VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.

DS9: Sons of Mogh. Det där Worfs brorsa vill bli hedersmördad.

ds9 sons of mogh

Ett ovanligt bra klingon-avsnitt tycker jag. Förutom allt det där vanliga tjatet om heder och ära och husets framtid så lyckas man faktiskt ge lite djup till relationen mellan Worf och hans bror Kurn. Men den helt orimliga twisten på slutet. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag ska tycka om den.

ds9 sons of mogh 2Innan vi går in på Worfs familjerelationer så kan vi väl bara notera den helt ohämmade etableringen av sexuell laddning mellan Worf och Dax i början av Sons of Mogh. Här var det förspel så det stod härliga till. Med en klingon flirtar man förstås bäst under en träningsmatch med blanka vapen. Framför allt om man har en outfit med generös urringning, som Dax har här.

WORF: You were overconfident. You thought by distracting me with your outfit you would gain an advantage.
DAX: My outfit?
WORF: Er, I thought that. I mean, I only assumed that
DAX: You thought I wore this for you? Talk about overconfidence.

Men visst är Dax extremt nöjd efter den där kommentaren. Hennes intresse och omsorg för Worf fortsätter sedan under hela avsnittet. Hon försvarar honom inför Sisko, lyssnar på hans problem och försöker hitta lösningar. Hur ska detta sluta? Tyvärr har jag ganska exakta aningar på grund av resultaten som dyker upp när man bildgooglar det här avsnittet. Men jag inbillar mig att de där bilderna hörde till ett holodäcksäventyr, eller eventuellt något som hände i ett parallellt universum.

ds9 sons of mogh 3Helt säker är jag däremot på att Worfs bror Kurn plötsligt dyker upp på Deep Space 9 i det här avsnittet.  Efter att Worf gick emot klingonernas ledare i The Way of the Warrior, så har även Kurn drabbats. Familjen har mist sin plats i högsta rådet och det mesta av sina tillgångar. Men en liten grej skulle kunna göra att Kurn slapp sluta sitt liv i vanära. Han begär en Mauk-to’Vor av Worf – alltså att Worf ska döda sin bror. Worf går med på sin brors önskan, men ingen av dem tänkte på att ritualmord är förbjudna ombord på rymdstationen. Dax ser till att Kurns liv räddas, och Worf blir utskälld av Sisko som bestämt sig för att han inte orkar med mer mångfald ombord. I alla fall inte om det innebär dödliga ritualer.

SISKO: At the moment, I don’t give a damn about Klingon beliefs, rituals or custom. Now I have given you both a lot of leeway when it comes to following Klingon traditions, but in case you haven’t noticed, this is not a Klingon station, and those are not Klingon uniforms you’re wearing. There is a limit to how far I’ll go to accommodate cultural diversity among my officers and you’ve just reached it. When your brother is released from the infirmary, you better find another way to settle your family problems. Is that clear?
WORF: Captain, it may not be possible to
DAX: It’s clear. There are definitely other possibilities for Kurn. This will never happen again.
SISKO: You’re damn right it won’t. Now both of you, get out!

Men Kurns death wish fortsätter att göra sig påmind även när man försöker omskola honom på stationen. Man testar honom som säkerhetsvakt, och det går jättebra ända tills man inser att ett av skälen till att han tog jobbet var att någon smugglare kanske skulle döda honom. Det skulle i varje fall innebära en ärofull död. Men lyckligtvis överlever han länge nog för att Worf och Kurn ska kunna spela centrala roller i upplösningen av det som är avsnittets b-handling.

Kira och O’Brien har nämligen upptäckt att klingonerna har mystiska saker för sig, precis utanför bajoranskt territorium. Osynliga saker som exploderar, ett klingonskt skepp som skadas av något som aldrig syns. Worf löser till sist gåtan: klingonerna lägger ut osynliga minor. Spränganordningar som inte är “osäkrade” förrän klingonerna aktiverar dem med en särskild kod. Worf och Kurn får nu i uppdrag att hitta en karta över minfälten. De smugglas in på ett klingonskt skepp som ligger i docka vid Deep Space 9, hittar snabbt vad de letar efter, men blir upptäckta av en vakt som Kurn dödar. Av denna incident lär vi oss att 1: Worf har blivit så domesticerad att han mist sin “spindelkänsla”, den klingonska intuitionen som säger när någon ska döda en. 2: Kurn blir helt knäckt av att spela dubbelspel mot det klingonska imperiet. Vanäran är för stor. Han kommer aldrig att kunna leva och trivas på en Federationsstyrd rymdstation.

KURN: Why is it that suicide is considered a dishonourable death, Worf? Shouldn’t a warrior have the right to decide when his time has come?
WORF: If you die by your own hand you will not travel across the River of Blood and enter Sto’Vo’kor.
KURN: Even if I got cast down into the Underworld, at least I’d be with other Klingons, even though they are the dishonoured dead.

Lösningen på problemet är något radikal. Worf tömmer Korns minne, och ger honom en ny identitet. På det sättet räddar han sin brorsas mentala hälsa, men dessvärre till priset av sin brorsas egentliga existens. Den nya Kurn minns ju inget om vem han egentligen är, och har ingen relation till Worf. Vad man helt klipper bort ur det här avsnittet är om Worf frågade Kurn om lov innan hans minne raderades. Man undrar ju hur det snacket gick. Och även på om den här lösningen verkligen är mindre vanärande än något annat alternativ.

Som sagt, för att vara ett klingonavsnitt så var det här ovanligt njutbart. Men lite snopet att man (troligtvis) bara skriver ut Kurn här, just när vi börjat lära känna honom på allvar. Avsnittet har ett bra tempo och en jämn nivå i manuset. Hög lägstanivå, helt enkelt. Ändå imponerad av att man faktiskt lyckas få in ett rätt lyckat skämt i det här avsnittet, som ju främst präglas av klingonexistentiell ångest. Det skojiga kommer precis när Kurn provat sin nya uniform för jobbet som säkerhetsvakt på DS9:

KURN: I hate this uniform.
WORF: I understand. The transition will probably be difficult for some time.
KURN: That’s not what I mean. I have accepted the transition. I am a Bajoran security officer. The uniform is simply uncomfortable

Man vet att ett avsnitt inte direkt är en skrattfest när en sån här vändning fastnar i minnet.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 414 tv-avsnitt. 

DS9: Return to Grace. Det där Gul Dukat och Kira jagar klingoner tillsammans.

ds+ graceSäg den lycka som varar…Hann alltså precis förklara hur kul och bra jag tyckte allt som producerades under Star Treks flagg just nu var, bara för att tas ner på jorden av det här avsnittet. “Inge vidare” muttrade jag fem gånger på 40 minuter. Ja, frågan är om jag inte till och med tycker att hela upplägget i avsnittet är en smula osmakligt.

Att cardassiern Gul Dukat har en märklig hangup på Kira har väl märkts då och då, kanske tydligast i de tvås egna äventyrsavsnitt Indiscretion. Och man kan väl se Return to Grace som en ren fortsättning på det avsnittet. Även när det gäller namnet. För indiskret är verkligen en passande beskrivning på sättet som Dukat raggar brudar på.

Allt börjar med avsnittets kanske roligaste scen. Kira är i sjukstugan för att få massor med vaccin inför hennes resa till ett diplomatiskt möte på en Cardassisk bas. Mycket snack här om hur hon blev övertalad till att ta det här uppdraget genom sin kille Shakaars förförelsemetoder. Men så är också hennes snubbe försteminister på Bajor. Därav blandningen mellan diplomatiska förhandlingar och massage:

KIRA: Oh, it was a personal request all right. Shakaar took me to my favourite restaurant in Jalanda City, poured me glass after glass of spring wine, then took me to his home, and gave me a massage with Kolaish spice oil.
BASHIR: Well, nice to know he’s keeping in touch with his constituents.
KIRA: It wasn’t fair. I mean, I would have said yes to anything at that point.

ds9 grace 2På fraktskeppet som ska ta henne till den cardassiska utposten Korma väntar ett bekant ansikte, Gul Dukat. Den forne militären och toppolitikern har degraderats ordentligt sedan det blev känt att han har en utomäktenskaplig bajoransk dotter. Dessutom lämnade hans fru honom. Nu får han finna sig i att vara kapten för ett futtigt fraktskepp i stället. Men till Kira säger Dukat att han inte ångrar någonting, att han älskar sin dotter (hon som han från början hade tänkt mörda för att rädda sitt rykte). Nu finns hon, Tora, med honom på fraktskeppet. Och han har siktet inställt på att någon gång återta sin position i det Cardassiska riket. Dessvärre har han också siktet inställt på en ny partner: Kira.

ds9 grace 5Den internationella diplomatkarriären blir det inget av med för Kira. När hon kommer fram till Korma har redan ett klingonskt skepp utplånat basen. Dukat försöker attackera fiendeskeppet, men klingonerna verkar tycka att hans gamla fraktskepp är så pass futtigt att de inte ens bryr sig om att besvara elden. Dukat och Kira lyckas ändå tillsammans knåpa ihop en plan på hur man ska hämnas, och efter några vapentest och en gillrad fälla så lyckas de ta över det klingonska skeppet.

Dukat förbereder sig på att återvända hem som en hjälte efter sin seger, bara för att inse att den cardassiska regeringen vid det här laget överväger att gå in i förhandlingar med Klingonerna, snarare än att fortsätta kriget mot dem. Det blir droppen för Dukat, som bestämmer sig för att skapa en egen motståndsrörelse med klingonernas skepp som bas.

Varvat med den här intrigen så hinner Dukat också uppvakta Kira. Ganska många gånger till och med. Och fungerar inget annat så passar han på att snacka skit om Kiras pojkvän. Ja, till och med Dukats dotter Tora försöker förklara för Kira att hennes pappa egentligen är snäll och faktiskt ångrar det som hände på Bajor under den cardassiska ockupationen. Kira avspisar dock Dukat med tilltagande irritation och avsmak. Att hon skulle börja dejta en person som gjort sig skyldig till en rad grymheter under ockupationen är en omöjlighet. Ja, även för mig som tittare är faktiskt Dukats närmanden helt orimliga. Nästan lite sjukligt olämpliga, faktiskt. Jag är till och med snäppet mer långsint än Kira i den här frågan, och fattar inte hur hon står ut att hänga med sin gamle förtryckare.

Som jag skrev tidigare så tycker jag att Return to Grace är en besvikelse . Jakten på det klingonska skeppet är genomgående ospännande, Gul “kan inte ta ett nej” Dukats propåer till Kira är bara jobbig. Pitchen för avsnittet var tydligen något i stil med “nazister och judar tvingas samarbeta”, att sedan översätta det till någon form av raggsituation känns mest lite äckligt. Return to Grace slår också någon form av rekord i trista scenerier och regi. Hur många scener i ett avsnitt kan man klämma in där Nana Visitor (som spelar Kira) säger sina repliker medan hon trycker på knappar på en skärm. Tjaaaatigt.

Betyg: 3/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 413 tv-avsnitt. 

VOY: Meld. Det där Tuvok blir mordisk. Jättemordisk.

voy meldMan ska vara försiktig vem man smälter samman sitt medvetande och sina minnen med, för man kan ju få med sig lite obehagliga egenskaper på köpet. Det får Tuvok erfara när han försöker ta reda på den “logiska” orsaken till ett mord som begåtts på Voyager. Hans sökande efter ett motiv till mordet går så långt att han föreslår en vulcan mind meld. Det vulcanska specialtricket där två människors hjärnor förenas. Tanken är att mördaren ska få lite av Tuvoks självkontroll genom den där sinnessammansmältningen. Dessvärre smittas Tuvok samtidigt av mördarens blodtörst och börjar fantisera om att döda Neelix. Ojojoj.

Det känns som om fler och fler av avsnitten jag ser just nu innehåller en massa finter. Är det inte en falsk start på själva avsnittet (holodäckstricket som jag var inne på så sent som i förra blogginlägget) så leker upphovspersonerna med de konventioner som Star Trek brukar använda sig av. Som i Meld. Ett klassiskt detektivavsnitt tänker jag när B’elanna hittar ett halvt förkolnat lik bakom en panel i maskinrummet. Men själva mordmysteriet är ganska snabbt avklarat. Det hela är mycket enkelt – personen som alla misstänker är också den som har begått mordet. För säkerhets skull är Suder, den skyldige, en av de före detta Maquismedlemmarna ombord på Voyager – att personer i stjärnflottan skulle begå mord är ju fortfarande något av ett tabu i den här serien. Suder verkar i sin tur verkar ha någon form av allvarlig störning, de andra före detta Maquismedlemmarna har inget vidare bra att säga om honom.

CHAKOTAY: Sometimes I had to pull him back, stop him from going too far. And once or twice when I did he looked at me with those cold eyes and I just knew he was this far away from killing me.

voy meld 4Men Tuvok, som fått i uppdrag att undersöka mordet, vill alltså veta vad som ligger bakom Suders brott. Tydligen blir det något knas med mind melden på grund av att Suder är en betazoid, och i och med det så är avsnittet igång på allvar. Tuvok blir ju väldigt förändrad efter mind meld-upplevelsen, men in i det längsta försöker han att inte visa det för omvärlden. Istället kör han holodäcksprogram där han stryper Neelix, men till sist bestämmer han sig för att låsa in sig i sin hytt – för allas bästa.

För Janeway är läget inte så muntert. Nu har hon två mordiska besättningsmedlemmar som hon på något vis måste förvara, kanske i 50 år framöver – dödsstraff är inget alternativ för henne. Hololäkaren har dock en metod för att bota Tuvok, men för att han ska kunna läka mentalt måste man först ta bort alla hämningar och kontrollfunktioner som finns hos den vanligtvis så behärskade vulcanen (alla vulcaner är ju i och för sig kontrollerade och hämmade). Och det är när de där mentala stoppklossarna försvinner som den riktiga showen tar fart. Tuvok blir bonkers. Och har ett och annat att säga till Janeway.

TUVOK: You know, Captain, I don’t mind telling you something the other Tuvok never would. You are wrong. Sparing Suder’s life is a sign of weakness. You disgust me. All you humans do. Admit it! Part of you feels as I do. Part of you wants him to die for what he did.
JANEWAY: No part of me feels that way.
TUVOK: Liar! He has killed and you know he deserves to die! On behalf of the victim’s family, Captain, I beg you to reconsider. Give them the satisfaction of his execution. I have a radical suggestion, Captain. Release the forcefield and I’ll kill him for you.

Givetvis lyckas Tuvok sedan rymma. Men han klarar trots allt inte av att genomföra den där avrättningen.

SUDER: Understand one thing, Tuvok. I can promise you this will not silent your demons. If you can’t control the violence, the violence controls you. Be prepared to yield your entire being to it, to sacrifice your place in civilised life for you will no longer be a part of it, and there’s no return.
(Tuvok grabs Suder’s head.)
TUVOK: I seek no return!
SUDER: Of course, you would not be able to live with yourself. Then we are both to die, and that will end the torment.

Som ni ser på de här senaste citaten så är det ganska högtravande och dramatiskt när liv, död, moral, brott och straff ska avhandlas i Meld. Och kanske blir det lite väl mycket opera på sina ställen för min del. Lite synd, för det är ju intressanta saker som avhandlas här. Man kan väl kalla Meld för Star Treks dödsstraffsavsnitt – vad som är det rätta sättet att behandla en mördare på kommer nästan oftare på tal än det där med våldets ursprung.

voy meld 5Den extremt seriösa huvudhandlingen kompletteras dessvärre med en riktigt svag b-handling. Paris drar igång vadslagning på holodäck med replikatorransoner som insats. Då han agerar bank, tar han en viss procent av insatserna som avgift, och eftersom man ska gissa på “the radiogenic particle count” så är det aldrig någon som gissar rätt. Till sist kommer Chakotay och sätter stopp för det roliga. Ändå lite konstigt att Paris, som ju under hela serien velat återupprätta sitt anseende ombord, sätter igång den här grejen. Bara i förra avsnittet var han ju skeppets hjälte, och gick till historien som den förste personen som kört en farkost i transwarpfart. Men nu, en bookie. Smutsigt. Det blir inte bättre av att han gör det i en bihandling som inte riktigt leder till någonvart,  mer än en riktigt dålig stämning mellan Chakotay och Paris.

voy meld 2Meld är ett halvt misslyckande. Upphovspersonerna lyckas inte riktigt förvalta sitt intressanta ämne. Försöken till filosofiska diskussioner ledde mest till en återvändsgränd. En ganska snackig åtevändsgränd. För första gången på ganska länge kändes ett Star Trek-avsnitt bitvis riktigt långtråkigt –även om jag som vanligt uppskattar när delar av besättningen blir galen. I det här fallet Tuvok inlåst bakom en energisköld. Kanske gick det lite för snabbt över för min smak.

Betyg: 6/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 412 tv-avsnitt.

VOY: Threshold. Det där Paris krossar transwarpvallen och skaffar salamanderbebisar med Janeway.

VOY THRESHOLD 2

Om bara alla avsnitt hade varit så här kul, hade det nog gått snabbare att skriva den här bloggen. För jag njuter verkligen av att kolla på Star Trek just nu. Tror inte att det varit så här lustfyllt att kolla sedan originalserien (och då var det ju ändå en hel del som mest kändes bra för att det var kult). Dagens bloggämne, Threshold, har dessutom allt man kan begära av ett bra Voyager-avsnitt: ett teknologiskt genombrott, massor av skämt om Neelix kaffe, medicinskt technobabble och så någon form av sexualisering av Janeway. Som extra bonus: gulliga djur som visar sig vara människor efter extremt forcerade genetiska mutationer.

Det börjar med en klassisk fejkstart: Paris sitter i en skyttel och driver warpmotorerna till det yttersta, han ska försöka komma över den magiska gränsen Warp 10, transwarphastighet. Men innan han kommer så långt går hans skepp i stycken. Han är död. I sin simulation då. Alla som sett Star Trek tidigare vet ju att man inte skulle ta kål på en av huvudpersonerna under en teaser. Inte på riktigt.

VOY THRESHOLD 6Men drömmen blir så småningom sann, fast med ett bättre slut. För örtifjärde gången i den här serien så visar det sig att Neelix, som alla behandlar som en idiot, kan hjälpa folk på traven när det gäller de svåraste problem. Eller så är det hans odrickbara kaffe som har den effekten. Efter ett besök på mässen uppfinner i varje fall Torres, Kim och Paris ett nytt sätt att stabilisera skytteln. Och det blir Paris som får åka iväg som pilot för transwarpshastighetexperimentet, trots att hololäkaren upptäckt en komplikation när det gäller hans blodkärl i hjärnan. En svaghet som skulle kunna leda till en hjärnblödning. Men det visar sig vara något helt annat som blir problemet när Paris återvänder till Voyager efter fullgjort uppdrag.

VOY THRESHOLD 3Efter att lyriskt förklarat att han var ÖVERALLT SAMTIDIGT när han kommit upp i warp 10, så mår Paris plötsligt lite illa. Eller, ja. Ganska mycket illa. Han börjar mutera. Processen sker successivt, och omfattar till och med en stunds skendödhet. Men när hololäkaren vill sätta in det tunga artilleriet för att stoppa förändringarna så rymmer den nu ganska grodliknande Paris från sjukstugan. På vägen till skytteln så slår han ner kapten Janeway och bär sedan med henne ombord på skeppet. Sedan kör han iväg, uppnår transwarpshastighet och försvinner från Voyagers sensorer.

voy threshold 7Det tar ett tag för Voyager att hitta skytteln igen. Och vid det laget har Paris och Janeway bägge muterat loss bortom igenkänning. De ser ut som någon form av salamanderliknande ödlor. Och de har ungar (tror faktisk att det där kan kvala in som en av de bästa plottwistarna så här långt i Star Trek-historien). Tyvärr (tycker jag) har holodoktorn en plan för att driva tillbaka mutationen, och på ett ögonblick är det hela ordnat. Paris och Janeway är tillbaka i sina gamla jag, lite förvirrade och med stora minnesluckor.

Tidigare i det här bloggprojektet hade jag antagligen blivit irriterad på hur den här intrigen utvecklar sig. Men nu har jag sett så många generiska Star Trek-äventyr att jag jublar i tv-soffan när producenterna låter allt flippa ut och godkänner ett manus där Paris och Janeway bägge muterar till ödlestadiet, och på rekordkort tid lyckas producerat ett gäng jättesöta små ungar. Min enda invändning är väl att jag tycker att Paris och Janeway borde reagerat starkare på Chakotays beslut om att deras avkomma mår bäst på den planet de föddes. Hade gärna sett att de nyblivna föräldrarna insisterat på att ungarna måste fångas in, och sedan låtit dem växa upp i ett terrarium på Voyager under resten av serien. Barn är barn, i vilken skepnad de än uppenbarar sig, anser jag. Pluspoäng till Janeway för snygg replik till Paris efter att de återfått sin mänskliga form:

JANEWAY: I’ve thought about having children, but I must say I never considered having them with you.
PARIS: Captain, I’m sorry. I, I don’t know what to say, except I don’t remember very much about, er, you know
JANEWAY: What makes you think it was your idea? Sometimes it’s the female of the species that initiates mating. But apology accepted, nonetheless. You may be interested to know I’m putting you in for a commendation. Regardless of the outcome, you did make the first transwarp flight.
PARIS: Thank you, Captain.
JANEWAY: Is there something wrong, Lieutenant?
PARIS: I don’t know. I guess this whole experience has left me feeling a little overwhelmed. Flying at warp ten, evolving into a new life form, mating, having alien offspring.
JANEWAY: You’ve broken more than one record, that’s for sure.

VOY THRESHOLD 4Det var från början tänkt att det skulle finnas lite mer genetikbabble i det här avsnittet. Att Janeway och Paris förvandling till salamandrar skulle belysa hur evolutionen kanske inte alltid kommer att följa samma mönster som vi sett hittills, men den biten togs bort i en rewrite. Först i efterhand insåg man att det också betydde att allt tankestoff i avsnittet nästan försvann på kuppen. Threshold blev ett avsnitt med roliga ödlor i slutet. Jag är oroväckande nöjd med detta.

I grunden är ju Threshold ett ganska typiskt Star Trek-äventyr, men med en twist på slutet som gör att det definitivt sticker ut från mängden. Jag är gränslöst förtjust i djurversionerna av Janeway och Paris. Också för att det känns så uppenbart att upphovspersonerna gärna vill sexualisera Janeway på något sätt, men att de verkligen måste använda vissa omvägar för att kunna göra det utan att undergräva hennes auktoritet. Lysande, dock!

Sen undrar jag ju bara vad man gör med all den där datan som skytteln fångade in under sin färd i transwarp. Det här är andra gången på kort tid som man får massor av data om kvadranten. Men vad gör man med all info? Just nu verkar de mest vara användbar för Voyagera egna spion, som skickar vidare information till kazonerna.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 411 tv-avsnitt.

DS9: Crossfire. Det om Odos crush på Kira. Och Kiras nya kille.

ds9 crossfire 6

Vet ni vad? I och med det här avsnittet har jag kommit halvvägs på Deep Space Nines sju säsonger. Och det är ju en ren fröjd att kunna slå fast att den här serien har gått från att ha varit en notoriskt ojämn skapelse med pseudoreligiösa förtecken, till att bli självsäker, kul och lite…ja, skön faktiskt. Crossfire känns också som ett avsnitt som representerar den här utvecklingen ganska väl. För mig framstår det som både starkt självupptaget och osannolikt rart att vika ett helt avsnitt åt att skildra Odos olyckliga kärlek. Precis som tidigare är det Kira han är förälskad i, men nu ställs saker och ting på sin spets. Hon blir nämligen uppvaktad av den bajoranske försteministern Shakaar (han som höll på att bråka om jordbruksmaskiner i förra säsongen). Och som säkerhetsansvarig och livvakt så tvingas Odo se deras romans födas och ta fart på lite för nära håll.

Shakaar kommer alltså och besöker Deep Space 9, men det är en visit som gör Odo direkt orolig. Dels handlar det ju om säkerhetsfrågan. Efter terrordådet då en av Deep Space 9:s skyttlar sprängdes så är han på helspänn. Och här finns faktiskt en ovanligt nervig scen där jag för en gångs skull tycker att man fått till den där känslan av hotfullhet och fara när folkmassan trängs för att få se en glimt av sin nye försteminister (lika spännande var den dock inte när jag såg om scenen, men då visste jag ju hur det skulle sluta).

ds9 crossfire 3Det andra som oroar Odo är ju det här med kärleken. Bra tänkt där när man Odo i rollen som livvakt tvingsa att vara alldeles för nära det mysande kärleksparet Kira och Shakaar. Precis som scenen där han slår sönder hela sin lägenhet (och slänger iväg växten han fått av Kira), att Odo ständigt ska kunna hålla sitt humör i styr blir ju bara tråkigt. Liksom det är lite fint att han blir så distraherad av Kiras romans att han håller på att riskera allas liv i en hiss. Och faktiskt även försummar att jaga rätt på terroristen som försökte göra hissen till en dödsfälla. Det är ett sånt där klassiskt scenario, att vara bästis med någon som man egentligen är kär i. Inklusive den där obligatoriska scenen där en person försöker förklara att hen är kär i den andre, men inte kommer sig för att säga något eftersom den andra personen är upp över öronen förälskad i någon annan. Ett ofta använt scenario, men när det är Odo så känns hela den där slitna tropen helt ny och naken.

ds9 crossfireMen frågan är ju om inte nyckelscenen i det här avsnittet egentligen är den långa dialogen mellan Quark och Odo. Quark kommer till Odos lägenhet för att klaga på oväsendet som uppstår när shapeshiftern demolerar hela sin lägenhet. Quark är den ende som tidigare lagt märke till att Odo har kärat ner sig i Kira, och inser genast vad det är som har inträffat. Och försöker faktiskt vara snäll. Faktum är den här scenen nog är det närmaste Quark kommer en kärleksförklaring till Odo. Så pass gosigt att han för säkerhets skull är tvungen att lägga till en försäkran på slutet om att Odo verkligen inte kan räkna honom som en av sina vänner. Men hur trovärdigt kändes det egentligen? Kanske är det egentligen Quark och Odo som står för rymdstationens mest intressanta kärlekshistoria?

QUARK: Anytime there’s an unusual crime committed on the station, I run a pool so that people can bet on how long it’ll take for you to catch the perpetrator. It’s very popular. Frankly, I don’t care whether you and Major Kira end up living happily ever after or not. I just want to see the situation resolved. The way I see it, you’ve either got to tell her how you feel, or forget about her and get on with your life. Concentrate on the essentials. Because you can’t keep going like this. It’s interfering with your job. And my profits.
ODO: Your profits?
QUARK: Unless you do something about the situation, I’m going to have to stop running the pool.
ODO: I’m devastated.
QUARK: You should be. The fact that that pool exists says something about you, about who you are. People see you as the guy who always gets his man. Now you’re becoming the guy who tears up his quarters and sits alone in the rubble. And no one’s going to want to place bets on how long someone’s going to sit around in the dark. Well, I’ve said my piece. Sorry for butting in. But I’m just looking out for my business.
ODO: Funny. For a minute there I thought you were talking to me as a friend.
QUARK: (big pause) Nah.

ds9 crossfire 4Lite skvallrigt skrev jag ju om att Our man Bashir var det första avsnittet som Nana Visitor spelade in efter att hon och Bashirskådespelaren Alexander Siddig blivit ett par. Det har väl inte synts så mycket av de känslorna i serien, trots allt. Men i Crossfire strålar verkligen Visitor. Hon är på exakt rätt plats i livet för att spela nykär. Hon är nästan självlysande glad och lycklig här. Det enda som eventuellt kanske är lite missvisande med det, är att hon är exakt lika glad genom hela avsnittet. Från den första kaffestunden med Odo, fram till när hon kilar stadigt med Shakaar. Men det är härligt att se, även om Visitor som vanligt missar det här med nyanserna.

Jo, jag fortsätter att vara helnöjd med Deep Space Nine. Tycker att det här avsnittet lyckas med att kombinera en relationsintrig med en hel del action (terrorism och shapeshifteraction i hissen måste ju räknas som action). Kul att se att Deep Space Nine numera fungerar även som romance-serie.

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 410 tv-avsnitt. Och nu har jag kommit halvvägs på hela Deep Space Nine också. 

VOY: Alliances. Det där Janeway försöker hitta allierade i deltakvadranten.

voy alliances 5

Efter att ha sett det här avsnittet så framstår resten av Star Trek-serierna från 90-talet som stillsam slow-tv från Hurtigruten. För i Alliances lyckas manusförfattaren Jeri Taylor få in så himla många olika moment, och inte helt förväntade sådana heller. Det känns riktigt modernt i sitt berättande.

Som vanligt är det förstås motvind för Janeway och hennes besättning på Voyager. Skeppet attackeras hela tiden (fyra gånger på två veckor) av olika Kazonklaner, och åker på så pass mycket stryk att man i det här avsnittets inledning mister en ur besättningen (tydligen den tredje som dött). Janeway må vara tapper, men i längden ser det ut som om ett nederlag är omöjligt att undvika.

Men även internt har Janeway det motigt. Hennes besättning börjar tröttna på att upprätthålla the prime directive och andra Federationsideal (inte helt överraskande är det de delar av besättningen som kommer från de Federationskritiska Maquisrebellerna som är mest griniga). De kan inte riktigt förstå varför inte Janeway gör en deal, släpper efter och ger lite teknik åt kazonerna, och sedan får fri lejd genom deras hörn av galaxen.

Chakotay lägger slutligen fram ett kompromissförslag för Janeway, som skulle kunna lösa deras problem men där man inte behöver lämna ifrån sig tekniska hemligheter. Han tycker att Janeway ska försöka gå i allians med en eller flera av Kazonklanerna och sedan utnyttja stridigheterna mellan de olika klanerna till sin egen fördel. Helt utan allierade tror han inte att Voyager kommer att hålla sig flytande mycket länge till (kan man förresten säga att ett rymdskepp håller sig flytande?). Janeway frågar sina närmaste om råd, och inser — till sin stora förvåning — att de flesta tycker att hon åtminstone borde testa (Tuvok tar sin liknelse från en växthybrid han har planterat, det är det argumentet som slutligen verkar få Janeway att falla till föga). Utifrån den här grundpremissen får vi sedan vara med om en rad olika dramatiska saker:

voy alliancesJaneway sitter med på en katastrofal förhandling med Seska, (ni vet, cardassiern som var genetiskt förklädd till bajoran och sedan förrådde alla på Voyager) och ledaren för den Kazonklan hon lierat sig med, Cullah. Hela samtalet går åt helvete när han kräver att man ska ha någon form av rullande personalbyte mellan deras skepp, något som sedan urartar i att han förklarar att han inte vill förhandla med en kvinna. Janeway ser på något sött så argbelåten ut när hon får en chans att göra slut på den där överläggningen.

voy alliances 4Neelix söker i sin tur kontakt med en annan av Kazonklanerna, men istället för att få framföra sitt ärende så blir han kastad i en fängelsehåla tillsammans med en grupp fångar (helt oväntat är den där hålan i en grotta, det har vi väl aldrig sett i Star Trek tidigare). Förutom Neelix finns här också Traber. Ett folk som brukade förtrycka Kazonerna förr i tiden, men nu är förhållandet det omvända. Trabernas ledare, Mabus är dessutom supersympatisk, och lyckas leda såväl Neelix som de andra fångarna i ett lyckat flyktförsök. När Janeway får träffa Mabus så bestämmer hon sig för att en allians med Traberna är det enda som är rimligt för henne. Äntligen någon som är intelligent, civiliserad, har fokus på fred. Och som dessutom är lite snygg.

voy alliances 3Man bestämmer sig för att kommunicera den här alliansen, och samtidigt försöka få till en beständig fred i området, på en stor fredskonferens. Dit kommer ledarna från alla kazonklaner, traberna och så Janeway , Tuvok och några andra från Voyager. Givetvis är det någon som utnyttjar den här situationen för ett bakhåll. Ett skepp kommer flygandes utanför fönstret till konferensrummet och börjar skjuta på de där inne. Men det är inte de förrädiska och blodhungriga kazonerna, som man hade kunnat förvänta sig. Det visar sig istället att det är mysige Mabus och hans Traber, som på en och samma gång hoppades kunna avrätta alla kazonledarna. Snopet för Janeway att den enda som hon ville ha på sin sida visade sig vara den mest opålitlige av alla.

Det här är ju ett ovanligt nyanserat avsnitt, där Janeway faktiskt tvingas ifrågasätta sina egna regler och allt hon utbildats för. Och för en gångs skull är hon ju faktiskt beredd att smutsa ner sig lite i överlevnadens namn. Fast, i efterhand, efter att alla försök man gett sig in på gått åt pipsvängen så är det med stor och illa dold självgodhet hon håller ett litet tal som i stort sett går ut på att hon hade rätt hela tiden. Federationens regler och principer är det enda som kan rädda Voyager, och hade bara alla andra också följt dem så hade världen varit en mycket bättre plats.

JANEWAY: There’s just one more thing I want to say. I hope there’s a lesson for all of us in this. Although some of the species we’ve encountered here have been peaceful, others seem governed only by their own self-interests. This appears to be a region of space that doesn’t have many rules. But I believe we can learn something from the events that have unfolded. In a part of space where there are few rules, it’s more important than ever that we hold fast to our own. In a region where shifting allegiances are commonplace we have to have something stable to rely on. And we do. The principles and ideals of the Federation. As far as I’m concerned, those are the best allies we could have.

voy alliances 2Men kanske skulle Janeway varit lite mindre kaxig. För på hennes skepp har en av de före detta maquismedlemmarna tröttnat på Janeway, och har på egen hand kontaktat Seska. Men det finns också ett problem på en större skala här. Janeways auktoritet, och faktiskt hela mandat att leda Voyager, är ifrågasatt. Stjärnflottans militära organisation bygger på auktoritet och disciplin. Men hur länge kan den upprätthållas när man befinner sig långt bort i en främmande del av galaxen. Och är verkligen Janeways fyrkantiga sätt att leda besättningen det bästa möjliga? Lite mer av detta hade gärna fått vara med i slutscenerna, som känns lite för präktigt. För inga av Voyagers problem har ju lösts. Om något så har man lyckats dra på sig ytterligare en fiende i en redan farlig del av galaxen.

Som jag nämnde precis i början av det här inlägget, så har Alliances ett helt annat tempo än vad jag blivit van vid i Star Trek. Eller kanske handlar det om att manuset känns annorlunda än det brukar. A- och b-handlingarna smälter här på nytt samman, och det tar till exempel ganska lång tid innan de där Traberna ens dyker upp i intrigen. Allt delar av ett intrigbygge som gör att jag som åskådare för en gångs skull får lite svårt att förutse vad som ska hända i avsnittet, ja ens vad det ska handla om. Och som vanligt, ju fler olika kazonfrisyrer i ett avsnitt, desto bättre.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 409 tv-avsnitt.