VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

voy elogium 6Finns det inga b-intriger i Voyager?, frågade Kaj i en kommentar till mitt blogginlägg om The 37’s. Jämfört med The Next Generation och Deep Space Nine så är ju handlingen i Voyager påfallande ofta fokuserad på en enda berättelse, istället för att ha en bihandling om livet i Quarks bar eller något personligt drama hos någon i besättningen. Men så kommer här Elogium, ett avsnitt som är ett perfekt exempel på hur Voyagers manusförfattare och producenter bygger sina b-historier. Här finns det faktiskt  två parallella historier som löper genom avsnittet, men de kretsar kring samma tematik och knyts även samman till slut. Lite mer elegant än de ibland rätt ovidkommande b-intrigerna i de andra Star Trek-serierna tycker jag.

voy elogium 3Elogium tar dessutom sitt avstamp i en av ödesfrågorna kring Voyager och hennes långa resa hem till Jorden (som uppskattas ta 75 år om man inte kan hitta en genväg). Hur ska man se på kärleksförhållanden och fortplantning ombord på skeppet, kan det bli en källa till konflikter och svartsjuka ombord? Och om folk blir med barn, har man då resurser att lösa praktiska problem kring barnpassning och skolgång? Eller är det i själva verket så att det här med fortplantning är något som måste ske för att skeppet ska kunna ta sig hem? Kanske borde man rentav tänka på Voyager som ett generationsskepp, ett sånt där man planerat för att en yngre generation ska ta vid och ta över skeppet eftersom resan tar så lång tid.

Det här är liksom ramen som omger handlingen i avsnittet. Den som kretsar kring hur Voyager försöker studera ett stim av små, okända varelser som rör sig i en flock genom rymden. Man sugs in i stimmet och uppfattas efter ett tag som en rival av ett mycket större exemplar av varelserna (typ alfahannen). Det hela utmynnar i en fajt om vem som ska vara herre på täppan i flocken. Men tack vare lite killgissningar på bryggan kring hur djur brukar uppföra sig i den här situationen lyckas man komma undan med blotta förskräckelsen. .

voy elogiumParallellt med det här hamnar Kes i puberteten, några år för tidigt. Här får vi en massa information om hennes ras rätt bökiga sätt att fortplanta sig på. En enda gång i livet kan man bli gravid, och när brunsttiden väl kickar in så måste man påbörja sexakten inom 50 timmar, en process som bland annat innefattar gulkleggiga händer och en fotmassage som gör kvinnans tunga svullen. Jo, och fostret ska tydligen växa i en körtel på ryggen. Kes och Neelix förhållande har en liten kris på grund av det här, när de i ett pressat läge måste bestämma sig för om de vill bli föräldrar. På sedvanligt Star Trek-fegt sätt så visar det sig vara en skenpubertet, igångsatt av det där stimmet som omger Voyager. De har nu några år på sig att fundera på det här med familjebildnin innan det blir skarpt läge.

Mixat med det här så har Chakotay och Janeway lite samtal på tu man hand om de val som de själva står inför när det gäller fortplantning och kärleksrelationer. Chakotay är väldigt rättfram och bufflig, på ett sätt som gör Janeway lite småflicksrosig om kinderna. Vad är på gång här, egentligen?

voy elogium 5Ett välskrivet manus, tycker jag! Ett smart storybygge där två intriger som kanske på sin höjd var sådär halvbra sätts i ett större sammanhang som gör dem angelägna. Sedan tycker jag ju att scenerna där Kes varvar att käka skalbaggar eller potatismos blandat med jord är oförglömliga. Precis som jag gillar att Kes brunstperiod/pubertet är så obehagligt fysisk. Hon ser mest ut som en pundare på avvänjning när hon ska bli mamma. Elegant!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 387 tv-avsnitt.

8 thoughts on “VOY: Elogium. Det med Kes hetsätning och biologiska klocka, samt andra historier om brunst i rymden.

  1. På sätt och vis ett fegt slut, visst, Kes blir ju inte gravid, men samtidigt öppnas ju en del möjligheter här med, man är lost in space och inser att parbildning och barnalstrande kommer bli oundvikligt, filosoferar kring generationsskepp och så där, vilket ju kan förändra mycket gentemot andra Star Trek serier efter ett tag, tänker jag. Man kan ju då även se den lilla såpautveckling som utvecklat sig i ett par avsnitt framöver med Tom, Kes och Neelix till bakgrund av detta, liksom det (eventuella, väldigt subtila) flirtande man ändå kan ana mellan kaptenen och Chakotay (dessutom… är hans och Torres förflutna egentligen riktigt klarlagt, har det inte varit något där med?). Själv undrar jag om folk börjar bli desperata, att man kanske börjar ragga loss som fan då man inser att genpolen på skeppet är väldigt begränsad. Tänker mig att det är så det går till på the lower decks, (vilket hånglet i hissen kanske bevisar).
    Javisst! Voyagers A- och B-handlingar fungerar lite som i Seinfeld då, de vävs ihop på slutet.

    Like

    • Tycker ändå att det blir snyggare än i DS9, där de lite lama b-handlingarna gör att a-handlingen känns mindre angelägen. Chakotay hade ju förresten även varit ihop med den där kvinnan som var cardassier, och anslöt sig till fiendesidan. Tom Paris är den som har rykte om sig att vara häradsbetäckare, men så är det egentligen Chakotay som varit med alla. Typiskt.

      Like

      • Och då är det mest snack om förr, inget vi fått se själva. Jämför man med en slampa som Riker, för att inte tala om Kirk, som fick hångla i var och vartannat avsnitt så står sig båda ganska slätt. Men de höll sig ju då till främlingar på planeter de senare aldrig återsåg, smart nog.

        Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s