Tydligen har Janeway börjat extraknäcka som interstellär kryssningskapten, eller hur ska man annars kunna tolka att hon i Remember låter några passagerare från en Enaransk koloni följa med på Voyager på resan till deras hemplanet? Tydligen går det mycket fortare med Voyager än med deras egna skepp, hävdas det. Mycket tyder i och för sig också på att det kan vara fråga om en ren affärsresa. Janeway verkar supersugen på att sluta handelsavtal med Enaranerna, en civilisation som på många sätt verkar dela Federationens grundvärderingar.
Bland annat verkar dejtingkulturen vara gemensam. Harry Kim tvekar inte att utnyttja att Voyagers högst begränsade dejtingpool nu fått ett välbehövligt tillskott. Även för B’Elanna Torres skapar de nya passagerarnas närvaro nya erotiska möjligheter. På nätterna har hon börjat ha extremt realistiska sexdrömmar, där en och samma man återkommer natt efter natt. Men drömmarna verkar inte vara slumpartade. Torres upplever en stark förälskelse när hon träffar dröm-mannen, och för varje möte så utvecklas deras kärlekshistoria kronologiskt. Så småningom börjar drömmarna också ta över hennes liv på dagen, hon svimmar helt enkelt av och försvinner in i drömvärlden en stund. Men de där svimningsanfallen gör förstås att drömmarna går från att vara oskyldiga till något som måste rapporteras vidare till Janeway.
Eftersom personerna från Enaran har vissa telepatiska förmågor så försöker Janeway få deras boss att förklara det som hänt, men får bara något vagt snömosliknande som svar. Samtidigt så är Torres så nyfiken på hur historien ska sluta att hon vägrar att använda den utrustning som hon fått för att störa ut telepatiska överföringar. Men drömmarna håller på att ändra karaktär. De romantiska mötena blir allt mer sällsynta när världen som Torres drömjag lever i präglas av en konflikt mellan två grupper på planeten, en techpositiv härskarklass och en som verkar vara leva sina liv genom en kombination av amish-, elallergiker- och vaccinmotståndare-övertygelser. Gissa vilken grupp dröm-Torres kille tillhör?
Den teknologiskt högstående klassen i drömvärldens upplaga av Enaran börjar så småningom deportera de som man kallar för “regressers” till planetens nya kolonier på andra planeter. “Vill de leva primitivt så ska de få göra det”, verkar principen vara, samtidigt som man försvarar deportationerna med hälsoskäl. Eftersom bakåtsträvarna inte använder sig av moderna hygienmetoder kan de på sikt sprida sjukdomar och farsoter, säger man. Att de som är regressers inte vill flytta på sig bryr man sig däremot inte sig om.
B’Elanna lyckas till sist identifiera vems minnen det är som hon fått, en äldre Enaransk kvinna som vill överföra sina hågkomster som ett slags testamente. Ett sätt att bevara sanningen om Enarans mörka historia, händelser som ingen vill prata om på planeten idag, de deporterade dog nämligen när de kom till sina nya hem. I praktiken var deportationerna ett slags folkmord. Inte heller den gamla kvinnan stod utan skuld, hon angav sin pojkvän och stod och jublade i folkmassan när han avrättades. Det sista minnet hinner precis överföras innan den gamla kvinnan dör.
Det är inte särskilt svårt att lägga koncentrationsläger-rastret på det här avsnittet, eller för den delen andra berättelser om urfolk, minoriteter och avvikare som isolerats, deporterats eller hamnat i olika former av läger. B’Elanna blir förstås ursinnig på Enaranerna, och avbryter en avskedsceremoni för att framföra sina anklagelser till Enaranernas boss. Men till B’Elannas stora frustration tycker sig inte Janeway se att hon kan ingripa (den här gången är det ju inga ferengier från fel kvadrant inblandade i händelserna):
JANEWAY: Whatever the Enarans have done, it’s not our place to bring them to justice. If they’ve chosen to conceal part of their history from their own descendants, that’s their decision, whether we approve of it or not.
TORRES: It’s not just a matter of history. This could happen again if no one knows it happened before.
JANEWAY: We simply have no right to get involved.
Janeways avfärdande är dock ett mjukt sådant, och efter B’Elannas vittnesmål avbryter hon de planer på handelsutbyte som fanns med Enaranerna. Hon tipsar också Torres om att undersöka om någon av de enaranska passagerarna skulle vara intresserade av att överta den gamla kvinnans minnen från Torres. Så får det förstås bli, och det är givetvis Harrys tillfälliga flickvän som ställer upp (vi kanske kan kalla henne Forum för levande historia i fortsättningen).
Remember är ett avsnitt med ett budskap. En berättelse om vikten av att hålla historia levande och att samhällen, folk och civilisationer inte ska (eller kan) sopa sina mest skamfyllda historiska ögonblick under mattan. Detta budskap förpackas genom en minnes-trope som Star Treks upphovspersoner verkar vara omåttligt förtjusta i Av de sex första avsnitten i den här säsongen av Voyager är det här det tredje som på olika sätt handlar om minnen. Nu är det här i och för sig en omarbetad version av ett gammalt manus. Från början var den här storyn tänkt för The Next Generation, och att det var Troi som skulle plocka upp de där minnena från förr, vilket eventuellt är lite mer logiskt.
Min betygssättning börjar för övrigt kännas allt mer likformig. Är det avsnitten som håller en hög och jämn nivå, eller håller jag på att bli lite avtrubbad? Jag tycker nämligen att det mesta håller en hög nivå just nu, framför allt när det gäller Voyager. Så jag har liksom fastnat i det där sju eller åtta-läget. Remember är inget undantag. Allra bäst gillar jag scenen där Torres drömkille plötsligt har blod i hela ansiktet, och eventuellt förvandlas till ett sönderbränt lik i hennes armar. Hoppade några centimeter upp i luften i tv-soffan när det hände. Tycker också om cirkeldramaturgin när avsnittet avslutas med den där första drömscenen som Torres upplevde, när hennes kille klättrar in genom fönstret och allt bara är kärlek. Mycket fint. Precis som det var härligt att se Bruce Davidson i en biroll här, som många kanske känner till från X-Men, men som jag också tyckte gjorde en enormt fin insats i aids-filmen Longtime Companion.
Betyg: 7/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 443 tv-avsnitt.
Tycker det här är jättebra. Finns såklart många paralleller till moderna företeelser, som alla de länder som är byggda på ett folkmord av sin ursprungsbefolkning, eller så kan man se det som ett tankeexperiment där nazismen vann och skrev om historien, jag tänker också på nutida påhitt som minneslagar, i Turkiet och Ungern är det till exempel förbjudet att hävda de egna ländernas inblandning i folkmordet på armenier under första världskriget respektive förintelsen under andra världskriget.
Men det som gör det intressant, och på sätt och vis provocerande, är att de där enarerna verkar vara ett så snällt och lyckligt folk, att deras folkmord i en krass bemärkelse varit “lyckad”, om de bara glömmer allt, och ljuger för sina kommande generationer så blir väl allt bra till slut? Men mot det kan man ställa ett så gammalt och unket ideal som Sanning som något värdefullt i sig, och till slut får denna sanning också komma fram, och de sedan länge döda kan då få en slags upprättelse.
Scenen där Torres bevittnar avrättningen och blir en del av den skrikande massan tycker jag är väldigt stark, liksom slutscenen, att minnet kommer leva kvar, i alla fall hos en person.
Sen fattar jag inte det där med handelsavtal, de är ju på en enkel resa hem, hur ska de upprätthålla förbindelser tänkte de?
Ja, det var ett fint avsnitt på flera olika plan, gillade scenen när hela berättelsen börjar om med en ny kvinna som huvudperson. Det lyfte hela avsnittet. Jo, minnena av historien är viktiga. Men sällan har jag varit med om att kampen om historien sker så öppet som nu. Men gillar att den konflikten inte dyker upp i det här avsnittet. Utan att det på något sätt är en kollektivt nedtystad historia som kvinnan minns. En som ingen vill låtsas om. Det blir mer spännande än en utagerande historia om bråk om historieskrivningen