VOY: Death Wish. Det med en självmordsbenägen Q.

ÅH NEJ, INTE Q I DEN HÄR SERIEN OCKSÅ. (PANIK I TV-SOFFAN!)

Nej, jag reagerade inte så bra på att Q-världen tråcklade sig in även i den här Star Trek-serien. Visst, det var en ny och lite snällare Q, men den andre jäveln (ska vi kalla honom  primär-Q?) joinade ju efter ett tag. Och så hamnade fokus i serien genast på vardagen och livsvalen för supermäktiga, nästan allsmäktiga, varelser i galaxen – ganska långt från Voyagers vanliga problem med ransonering och brist på drivmedel.

Den första ilskan avtog i och för sig ganska snabbt. Det visade sig att Death Wish så småningom utvecklas till ett rätt så filosofiskt avsnitt, om evigt liv och dödshjälp. Men i bakhuvudet mal hela tiden något harmset. Hela premissen för serien, Voyagers sökande efter en väg hem, blir ju en smula meningslös när man samtidigt introducerar varelser som Q:na, som hade kunnat lösa besättningens problem på ett ögonblick. Kan man förflytta Voyager till ögonblicket för Big Bang så är det förstås en barnlek att skjutsa över skutan till alfakvadranten också. Nu berör man just den problematiken i det här avsnittet – primär-Q erbjuder Janeway en snabb väg hem som en muta – men det mildrar bara min irritation en smula.

När jag lugnat mer mig ytterligare lite grand,  kan jag förstås också se att det finns ett slags filosofisk dimension även när det gäller Q. Att kampen som Voyagers besättning utkämpar för sin överlevnad är en betydelselös bagatell ur någon annan, mäktigare varelses perspektiv. Men de olika upplagorna av Q verkar ju, trots sina enorma förmågor, vara sjukligt intresserade av de olika Federationsskeppen och människornas öden – ja, till och med Woodstockfestivalen bryr de sig om. Deras förhållande till mänskligheten påminner lite om grekiska gudasagor,  och det är tyvärr inte min favoritgenre.

Nåväl, Death Wish går alltså ut på att Janeway och de andra av misstag räddar en Q-person ur hans fängelse – en komet. Där har han suttit inspärrad i 300 år, och när han nu har kommit ut vill han helst av allt ta livet av sig. Enter: vår vanliga Q (a k a primär-Q) som vill ha tillbaka sin fånge och sätta honom i en ny komet – någon dödshjälp eller benådning vill han inte höra talas om. Varpå nya Q, vi kan kalla honom Quinn, ansöker om asyl på Voyager. Så följer ett slags domstolsförhandling där Janeway ska besluta om Quinn har tillräckliga skäl för flyktingstatus. En förhandling där bland annat Isaac Newton kallas in som vittne, och Janeway erbjuds den ultimata mutan – fatta rätt beslut och primär-Q skickar Voyager tillbaka till Jorden, ögonaböj. Eller om det är så att erbjudandet sedan transformeras till att primär-Q vill ligga med Janeway – saker och ting blir lite grumliga när han dyker upp i Janeways säng på natten.

Avsnittets höjdpunkt är den drömliknande sekvens där Quinn-Q försöker visualisera den tillvaro han tröttnat på, och nu vill göra slut på. Han vill att Janeway ska kunna se evigheten som en plats där inget händer, där allt är sagt och gjort. Total stiltje. Dessutom visar han henne hur han brukade vare ett slags filosof i Q-världen, men att han inte längre får skriva sina krönikor eller sprida sina idéer eftersom hans de anses  för radikala. Det där besöket i den stentrista evigheten får Janeway att till slut bestämma sig för att Quinn-Q ska få den där asylen. Med det hoppas hon ändå att Quinn ska kunna se sitt liv som dödlig som en ny utmaning, och inte ta livet av sig det första han gör. Men det är förstås precis vad han gör. Och lite överraskande får han hjälp med självmordet av primär-Q, som efter den där domstolsförhandlingen i sin tur börjat ifrågasätta sig själv och hur lydig han blivit mot de styrande i Q-världen. Så det gamla fejset lär ju med största säkerhet att poppa upp igen framöver. Kan dock säga att kombinationen Janeway och Q känns roligare och vassare än den mellan Picard och Q, i alla fall så här långt. Mer bitchigheter och salta kommentarer – även om greppet med att primär-Q ska uppvakta Janeway känns lite creepy.

Så, förvirringen är verkligen total efter det här avsnittet. Jag ogillar starkt alla förutsättningarna kring det, men tycker ändå om själva avsnittet – som verkligen pendlar mellan trams och seriositet. Trots att man samtidigt blandar in lite farsartad humor (som när Quinn-Q av misstag trollar bort alla män från Voyager). Är helt förvirrad kring min betygsättning av det här avsnittet. Det känns som om jag själv är på väg in i en existentiell Star Trek-kris.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 417 tv-avsnitt.