Star Trek Discovery-böckerna: The Way to the Stars. Den om Tillys tonårskris.

Bara för att en bok handlar om en sextonåring, så blir den förstås inte automatiskt en bok riktad till ungdomar. Men The Way to the Stars känns verkligen som en YA-bok, och det såg jag inte riktigt komma i den här serien av Discovery-böcker som i övrigt innehållit flera rätt så brutala rymdäventyr.

Om vi börjar med att försöka placera The Way to the Stars i Discoverys tidslinje, så är boken något av en hybrid. Det är faktiskt den första boken i serien som utspelas i tv-seriens nutid (närmare bestämt någonstans mellan säsong ett och två, tror jag) men samtidigt är större delen av innehållet (typ 99 procent) en enda lång tillbakablick till när Tilly var sexton år gammal och ganska förvirrad och vilse i livet.

Den korta ramhandlingen tar sin början natten innan Tilly ska börja sin befälsutbildning på Discovery, så hon är förstås nervös och kan inte sova. Hon vrider och vänder sig i sängen och håller därmed även rumskamraten Michael Burnham vaken. Till sist frågar Michael vad det är som tynger Tilly, och det är hennes svar som utgör den här pocketbokens innehåll: historien om Tillys ansträngda förhållande till sin federationsdiplomatsmorsa, och hur hennes vistelse som sextonåring på en internatskola höll på att få en ände med förskräckelse. Tilly rymmer nämligen från skolan och försöker hanka sig fram i galaxen på egen hand som någon form av teknisk begåvad handy-kvinna. Detta trots att mammans höga ställning inom federationen gör Tilly till ett potentiellt kidnappningsoffer för både den ene och den andre.

Av alla böckerna så här långt i Discovery-serien är The Way to the Stars den som lyckats bäst med att ge en fyllig backstory till sin huvudperson. Här får vi veta en hel del om Tillys bristande sociala förmågor, dåliga självförtroende och neurotiska förhållande till sin omvärld. Men det är ganska klassiska tropes vi talar om här: Tjejen som inte riktigt passar in i skolan, men som bakom blygheten visar sig vara supersmart. En dominerande och framgångsrik mamma som vill att dottern ska följa i hennes fotspår, och som tycker att hennes nördiga intressen (i det här fallet svampbiologi) mest är trams. Lillasystern som hela tiden jämförs med sin lyckade storasyster. Barnet med den kända föräldern som plågas av dåligt självförtroende och som tror att de vänner som hon trots allt lyckas få egentligen bara vill nätverka med hennes morsa. Och, till sist, skilsmässobarnet som tror att föräldrarnas separation beror på henne.

Sedan tycker jag ändå att Una McCormack får ihop en rätt så välsmakande häxbrygd av de här klassiska ingredienserna. Framför allt i de avsnitt som handlar om Tillys bossiga morsa så bränner det till på riktigt. Och rent allmänt så bygger McCormack vidare på den redan sympatiska bild som tv-serien gett av Tilly som person.

Vad menar jag då med att det här är en YA-bok? Ja, men först och främst kanske jag ska säga att YA inte innebär något negativt för mig, även om det är en lite oväntad genre i det här sammanhanget. Typiska YA-grepp i The Way to The Stars som skiljer den från de andra böckerna i serien är till perspektivet . Boken är berättad ur den tonåriga Tillys synvinkel. Trots att det här på något vis ska föreställa Tillys nattliga berättelse för Burnham, så finns det inget av den vuxna Tillys blick i skildringen av det som händer. Berättelsens fokus är också på Tillys personliga utveckling som tonåring, ett klassiskt YA-tema. Det här är berättelsen om hur Tilly blev Tilly och då är inte handlingen fylld med massor av action och spektakulära händelser, utan det är främst tonårstidens egen inneboende dramatik som fyller sidorna, åtminstone fram till de allra sista kapitlen. Riktigt snyggt hade det förstås varit om blobb-Mays verkliga förebild hade dykt upp på något hörn här, men om jag inte alldeles missminner mig så är hon inte en del av den The Way to the Stars.

Jag gillade till en början genrebytet, att man vågade slänga in en tonårsuppväxt mitt i Discoverys annars så mörka och dystopiska fiktionsvärld. Men sådär halvvägs började jag tröttna lite. Kanske att det hela blev lite väl gulligt för min smak, framför allt i upplösningen och det sista lite mer dramatiska äventyret. Men även det här med Tillys tonårstid kändes till sist lite tjatigt. Man kan ju fråga sig om och när Tilly ska få slippa att definieras av sina tonårskomplex, bristen på vänner och den ansträngda relationen till sin morsa. Det är ju trots allt de sakerna som har betonats gång på gång i både den här boken, Short Trek-avsnittet och storylinen om May i säsong två. Precis som Saru fick tappa sina rädslokörtlar bakom öronen så hade jag gärna sett att Tilly fick bli lite mer vuxen, både i sina egna och andras ögon.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: The Way to the Stars av Una McCormack. Bok 4 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt, samt bloggat om fyra Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.. 

DIS: Saints of imperfection. Det där Hugh äntligen kommer tillbaka från svampiversumet.

Min första reaktion när jag sett Saints of imperfection var egentligen rätt sur. Jo, det är väl klart att det var superroligt att bögparet Stamets och Culber fick återförenas, men samtidigt är jag irriterad över att det tagit en sån jävla tid för oss att komma fram hit. Och själva sättet som man skrivit ihop Culbers återkomst i serien kändes också onödigt omständligt. Så mycket besvär för något som vi väl alla var tämligen övertygade om skulle hända? Jag menar, när Culber dog i förra säsongen så satt ju producenten i det officiella eftersnackprogrammet After Trek och mer eller mindre lovade att det här inte var slutet på bögparets förhållande i serien. En spoiler han troligtvis var tvungen att släppa till för att undvika att Discovery skulle råka ut för en hbtq-aktivistisk backlash liknande den som serien The 100 råkade ut för när en lesbisk plotline fick ett dödligt slut.

Så det var alltså bögparets återförening som hela plotlinen kring Tillys låtsas/blobkompis utmynnade i. Det som bloppens manifestering som “May” var förbannad över verkar alltså inte vara själva spordriften ombord på Discovery, som jag trodde efter förra avsnittet, utan att Culber hamnat där och tydligen förvandlats till något slags monster sett ur svampiversumets invånares synvinkel (ja, jag tycker att mycelnätverket känns lite för futtigt som begrepp och tänker använda nyordet svampiversumet i stället). Det här upptäcker Burnham och Stamets när de riskerar hela Discoverys existens när de drar till svampiversumet för att hitta den försvunna Tilly som ju transporterades dit från en blobbkokong i slutet av förra avsnittet. Culber blir helt enkelt ett slags bonusfynd i jakten på Tilly. Och det är ju onekligen en lite bättre utdelning på en räddningsaktion som utförs medan svampar äter sig igenom Discoverys skrov och hela rymdskeppet håller på att sjunka ner i svampsporer (visualiserat på ett rätt mysigt old school sätt som om Discovery var en båt och svampiversumet ett hav).

Men två räddade för samma pris som en är förstås en lite förenklad version av vads om händer. Tilly är verkligen instrumentell i Culbers återkomst till serien. Det är hon som till sist måste välja mellan vem som ska få följa med till Discovery från svampiversumet, och valet står mellan May eller Culber (det är något kring dna och portalkokonger som var rätt ointressant att lyssna på som gör att valet måste göras). Tilly väljer Culber, men lovar samtidigt May att de två (som nu verkar ha någon form av väldigt starkt beyond bff-band mellan sig) ska ses igen på något sätt i framtiden. Mitt problem med hela den här historien är väl snarare att det alltså var enklare för blobben att ta sig in i Tillys hjärna än hitta på ett sätt att kommunicera med Culber i svampiversumdimensionen.

När jag väl surat klart över den krångliga vägen fram till att Discoverys två bögar äntligen ska få börja ligga med varandra igen, så kunde jag börja ta in sättet som det här avsnittet faktiskt utgör tv-historia på. Tropen att bög- och flatpar antingen skrivs ut ur serier ganska snabbt, alternativt att någon i parkonstellationen dör, har pågått sedan de första flatorna och bögarna dök upp i amerikansk tv (minns Stephen Carrington i Dynastin till exempel). Manusförfattarna och producenterna gillar ofta att slänga in hbt som en samtidsmarkerande krydda i intrigen, men vet ofta inte riktigt vad de ska göra med homosexuella rollfigurer i det långa loppet.

När Star Trek på det här hyperdramatiska sättet låter Stamets och Culber bli ett par igen i serien så kan man välja att se det som ett slags revansch för alla dessa hbt-storylines som slutat med döden. En skildring av en kärlek som faktiskt övervinner allt — såväl svampiversumets begränsningar som tv-bolagens feghet genom åren. Det är den romantiska läsningen av det som händer. Men, rent krasst, om man bara ser till vad som inträffar i avsnittet, så är det ju faktiskt Tilly som är den som fattar beslutet om Culbers återkomst och övertalar May om att låta det hända. Bögarna kan älska och hålla på, men det är ändå till sist en straightidentifierad person som bestämmer i slutändan.

Jag är för övrigt väldigt road av att man på ett så retsamt sätt drar ut på att introducera Spock i serien. Alltså, att man faktiskt får se honom. Vad tror ni, hur länge kan de hålla på att retas på det här sättet? Den här gången var det Georgiou som klev ut ur Spocks rymdskepp, eftersom även Section 31 är på jakt efter den förrymda vulcanen. Det här leder till en del konkreta förändringar och omflyttningar av personer i serien. Viktigast är väl att Ash Tyler nu hamnar på Discovery som 31:ornas kontaktperson där. Mycket hundögon och rufsigt hår när Ash och Burnham kollar in varandra, och kapten Pike blir allt mer förvirrad av alla konstiga vibbar som finns mellan alla ombord och i section 31. Han är den ende som inte vet hur allt hänger ihop.

Michael Burnham har ju förvandlats till en ganska tråkig figur i den här säsongen, så det känns extremt välgörande att Spegel-Georgiou börjar få lite mer utrymme i serien. Hon är oförutsägbar, drastisk, opålitlig och har redan snokat rätt på dirt om sin nya chef för att använda i utpressningssituationer. Det känns som att serien har sin nya stjärna här. En gullig, men lite förvirrad blinkning till Voyager när Burnham dissar Georgious uträckta hand med repliken “Said the scorpion to the frog” . I Scorpion har Chakotay ju bytt ut grodan mot en räv, av någon anledning. Så är nu förvirrad över om man visste om att man gjorde en referens eller inte?

Ytterligare ett högoktanigt avsnitt med mycket som händer inom ramhandlingen, samtidigt som det innehåller ett avslutat äventyr och äntligen syr ihop historien om doktor Culbers försvinnande. Själv blev jag OERHÖRT stressad av att det skulle pratas så mycket under hela den där räddningsaktionen. Discovery höll gång på gång att glida ner i det där svamphavet för gott, och ändå höll alla de som befann sig i svampiversumet på att diskutera, lägga fram teorier, väga olika beslut mot varandra. Hur stresståliga kan man vara innan man begår tjänstefel) Undrar en stressad själ.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 5/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 501 tv-avsnitt.

DIS: An Obol for Charon. Det med den döende sfären och den arga svampblobben.

Lägesrapport: Med det här blogginlägget så korsar jag alltså 500-strecket, och om ytterligare sisådär tio avsnitt så har jag klarat av 2/3 av min Star Trek-resa – vilket plötsligt inte alls känns lika imponerande. Bara att fortsätta att kämpa på!

Efter det lite jobbiga förra avsnittet så blev det här en gladare upplevelse (även om den innehöll både livshotande influensa och trepanering). Kanske beror mitt lite gladare humör på en 100% klingonfri Star Trek-upplevelse? Hela An Obol for Charon (titeln refererar alltså till karons mynt, traditionen att lägga ett mynt i en död persons mun) kändes hur som helst väldigt old school – nästan som ett recyklande av gamla Star Trek-tropes, framför allt jämfört med förra avsnittets mer stressade och informationstäta avsnitt. Oj! Vänta! Betyder det här att jag nu alltså har bytt åsikt, och numera tycker bäst om avsnitt som har fristående och självständiga intriger? Inte riktigt, men det är balansen mellan de två som måste vara absolut rätt.

I An Obol for Charon är Discovery på jakt efter Spock, men hejdas på sin färd av en jättestor sfär. Ett döende energiklot som man först tror är ett hot, men som man sedan inser bara behöver någon att prata med. Eller i varje fall någon att dumpa sina 100 000 år av minnen hos (lite som i Voyager-avsnittet Twisted). Men vägen till insikten om sfärens syfte är dramatisk och fyller nästan hela programtiden. Bland annat blir Saru jättesjuk och tror att han ska dö, detta genom någon form av empatisk överföring av känslor mellan sfären och honom. Men det visar sig att han snarare genomgår ett slags metamorfos. De där ganglierna som åker ut ur hans skalle när han blir orolig trillar liksom av, av sig själv! Och med det hans överdrivna oro och ångest. Det verkar alltså som om skälet till att rovdjursrasen på hans hemplanet plockar ut de sjuka ur kelpien-flocken är att de efter sin transformation inte längre är rädda, ängsliga och oroliga. Ett sätt att hålla sitt boskap förtryckta och undfallande, helt enkelt. Blir dock direkt lite orolig. betyder det här att den Saru vi lärde känna och tyckte om under förra säsongen nu är borta. Är det bara den inbilska och irriterande delen av personligheten kvar? Saru själv, däremot, funderar mer på om han kan åka hem och berätta sanningen för sitt folk – trots generalorder ett. Däremot så är jag så pass otrygg med Discovery vid det här laget att jag faktiskt för ett ögonblick på riktigt trodde att man skulle ta livet av Saru i det här avsnittet.

Parallellt med det här går kommunikationen med Tillys svampblobinfektion vidare. Bland annat genom att man borrar ett litet hål i huvudet på henne för att kunna trycka in ett implantat som gör det lättare kunna snacka med blobben. Det visar sig att Discoverys navigerande med hjälp av myceliumnätverket inte är utan konsekvenser. Lite som när man upptäckte att warpdriften satte spår i universums struktur, så visar det sig nu att svampdriften skadar de som lever i nätverket. Eller kanske rentav är nätverket. I varje fall är det slutsatserna som jag kan dra från samtalet. Blobben lyckas nämligen sluka Tilly och transporterat henne till en annan del av universum. Att den här plotlinjen fungerar så bra handlar förresten till stor del på Tig Notaros insats som Jett Reno. Hon visar sig på nytt vara ett av de bättre tillskotten till serien.

Annars är det ju intressant att man kommenterar jordens miljökris – som man tydligen löste med att sätta upp solfångare exakt överallt. Och att den där varelsen vars snor gjorde jobbiga saker i en hiss för något avsnitt sedan fick förklara att saurier har sex näskanaler. Ett intressant och kort inhopp görs också av Enterprises “nummer ett”. Hon verkar feisty! Och så uppskattar jag varje gång som universalöversättaren har problem – så ni kan liksom bara tänka er hur mycket jag gillar scenen där alla plötsligt börjar prata en massa olika språk.

Ett mycket underhållande avsnitt, lite nära döden-upplevelser piggar tydligen bara upp mig. Även om Michael Burnham är om möjligt ännu mer insmickrande och sympatisk i det här avsnittet än någonsin tidigare. Det måste verkligen vara en hemsk grej hon gjort mot Spock, eftersom hon är i stort sett flawless genom hela den här säsongen. Men extra plus för Major Tom sjungandet under skallborrandet och at Tilly hamnar inuti svampblobben två gånger. För att inte tala om Stamets och Renos svamptripp. Hurra!

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 4/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 500 tv-avsnitt.

DIS: Point of Light. Psykoser, spöksvampar, Georgiou och fantasyvibbar.

Nu blir jag sådär orolig igen. Jätteorolig. för vart är den här serien egentligen på väg? Så här nervös var jag förra säsongen också, men förstod sen att det nog hade varit bättre att luta sig tillbaka och bara njuta av åkturen. Men nu. Jag vet inte. Hela det här avsnittet var bara så märkligt, underligt, konstigt…och dåligt.

Kanske är allt klingonernas fel? Inte för att de har börjat ha hår på huvudet i den här säsongen (vilket, av någon anledning, inte får dem att se mindre groteska ut. Alls. ) Utan för att det känns som om någon i producentteamet blivit besatt av att det rätta sättet att göra klingoner på är ungefär som Game of Thrones i rymden. Det är ju inte en jättelångsökt tanke, egentligen. Men utförandet här känns klumpigt medeltida och lite fjantigt. Lik som hängs upp i taket, blod som skvätter. Okej, den där tvillingparalyserande staven kanske inte hade platsat i GoT – men den långa svärdfajten just före den introduceras hade definitivt kunnat göra det.

Eller beror min ångest på att jag faktiskt var tvungen att använda mig av en kudde i soffan när L’Rell försöker stöta på Ash Tyler. Voq/Tyler kräver ömsom att få bli behandlad som Voq, ömsom som Tyler (det är där sexet kommer in). Seriens försök att adressera sexuella övergrepp på det här sättet känns verkligen inte särskilt lyckat. Men kanske var det egentligen det plötsliga avslöjandet om att L’Rell genom en separat livmoder fött fram deras gemensamma barn som fick bägaren att rinna över. Den exakta punkten då det här avsnittet blev för mycket?

Och vad är förresten dealen med att Spock och Burnhams morsa Amanda dyker upp på Discovery? Dessutom klädd i något som faktiskt liknar en fantasymantel? Star Wars-vibbarna kändes nästan fysiskt hos mig när Amanda och Burnham började prata om den röda ängeln, och hur Spock hade ritat den som barn. Än värre blev det med historien om hur Spock – på ett nästan magiskt sätt – vetat var Burnham befann sig efter att hon rymt hemifrån som barn. Så mycket hokus pokus här.

Min SF-guru Jerry Määttä hasplade ur sig något i en chatt, där vi diskuterade Discovery, att Star Trek mer och mer börjar likna Star Wars när  galaxen krymper till en familj. Den känslan blev inte direkt svagare i det här avsnittet. Men kanske borde man snarare kalla resultatet för en rymdsåpa än en rymdopera: “Hej, jag heter Michael Burnham. Min plastbror förutsåg ett interstellärt fenomen och ritade redan som barn samma röda ängel som jag såg häromveckan – bägge fenomen som eventuellt kan ha med hela galaxens framtid att göra och som jag också råkar undersöka i mitt jobb. Min adoptivmorsa stal förresten precis min brorsas sjukjournal och kom körande i sitt privata rymdskepp för att prata med mig om honom eftersom han tydligen dödat några personer när han flydde från mentalsjukhuset. Jag måste kanske diskutera det med min nya kapten, som förresten brukade vara hans kapten. Och, just det, min ex-kille (som jag fortfarande är kär i och ibland pratar med via hologramtelefonen) har barn med klingonernas ledare och räddades precis från en säker död av min före detta kaptens spegeluniversums-tvilling.” Star Trek: Discovery får just nu Days of our lives att kännas som en serie som arbetar med subtila underdrifter och sparsmakade och händelselösa intrigbågar.

Allt det där dravlet om den där ängeln håller faktiskt på att göra mig galen. Ännu mer fantasyvibbar, som om game of the klingon-thrones inte räckte. Det är egentligen bara Tillys spökblobb som får en tillfredsställande vetenskaplig förklaring i det här avsnittet. Alltså, det här spöket av en gammal kompis som dyker upp och försöker prata med henne. Det visar sig vara en multidimensionell svampparasit, om än en väldigt smart en. Stamets lyckas dra ur den ur Tillys kropp och fånga in den i ett kraftfält. Ett övernaturligt fenomen mindre, i varje fall.

Rent generellt skulle jag säga att det här är ett lite för späckat avsnitt. Det känns stressigt, ytligt och lämnar mig märkligt oengagerad (förutom när det gäller min oro för var den här serien är på väg). Minns inte att jag tyckte att klingonerna var så irriterande i förra säsongen som de var i det här avsnittet. Och tycker att hela Spockintrigen känns allt mer utflippad och, faktiskt, ologisk. Och det är ju illa när det är en plot som handlar om en vulcan.

Det är förstås högst troligt att L’Rells och Ash/Voqs barn kommer tillbaka i framtiden, men jag är annars lite allergisk mot saker som skrivs ut och in ur handlingen i ett och samma avsnitt. Det är för mig stressat berättande, man hinner som tittare inte riktigt ta in konsekvenserna av det där barnet, eller vilka följder dess existens kan få innan det är ivägskickat till ett kloster. Känner mig lite som en gammal gubbe som klagar på mtv-klippning, men tycker att Discovery även tidigare har speedat på sitt berättande lite i onödan. Som om man är så ängsliga över att någon ska bli uttråkad att man kompenserar det med tre avsnitts storyline komprimerat till ett avsnitts speltid.

Sedan tycker jag också att Michael är lite orimligt käck så här långt i säsongen. Glad, positiv, supportive. Jag gillade henne lite mer när hon var kaxig, nonchalant och utstött. Det är tur att Georgiou kom in i handlingen igen, och tvingade fram lite obehaglig action. Som att L’Rell fick låtsas att hennes man och barn var döda genom offentligt uppvisade av deras avhuggna huvuden (hej GoT). Det är också tydligt att Georgiou är den som får bäst och bitchigast repliker i den här säsongen. Men det här att hon försöker gulla med Ashs bebis bakom ryggen på honom. Håller spegel-Georgiou på att bli lite soft.

Jag har sett om avsnittet, och då föll allting lite mer på plats i min lite tröga hjärna. Men det är det initiala intrycket som gäller, tycker jag. Och då blir det ett rätt surt betyg.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 3/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 499 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

VOY: Nemesis. Det där Chakotay blir hjärntvättad till att hata kradiner.

Det finns en språkmaterialistisk kvalitet hos Nemesis som ger avsnittet det där lilla extra. Ett annorlunda, nästan poetiskt bruk av orden hos Vori-folket som gör de enklaste vardagsuttryck en smula vackrare. Redan några repliker in på avsnittet märker man det här lite annorlunda sättet att använda sig av orden på. Det är inte svårt att förstå, men ordalydelserna och bruket av orden är inte på det vis vi är vana.

BRONE: I’m very sorry for my defenders. They’re new to the clash and glimpse the nemesis all around them. 
CHAKOTAY: The clash. You’re at war? 
BRONE: You’ve strayed into the fullness of it. 
CHAKOTAY: That explains why my shuttle came under fire. 
BRONE: One of my defenders glimpsed a vessel falling in Grove Yellow. It must have been yours. Why fly so close to this sphere? 

Det är egentligen så här jag alltid har föreställt mig att Federationens översättningsmaskiner skulle fungera. Eller, jag menar kanske inte fungera. Det borde ju hända lite oftare att det inte alltid blir exakt rätt ord när den där maskinen gör sin översättning. Att översättningsprogrammet liksom får kämpa lite med att ens hitta en liknande glosa när den ska översätta ett språk som blivit till på en helt annan värld, i ett helt annat sammanhang (det finns faktiskt lite rolig läsning på det temat i Discovery-pocketboken Fear Itself och även lite av samma problematik i avsnittet Sanctuary). Men här är det inte fråga om något maskinellt fel eller brist, utan tydligen bara ett annat sätt att beskriva och förklara världen på. Ganska snart så förstår man ju som tittare vad som är skillnaden mellan uttryck som the soon-after och the way-after. Å andra sidan kan man ju samtidigt undra varför inte översättningsmaskinen väljer lite tydligare begrepp som “i framtiden” (typ snart) respektive “efter döden”.

Fast då hade ju inte det här avsnittet varit så rart. Och vi som tittar hade inte blivit förvirrade av ett kul villospår som författarna lagt ut för att dölja vad deras intrig egentligen handlar om.

För nu är det ju inte som att Chakotay lär sig det här nya språket på en kurs på Medborgarskolan. Nä, han tas till fånga av ett gäng Vori-soldater. Tydligen har hans skyttel blivit nedskjuten när han skulle snoka lite vid en okänd planet (jepp, ytterligare en av Voyagers skyttlar åt helvete). Men när Vorisoldaterna förstår att han inte är en Kradin (hint: han ser inte ut som en blandning av ett kranium och piercat anus i fejan) så är de välvilligt inställda och vill gärna hjälpa honom att få kontakt med sitt skepp. Problemet är ju bara att de ligger i krig och att fienden, som de kallar för sin nemesis, verkar lite vassare på det här med hur man utkämpar sådana. Chakotay är till en början avvaktande och inte redo att ta ställning i konflikten. Men steg för steg blir han övertygad om vilka monster kradin-folket är, och känner sig allt mer tvingad att hämnas de av sina nya vänner och bekanta som dödats av dessa barbarer. Eller, vilket verkar minst lika hemskt i den här kulturen, lämnats att dö med ansiktet vänt mot himlen.

Samtidigt förhandlar Janeway ombord på Voyager med den främmande planetens ambassadör för att försöka få loss Chakotay. En, vad det verkar, fredsälskande och hjälpsam typ. Först en bra bit in i avsnittet förstår vi att det är monster-kradins Janeway fått kontakt med, inte det sympatiska vori-folket.

Twisten kommer på slutet, Chakotay har blivit hjärntvättad genom hela avsnittet. Vorierna har någon form av avancerade simulatorer som bygger äventyr där deras offer blir stenhårt skolade in i hat och hämndlystnad. Så egentligen existerar inte de personer som till exempel Chakotay lärt känna på planeten. Allt var fejk. Men vem som faktiskt är de onda och vem som är de goda av vorianerna eller kradinerna, det kan nog ingen säga säkert.


HOLOLÄKAREN: In short, Commander, you’ve been subjected to a highly sophisticated form of propaganda. 
CHAKOTAY: Then the Kradin don’t kill innocent civilians? They don’t desecrate the Vori’s dead? 
JANEWAY: I don’t know. But the Kradin accuse the Vori of the same kinds of atrocities. 
CHAKOTAY: I cared about the Vori, but I hated the Kradin. I wanted to kill every one of them. 
JANEWAY: Evidently, that was the point. 

Att bygga upp indoktrinerings- och hjärntvättsläger för att få övertygade soldater verkar ju extremt resurskrävande, men som en liknelse över hur propaganda fungerar och hur man piskar upp hat är det hela förstås mycket mer rimligt. Problemet är kanske just det där med liknelsen, för i verkligheten behövs inte ens simuleringar av det här slaget för att folk ska gå ut i krig och vilja tortera, plåga och döda den som pekats ut som en fiende. Den processen går att genomföra på enklare sätt. Men så inser jag att Vorierna kanske inte är lika lätta att ta till hatet som människorasen. Det är kanske på grund av hans mänskliga svagheter som Chakotay bara behövde några dygn för att ta examen i deras militärskola.

Det här är verkligen ett väl genomfört avsnitt. Ett sånt som blir lite bättre när man får fundera lite på det. Det känns också fräscht att vi kastas rakt in i handlingen, istället för att vi ska få den där uppläsningen av någons personliga logg och bilden på en planet för att äventyret ska kunna ta sin början. Lite extra soft är det ju också att det är behandlingen av språket som räddar Nemesis från att bli ett sånt där genomsnittsavsnitt. Visst det är inte Darmok-klass, men Nemesis ger åtminstone viss tröst i den språkliga förutsägbarhetens delta-kvadrant.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 497 tv-avsnitt.

DIS: Lägesrapport från en sjuksäng.

Först var det filmfestival i Göteborg, och sen var det visst influensa. Eller om de två eventuellt överlappade varandra. Är i varje fall sängliggande och febrig och så pass utmattad att jag tycker att säsong två av Vänner är en alldeles för mörk och deprimerande serie att kolla på (Rachels olyckliga förälskelse i Ross, en död granne och en misslyckad frisyr på Monica – jobbigt!)

Men när jag tänker tillbaka på det senaste avsnittet av Discovery så känns det också ganska mycket som en feberdröm. Det var så…inte Star Trek på något vis. Väldigt rörigt och väldigt underligt. Bitvis interstellär Game of Thrones, och bitvis…något annat märkligt. Typ Star Wars. Ville bara ge den korta hinten, tills jag fått ner kroppstemperaturen till en nivå där det är lämpligt att blogga igen.