Pike och Enterprise skickades bort från kriget mot klingonerna som en säkerhetsåtgärd för att skydda “Starfleet’s finest”? Så många frågor kring denna kvinna och vad hon står för.

Det här avsnittet var ju faktiskt första gången som vi fick reda på lite mer om Airiam, lite i sista minuten eftersom hon i samma avsnitt försvann ut i rymden för att dö. Det där påminner lite om hur det ofta är i dokusåpor – där det är den vars backstory visas upp i avsnittet om sedan åker ut. Har dock ändå lite på känn att Airiam kan dyka upp igen framöver. Hon är en för bra rollfigur för att bara kasta bort så här. För övrigt så känns mycket i hennes rollfigur, som till exempel detaljen kring hur hon hade så lite utrymme i sin egen hårddisk att hon måste radera hårddisken med jämna mellanrum, som något hämtat ur ett avsnitt av Black Mirror. Mänsklighetens villkor i en automatiserad och konstgjord kropp liksom.

Jag vet att Michael Burnham ska vara seriens hjälte, men i det här avsnittet höll jag verkligen med Spock när de två hade ett av sina, numera obligatoriska, gräl. Det är något med att hon ska frälsa och rädda alla, bära alla svårigheter på sina axlar och försöka lösa alla andras problem som är lite irriterande i längden (och vad är det här med att hon ska bestämma hur Spock ska spela schack åt honom, kan hon bara backa lite?). Burnhams frälsarkomplex visar sig ytterligare en gång i det här avsnittets slutscener, när hon inte kan förmå sig själv att offra Airiam för att rädda alla andra. Tycker ändå att hon ska lyssna lite mer på brorsan, Spock. Se bara hur han, sådär i förbifarten, tröstade och gav Stamets nytt hopp om hans krisande förhållande.

I submit that your assessment of the situation may be inverted. Perhaps he needs distance from you not because he no longer has feelings for you but because he no longer knows how to feel about himself.

Betyg 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 9/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 523 tv-avsnitt.

DS9: The Magnificent Ferengi. Det där Quark ska frita sin morsa från Dominion.

Jag brukar med ojämna mellanrum lyssna på podcasten This Week in Trek. Den består ju mestadels av två nördmän som varje vecka sitter och pratar med varandra om allt som är Trek (till sina Discovery-poddar har man faktiskt plockat in två kvinnor också – vilket ger lite välbehövlig omväxling). I varje avsnitt brukar man noggrant gå igenom ett gammalt avsnitt, och jag har för mig att den ene av herrarna, Darrell Skeels, suckar uppgivet varenda gång man kommer till en Ferengiepisod. Han tycker verkligen att de är skräp, och jag har nog inte riktigt förstått varför. Förrän nu. För i och med The Magnificent Ferengi känns det både som att det finns tillräckligt många av renodlade Ferengiäventyr för att kalla det en egen sub-genre. Och tillräckligt med underlag för att döma ut den.

The Magnificent Ferengi var ett så pass dåligt avsnitt att jag i ren panik lyckades somna ifrån det första gången jag försökte kolla. Jag som trodde att Deep Space Nine hade nått sitt lågvattenmärke lite tidigare under den här säsongen, med spegeluniversums– och bröllopsavsnitten. Men det här! Kommer jag någonsin att kunna se en ferengi igen utan att rysa av obehag? Och kommer jag att kunna lyssna på Iggy Pop efter det här? Han spelar ju en vorta i det här avsnittet. I och för sig den överlägset bästa rolltolkningen i hela avsnittet, men ändå.

För The Magnificent Ferengi är ett slags komediactionäventyr där Quark, Rom och Nog ledar en grupp ferengier för att frita en fånge hos Dominion. Och det är inte vilken fånge som helst, utan Quarks och Roms morsa Ishka (det är dock inte helt klart om det är kärleken till familjen eller stormagusens belöning som motiverar de två att ge sig ut på den här räddningsexpeditionen). Och det kanske är värt att nämna att ferengimorsan har blivit tillfångatagen av Dominion på vägen hem från ett loblyft på Vulcan. Lustifikationerna tar liksom aldrig slut, eller hur?

Med sig på expeditionen har Rom och Quark ett gäng mer eller mindre kvalificerade kompanjoner: Nog (som fungerar som överambitiös organisatör), Leck (en mordisk snubbe som är mer intresserad av att få ta livet av folk än pengar – något mycket ovanligt bland ferengier) och kusinen Gaila (vapensmugglaren från Business as usual som nu hamnat i finkan). Lite mot sin vilja tvingas de också ta med sig Quarks ärkefiende Brunt (den finansielle likvidatorn som vi senast såg i Ferengi Love Songs) – han har nämligen ett skepp, en viktig detalj om man ska försöka frita någon en massa solsystem bort.

Eftersom det ganska snart visar sig att det här gänget verkligen suger som beväpnad insatsstyrka, så inser man att dt nog är genom förhandlingar man har störst chans att kunna få Ishka fri. Genom Kira lyckas man lyckas få loss vortan Keevan (han som Sisko tillfångatog på den där nebulosaplaneten) och ska använda honom som bytesvara. Keevan själv är dock inte särskilt upphetsad över att få komma hem igen. Han borde tydligen ha tagit livet av sig snarare än bli tillfångatagen av Federationen, så det enda som väntar honom hemma är tortyr och avrättning (han är faktiskt riktigt bra spelad av Christopher Shea).

Keevan hade inte behövt oroa sig för vad som skulle hända när han överlämnats till Dominion. Gaila råkar skjuta ihjäl honom redan innan fångutväxlingen ägt rum. För ovanlighetens skull i Deep Space Nine är det här ett humoristiskt dödsfall – även om Keevan är ett ärkesvin som själv glatt offrat massor av Jem’Hadar-soldater för att överleva så känns det här som en rätt tydlig genrekrock med resten av serien. En av flera.

Nog löser i varje fall problemet med den döde vortan genom att koppla in elektroner i Keevans kropp. På det viset kan han fjärrstyra Keevans kropp som en slags robot. Tricket fungerar tillräckligt länge för att lura Dominiontruppen, och Quark och de andra kan lämna fångutväxlingen med både Ishka och Iggy Pop-vortan ombord på sitt skepp – den sistnämnde som deras fånge, då.

Actionkomedi, alltså. Med lite buskisinslag. En inte helt bekväm genre för mig, oavsett hur medvetna eller omedvetna referenserna till De sju samurajerna och 7 vågade livet var när man knåpade ihop det här avsnittet. Och, helt ärligt, det här är ju faktiskt ett mindre haveri. Visst finns det några ljusglimtar här och där, men mest känns det tondövt. Mest för att The Magnificent Ferengi inte alls passar ihop med den plats resten av serien befinner sig på just nu, i varje fall inte med den ambitiösa inledningen av säsongen. Deep Space Nine känns som en serie som hela tiden letar efter sin identitet, och kränger extremt mycket år olika håll på färden. Ibland blir det till lysande avvikelser. Ibland blir det platt och konstigt. Som här.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 522 tv-avsnitt.

VOY: Mortal Coil. Det där Neelix dör, återuppstår och hamnar i andlig kris.

Chakotay, Neelix och Paris är ute på uppdrag i en av Voyagers skyttlar. De ska ta sig nära en nebulosa för att samla in ett prov av protomateria – som enligt Neelix är en extremt potent energikälla. Men något går fel, Neelix träffas av en blixt från nebulosan och dör omedelbart. Katastrof!

Det är när Janeway, stående vid Neelix lik ombord på Voyager, just är i färd med att utlysa en veckolång talaxisk sorgeperiod som Seven of Nine råkar passera förbi sjukrummet. “Jag kan fixa det här”, säger hon, typ, och sätter igång en borg-designad återupplivning av Neelix. Katastofen avvärjd!!

Men den återuppståndne Neelix är varken nöjd, tacksam eller tillfreds med det som hänt. Nej, han är snarast fylld av en djup existentiell oro efter att ha fått livet tillbaka. Problemet är det som hände när han var död – eller snarare det som inte hände när han var död. Han hade ju tänkt sig att efterlivet skulle tillbringas i talaxiernas version av himmelriket, Den Stora Skogen, där alla de han älskat som gått bort före honom skulle finnas. I stället har han inga minnen alls av de arton timmar han var död, och det gör att han hamnar i en djup religiös och personlig kris. Den blir extra tydlig när hans guddotter Naomi (hon som föddes i Deadlock) vill att han ska berätta sina sagor om Den Stora Skogen för henne – berättelsen som alltid får både honom och henne att känna sig trygga nog att somna.

Den förvirrade och krisande Neelix söker andlig vägledning hos Chakotay, men den uppenbarelse som han får när han är i trans med honom är inte så mysig. Han “träffar” sin syster Alixia i Den Stora Skogen, men hennes ord är inte till någon tröst. Och det blir inte bättre av att han träffar på sig själv som död i sin uppenbarelse.


NEELIX: When I died, I looked for you, but you weren’t there. Why weren’t you there? 
ALIXIA: Because it’s all a lie. 
NEELIX: What do you mean? 
ALIXIA: You’ve wasted your entire life believing lies. The Great Forest? The afterlife? It’s all created out of your fear of death. None of it’s real. 
NEELIX: If that’s true, what’s the point of living? 
ALIXIA: There isn’t any. That’s what you’re finally starting to realise.

– – –


NEELIX [as corpse]: You died on that shuttlecraft, Neelix. They never should have brought you back. It was a mistake, and you know it. Now accept it. You know what you have to do.
NEELIX: No.

Det där blev ju inte så bra. Så efter att ha funderat lite på saken bestämmer sig Neelix för att ta livet av sig. Han tänker transportera rakt in i nebulosan vars energiurladdning först dödade honom. Han räddas i sista minuten av en Chakotay som övertalar Neelix att lägga ner sin plan (förstår inte riktigt att den där transportören går att använda i parti och minut och inte kan fjärrstyras från bryggan – sådana här saker händer ju hela tiden). Det är tanken på Naomi, och känslan av att han faktiskt behövs ombord, som till sist får Neelix att välja livet igen.

Vet ni, det finns något riktigt bra med det här avsnittet. Någon ombord på Voyager som faktiskt tvivlar över sin roll och meningen med livet. Dödsångesten som adresseras. Och man tar framför allt upp ett ämne som livet efter detta utan att bli new age-flummiga som i Deep Space Nine (den där visionen som Neelix har ser jag helt och hållet som en projektion från hans egna undermedvetna). Dessutom tycker jag att Ethan Phillips, som spelar Neelix, faktiskt levererar riktigt fint här. Det finns en känslighet, sårbarhet och sorg i hans post-mortem gestaltning av Neelix som blir riktigt gripande. Det är man ju knappast beredd på, eftersom Neelix i vanliga fall är seriens jobbigaste och mest påfrestande rollfigur med all den där tillkämpade käckheten som han håller på med..

Det hör ju inte till vanligheterna, ens på Voyager, att folk återvänder från de döda. Men kanske borde man ändå kanske spontant satt in lite psykologhjälp när det här hände Neelix? Förstått att han skulle kunna bli en smula traumatiserad av det hela – framför allt eftersom han är religiös? Och visst borde Chakotay ha förstått att det kanske inte är sådär supersmart att låta Neelix följa med in på holodäcket för att uppleva sin egen död?

En annan sak som upphovspersonerna till den här serien (och Deep Space Nine)gärna hade fått avskaffa är ovanan att det ska ljuda åtminstone några takter av panflöjt varenda gång det blir det minsta andligt eller religiöst i den här serien (eller i Deep Space Nine). Horribelt!

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 521 tv-avsnitt.

VOY: Concerning flight. Det med Leonardo da Vinci och transportörtjuvarna.

Jag är verkligen inte förtjust i de här Leonardo da Vinci-scenerna i Voyager. Där Janeway liksom får inspiration och feedback för sitt ledarskap genom att hänga med en holorekonstruktion av konstnären och vetenskapsmannen som föddes på 1400-talet. Kalla mig bakåtsträvande, men jag har liksom inte så mycket förtroende för holodäckstekniken att jag tror att man kan rekonstruera en person på det här sättet. (Jo, jag vet att det här är en sf-serie och inte verkligheten. Men ändå). Fast jag kan förstås relatera till att Janeway, efter några år av isolering i deltakvadranten, nu är urbota trött på alla sina kollegor och underordnade. Hungern efter nya sociala sammanhang kan ju också vara en rimlig förklaring till de “onödiga” omvägar och stopp på resan som Janeway och Seven diskuterade i förra avsnittet).

Ni kan ju kanske tänka er min reaktion när jag en bit in i Concerning Flight inser att upphovspersonerna den här gången låter den gode Leonardo breda ut sig över hela avsnittet. Och inte bara röja på holodäcket utan, genom hololäkarens bärbara projektor, också springa runt och vara Janeways följeslagare på en främmande planet. Gissa om det här blev töntigt! Och, om man vill vara riktigt samtida i sin spaning, är det här egentligen inte ett mer eller mindre medvetet sätt att tvinga in en patriarkal faderssymbol i denna serie som i övrigt har en kvinna vid rodret (även om det väl är Janeway-skådisen Kate Mulgrew som brukar hävda att det var hon som kom på hela da Vinci-konceptet från början).

När jag väl tagit mig igenom holostartöppningen på avsnittet där Janeway hänger med Leonardo i hans verkstad, så finns det åtminstone en lite rolig idé här. Det är att Voyager angrips av små attackplan som snor värdefulla saker från skeppet genom sina transportörer, bland annat hololäkarens portabla projektor och skeppets dataprocessor(!). Allt återfinns på en planet fylld med stöldgod där Janeway, för en gångs skull i en Star Trek-serie, hänger sig åt en kärleksförklaring till kapitalismen. Även om Tuvok ganska snabbt tar det där ur henne.

JANEWAY: It never fails to impress me. No matter how vast the differences may be between cultures, people always have something that somebody else wants, and trade is born. 
TUVOK: Or more to the point, theft. 
JANEWAY: What have you got? 
TUVOK: The materials in the construction of this city, and the technology in use appear to have originated from numerous sources. 
JANEWAY: No doubt stolen. 

Sedan följer ett ganska konventionellt “jakten på det försvunna stöldgodset”-avsnitt, där det nya då är att hololäkarens projektor används av da Vinci för att han ska kunna örla runt på den där planeten. Han tror att han hamnat i Amerika och en gnutta komik uppstår när han ser och kommenterar alla moderniteter med sin 1400-talsblick. Money shot-ögonblicket är att han byggt ett slags segelflygplan utifrån sina gamla skisser, fast med nya rymdmaterial som han och Janeway kan fly från avsnittets skurkar med (det var ett havererat sånt där flygplansförsök som hela introt innan vinjetten handlade om).

Vad är det som händer med mina Star Trek-serier. Varför har de blivit så sugiga på sistone? Eller är det bara jag som är på dåligt humör? Jag går till mitt senaste nyförvärv inom Star Trek-litteraturen för att se vad auktoriteten tycker. Det är den inofficiella följeslagarboken Delta Quadrant. The unofficial guide to Voyager, vars författare David McIntee kan vara ganska syrlig i sina kommentarer. Nähä, han gav avsnittet 8/10 och tyckte att det var bra på grund av: “greater than ususal amount of location filming” och tycker att “there’s much to enjoy here, in the sparkling dialogue, if not in the plot or characterisation”. Okej, lite shade där på slutet, mot upphovspersonerna, men i övrigt positiv. Well, förlåt mig för att jag inte uppskattar de “eleganta” faux-period drama-replikerna. Eller att det springer runt en jättebebis med skägg genom hela avsnittet (om än välspelad av en förklädd John Rhys-Davies). Låter mig själv vara en surgubbe den här gången.

Betyg: 4/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 520 tv-avsnitt.

DS9: Statistical Probabilities. Det med Bashir och genimutanterna.

Tycker att det är bra att man här på nytt tar upp att Bashir är “genetiskt redigerad” (som det ju heter nuförtiden) i serien, och inte bara låter det glömmas bort som en utsliten storyline som gjort sitt. I Statistical Probabilities görs det genom att Bashir tillfälligt tar hand om ett gäng genetisk förbättrade genier som i vanliga fall förvaras och behandlas på någon form av institut. Deras överintelligens till trots, så uppvisar det här gänget en hel del brister när det gäller sociala förmågor. Vi har den stumma och interaktionsundvikande kvinnan, en äldre känslomässigt instabil man (han går mest runt och gråter), en sexuellt fixerad kvinna samt en hyperintelligent snubbe med tics som gärna vill hoppa upp och ner eller slå volter mellan sina verbala utfall. Helt enkelt en hel provkarta av extremt grovt tillyxade nidbilder kring överbegåvade kufar.

Men deras genialitet har förstås även sina fördelar. Mutantgenierna snappar upp saker där vanliga personer (även Bashir) inte uppfattar något alls. Givetvis helt orimliga saker, som att enbart med hörseln identifiera orsaken till ett knappt hörbart missljud på stationen. Eller att utifrån ett enda tv-sänt tal med Cardassiens nye befälhavare, Damar, dra slutsatsen att han dödat sin företrädares dotter. När genisärlingarna får information om det fredsfördrag som Dominon och Cardassien har föreslagit för Federationen så inser de på några ögonblick att fienden är ute efter en svamp som kan användas till att framställa Ketracel white, drogen som håller legosoldatsrasen Jem’Hadar lydiga.

Genierna är så pass skickliga på att ställa upp ekvationer på utgången av ett eventuellt krig mellan Federationen och Dominion att de efter lite arbete inser att det är lika bra för Stjärnflottan att ge upp. Man kommer ändå att förlora kriget, så varför ödsla så många människoliv? Framför allt eftersom de räknat sig fram till att en revolution kommer att starta på Jorden efter fem år av Dominionstyre (att Dominion har liknande föraningar och därför tänkt utplåna livet på Jorden finns däremot inte med i deras beräkningar). Mutantgänget är så uppfyllda av förträffligheten i sin uträkning att de på egen hand försöker kontakta Dominions förhandlingskommitté på Deep Space 9 för att överlämna Federationens krigshemligheter. De förhindras enbart genom att Bashir (som genigänget slagit ner och bundit fast i en stol) lyckas få kontakt med den tillbakadragna, stumma tjejen i mutantgänget. Hon som de andra lämnat kvar. Hon som de inte tagit med i sina egna ekvationer om sitt uppdrags framgång.

För Bashir verkar interaktionen med mutanterna till en början vara en arbetsuppgift han helst hade sluppit. Det är uppenbart att han är väldigt kluven kring det hela och att en rad obekväma frågor dyker upp i interaktionen med de här inspärrade genierna. Som till exempel vad är det som gör att de här människorna tvingas vistas på ett hem, medan han (tack vare att han höll sin bakgrund hemlig) arbetar inom en hög position inom stjärnflottan. På samma sätt undrar han förstås hur nära det egentligen var att han själv blev en särling utan social kompetens. Var det en fråga om att hans föräldrar kostade på sig en dyrare läkare, eller bara slumpen?

Men viljan att gestalta Bashirs ambivalens slutar i en lätt bipolär upplevelse i det här avsnittet. Skiftningarna i attityd och inställning rör sig verkligen blixtsnabbt från det ena till det andra. Först ansträngd och nästan lite äcklad inför de särbegåvade individerna han träffar. Sedan argt försvarstal å deras vägnar inför Worf, Varpå han övergår till att bli försiktigt imponerad, sedan helsåld på deras teorier om kriget mot Dominion. Detta följs sedan av att han verkar bli genomdeprimerad efter deras förutsägelser om kriget, och sedan skitarg på mutanternas uppförande och till slut helt knäckt. Så mycket känslor, och så lite tid att bygga upp dem trovärdigt.

Mitt genomgående intryck av det här avsnittet är just det där: Grovt tillyxat. Bitvis nästan farsartat i sina överdrivna karakteriseringar av de genredigerade rollfigurerna. Och trots att man på ett ytligt plan vill förmedla ett humanistiskt budskap om hur även särlingar har något att bidra med i samhället, så slutar man ju ändå i tropen kring galna genier som är beredda att förråda alla omkring dem. Det är egentligen bara några få saker som jag tar med mig från det här avsnittet. Det är Bashirs lycka när han för första gången i sitt liv hittar gemenskap i sitt utanförskap. Och sedan den rätt snygga bildlösningen där jag för ett ögonblick tror att man släppt in genierna i rummet där fredsförhandlingarna med Dominion pågår (det visar sig förstås vara en hologramprojektion av mötet).

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 519 tv-avsnitt.