Gillade det här avsnittet redan från första bilden: Först svartruta med lite störningar, och sedan kommer Voyager farande – vi får se henne underifrån – allt i svartvitt, med lite märkliga tecken i underkanten av bilden. Jonathan Frakes, som regisserat avsnittet, behåller sedan “föremålets” perspektiv genom hela teasern. I slutet av teasern zoomar föremålets kamera in på en skärm som visar vems synvinkel vi ser allt ur: en glänsande robot som B’Elanna försöker reparera. Nej, men det här var alltså ovanligt snyggt (säger eventuellt något om vilken konventionell serie Voyager är, när jag liksom verkligen hajar till av en sån här start).
B’Elanna är verkligen otroligt engagerad i den här robotens öde. På ett nästan moderligt sätt oroar hon sig för dess framtid, testar olika sätt att få igång dess energitillförsel, springer ut i korridoren i sin pyjamas när hon kommer på en idé om hur hon kan rädda den. Och så lyckas hon också, till slut. Den aktiverade roboten (nr 3947) blir, på sitt robotlika sätt, väldigt förtjust i Torres och försöker värva henne till sin hemvärld. Den berättar att hen kommer från en civilisation där varelserna som konstruerat robotarna, “the builders”, dött ut, och där robotarna själva inte lyckats fundera ut hur man reparerar själva energiaggregatet som driver dem. Hen vill ta med sig B’Elanna till sin planet för att hon ska kunna hjälpa dem där.
Men Janeway sätter stopp för alla planer på att B’Elanna ska vikariera som “builder” – och för första gången på länge dyker the prime directive upp som argument (det känns i och för sig som att de senaste avsnitten är fyllda med avsteg från den, men visst). Roboten kan inte riktigt ta ett nej, visar det sig, och kidnappar helt enkelt B’Elanna. Strid uppstår mellan robotplanetens skepp och Voyager, och robotarna vinner. Och deras ultimatum till B’Elanna är ganska tufft: Hjälp oss eller så förintar vi Voyager.
Nu är ju inte B’Elanna egentligen särskilt svårövertalad. Det finns visserligen ett ständigt hot mot henne och Voyagers besättning – men hon tycker ju ändå innerst inne att det är lite kul att lösa den här uppgiften. Och att robot 3947 är rätt mysig. Men precis när hon lyckats konstruera ett nytt sånt där aggregat blir robotskeppet hon är på attackerat – av ett annat robotskepp från en grannplanet. Och det är nu som hon får reda på sanningen om varför alla “builders” är döda.
Befolkningen på de stridande planeterna, Pralor och Cravic, lyckades efter en lång konflikt komma fram till ett fredsavtal. Men när man skulle avaktivera robotarna som använts för striderna såg de artificiella intelligenserna det som ett hot – och dödade helt enkelt humanoiderna som byggt dem. Tydligen hade “the builders” inte läst Asimovs böcker om robotlagarna, eller sett Star Treks originalserie där ju rätt många avsnitt handlar om artificiella intelligenser som bokstavstolkar sina direktiv med obehagliga konsekvenser. B’Elanna inser att roboten hon återupplivat från de döda – den som ligger på ett bord och ber om att få bli programmerad – bara kommer att vara en förstärkning av vad som i praktiken är en mordisk robotarmé. Hon kortsluter den och blir i samma stund transporterad bort från robotskeppet, tillbaka till Voyager. Men visst handlade det där mer om än bara en teknisk utmaning för Torres. Det finns undertoner av moderskap och biologisk klocka när Janeway och Torres diskuterar det som hänt – känslor som inte riktigt går fram i de skrivna replikerna.
JANEWAY: It must have been difficult.
TORRES: Difficult?
JANEWAY: To destroy what you created.
TORRES: It was necessary.
JANEWAY: I read your report. It was no small achievement, B’Elanna. You gave that unit life.
TORRES: You should have seen it, Captain. It was incredible. I installed that module, and the prototype looked up at me and asked me for programming.
JANEWAY: As I said, it must have been difficult.
TORRES: It was necessary.
Jag är tydligen en sucker för robothistorier. Och blev uppriktigt överraskad av twisten mot slutet. Ligger och balanserar på att ge det här avsnittet en nia, men behärskar mig lite. Noterar dock att det här är ytterligare ett avsnitt där Voyager är ett rätt crappy skepp i strid – hon får verkligen stryk gång på gång på gång på gång på gång.
Ett välgjort avsnitt, gillar också den EXTREMA retrokänslan i robotarnas look. Här fjäskas det inte. Gillar också att Torres pratar om Data, det görs för få blinkningar tillbaka till The Next Generation tycker jag.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 408 tv-avsnitt.
Blir väldigt imponerad. Det är liksom ett jätteklassiskt sci-fi tema, det är också klassisk Star trek med problem med primärdirektivet vilket slutar med en lärdom, alltså egentligen inget nytt, ändå känns det rakt igenom perfekt genomfört. Kanske har man vant sig vid att man alltid är så tolerant och vidsynt mot nya varelser, artificiella eller inte, för man vaggades liksom med och lurades på sätt och vis av de gulliga robotarna varför den oerhörda förklaringen om hur de dödat sina mästare för att kunna kriga vidare liksom blev en snygg och lite obehaglig twist fast det känns så uppenbart och gammalt (och fast jag sett det här avsnittet för länge sen och mycket väl minns denna vändning så gillar jag avsnittet skarpt).
Jag antar att kapten Kirks gamla knep inte längre funkar, för hade det varit TOS hade Torres istället kunnat försöka prata ihjäl 3947 genom att ställa frågor vars slutsatser blir så paradoxala att det börjar ryka ur öronen och få den att gå sönder 🙂
Vilket nöje att komma tillbaka och ha ett 50-tal blogginlägg om Star Trek som väntar på en! Det tog bara någon vecka att läsa ikapp 😉
(Dessutom är det inte lätt att läsa så många inlägg på wordpress av någon anledning. Fick hoppa mycket fram och tillbaka, men jag tror jag fick med alla till slut…)
Saker man älskar, när någon blir glad över att hitta 50 olästa inlägg på ens blogg. :-).