Okej, det är några av er som har påmint mig om att den här serien finns, och det visade sig ju vara ett extremt relevant tips när det gället Star Trek-kultur. Jag var bara tvungen att vänta med att se den tills The Orville släpptes på import-dvd för några veckor sedan (att se Foxserier på en vanlig linjär kanal är bland det mest komplicerade schemamässigt som finns. Framför allt om man är lite anal och verkligen vill se allt i rätt ordning). När jag väl började så gick det ganska snabbt, såg alla avsnitt på en helg. Det var länge sedan jag hade ett sånt där sug efter fler avsnitt, och inte kunde gå och lägga mig utan bara fortsatte att titta tills det nästan var morgon.
Det känns ju dessutom som om tillblivelsen av The Orville är bland de märkligare sakerna som hänt på den amerikanska tv-marknaden. Samtidigt som NBC CBS äntligen blev färdiga att relansera Star Trek som tv-serie så lanserar Fox en nostalgidoftande parodi på samma franchise. Men medan Star Trek: Discovery i mångt och mycket är en serie som vill vara samtida, mörk och dystopisk så är parodin en retrotechnicolordröm, och många fans kände nog sig till en början mer hemma i The Orvilles universum än i Discoverys.
Fast kanske är parodi fel ord. En del säger “tribute” istället. Och på flera sätt kan man se The Orville som ett slags fortsättning på de där klassiska Star Trek-serierna från 90-talet som The Next Generation. Banden till Star Trek blir ännu tydligare om man tittar lite närmre på eftertexterna och inser att Star Trek-veteranen Brannon Braga producerar The Orville, Jonathan Frakes (aka Riker) är inne och regisserar samt att Penny Johnson Jerald (aka Kasidy Yates från Deep Space Nine) spelar Orvilles skeppsläkare. Som en liten bonus dyker också skådisen som gjorde hololäkaren från Voyager, Robert Picardo, upp i en liten roll. Men referenserna och kopplingarna är förstås många fler.
På sina ställen är The Orville dessutom rätt så mörk, deppigare och mer seriös än de gamla Star Trek-serierna till och med, och det där med lustifikationerna hamnar allt mer i bakgrunden. Visst finns det komiska inslag, men oftast som en del av en större, och allvarligare, huvudhandling. Eller så består det komiska till stor del av valet av gästskådespelare: Rob Lowe och Charlize Theron gör rätt kul karaktärer här. Och nästa säsong ska tydligen Marina Sirtis vara med.
Det viktigaste att tänka på när man ser The Orville är att man ska uthärda det första urusla avsnittet. Efter att ha sett piloten så var jag faktiskt rätt så bekymrad. Det här var ju inte ens… roligt, utan snarare bara plumpt, lite sexistiskt och tramsigt. Men efter några lugnande ord från min kompis Stefan så gav jag serien en ny chans. Och han hade rätt, The Orville blir bara bättre och bättre ju längre den håller på. Jag insåg också att mina förväntningar var lite skeva. Det här är ju inte så mycket en renodlad komediserie som en serie där allt det där inträffar som aldrig får lov att hända i de riktiga Star Trek-serierna: Folk är fula i mun, nervösa, kåta, gör misstag på jobbet och har äktenskapsgräl som inte går att lösa på 45 minuter. Det är mer som en skildring av rätt vanliga människor i en framtidsmiljö på ett rymdskepp, liksom.
För mig framstår också flera av avsnitten som remakes eller reboots på befintliga Star Trek-avsnitt. Mad Idolatry, till exempel. Det avsnittet handlar om en planet som existerar i två dimensioner, och tiden går mycket snabbare i den andra dimensionen, som inte är en del av vårt universum. Det fick i varje fall mig att tänka på Deep Space Nine-avsnittet Meridian. Men det visar sig att det tydligen också har många likheter med ett Voyager-avsnitt i säsong sex.
Det är när The Orville plockar man upp en massa ämnen och strömningar i samtiden och skildrar det på sitt alldeles egna sätt som serien blir riktigt bra. Religionens plats i civilisationer, till exempel, eller hur hela samhällen kan förneka uppenbara fakta – där man ganska lätt kan dra likheter till det pågående klimathotet. Just det samtids- och samhällskommenterande passar det här formatet väldigt bra. Kanske ännu bättre i den här typen av serier med ett lättare komedianslag än i det mer seriöst menande dramat.
Här är i varje fall några av mina favoritavsnitt från den första säsongen:
“About a Girl”
Bortus, som arbetar i besättningen på Orville, kommer från planeten Mocius. En planet där befolkningen bara är av ett kön, fortplantar sig genom äggläggning och har ett allmänt buttert humör. Men när Bortus får ett barn tillsammans med sin partner Klyden så är det en liten flicka, och det visar sig att man vanligtvis könskorrigerar det fåtal flickor som föds på planeten. Ett lite hisnande avsnitt som får mig att associera till intersexualism och könskorrigering. Inte illa för vad jag trodde skulle vara en dratta-på -rumpan-och-skoja-om-stora-bröst-serie. Dessutom känns det också som om The Orville bara i och med det här avsnittet är bättre på att problematisera kön och könsroller än Star Trek någonsin varit.
“Majority rule”
Det här är lite som en remake av det där avsnittet av Black Mirror där människor ger varandra betyg hela tiden, men i The Orville är konceptet draget ytterligare några snäpp vidare. Om man får för många minusröster på planeten Sargas 4 så måste man till exempel göra en rad framträdanden på olika talkshows på tv och försöka väcka medlidande och sympati hos allmänheten när man ber om ursäkt för sitt beteende. Lyckas man inte göra det på ett trovärdigt sätt är det stor risk för att man blir lobotomerad. Men det slutar inte där, det här folket folkomröstar om allt – även faktafrågor. Ett tjuvnyp mot en samtid där all möjlig forskning blir allt mer ifrågasatt, och där folket ofta röstar fram de som förnekar till exempel klimatforskning.
“Firestorm”
Ett extremt kul skräckfilmsavsnitt som liksom börjar med en läskig clown som dyker upp i Orvilles korridorer, och sedan bara blir värre och värre. Så flippat. Älskade det här.
“Cupid’s Dagger”
Jag skulle också kunna kalla det här för Rob Lowe-avsnittet, han spelar en blå alien som utsöndrar ett feromon som gör alla kära i honom. Eller ska jag kanske skriva kåta. Och det visar sig också kunna gå att använda i fredsförhandlingar. Rätt roligt ändå att se det frånskilda paret på bryggan som slåss om samma kille.
Så nu ser jag väldigt mycket fram emot The Orvilles andra säsong, som drar igång den 30 december 2018. Och visas den på svenska Fox är jag till och med inställd på att bli slav under tablån igen. Som om det 90-talet aldrig hade tagit slut.
Oj, hade märkligt nog missat att det ju är Kasidy Yates som är med. Gillar Orville, det är liksom mer Star Trek än Star Trek självt. Allt stämmer ju, designen på skeppen och kläderna, vinjetten och uppläggen för avsnitten följer ju framförallt TNG i spåren. Bara att det är så ljust, rent och snyggt ombord gjorde mig på bra humör när jag såg det parallellt med STD.
Nej, det krävdes lite research för att jag skulle upptäcka det också. Men det var något irriterande bekant över henne som jag nu förstod. Men bra serie, men tycker samtidigt att Discovery är en bättre serie. Allt kan ju inte vara nostalgi 🙂