DS9: Children of Time. Det där Sisko och de andra träffar sina ättlingar.

Det här var faktiskt ett helt underbart avsnitt. Älskar den här typen av intriger i Star Trek. Först, en helt orimlig grundförutsättning som sedan är kryddat med ett jättesvårt moraliskt dilemma. Och till sist, som kronan på verket, ett riktigt ambivalent slut. Så bra!

Jag inleder men en liten prolog. Det här är alltså avsnittet där Kira berättar att det är slut med Shakaar och att hon är singel igen. Ett besked som gör att Odo går in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Hans crush på Kira är uppenbarligen inte över.

Själva huvudintrigen tar sedan fart när Dax övertalar Sisko att ta en omväg under Defiants resa hem från ett uppdrag i gammakvadranten. En enkel och okomplicerad liten extragrej, hävdar hon, vilket förstås är helt fel. Först passerar man en mystisk barriär som skadar skeppet allvarligt med stora reparationsbehov som resultat. Sedan upptäcker man liv nere på planeten. Det allra märkligaste är att varelserna nere på planeten vet allt om Sisko, O’Brien och de andra. De är nämligen deras ättlingar. Resultatet av att Defiant kommer att kastas 200 år tillbaka i tiden om bara två dagar.

Defiants besättning besöker planeten som kallas för Gaia, och det är givetvis en sinnesutvidgande upplevelse för dem. Inte bara träffar man sina barnbarnsbarn-någonting, utan personalen på Defiant har också vid det här laget uppnått någon form av mytisk status bland planetens befolkning. De vet allt om dem, och hur deras liv utvecklade sig efter resan tillbaka i tiden. Som att Sisko och O’Brien skaffade nya familjer, eller att Kira dog ganska snart efter deras landning i sviterna efter strålskador som uppstod under passagen genom barriären.

En ur den ursprungliga besättningen på Defiant är faktiskt fortfarande i livet. En förbättrad och mer detaljerad strandraggarversion av Odo – lite solbrändare, lite blondare, lite snyggare. Och han är väldigt exalterad och färväntansfull inför att äntligen få berätta för Kira att både han och den Odo hon känner i sin tid är dödligt förälskade i henne.

Så, nu till det moraliska problemet. Om Sisko och Defiant undviker den tidsanomali som uppstår om två dagar så kan de fortsätta sina liv som vanligt. Men samtidigt skulle de 8 000 personerna på Gaia i så fall genast försvinna. Enligt det här avsnittets logik sker nämligen då inte den där resan i tiden och kolonins grundare kraschar inte på planeten och Gaia befolkas aldrig. Däremot skulle Kiras liv kunna räddas om man åke till sin rymdbas istället för att fara tillbaka i tiden. Besättningen är av lite olika åsikter om det hela, men tydligast för att genomföra tidshoppet är Kira. Hennes tro på ödet gör att hon är beredd att offra sitt liv för att det stora flertalet ska få det bra. De andra, som till exempel O’Brien, har lite svårare att förlika sig med sitt öde, här och beslutet blir att inte göra hoppet genom tiden.

Trots att befolkningen på Gaia är medvetna om att Sisko och de andra inte kommer att offra sig för deras skull, så ägnar de sin sista dag i livet åt arbete. Man planterar växter precis som man alltid gjort vid den här tiden på året. Som om inte allt skulle ta slut inom kort. Det här får förstås Siskos hjärta att smälta, och han och de andra ändrar sig, och bestämmer sig för att åka rakt in i anomalin och låta Gaia fortsätta leva.

Men då! Överraskning: någon har lagt in en ny kurs i färddatorn. Det är snygg-Odo som inte står ut med tanken på att Kira ska dö, och att vanlig-Odo inte ska få möjligheten att få bli ihop med henne så han programmerar om alltihopa. När vanlig-Odo berättar om snygg-Odos plan (de hade tydligen skvalpat ihop en stund innan snygg-Odo genomförde planen) för Kira är blir hon heeelt knäckt och förtvivlat. På något märkligt sätt blev det nu hennes ansvar att 8 000 personer just försvann ur tiden, trots att hon är den som hela tiden varit beredd att offra sig för dem.

Som vanligt när det gäller tidsresor i Star Trek så känns det bäst att inte ifrågasätta det här avsnittets interna logik. Vi bara förutsätter att det här är ett rimligt händelseförlopp. Och med den inställningen var jag sedan på vippen att ge det här avsnittet allra högsta betyg. Men så kom jag på två svagheter. 1: De mentala klingonerna som lever enligt Worfs livsfilosofi, oavsett andelen klingonska gener i kroppen. Är de inte hemskt pinsamma? Och 2: är det inte lite konstigt hur lite man trots allt satsade på sentimentalitet i det här avsnittet. Både Defiantbesättningen och folket på Gaia är så extremt kontrollerade att man nästan kunde tro att det var The Next Generations crew som var och hälsade på i den här serien.

Det här är i och för sig på många sätt ett slags pendang till just TNG-avsnittet The Inner Light. Fast den här gången är det inte bara en dröm om hur ett liv skulle kunna arta sig, utan en parallell tidslinje som genom en enkel handling upphör att existera. Lite sinnesutvidgande, bara det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 480 tv-avsnitt