DS9: A simple investigation. Det där Odo får ligga.

En man mördas på sitt rum på Deep Space 9 av två gangsters. En mystisk kvinna sitter i Quarks bar och säger till Odo att han har sängkammarögon. Alla verkar vara på jakt efter en mystisk kristall, men ingen vet egentligen vad det är för värdefull information som finns på den. Som titeln antyder så är A simple investigation ett avsnitt med en till stora delar klassisk deckarintrig. Så klassisk att detektiven hamnar i säng med den fallna kvinnan. Lite mer okonventionellt är det kanske att detektiven är oskuld och shapeshifter (jo, vi får faktiskt en viss inblick i vilka effekter det kan få under kärleksakten i det här avsnittet). Och utan att vara sexfixerad så är det väl just Odos sexuella debut det som jag kommer att minnas mest från det här avsnittet.

Fast jag måste nog säga att Dey Young faktiskt också gör en minnesvärd insats, och att hennes rollfigur Arissa är en av de coolare brudarna som satt hängt vid Quarks bardisk. Arissa verkar till en början vara extremt opålitlig och en notorisk lögnare, men efter ett tag visar hon även en annan sida. Hon är förvisso en del av det kriminella Orionsyndikatet (de som sprängde Odos och Quarks skyttel), men vill hoppa av. Odo tar ett stort personligt ansvar när det att skydda Arissa, så pass stort att hon får sova hemma hos honom. Det ena leder till det andra, och plötsligt har de hamnat i säng. (Kanske lite synd att serien The Orville redan har förstört den här typen av sexscener för mig. För när jag tänker changelingsex så är det svårt att förtränga bilderna av den där sexfixerade geleklumpen i besättningen på The Orville.)

Men säg de romanser i Star Trek som varar längre än ett avsnitt. Utan att ens veta om det själv är Arissa en hemlig agent, utskickad för att spionera på Orionsyndikatet. För att undvika upptäckt av syndikatets telepater och tankeläsare har man rensat hela hennes minne och ersatt det med ett alias. Det är Arissas verkliga minnen och idenitet som finns lagrade på den där kristallen som alla jagat. Någon fortsättning på Arissas och Odos romans är därför helt uteslutet. Den riktiga Arissa är gift och måste återvända hem.

ARISSA: I’m so sorry. 
ODO: Don’t be. You didn’t know. It’s not your fault. I fell in love with a woman who never really existed. 
ARISSA: She did exist. She was real. And she loved you. In a way, she still does. 
ODO: Will I ever see you again? 
ARISSA: I don’t know. I’ll never forget you, Odo. Never.

Det här var ett bra avsnitt, med många vändpunkter – både förväntade och extremt överraskande. Gillade också för en gångs skull att man garnerade Odos kärlekshistoria med lite humor. Som det intensiva skvallrandet på bryggan, och den rätt härliga scenen där Odo travar rakt in i Bashirs rollspel på holodäcket för att be om råd om hur man hanterar kvinnor. Sedan är det ju ett problem att själva deckarintrigerna och actionscenerna i Star Treks krimavsnitt ofta är rätt svaga. Man är liksom bra på kringverket, men själva deckargenren behärskar man ändå inte riktigt, och det förstör förtar förstås en del av poängen med det hela. Tur att det kompenserades av lite romantik, i varje fall.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 472 tv-avsnitt

VOY: Favorite Son. Det med sirenerna på kvinnoplaneten.

Voyager går retro på ett väldigt dåligt sätt här. En intrig om sexuellt utmanande och mansslukande kvinnor på en mystisk planet känns väldigt mycket som en idé som hade platsat i 60-talets originalserie. Kvinnorna på Taresia är liksom så oerhört inställsamma, behagsjuka, flirtiga och kåta. Och de tafsar precis hela tiden, även om de hävdar att det är deras sätt att kommunicera på. Att säga tack är till exempel en smekning över kinden. Men bakom den där ytan döljer sig förstås ett kastrationsångestens skräckkabinett. Kvinnornas enda intresse av männen är egentligen som råmaterial för cellodlingar och fortplantning. De suger, bokstavligen, livet ur alla män de kommer över.

Lägg till lite pinsamma ritualer och slagsmålsscener som hade känts genanta till och med för Kirk & Co och du har den här soppan till avsnitt (det tredje och sista i den så kallade Trilogy of Terror av vad vissa tycker är riktigt urkassa Voyagerepisoder). Det är lite synd, eftersom Favorite son faktiskt börjar med en intressant tankefigur. Att Harry Kim egentligen är en utomjording med alien-dna som legat gömt i hans avsmassa, gener som aktiveras när han närmar sig sin forna hemplanet. Han känner plötsligt igen stjärnsystemen de färdas igenom, han förutser en attack från en främmande rymdskepp och han hittar hem till sin gamla hemplanet Taresia. Och så yttrar det sig rent fysiskt också, genom röda prickar i pannan – något som han först tror är någon form av märkliga utslag.

I slutändan visar det sig att det här bara är ett trick, att Kim bara smittats med ett virus som förändrar hans dna, så att han för varje dag blir allt mer Taresian. Allt är en del av ett otroligt listigt sätt att locka män till planeten. Men även om det är extremt vetenskapligt avancerat att kunna lägga in stjärnkartor i en smittsam genssmitta så är Taresianerna traditionella när de slåss. När Kim inser vad som egentligen är på gång blir han misshandlad med träpinnar.

Det smärtar mig nästan lite att säga det, men Deep Space Nine är just nu en så mycket bättre serie än Voyager. Se bara på hur man hanterar liknande teman i Favorite son och Doctor Bashir, I presume. De är på sätt och vis tvillingavsnitt som bägge handlar om besättningsmedlemmar med hemligheter gömda i generna. Jag har ingen aning om hur mycket det kommer att snackas om Bashirs genetiska förbättringar i fortsättningen, men man lät i varje fall en av huvudpersonerna få en ny och avgörande detalj i sin backstory. I Voyager fegar man som vanligt, och nollställer handlingen i slutet av avsnittet. På sajten Memory Alpha läser jag att det fanns tankar på att låta Kim vara en alien genom resten av serien, med prickar i ansiktet och allt. Det hade varit lite spännande, tycker jag, och öppnat upp för en rad nya frågeställningar och mellanförskapsproblematik. Men den idén fick underkänt, i stället efterfrågades mer “sexighet” i Favorite Son av de som bestämde.

Det här är helt enkelt ett avsnitt med jättestora problem när det gäller såväl manus som utförande. Här finns illa genomförda drömscener, de nyss nämnda slagsmålsscenerna, och så slutar alltsammans med att Kim i sista minuten räddas ur en olöslig situation genom att bli transporterad till skeppet. Denna Star Treks Deux ex Machina-lösning på alla kniviga situationer användes i just Voyager så sent som för två avsnitt sedan i Darkling. Sloppy. Man räddar åtminstone fiaskot lite grand när man låter Kim berätta om sirenerna i Odysséen i slutet av avsnittet. Då kan man i varje fall låtsas att Favorite Son inte bara är ett slentriansexistiskt magplask ,utan något så stiligt som en hommage till antikens berättelser.

Betyg: 2/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 471 tv-avsnitt.

VOY: Rise. Det med de konstgjorda asteroiderna och tjuderhissen.

Det finns en sak som är bra med det här avsnittet (ja, dessvärre rör det sig nog bara om en grej i Rise). Det är att Neelix äntligen säger ifrån. Jag har varit inne på det här tidigare, att Neelix liksom fortfarande är Voyagers clown som alla tillåter sig att behandla nedlåtande och tarvligt – detta trots att han faktiskt räddat Voyager flera gånger. Nåväl, den här gången får han nog och skäller till sist ut Tuvok för hans dissiga attityd. Ett ord i rättan tid. Inte en dag för tidigt. Och så vidare. I övrigt känns det här avsnittet märkligt obalanserat. Som att någon form av stringens och stadga nästan helt saknas. Trots, eller kanske på grund av, att det innehåller så många olika saker och personer så känns Rise repetitivt och ospännande på ett nästan våldsamt sätt.

Allt börjar med att Janeway tagit på sig att hjälpa Nezurerna med att skydda sina kolonier från ett asteroidregn. Det går sådär, Voyagers torpeder lyckas inte förinta den första asteroiden man stöter på helt och hållet, utan fragment av den når ändå planeten och ställer till med stor skada. En forskare som befinner sig i en av kolonierna, doktor Vatm, hävdar att det beror på att asteroiderna är…konstgjorda. Mer vill han inte säga över en comlink, utan Neelix och Tuvok skickas till planetens yta för att hämta upp honom till Voyager där han ska berätta allt han vet. Men det där går förstås också åt helvete.

Skyttelkrashlandningar har verkligen blivit det nya transportörtrubbel i de nyare Star Trek-serierna och -filmerna, så jag blir inte jätteförvånad när jobbiga atmosfäriska fenomen gör så att Neelix och Tuvoks skepp landar väldigt hårt på planeten. Samma väderfenomen som sänkte skytteln gör det också omöjligt för dem nere på planeten att kommunicera med moderskeppet.

Det är då som Neelix kläcker idén att man ska använda ett omloppstjuder för att ta sig till transportöravstånd från Voyager. Omloppstjuder, är det inte ett fantastiskt ord? Det är i varje fall namnet på en skitlång pinne som går rakt upp i himlen, försedd med en hisskabin, som man kan använda för om- och avlastningar. Att hissen är sönder, Neelix ljuger om sin erfarenhet av att reparera den typen av maskiner och att en i gruppen som ska åka med i himlahissen är mullvad för en främmande makt är några av komplikationerna som uppstår på vägen upp. Det är verkligen ingen brist på annan dramatik heller – doktor Vatm lönnmördas och både Tuvok och förrädaren/mördaren trillar av den där hissen högt uppe i luften. Trots det är det här det tristaste avsnittet jag sett på länge.

När bifigurer som Neelix och Tuvok ensamma ska bära ett helt avsnitt så tycker jag att det krävs att de tidigare kanske lite grovt skissade rollfigurerna får visa nya sidor av sin personlighet. Någon form av fördjupning som gör att vi lär känna nya sidor av rollfigurerna. Här är avsnittet utformat precis tvärtom – konflikten mellan den känslosamme och intuitive Neelix och den behärskade och logiske Tuvok utvecklas exakt som man kan tänka sig. Inklusive ett påklistrat lyckligt slut. Det är bara den där utskällningen som sticker ut, tycker jag.

Men det är ju inte bara Tuvok och Neelix i den där hissen. Manusförfattaren har också slängt in tre Nezurer, som inte heller får så mycket karaktärsutveckling. Vi får reda på att en är paranoid, en feg och att den tredje förlorat kontakten med sin syster. När en av dem mördas är jag verkligen helt nollställd, ointresserad av både mördaren och offret eftersom jag inte har någon aning om vem någon är eller vad som egentligen står på spel. Förklaringen till allt det här? Tja, kanske att handlingen är extremt inspirerad av sextiotalsfilmen Flight of the Phoenix. Men något verkar ha gått förlorat i adaptionen.

Hade det här avsnittet åtminstone haft en ordentlig b-handling att klippa till då och då, så kanske man lyckats få till lite mer flyt. Nu är vi istället fast där i hissen, och får höra Tuvok och Neelix tjata, tjata och tjata på varandra. Till sist höll jag nästan på att bli galen på Tuvoks monotona replikföring. Det kändes som om de där två hade hakat upp sig och hade kunnat hålla på med sitt gnabbande för evigt. Att hissens syreförsörjning såg ut att fallera verkade till och med nästan hoppfullt på något vis, då kanske åtminstone den ene skulle svimma av. Men det räckte tydligen med en spruta med något medel som fick blodet att ta upp mer syre för att samtliga ombord på hissen några minuter senare skulle studsa runt som sockerstinna barn. Orimligt. Och när jag ändå håller på och klagar – den där tjuderhissen! Sämsta specialeffekten hittills i Voyager.

Etonian order kallar i varje fall de som skickat iväg de där asteroiderna sig, men som jagas bort av Voyager när de kommer till planeten för att göra anspråk på den. Etonian ordens taktik för att invasion är nämligen att först få folk att lämna sina planeter på grund av att det ramlar en massa asteroider på dem. När alla dragit är det ju sedan fritt fram för dem att gå in och ockupera. Det här sista får jag förklarat för mig i avsnittets avslutning, när alla är tillbaka på Voyager igen. Så pass illa konstruerat är manuset till Rise att det krävs en lång utläggning efteråt för att samla ihop alla lösa trådar. Varför Nezurernas koloni är så viktig för Janeway får jag dock inte ens reda på då. Eller vad som gör att hon så tvärsäkert tar Nezurernas sida. De där taktiska besluten i kontakt med andra folk i deltakvadranten blir verkligen bara mer och mer godtyckliga ju längre den här serien pågår. Det känns som att Janeway bara minns bara reglementet när det passar henne.

Ja, men det var väl ett riktigt surt blogginlägg, det här. Det var faktiskt länge sedan jag blev så irriterad på ett avsnitt. Åtminstone en reaktion som Rise visar sig vara fenomenalt bra på att framkalla.

Betyg: 3/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 470 tv-avsnitt.

DS9: Doctor Bashir, I Presume? Det där Bashirs föräldrar råkar avslöja hans största hemlighet och Rom börjar dejta.

Vi kan väl ana oss till ett minitema i de senaste avsnitten av Voyager och Deep Space Nine – alla i produktionsteamet verkar ha fått dille på dubbelgångare och kluvna personligheter. Först de dubbla upplagorna av doktor Bashir i In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s light. Sen “Doktor Jekyll och Mister Hyde”-syndromet hos hololäkaren i Darkling. Och nu, i Doctor Bashir, I Presume, kommer hololäkarens konstruktör (och den person som hololäkaren i Voyager är avbildad efter), doktor Lewis Zimmerman, till Deep Space 9 för att göra en hologramkopia av Bashir. Mycket dubbelspelande blir det att hålla reda på, men producenterna lär ju åtminstone ha kunnat hålla nere skådespelarbudgeten genom att låta den fasta ensemblen spela flera olika upplagor av sig själv.

Det här betyder också att hololäkarskådisen Robert Picardo för första gången dyker upp i Deep Space Nine – som vanligt genomför han något av en uppvisning i sin kanske bästa gren, dryghet och överlägsenhet. Men det här avsnittet är (som namnet på episoden antyder) egentligen främst Alexander Siddigs show. Tror inte att han fått göra så pass mycket Norénskt familjedrama tidigare som i det här avsnittet..

Zimmermans första hololäkare var ju bara tänkt för korttidsbruk, och som assistent till en befintlig läkare (därav de problem man haft på Voyager med läkarprogramvaran som de kört i flera år). Nu finns det en beställning på en hololäkare för långtidsbruk, och tydligen har någon empatisk person inom Federationen känt att det kanske vore bra om man hittade en annan modell än Zimmerman för den läkarens personlighet. Någon lite trevligare. Valet föll på Bashir, som nu alltså officiellt ska bli Stjärnflottans nye posterboyläkare. I skapandet av den psykologiska profilen till holokopian ska Zimmerman intervjua Bashirs vänner, familj och bekanta (något som resulterar i ett rätt kul montage). När Bashir uttryckligen ber Zimmerman om att inte ta kontakt med hans föräldrar för ett sådant samtal så blir effekten den direkt motsatta. Zimmerman bjuder genast in dem till rymdstationen.

Föräldrarna anländer, stolta och förtjusta över att få träffa sin son för första gången på flera år. Han är dock inte lika exalterad. Så småningom får vi reda på vad som ligger bakom konflikten inom familjen. Som barn blev Bashir genetiskt modifierad och förbättrad, något som är förbjudet inom Federationen (efter bland annat det avskräckande exemplet med Khan). Därför har man hållit behandlingen helt hemlig, kommer det ut är Bashirs karriär inom Starfleet troligtvis över. Men Bashir ser också den genbehandlingen som ett svek från föräldrarnas sida. Att de inte tyckte att han dög när han bara var sig själv. Om en än rätt långsam version av sig själv.

Givetvis kommer hemligheten fram. Av misstag. När föräldrarna ska försäkra sin son om att de inte ska berätta något om genmodifikationen för Zimmerman så pratar de visst med fel Bashir. Hololäkar-prototypen förstår inte alls vad de snackar om, men både O’Brien och Zimmerman hör samtalet. Nu har alltså föräldrarna sabbat sonens liv och karriär, på allvar. Pappa Bashir löser till sist hela den här infekterade röran genom att erkänna sitt brott för myndigheterna och ta ett straff på två års fängelse. Bashir får vara kvar på Deep Space 9, men med de där modifikationerna allmänt kända så krävs det bland annat nya regler för dart-turneringarna han har med O’Brien. Bashir har tydligen låtit sin motståndare vinna lite lagom många gånger för att mörka sina egna förmågor, hans motorik är så pass exakt att han kan göra en röd bulle varenda gång han kastar.

Parallellt med det här dramat så pågår också en lite mer lättsam b-handling där Rom inte vågar be Leeta om en dejt. Det krävs att Zimmerman försöker få henne att flytta till en annan rymdstation innan han äntligen får sin tunghäfta att lossna. Lite tjatigt och pubertalt blev det allt, men intressant att få veta den sorgliga historien om hans förra äktenskap.

Doctor Bashir… varvar trots allt mörkt familjedrama med romantisk komeditrubbel och hololäkarhumo på ett ganska avslappnat sätt. Gillar också att vi nu måste ha det där med den genetiska förbättringen i bakhuvudet varenda gång Bashir gör något – han har ju faktiskt lite superhjälteförmågor, helt plötsligt. Smart att man till och med fick in det här med hans supermotorik i det återkommande pilkastningsmomentet. Som om den grejen varit med i serien tjugo gånger tidigare bara för att kunna vara en del av det sista avslutande skämtet i det här avsnittet. Men vart tog konflikten med Dominion och Cardassierna vägen?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 469 tv-avsnitt. 

VOY: Darkling. Det där hololäkaren blir galen och Kes funderar på att flytta hemifrån.

Hololäkaren har insett att personalen ombord på Voyager haft invändningar efter hans ibland lite kyliga och fyrkantiga sätt att hantera sina patienter på. Därför har han börjat addera personlighetsdrag från några av världshistoriens största tänkare till sitt datorprogram. Lord Byron, Gandhi, da Vinci, Sokrates och T’Pau är några av dem han valt ut, och tanken är att de ska ge honom en mer empatisk och sympatisk framtoning. Men det visar sig att varje stor tänkare också har en skuggsida. Hololäkaren utvecklar snart ett “Dr Jekyll och Mr Hyde”-beteende, där de två sidorna av hans personlighet slåss om kontrollen.

Kes, i sin tur, upptäcker också nya sidor av sin personlighet. Darkling är det första avsnittet där man säger rakt ut att hennes och Neelix förhållande är över. Nu har Kes träffat en mysig kille, Zahir, och överväger att hoppa av jobbet på Voyager och i stället resa runt i deltakvadranten med honom. Och det är här som komplikationerna tar fart. Hololäkarens snälla sida är orolig över att Kes som nysingel blir ihop med första bästa kille hon träffar, läkarens onda sida är beredd att ta till våld för att förhindra att det händer.

Jag läser att Darkling räknas som det första av tre i den så kallade “trilogy of terror” – tre riktigt dåliga Voyager-avsnitt som kommer efter varandra. Jag håller inte med. Tycker ändå att det här var ett ganska uppfriskande avsnitt med flera rätt roliga ögonblick. Som scenen när Kes kommer hem till Voyager mitt i natten, rosig om kinderna när hon ertappas av Tuvok på sin första walk of shame genom skeppet. Eller när den onde hololäkarupplagan håller B’Elanna fången och genom olika injektioner förlamar olika delar av hennes kropp – ibland vill han ju att hon ska kunna prata. Scenen när Kes kommer in på holodäck och möter stympade och laggande filosofer och tänkare är också en ovanligt brutal och absurd scen.

Det märks att hololäkarskådisen Robert Picardo också hade kul på jobbet under veckan som man spelade in Darkling. Han och hans kollegor verkar ofta få massor av ny energi när de får spela något annat än sin gamla vanliga rollfigur. Att få göra skuggsidan av den roll som man jobbar med hela tiden verkar dessutom vara det roligaste av allt. Kanske säger en del om den hatkärlek som de här skådisarna måste ha till sina roller. I det här fallet får Picardo spela en ny version av sin hololäkare, en sån som tar till våld för att få som han vill, ljuger och manipulerar och “råkar” låta sin hand vila på sin kvinnliga patients lår. Hade varit kul att läsa originalmanuset till det här avsnittet, bara. Där var tydligen onde hololäkaren ännu mer pervers och kinky. Här är han bara allmänt sliskig, tafsig, närgången. Och Mordisk.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 468 tv-avsnitt.

DS9: By Inferno’s Light (Part 2). Det om slaget mot Jem’Hadar som inte blir av.

Nej, den där stora fajten får jag tydligen vänta på ett tag till. Istället introduceras en ny koalition och en ny allierad i det här avsnittet. Pjäserna flyttas om lite grand på brädet, men ingen satsar på schack matt riktigt än. 

En ganska stor del av By Infernos Light utspelas i Jem’Hadars fängelse, där Bashir, Garak, Worf och några till desperat försöker fixa till en radiosändare så att de alla kan fly från sin fångenskap. I rymden kan man ju inte riktigt gräva tunnlar under fängelsemurarna, så i det här fallet är den enda flyktmöjligheten att man får iväg en signal till Worf och Garaks skepp, som sedan automatiskt transporterar bort dem alla bort från fängelset. Men vägen till frihet ska visa sig vara dramatisk – bland annat får vi reda på att Garak lider av svår klaustrofobi och att Worf är superbra på att slåss (det sistnämnda anade vi i och för sig). Garak är alltså den som fixar radiosändaren inne i ett trångt utrymme inne i en vägg i cellen. Timmar av arbete som utförs på gränsen till ett nervöst sammanbrott, samtidigt som Worf fajtas med en rad Jem’Hadar-krigare i deras fribrottningsring. Av någon anledning tycker Jem’Hadar att det är en rättvis fajt när någon får trötta ut sig med en rad matcher innan det är dags för final mot högsta hönset, som bara stått sidan om och kollat. Så himla osportsligt, faktiskt. Å andra sidan vägrar den bossiga krigaren att avrätta Worf efteråt. En ny tolkning av fair play.

Samtidigt, på Deep Space 9, så inser Sisko och de andra att det inte är fråga om någon omedelbar attack från Jem’Hadars skepp. Fiendeskeppen far till Cardassien istället, tillsammans med rebellen Gul Dukat. Där hjälper Jem’Hadar Gul Dukat att få makten i Cardassien i utbyte mot en koalition. Det här utgör ett så mäktigt hot mot alla andra i kvadranten att klingonerna och Federationen bildar gemensam sak på nytt – ja, till och med romulanska skepp ansluter sig för att slåss mot Jem’Hadar vid Deep Space 9.

Här hade jag då förväntat mig att Den Stora Striden skulle utkämpas. Massor med action, explosioner och andra specialeffekter. Men Jem’Hadar är inte alls intresserade av att slåss på vanligt vis. Deras plan är att Bashirdubbelgångaren ska fixa en explosion i Bajors sol – och på det viset utradera stora delar av fiendens samlade styrkor. Givetvis lyckas man stoppa det där i sista minuten, men Gul Dukat är på hugget och hotar med en riktig fajt framöver.

Lite snopet ändå. Kände mig lite lurad och blåst på konfekten av upplösningen på By Infernos Light. Här hade jag laddat upp för ett storslagen strid i rymden, och så visade det sig att allt var ett noga uttänkt bakhåll. Får en ju att förstå att även Dominion verkar lite avvaktande inför att dra igång ett storskaligt krig. Eller så är det bara producenterna som inser att man gärna vill fylla några fler säsonger med den här konflikten. Men trots den lite mesiga avslutningen känns det här som ett väl genomfört avsnitt i sin helhet. Stickspår, oväntade vändningar och avgörande förändringar i maktbalansen i alfakvadranten. Det räcker en bra bit.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 467 tv-avsnitt. 

VOY: Unity. Det där Voyager råkar på snälla borger.

Vad är det egentligen som är så skräckinjagande med borgerna? Jo, jag är givetvis medveten om de uppenbara riskerna med att de assimilerar personer och raderar deras personligheter, utplånar civilisationer och är praktiskt taget oövervinneliga. Men vad jag menade var kanske snarare vad Star Treks borger symboliserar med sitt kollektiva medvetande, semi-artificiella intelligens och implantatförsedda kroppar?

Hade den här serien spelats in på femtiotalet skulle jag nog inte tveka en sekund inför att tolka borgerna och deras kollektivistiska samhälle som en symbol för socialismen och östblocket. Nu, i en serie som spelades in i slutet av 90-talet, är jag inte lika säker. Vid den här tidpunkten var Berlinmuren sedan länge ett minne blott, och det var svårt att uppbåda ens ett symboliskt hot mot kapitalismen. Efter att vi i långfilmen First Contact dessutom fick reda på att borgerna har en drottning så känns den där socialistiska hotbilden allt mer långsökt. 

Tvärtom är det kanske snarare läge att börja fundera över Federationens symbolvärde i de här banorna –  en organisation som verkar i ett post-kapitalistiskt samhälle vars statsskick är lite oklart. Jag kan inte på rak arm påminna mig om att jag hört talas om allmänna val – mer än på Bajor. Nej, borgernas symboliska värde verkar nog snarare handla om det här med sammansmältandet av människa och maskin. En teknologidystopi i raden genom Star Trek-seriernas historia. I det här fallet en teknologi som tar övervinner individens fria vilja och assimilerar allt som kommer i dess väg, de som vägrar förintas.  

I Unity får vi trots allt en lite ny insyn i borgernas hemliga liv. Voyager hittar en död borgkub på drift i rymden. Någon form av överlastning har gjort att den kortslutits och Janeway är extremt sugen på att åka till den för att kartlägga borgernas teknologi. Samtidigt, på en närliggande planet, stöter Chakotay på ett gäng ex-borger. Överlevande från den där kuben som försöker skapa sig ett nytt liv, fria från borgernas aggressiva drivrutin. Men när individualismen fått nytt spelrum har också olika delar av den förr så samkörda gruppen börjat bekämpa varandra på den planet man valt att slå sig ner. Chakotay hamnar mitt i en sån väpnad uppgörelse, men den grupp som till sist tar hand om honom när han är skadad är den del av postborgerna som tror på ett mångkulturellt samhälle skapat med fredliga medel. De har också en människokvinna som medlem, och en ganska seriös flirt uppstår snart mellan henne och Chakotay. 

Det stora kollektiva Borgmedvetandet är postborgerna inte längre uppkopplade emot, men de har fortfarande förmågan att dela sina medvetanden med varandra i smågrupper. Det är genom en sån medvetandedelning som den mångkulturella gruppen räddar Chakotays liv efter att han blivit skadad, och det är också så de tänkt sig lösa striderna mellan olika fraktioner på. De drömmer om att skapa ett nytt borgfritt kollektivt stormedvetande för att skapa fred på planeten, men det måste kickstartas genom en sändare på borgkuben. Janeway vägrar att tillåta något sådant, varpå postborgerna tar saken i egna händer (eller egentligen någon annnans) och fjärrstyr Chakotay mentalt för att få honom att sätta igång sändaren. De här postborgerna, alltså. Liksom både mysiga och extremt skräckinjagande samtidigt.

Efter att den där sändaren kommit igång är dock postborgerna nöjda med sitt nyskapade kollektiv. Man spränger borgkuben i luften (en massa elaka borger vaknade också till liv när sändaren gjorde det) och tackar Voyager för hjälpen. När Chakotay och Janeway ska sammanfatta det som hänt är de kluvna. Är ex-borgerna goda eller onda? Och hur farliga kan de bli i längden? Och det här här jag anar lite vibbar av kommunistskräck i Janeways kommentar.

JANEWAY: I’m not saying I’m happy about what happened, but so far they haven’t acted like typical Borg. They saved us from that Cube, and they let you go. 
CHAKOTAY: But they didn’t hesitate to impose their collective will on me when it served their interests, did they? 
JANEWAY: No, they didn’t. 
CHAKOTAY: I wonder how long their ideals will last in the face of that kind of power.

Men kanske överdriver jag lite i den politiska analysen här. Det är väl egentligen främst de mentala krafterna som kollektivet behärskar som är själva hotet, snarare än kollektivet i sig. Framför allt sett i seriens perspektiv, där ex-borgerna löper risken att bli neo-borger – och därmed ytterligare en fiende för Voyager och Federationen att oroa sig över. 

Unity innehåller en handfull riktigt bra scener, som när Chakotay inser att hans välgörare på planten egentligen är borger (de håller det hemligt först). Eller när hololäkaren startar en avstängd borg som man hittat livlös i kuben, och den genast startar sitt våldsamma backup-program. Men det är något med tempot som får mig att bli bitvis lite uttråkad. Helt på egen hand, däremot, sitter jag och oroar mig över att de “riktiga” borgerna ska hitta sin gamla kub och därmed också Voyager. Men det hände ju inte. Inte i det här avsnittet i varje fall. Helt otroligt är det ju ändå inte att det kan finnas fler borger i närheten, elaka sådana.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 466 tv-avsnitt.

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

Star Trek Discovery-böckerna: Drastic Measures. Lorca och Georgiou på gamla äventyr.

Drastic Measures, den andra romanen i Discovery-serien, utspelas år 2246, ungefär tio år före tv-seriens avsnitt Battle at the Binary Stars. Här sammanstrålar Philippa Georgiou och Gabriel Lorca på den koloniserade planeten Tarsus IV där en aggressiv svamp förstört nästan allt som går att äta för de stackars nybyggarna. När Federationen inte verkar kunna hjälpa planetens invånare i tid för att undvika svält och undergång så fattar den nyutnämnde guvernören Kodos ett minst sagt drastiskt beslut. Eftersom maten på sikt inte kommer att kunna räcka till alla så väljer han att avrätta hälften av planetens 8 000 invånare. En massaker som inte bara är grym och brutal, utan också helt onödig. Ett första Federationsskepp når Tarsus IV med mat och personal bara dagar efter att 4 000 personer mördats på kolonins stora stadium.

Gabriel Lorca, som senare ska komma att bli befälhavare på Discovery, befinner sig redan på Tarsus IV när massavrättningen äger rum. Han är en av en handfull personer som Starfleet har stationerade på planeten. Lorca är där för att testa tillvaron på “land” efter ett årtionde i rymden – och verkar ha övervägt att eventuellt stanna på planeten för gott. Kanske rentav sluta i Stjärnflottan och istället satsa på familjeliv med sin nya flickvän, som han träffat på planeten. Georgiou är däremot en nykomling på Tarsus IV. Hon är med på det där första skeppet som kommer till undsättning. De två samarbetar när de försöker skapa ordning och reda på en planet vars befolkning är traumatiserad efter massmordet. Men de jobbar också tillsammans för att jaga ifatt mannen som snabbt fått öknamnet “Kodos The Executioner” som befinner sig på flykt på planeten.

Trots sitt mörka innehåll är jag betydligt gladare efter att ha läst Drastic Measures än efter den första Discovery-romanen, Desperate Hours. Förra boken kunde jag inte läsa mer än två, tre sidor i sträck av innan jag blev uttråkad. Drastic Measures hade jag däremot svårt att lägga ifrån mig. Jag satt uppe långt efter läggdags flera nätter och fortsatte att plöja kapitel efter kapitel. Inte för att den är särdeles välskriven, men det finns definitivt ett driv i berättandet. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå. mycket mer än jag ville sova. Så har också Drastic Measures en betydligt tydligare premiss än sin föregångare i serien. Dess teman berör också åtminstone i viss mån vikten av medmänsklighet och etik i en värld som står inför extremt svåra val. Det handlar om flyktingar, resursbrist, svält och onda män som tror på “survival of the fittest”, och det känns ju ganska aktuellt.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Här pratar vi inte om något så konstlat som ett obemannat rymdskepp från en redan död civilisation. I stället handlar Drastic Measures om något så konkret som ett brutalt och grymt folkmord, i en historia som har en tydlig skurk –och dessutom en smart sådan, som hela tiden ligger steget före de som jagar honom.

Författaren, Star Trek-vetaranen Dayton Ward, vågar dessutom leka lite med berättarperspektiven i boken. Ett smart grepp är till exempel att låta en kvinna från Betazoid vara berättare i några av scenerna. Med sina tankeläsargåvor kan hon ju beskriva huvudpersonerna och deras stressreaktioner på ett ytterst ingående sätt (som bonusinfo får vi också reda på skumma saker som att betazoiderna inte berättade om sina förmågor för Federationen från början)

Ward bryter också upp berättelsen med korta utdrag ur en framtida bok som handlar om det bisarra händelseförloppet på planeten: The Four Thousand: Crisis on Tarsus IV. En samling intervjuer med de som var med, både offer och förövare, och som kom ut 10 år efter katastrofen. Även om det greppet piggar upp en del så hade jag gärna sett fler avbrott i liknande stil, kanske med texter från andra källor kring det som hänt. Här och där avslöjar dessvärre intervjuerna från boken lite för mycket om det som ska hända framöver i berättelsen – jag kan ju till exempel vara ganska säker på att någon som blir intervjuad för boken överlever våldsamheterna på Tarsus IV. Där förstör Ward lite för sig själv. Men så rör han sig faktiskt också i redan utforskade vatten.

Jo, visst var det något bekant med den där Shakespearefixeringen.

Nu kommer en extra känslig spoiler som antingen kan förstöra läsningen av boken, eller eventuellt göra den mer intressant att läsa. Det tog mig faktiskt 381 av de 391 sidorna i Drastic Measures innan jag insåg att man lika gärna skulle kunna kalla den här boken för en prequel till originalserien som för Discovery. Drastic Measures skildrar nämligen bakgrunden till TOS-avsnittet The Conscience of the King (som en del kanske minns som konceptets mest Shakespearereferenstyngda). Jag blev lite misstänksam när en bok med Shakespeares samlade verk dök upp på ett väldigt övertydligt sätt i slutet av Drastic Measures, och insåg att det var något bekant med hela storyn. Det här förklarar också att författaren Dayton Ward vågade göra något så uppseendeväckande som att skriva in en ung James Kirk i den här boken. I efterhand förstod jag att det i själva verket inte var så dramatiskt, Kirks närvaro på Tarsus IV var ju redan inskriven i kanon.

Vad jag däremot har lite svårt för är den fjäskande tonen i den här boken kring den tonårige Kirk. Georgiou träffar honom i några minuter och är så pass superimponerad att hon redan börjat jobba som hans personlige syo-konsulent. Ett kortare exempel ur den dyrkande beskrivningen:

From what Georgiou could see he was a fount of raw untapped potential, lacking only age, education, and experience. If he was anything like his parents had to be, and assuming his own desire to pursue such a path, young Jim Kirk had the makings of a first-rate Starfleet officer.

Desperate Measures sid 196.

Det nya som Dayton Ward tillför med den här boken är alltså i själva verket att skriva in Georgiou och Lorca i Kirks backstory. Lyckligtvis nöjer sig faktiskt inte med det, utan passar också på att låta både Enterprise och dess kapten Robert April få vara med i några scener. Det blir lite Star Trek-göttigare så.

Vilka nya saker får vi reda på om Lorca och Georgiou då? Nja, de är ganska lika det vi sett av dem tidigare. Hon är rättrådig, behärskad och kontrollerad. Han är impulsiv, hämndlysten och beredd att tänja på regler och protokoll för att sätta dit skurkarna. I just det här fallet är han kanske lite extra på, eftersom hans flickvän är en av dem som dödats i massakern på arenan. På bokens allra sista sidor får vi dessutom en glimt ur framtiden där Lorca sitter i fängelse – en påminnelse om att den vi läst om i den här boken är primäruniversumets Lorca, inte spegel-Lorca. Det vill säga, vi har läst en fördjupande roman om en person som faktiskt aldrig varit med i Discovery.

Det blir många lager och referenser att hålla reda på, men som helhet är Drastic Measures helt okej äventyrslitteratur. Jag håller ju fortfarande på att försöka förstå mig på den här genren, och hakade bara upp mig några gånger i den här romanen. Ward verkar liksom ha några hangups som ofta återkommer i hans skrivande. En av dem är väldigt detaljerade beskrivningar av rum i allmänhet, och antalet arbetsplatser och datorskärmar i dem i synnerhet. På sidan 237 får han ett annat anfall av övernitisk detaljrikedom, när han börjar beskriva innehållet och principerna bakom packningen i Lorcas ryggsäck. Antar att det är sånt som vissa av fansen vill ha i sin strävan efter att kunna rekonstruera livet i Stjärnflottan. Själv hade jag gärna sett lite mer djup hos huvudpersonerna i stället. Mot slutet av boken (som för övrigt består av en tre, fyra olika slut på rad) fastnar Ward dessvärre också i det där styltigt högtidliga språket som jag tycker så illa om. Det är tydligt att Ward skriver bäst när det är lite action och rakare handling, miljöbeskrivningar och det lite mer målande känns mest krystat. Och att boken är så dåligt korrläst att man dubblerar några meningar i bokens början är väl ytterligare ett tecken på ambitionsnivån med den här produkten.

Men som ren brukslitteratur dyker det här mer än nog. Tycker att Dayton Ward använder sig av kanon på ett smart sätt här. Och jämfört med förra boken om Discoverys universum är det här ett gigantiskt kvalitativt steg framåt.

Betyg: 6/10.

Star Trek Discovery: Drastic Measures. Bok 2 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 464 tv-avsnitt, samt läst 2 Star Trek-romaner och ett seriealbum.. 

Star Trek i populärkulturen: Enterprise i Shanghai

Ett sätt att ta sig mellan den anrika bebyggelsen i The Bund och den mer futuristiska skyskrapefesten på andra sidan floden är genom en så kallad sightseeingtunmel. En underjordisk bergbana med ljusspel på olika teman (paradiset och helvetet, undervattenslandskap) ackompanjerad av dramatisk musik. En turistfälletransport helt enkelt, men mumma om man som jag gillar lite kitschiga grejor. På väg upp från tunneln kantas rulltrappan av väggmålningar med olika teman. Och gissa vad som dök upp i rymdrulltrappan? En bekant profil. Star Trek finns överallt (även om texten på skeppet ser ut att vara lika äkta som loggan på en piratkopierad tröja)!