DS9: Shattered Mirror. Det där Siskos fru dör igen. I spegeluniversumet, alltså!

Tillbaka i Deep Space Nines spegeluniversum tar det en stund innan jag lyckas orientera mig. Just det, det här är universumet där Alliansen består av klingoner, cardassier och bajoraner som förslavat mänskligheten. Den lite oväntade följden när Terranerna beslöt sig för att reformera sitt imperium efter Kirk gjort sitt spegeluniversumsbesök. När människornas förtryck av de andra folken lättade slog de tillbaka, hårt. Och så är människorna organiserade som rebeller – som slåss för sin självständighet.

Att fara mellan olika parallella universum i Star Trek brukar ju vara lite komplicerat, men i Deep Space Nine verkar det successivt bli allt enklare. Shattered mirror är ju en ganska direkt fortsättning på Through the looking glass – avsnittet där Sisko kidnappades för att låtsas vara sin egen spegelversion, och leda den mänskliga rebellarmén. I det här avsnittet kommer spegeluniversumsupplagan av Jennifer Sisko, kapten Siskos döda fru, över på besök i primäruniversumet för att typ hänga lite.

Spegel-Jennifer har egentligen rätt så skumma avsikter, men någonstans på vägen blir det oväntat innerligt och äkta. Spegel-Jennifer får träffa Jake, sonen hon aldrig fick i sitt äktenskap. För Jake är Jennifer en exakt kopia av hans döda mamma, och känslostorm följer förstås på detta. Men allt känslojunk är egentligen en förevändning för att först locka Jake till spegeluniversumet, och sedan få kapten Sisko att följa efter. Den här gången behöver rebellerna på spegelsidan hjälp med att trimma in en nybyggd version av Defiant – som i sin tur ska användas för att möta en attack från en alliansstyrka – ledd av spegel-Worf. Mycket speglingar här, så pass många att jag förväxlade Gul Dukat och Garak med varandra när jag kollade på det här. Men tack vare redigt ingripande från AH kan jag nu rätta till det i alla fall.

Under tiden jag såg på Shattered Mirror så fick jag flera gånger en känsla av Star Wars-ifiering. Eller är det bara jag som gör sådana associationer när jag ser spegel-Garak sitta med en halsboja vid spegel-Worfs fötter, som en Star Trek-version av prinsessan Leia och Jabba the Hut. Blir förresten också lite förvirrad när manusförfattarna lyckas göra spegel-Worf en smula homosexuell. Eller är det Garak som frivilligt bjuder ut sig till alla män som håller honom fången i en halsboja? (Vilket i och för sig är mycket mer logiskt än när jag trodde det var Spegel-Gul Dukat. Garak har ju alltid verkat lite hbtq. Å andra sidan är det här spegeluniversumet, så supertraighta Gul Dukat skulle ju kunna ha en bögspegling. Noterar i alla fall att Worf inte verkar vara helt ointresserad) Allt framgår inte av replikerna här nedan, jag tyckte nog att det pågick något mellan raderna…

GARAK: I thought we had agreed that it was the Intendant who was incompetent. I was merely following her orders.
WORF: And for following those orders you deserve to die.
GARAK: Then why don’t you kill me? The Intendant was bad enough. She was irrational, accusatory, unappreciative. But at least
WORF: At least what?
GARAK: At least I was able to please her now and then.
WORF: You are not my type.
GARAK: I never said I was.
WORF: Increase speed to warp nine.

Och med Star Wars-ifiering tänker jag också på den ovanligt rörliga och nästan moderna eldstriden mellan klingonerna och Defiance i det här avsnittet. Skeppen far runt mellan rymdstationens ringar på ett betydligt friare sätt än man brukar göra i den här (mer taffliga) serien.

Action i all ära, det är ju egentligen triangeldramat mellan Jennifer, Benjamin och Jake som är avsnittets hjärta. Kanske är jag en förhärdad tittare vid det här laget, men det dröjer till den absolut sista scenen innan det ens rycker i tårkanalsmusklerna hos mig. Det känns liksom som om man vet redan på förväg att det här ska gå åt helvete. Jag tycker också mest att Jake är lite korkad när han inte förstår att spegel- Nog är en skitstövel (även om jag gillar att han här på Ferengi-vis är tacksam mot spegel-Kira för att hon röjt både hans pappa och hans farbror ur vägen). I den dramatiska upplösningen så offrar Jennifer sig när Spegel-Kira är på väg att skjuta Jake. Hon tar hans skott, och det är vid .hennes dödsbädd som avsnittet avslutas.

SISKO: How is she?
(Jake shakes his head. Sisko goes over to Jennifer’s bed.)
JENNIFER: Ben.
SISKO: Easy.
(He holds her hand.)
JENNIFER: I knew we were still connected.
SISKO: Always.
(Jennifer dies.)
JAKE: Dad.
(Father and son hold each other in grief.)
SISKO: Let’s go home.

De här lite allvarligare stråken kontrasteras då mot den mer campiga sidan av Deep Space Nines spegeluniversum. Kombinationen känns lite svårsmält. Överhuvudtaget känns ju spegeluniversumen ofta som ett sätt för de hårt hållna manusförfattarna och producenterna att få leva ut fantasier om allt det som normalt inte ryms inom seriens förutsättningar. I Deep Space Nine betyder det att alla är mycket kåtare än normalt, och i familjen Visitor/Siddig är det nu han som får grönt ljus för överspel, när Spegel-Bashir är en hypermacho Han Solo-typ. Och Dax ska hålla på att dra upp att hon hade sex med Benjamin Sisko när hon trodde att han var Spegel-Benjamin. Då blir det lite svårt att ta till sig de allvarliga delarna av historien.

Ett annat skäl kan ju vara att Spegeluniversumen i den här serien framstår som direkt klumpiga och primitiva jämfört med det vi sett i Star Trek: Discovery. På sina ställen är det här snarare en lite taffligt skriven fars. Om än en mörk och tragisk sådan.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 425 tv-avsnitt.