Month: December 2018

VOY: Blood Fever. Det där B’Elanna blir ett kåtmonster.

Äntligen släpper Voyager-författarna till lite och låter ett avsnitt handla väldigt mycket om sex. Fast, eftersom det här faktiskt fortfarande är Star Trek, så styrs sexdriften förstås av något som mest är att likna vid ett livsfarligt sjukdomstillstånd. Sjukdomar är ju ett stående inslag i den här tv-serien, sexualitet känner man sig oftast lite mer obekväm inför. 

Det är den annars så behärskade (ja, nästan beskedlige) Vorik som lyckas smitta B’Elanna med sin Pon Farr-kättja. Det är något i stil med att han skapar ett telepatiskt band till henne när han redan är, hur ska vi kalla det….uppspelt. Eller kanske är “galen av brunst” rätt sätt att beskriva det som händer. Eller faktiskt bara kvinnomisshandlare, rakt av. Den där mentala kopplingen uppstår ju när han faktiskt överfaller B’Elanna efter att hon tackat nej till hans frieri. Pon Farr- överföringen drar sedan igång hennes klingonska gener som skapar en egen, och högst labil, version av det vulcanska parningstillståndet.  

Det här är ett ganska bra exempel på hur Star Treks manusförfattare ofta handskas med sexuella inviter och knullande (förutom när det gäller Kapten Kirk). Man gör det till en avvikelse, en anomali, hos de annars så behärskade och perfekta Starfleetmedlemmarna. Gärna förknippat med sjukdom eller sinnesförvirring. Ta till exempel när stackars Kes hamnade i sin parningsperiod för någon säsong sedan, få i den här serien har sett mer dödssjuka ut än hon gjorde då. Eller här, där både Vorik och B’Elanna blir personlighetsförändrade när åtrån får dominera och bestämma.  

En fascinerande sak här är att pon farr tydligen är något som man inte talar högt om, ens vulcaner emellan. Det anses som oerhört pinsamt och skamfullt att en vulcans logik och mentala kontroll ersätts av enbart instinkt och drifter. Bäst att inte låtsas om att det blir sådär vart sjunde år, tydligen. Inget ämne lämpligt att avhandla runt fikaborden på Vulcan, alltså. Eller med utomstående. Eller med någon alls. #pratainteomdet. 

Hade Vorik kunnat prata om att han var på väg in i sin brunstperiod hade troligtvis det mesta av det här avsnittets händelser kunnat undvikas. Tystnadskulturen  ställer också till det för Voyagers hololäkare när han försöker behandla Pon Farr-utbrottet. Det kan tydligen utvecklas till ett livshotande tillstånd. Ja, man kan åtminstone få allvarliga hjärnskador om man varken får ligga eller slåss medan man är i “tillståndet”. Därav B’Elannas desperation när Tom Paris, antagligen för första gången i sitt liv, tackar nej till sex. Nu, när hon faktiskt behöver ligga för att inte bli hjärnskadad, så bestämmer han sig för att vilja vänta med sexandet tills han vet att det är vad B’Elanna verkligen vill, och att det inte bara är hennes drifter som talar. Äntligen, en man som inte bär sig åt som ett as utan helgar samtyckesprincipen. Eller är det bara den gamla vanliga moraliserande skillnaden mellan kärlek och se som han hänger upp sig på?

Å andra sidan, det här är en nödsituation. Så ganska snart är de två trots allt på väg att ge sig på lite “hårda tag”-sex tillsammans, men blir avbrutna av en vansinnigt svartsjuk Vorik. Det blir inget sex, i stället slåss B’Elanna och Vorik med varandra, vilket kanske är den bästa lösningen för alla inblandade.

I en epilog så inser vi däremot att relationen mellan B’Elanna och Tom Paris fortfarande är stel efter det som har hänt. Hon som hävdade att hon inte vågade besvara hans känslor, har på nytt krupit in i sitt skal. 

I serien av iakttagelser kring sex och holodäcket noterar jag att hololäkaren praktiskt taget tvingar Vorik att ha sex med en hologramtjej i det här avsnittet. En företeelse som, lite motsägelsefullt, både verkar vara en självklarhet och ändå något som hololäkaren måste föreslå på ett menande sätt. Fortfarande ytterst oklart om det är socialt accepterat att använda holodäckets personer som någon form av digitala sexdockor inom Stjärnflottan. Och är detta i så fall officiellt sanktionerat från Federationens sida? Kan sexet till och med vara själva syftet med holodäcket från början? Jakten på ledtrådar går vidare. 

Jag kanske ska nämna den rätt så menlösa b-handlingen också (eller om det kanske är a-handlingen, svårt att avgöra). Voyagercrewen letar i varje fall efter “gallicite”, och hittar en planet med övergivna gruvor. Som sedan visar sig inte alls vara övergivna, utan i dem finns resterna av planetens befolkning. De gömmer sig för en övermäktig fiende som en gång i tiden attackerade dem och höll på att utrota hela folket. Vem det var får vi veta i avsnittets sista scen då man hittar liket av en….borg!

Jag tyckte att det här var ett rätt kul avsnitt. Men komplicerat. Även om det här är gjort före #metoo så har man verkligen varit tvungna att balansera hit och dit för att inte sluta i något som är väldigt likt sexuella övergrepp eller sexuellt utnyttjande. Det är liksom inte avslappnad hippiestämning och fri kärlek som kännetecknar Pon Farr. Tvärtom, det är mer tvångsmässigt, våldsamt och plågat. Märkligt blir det också när Tuvok typ nästan ger order till Paris om att ligga med B’Elanna. Bonusfakta: från början var det meningen att Tuvok var den som skulle gå in i Pon Farr, men det ansågs som för vågat, eftersom han ju är gift och har barn i en annan del av galaxen. Kåtslag kan man eventuellt hantera i en sån här tv-serie, men inte otrohet. 

Oavsett är det faktiskt alltid lite skönt att se avsnitt där huvudpersonerna för en gångs skull agerar lite mänskligt (skrev den uppenbart inkonsekventa person som blev jätteupprörd när Sisko agerade utanför protokollet i förra avsnittet, men det jag menar med mänskligt här är väl mer drifter, sex och andra mer privata grejor).  

Lite extra bonuspoäng för en bra “mjuk” cliffhanger. Det är annars nästan bara i dubbelavsnitten som man använder sig av cliffhangers i Star Trek–serierna, men här kom det! Att hitta ett borglik indikerar ju att dessa kramgoa figurer snart kommer att dyka upp i Voyager, även om det kanske inte måste hända i nästa avsnitt (vilket det i och för sig gör, men å andra sidan var det här och förra Voyageravsnittet producerade i omvänd ordning, något som gör att den lite speciella stämning som finns mellan B’Elanna och Vorik i det avsnittet egentligen beror på det som hände här). Sedan är det ju svårt att inte bli nostalgisk och börjar längta till att börja om från början och se alla avsnitt igen, bland annat originalseriens lätt homoerotiska Pon Farr-avsnitt. 

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt.

Star Trek i populärkulturen: May, The Klingon Prime Minister.

Medan Sverige fylldes av bilder på luciatåg idag, så försökte olika delar av Storbritannien förstå hur Theresa May kunde sitta kvar som premiärminister, och vad det egentligen betyder. Min kompis Adam skickade den här förstasidan, och jag fattade inget. Är May klingonsk, det vill säga tänker främst på ära och ständigt beredd att dö i strid snarare än att dra sig tillbaka.

Och varför har hon en Federationsdräkt på sig om hon nu är så klingonsk. Eller menar man att hon är lik Worf. Så otroligt många frågor. Var tvungen att messa Adam som lite besvärat började förklara ordvitsen för mig: Cling on, att hålla sig fast vid makten. Cling on = Klingon. 

Satt och skämdes ett tag tills jag till sist bestämde mig för att det här ändå var en bra grej. Att jag tydligen numera är så pass nere med Star Trek att jag inte ens kan förstå en enkel ordvits, utan istället börjar överanalysera .

Jag kan i och för sig också skylla på den här bildtexten, som förstås fick mig att tänka på Spocks, Vulcaner och logik. Ändå intressant, och lite oroväckande, hur man inom brittisk press gärna tar till en långsökt ordvits för att få chansen att ge May en klingonpanna och utmåla henne som ett monster. Eller ska man bli irriterad på att man inte spökar ut May enligt Discoverys klingonska utseend

DS9: For the uniform. Det där Benjamin Sisko jagar sin vita val. Fast kallar honom Jean Valjean.

Det var väl synd att den där perfekta Moby Dick-liknelsen användes redan i långfilmen First Contact, nu fick ju manusförfattarna till For the uniform nöja sig med Samhällets Olycksbarn (alltså Les Miserables) och Jean Valjean när  de skulle beskriva en kapten som jagar efter privat hämnd snarare än att arbeta för Federationens bästa.

Kaptenen i fråga är alltså Benjamin Sisko som blivit som besatt av Michael Eddingon. Ni vet, snubben som brukade arbeta för Sisko men sedan visade sig vara en Maquis-sympatisatör. Sisko kan inte smälta att han både blivit sårad och sviken, och vill inget hellre än att kasta Eddington i fängelse. Saker och ting blir inte direkt lättare att smälta när Michael Eddington numera blivit boss för The Maquis. Dessutom älskar Eddington att retas med Sisko.

I sin roll som ledare för The Maquis så trappar Eddington nu upp konflikten med Cardassierna. Han använder sig av kemisk krigföring och sprider ut gift som är farlig för cardassier men ofarlig för människor på en planet där man vill driva bort den nyinflyttade befolkningen. Det här gör Sisko så pass vansinnig att han skiter i att hans överordnade sagt till honom att hålla sig borta från Eddington, och dessutom fattar det något radikala beslutet att själv förgifta en Maquisplanet, så att alla människor måste fly därifrån.  Planen är att få den Victor Hugo-refererande Eddington att offra sig själv och överlämna sig till Federationen inför hotet om att Sisko ska fortsätta att förgifta fler planeter. Planen lyckas, men Sisko får inte ens en liten åthutning för sitt något bisarra initiativ. Snarare fnissar han och Dax lite tillsammans över det som hänt i slutet av avsnittet. 


DAX: Benjamin, I’m curious. Your plan to poison the Maquis planets. You didn’t clear it with Starfleet first, did you. 
SISKO: I knew I’d forgotten to do something. 
DAX: Big gamble. 
SISKO: That’s what it takes to be a good villain. 
DAX: You know, sometimes I like it when the bad guy wins.

Problemet är väl bara just det här. Vem är Sisko egentligen här, ond eller god? Själv är han en rätt så tuff boss om någon bryter mot regler, men nu alltså någon som på eget bevåg förgiftar en hel planet (dock bara för människor, cardassierna kommer att kunna flytta dit istället).

Samtidigt så tycker jag inte heller att For the uniform är ett sånt där “nu utforskar vi gråzoner”-avsnitt. Tanken verkar snarare vara att man ska känna sympati för Sisko här. Mitt problem är att jag verkligen inte gör det. Han framstår bara som helt vrickad och livsfarlig i sin fixering vid Eddington (han ger sig ju till och med ut på sin hämndresa med en Defiant där  styrsystemen inte riktigt fungerar).  

En annan grej som jag inte heller tycker fungerar är introducerandet av en holo-communicator i det här avsnittet. I stället för att snacka med folk via sin stora flatscreen så sköter Sisko i det här avsnittet hela sin telekommunikation via hologram. Men till skillnad från Discoverys lite raspiga holoteknik så ser det här lite för bra ut. Alltså mest som om personen faktiskt är ombord på skeppet. Och, lite överraskande faktiskt, så slutar producenternas genidrag i att införa en holotelefon i känslan av något platt, ospännande och töntigt.

Holo-kommunikatorn är dessutom ytterligare en teknisk innovation i Star Trek som verkar ha en gränslös kompatibilitet med andra kulturer och teknik. Skaffade hela galaxen den här tekniken samtidigt? Fick Eddington tag i den genom industrispionage? Borde det inte innebära en rätt tung teknik att ha en scanner som kan återskapa ett hologram några solsystem bort? Jag fattar att man ville hotta upp de där skärmarna, men det här blev verkligen inte så bra. 

Ja, ni förstår ju själv. Det är en rätt så sur Star Trek-tittare som ska sätta betyg på det här avsnittet. Känner mig som något av en paragrafryttare, men blotta tanken på att Sisko genomförde något som hade kunnat sluta i folkmord gör mig faktiskt lite upprörd. Och det fanns liksom ingen i serien som gav den känslan en röst. Vilken tur att jag  i alla fall kan blogga om det. 

PS: Jag är tydligen inte ensam om min frustration, här är ett jättedåligt YouTube-klipp där någon försökt göra ett nytt och lite bättre slut på avsnittet.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 463 tv-avsnitt. 

VOY: Coda. Det där Janeway möter Döden.

Transportörtrubbelintriger har verkligen fått stå tillbaka för skytteltrubbelintriger på sistone. Rymden känns alltmer ogästvänlig i bägge Star Trek-serierna för ögonblicket, med en massa blixtnedslag, oförutsägbara väderomslag och krashlandningar på ogästvänliga planeter och månar så fort någon ger sig ut i en skyttel (överdriver bara en smula). Så när Janeway och Chakotay störtar med sin skyttel efter att ha överraskats av en hiskelig storm, så känns det verkligen lite som ett dussinanslag för ett avsnitt. När bägge dör ganska omgående höjer jag dock på ögonbrynen. Och när avsnittet börjar om igen efter det, från typ scen två i avsnittet med de två snicksnackande i skytteln igen så lutar  jag mig framåt i tv-soffan. Något konstigt är på gång, om än en smula bekant. 

Tidsloopar har jag ju sett förut. “Måndag hela veckan”-stämningen finns till exempel i The Next Generations Cause and Effect, precis som i Discovery-avsnittet Magic to Make the sanest man go mad. Men den här tidsloopen börjar skeva ganska snart. Ibland är inte Chakotay medveten om att tiden upprepar sig, och sedan accelererar allt lite ytterligare när Janeway börjar stå vid sidan av och se hur resten av crewen försöker rädda hennes liv. 

Den tredje fasen i förvirringen inträffar när  Janeways sedan länge döda farsa plötsligt kommer inknallandes på Voyager, Han förklarar för henne att hon också är död och att det är dags att dra till efterlivet. Men se, det vill inte Janeway, oavsett hur mycket han tjatar och pedagogiskt försöker förklara för henne att det är det bästa för henne. Till slut är han så jobbig att Janeway börjar bli lite misstänksam, och då börjar även små fragment av ytterligare en verklighet komma in i hennes medvetande. I det håller hon på att bli återupplivad av hololäkaren och de andra. Kanske är det den dimensionen som är verkligheten, och den där jobbiga typen som ser ut som farsan som är en illusion, hoppas Janeway (och då måste jag förstås tänka på att det här avsnittet påminner lite om Distant Voices). 

Det finns många rätt härliga scener i Coda, även om härligt kanske inte är riktigt rätt uttryck att använda. Men ändå, hur många får till exempel chansen att , som Janeway, vara med på sin egen begravning och höra alla talen om hur fantastisk man är? Scenen där hololäkaren avrättar Janeway med giftgas eftersom hon är sjuk är också helt bisarr och brutal. Sedan kanske jag tycker att den del av avsnittet där Kes försöker hitta Janeways själ (medan hon sitter bredvid) är en smula seeegt. 

Framför allt är det ändå en ganska rolig idé som man lanserar i det här avsnittet. Den att personen som kommer och vill att du ska följa med in i ljuset när du håller på att dö egentligen är en parasit som vill livnära sig på ditt medvetande. Kanske är alltså själva döden en parasit i din hjärna som tjatar på dig att ge upp och sluta leva (ska genast se om Sjunde inseglet och se om den tolkningen fungerar där) 

Urnöjd med det här avsnittet. Älskar när Star Trek gör de här mardrömsliknande avsnitten, de blir verkligen ofta väldigt lyckade. Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att Janeway är mer fäst vid sin besättning än vid sin farsa, det vill säga hellre hänger kvar som spöke på Voyager än spenderar (vad han utlovar som) efterlivetkvalitetstid med honom. Men det får hon ta med sin terapeut när hon kommer tillbaka till Jorden. 

Betyg: 9/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 462 tv-avsnitt.

DS9: The Begotten. Det där Kira och Odo både får och inte får barn.

Odo är ju inte direkt någon som ler i onödan. Och trots att han numera är en “solid”, en person av kött och blod, och inte längre kan förändra form eller utseende, så håller han sig på sin kant. Att vara mänsklig var nog inte så kul som han inbillat sig, han är ju samma enstöring på insidan oavsett sina kroppsliga företräden. Men i The Begotten händer en rad saker som får honom att leva upp, som nästan aldrig förr:

1. Han får ta hand om en skadad changeling-unge som han vårdar ömt, fast besluten att den ska få en bättre start i livet än han själv. Detta innebär att en väldigt stor del av det här avsnittet går åt till att Odo och de andra står och pratar med segt kådafärgat slajm som mest bara ligger i en pöl eller är upphälld i ett glas. Man inser ju att ens möjlighet till inlevelse är ganska stor när detta grepp ändå fungerar hyfsat bra. Det är nästan så att jag blir lite besviken när changelingbarnet börjar röra sig genom lite fula cgi-effekter (samt en gjord med hjälp av en strumpa!)

2. Den vetenskapsman som en gång i tiden tog hand om och lärde upp Odo, Mora Pol, anländer till Deep Space 9 i egenskap av att vara galaxens främsta expert på changelings. Tanken är att han ska hjälpa till med träningen av den där pölen med kåda. Det här orsaker till en början några rätt infekterade konflikter. Odo är fortfarande extremt bitter över Moras bitvis ganska hårdhänta metoder mot honom som litet changelingbarn. Det tog till exempel ganska lång tid innan Mora ens förstod att han hade att göra med en tänkande varelse så han höll på och petade och hade sig på ett så pass okänsligt sätt att Odo fortfarande är kränkt och förbannad över det.

Men under processen med changeling-babyn så kommer de två till sist ändå närmare varandra. Odo förstår en del av mekanismerna som orsakade Moras beteende och de två avslutar hans besök med en öm liten kram. Closure och ett slut på Odos fadersuppror. Det här avsnittet är ju rena rama terapisessionen för Odo.

3. Changelingbabyn dör dessvärre av strålningsskador, men avslutar sitt liv med att absorberas av Odo, som på det sättet får sina shapeshifterförmågor tillbaka. Slut alltså med att Odos ryggnerver kommer i kläm och att dränka sina sorger genom att dricka sprit på Quarks bar. Nu är den gamle Odo tillbaka i full kraft. Det känns väldigt bra. Odo som människa var….en smula tråkig. Och ännu mer surmulen än vanligt. 

Berättelsen om Odo kompletteras med en intrigtråd om Kiras stundande förlossning. Det här är väl tänkt som något av avsnittets comic relief. Bland annat finns det några pajiga scener där Miles O’Brien och Kiras kille Shakaar tävlar om vem som är tuppen i hönsgården, eller hur man ska uttrycka det. Just Kiras relation med Shakaar är verkligen underbevakad i den här serien. Det känns som om de aldrig ses, och som som Kira i stort sett aldrig ens pratar om honom. Förlossningen går i alla fall okej, när det väl är dags, och paret O’Brien är glada föräldrar. Och Kira. Ja, hur känner  Kira det, egentligen?

Avsnittet slutar med en riktigt fin scen där både Kira och Odo har en känsla av stor saknad, men samtidigt inte. Odo har mist sin changeling-baby, men den är nu en del av honom. Kira behöver inte längre vara surrogatmorsa, men saknar samtidigt det barn hon gått och burit på. Ett vemodigt och lite bitterljuvt slut, tycker jag. 

Det här var faktiskt riktigt bra. Tycker att man fick en bra fördjupning kring Odos bakgrund, och det var skönt att man vågade låta hans storyline utvecklas. Försoningen med Mora kändes faktiskt inte det minsta krystad eller tillrättalagd. Att antyda en viss melankoli hos Kira efter födseln var också lite snyggt, tydligen finns den med tack vare önskemål från skådespelaren Nana Visitor. Som helhet en snyggt sammanhållen historia, med ett helt annat djup än de två Voyager-historier jag nyss plågade mig igenom. Blev till och med lite rörd, faktiskt. Så pass mycket att jag avrundar betyget uppåt. 

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 461 tv-avsnitt. 

VOY: Alter Ego. Det där ett alienhologram blir besatt av Tuvok.

Det uppstår dålig stämning när Tuvok börjar spela sällskapsspel med hologramtjejen som Harry Kim har en crush på. Fun fact: Sandra Nelsons baddräktslinne fick akutfodras on set för att undvika styva bröstvårtor i bild (det var tydligen rätt kallt i studion).

Okej, det här avsnittet hade jag nog stängt av halvvägs om jag inte hållit på med det här projektet. Så pass ointresserad är jag av avsnittets inledande drama, det där Harry Kim är kär i Marayna, en tjej på holodäcket. Jo, det förekommer en sällsynt nebulosa också, som man står och beundrar på bryggan. Starten på Alter Ego är nästan orimligt svag. 

I alla fall, Harry är så knäckt av sin crush att han överväger att gå all in vulcan för att få lite koll på sina känslor. Han söker sig till Tuvok som bemöter honom med en blandning av förakt och överlägsenhet. Men gissa vad som händer när Tuvok träffar holodäcksromansen (i rent studiesyfte förstås)? Han trillar förstås också dit – helt oförberedd på att en holodäcksbaddräktsbrud kan vara smart och intellektuell. Och vilja spela vulcanskt plockepinn, kal-toh.

Så här långt in i avsnittet sitter jag och tänker på hur avancerat det där holodäcksprogrammet måste vara om det kan konstruera exakt rätt typ av samtalspartner till alla som kommer in för att uppleva ett äventyr. Och så funderar jag på om det räknas som otrohet om man ligger med en holodäcksperson – de finns ju egentligen inte på riktigt utan bara i ett datorprogram. I Deep Space Nine har det väl mer än antytts flera gånger vad man kan ha för sig i Quarks holosviter, men här är man en aning mer kyska – trots att behovet av nära relationer måste vara akut hos många ombord, isolerade som man är från sin omvärld. 

B’Elanna hinner både med att brottas med onda hologram och bli uppvaktad av vulcanen Vorik i det här avsnittet. 

Nu visar det ju sig förstås att Marayna inte är en vanlig holodäcksindivid, utan faktiskt en alien som lyckats ta sig in i Voyagers datorprogram från en närliggande rymdstation där hon i all ensamhet håller den där nebulosan i schack. När det där upptäcks leder det faktiskt till ganska kul action. Holodäckets polynesiska paradis förvandlas på ett ögonblick till en mardröm, där B’Elanna håller på att bli strypt av en blomster-lei. 

Till sist får Tuvok träffa den verkliga Marayna, som sitter där på sin rymdstation och med ett kommando kan utplåna hela Voyager. Hon förklarar honom sin kärlek, och berättar att hon sett hur ensam och isolerad Tuvok är ombord på sitt skepp. Borde det inte vara bättre att leva med henne på stationen i stället? Tuvoks fantastiska svar på tal, som till fick den kärlekstörstande alienkvinnan att släppa honom fri? Jodå, han kom dragandes med sin vigselring. 

MARAYNA: But you are more like me than you are like them. I’ve seen the way you isolate yourself. Even in a crowd of people, you’re alone. We should be together. 
TUVOK: I must admit, I have found our conversations stimulating. Your insight and intelligence, fresh and unexpected. In other circumstances, I would be willing to spend time in your company, to continue to share knowledge and ideas. But I have a home and a spouse on Vulcan. I have a mission, and colleagues who depend on me. I do not have a complete understanding of emotions, but I believe that if you truly care for me, you will not pursue this course of action. 

Ja, men ni fattar. Man sitter i deltakvadranten och känner sig unik men osynliggjord. En stilig man med spetsiga öron anländer, och man förstår att det där är ens tvillingssjäl. Och när man sedan uppvaktar honom (om än på ett lite aggressivt “du är min gisslan och om du drar dödar jag alla dina kompisar”-sätt –  ja, då börjar han prata om sin fru.

Parförhållandet, monogamin och äktenskapet är institutioner som verkar vara universella. Eller åtminstone galax-normativa. För det är när Tuvoks  fruga börjar komma på tal som luften går ur Marayna. Eller så var det det där gamla vanliga tricket som han kör: “om du verkligen bryr dig om mig så skulle du inte göra så här mot mig”. Det där är inte bara en väldigt lam upplösning på ett halvintressant avsnitt, utan också ytterligare ett bevis på bristen på fantasifullhet och normöverskridande tankeexperiment hos Star Trek-författarna. Inte bara ser alla varelser ut som människor med  roliga masker, de verkar också ha organiserat sina liv på sätt som påminner extremt mycket om människans, åtminstone om sättet som hon levde på under 90-talet. 

Den trista upplösningen kombineras förresten med en rätt så tradig epilog också, där Tuvok och Harry spelar ett parti kal-toh tillsammans. Male bonding kan ju faktiskt Tuvok ägna sig åt, även om han är gift.

Alter Ego har kopplingar till två av de avsnitt jag kanske är mest skeptiskt till i hela The Next Generation-produktionen: Elemantary, Dear Data och Ship in a Bottle (som fick 4 respektive 3 i betyg av mig). Det kanske förklarar en viss skepsis hos mig i början av det här avsnittet. Trånande efter holodäckskaraktärer är en sak, men när de tar över hela skeppets dator och börjar materialisera sig både här och där så blir jag lite trött. Det verkar liksom lite för enkelt att ta över Voyagers (och de andra Federationsskeppens) dator- och styrsystem, det händer gång på gång utan att någon installerar ett ordentligt virusprogram. Sen är det något med en fiende som har lite för mycket makt, som blir lite trist. I det här fallet har Marayna kontroll över skeppets styrsystem, kan transportera sig överallt ombord i hologramform och i hotfulla situationer ladda ner sig själv i datorn. Nog för att jag gillar visioner kring artificiella intelligenser, men det där gör mig bara förbannad. Fast när jag sedan får reda på att det är en alien som tagit kontroll över Voyager, så blir jag på lite bättre humör och lite mer förlåtande. 

Men inte ens det kan dölja det mediokra hos Alter Ego – även som mellanavsnitt sett. Actioninslagen (om än lite valhänt genomförda) piggar dock upp. Den instabila nebulosan måste dock vara en av de allra tristaste b-handlingar jag varit med om. Som att stå och se på färg som torkar, även om den knyts ihop med huvudhandlingen i avsnittets upplösning.

Lider lite extra med det här misslyckandet, eftersom jag verkligen skulle vilja se fler storylines med Tuvok. Tycker för övrigt att resten av besättningen utsätter honom för rena rama vuxenmobbningen ibland, med sina ironiska skämt över hans brist på känslor och det logiska i hans tänkande. Men ett intressant Tuvok-avsnitt  måste nog innehålla större utmaningar än ett parti kal-toh med en attraktiv lady. 

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 460 tv-avsnitt.

VOY: Fair Trade. Det där Neelix börjar smuggla knark.

Känslan av att Neelix behandlas som ett barn av alla ombord på Voyager blir ju inte mindre av Fair Trade, ett avsnitt som mest påminner om ett uppfostrande barnprogram med budskapet: när du gjort något fel ska du alltid berätta sanningen för mamma och pappa (eller kaptenen) – annars hamnar du bara i ännu värre trubbel. Jag menar, det sägs ju till och med rakt ut i avsnittet: 

NEELIX: Do you, would you, tell me how you got in trouble? 
PARIS: I’ve thought a lot about that, and it comes down to one simple fact. I didn’t tell the truth. I made a mistake, which happens to people, but if I’d admitted that mistake it would have been a lot better. But I lied about it, and it nearly ruined my life. Why do you ask? 
NEELIX: Oh, no reason. Just wondered. Here’s your container. 

Det är när Voyager ankommer en rymdstation som Neelix hamnar i dåligt sällskap. Ett sällskap han söker sig till eftersom han är osäker på sin framtid ombord på Voyager. Skeppet har nu kommit fram till en del av galaxen som Neelix inte känner till, och därmed har han också förlorat sitt egentliga värde ombord. Alltså vill han imponera på Janeway genom att få fram en karta över “The Nekrit Expanse” – det vidsträckta område som ligger framför dem, men som ingen verkar veta något om. 

På rymdstationen träffar Neelix sin gamle smugglarkollega Wixiban, och det tar inte många ögonblick för honom att lura in Neelix in i lite narkotikasmuggling, som visst leder till ett våldsamt bakhåll som sedan slutar med att Wix skjuter ihjäl en person, varpå Paris och Chakotay hamnar i finkan som misstänkta för mordet. Sicken soppa! Här hade ju Neelix ju kunnat gå till mamma Janeway och förklara hur allt ligger till, istället har han tänkt ut en plan på hur man kan överlista de ondskefulla kolaati-knarksmugglarna och gör istället en deal med rymdstationens boss – de tar på sig skulden för dödsfallet, men om han kan överlämna smugglarna till rättvisan så slipper han undan straff. Planen lyckas, att nästan dö i en fet plasmaexplosion får man kanske räkna med i den här branschen.

Ytterligare en gång har underdogen Neelix lyckats överlista några riktigt elaka busar. Men det betyder inte att man slipper skäll från morsan. Och Janeway är skitsur:

JANEWAY: Well, do you have anything to say for yourself? 
NEELIX: Only that I’m terribly sorry. 
JANEWAY: Oh. You’re sorry. Is that supposed to make everything better? I don’t really care whether you’re sorry or not, Neelix. At this point it doesn’t matter. I can’t imagine what made you behave the way you did, lying to us, sneaking around behind our backs, covering up criminal activity. Did you have some misguided reason to think this was acceptable behaviour? 

Egentligen tycker jag ändå att mycket av skulden för vad som hänt här borde falla på Janeway. Hur ser egentligen hennes personalvård ut? Hur ofta har hon utvecklingssamtal med sina underlydande? Har hon inte själv sett något problematiskt i att Neelix gång på gång försöker uppfinna en plats åt sig själv ombord på skeppet – från kock till arbetsmoralspeppare, ja han har ju till och med försökt dra igång en lokal tv-talkshow ombord? Har hon inte förstått att det kan tyda på en viss otydlighet i hans tjänstebeskrivning? Och har hon inte märkt att trots Neelix återkommande hjältedåd så ler de flesta ändå menande bakom ryggen på honom? Nej, den som borde skickas iväg och skrubba något utblås är Janeway själv. Hon har uppenbarligen glömt hur det är att ha en dålig, nyckfull och oförutsägbar chef. 

Däremot var det intressant att få reda på lite mer om Neelix shady smugglarbakgrund i det här avsnittet, och få stifta lite bekantskap med vulcanen Vorik. Det var också här i Fair Trade som det var meningen att Neelix och Kes officiellt skulle göra slut – men den scenen var man tydligen tvungen att klippa bort av tidsskäl. I stort ett uruselt avsnitt som skärpte upp sig mot slutet (jag gillar tydligen bovar med kraniumliknande ansikten).

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 459 tv-avsnitt.