SÄSONGSFINAL! ÄNTLIGEN!! Det tog visst drygt ett år för mig att ta mig igenom den tredje säsongen av Deep Space Nine , men då skrev jag förstås också om de första säsongerna av Voyager och Discovery parallellt (vilket alltså ger mig en bloggtotal på 57 avsnitt under de senaste 12 månaderna, för er som undrade). Det går inte snabbt, men det går i varje fall framåt.
Om jag klagade på säsongsfinalen av Voyager, så är The Adversary betydligt mer i min smak. När jag läser om avsnittet i min nya bibel, Star Trek Deep Space Nine Companion, så inser jag att producenterna själva inte tycker att det inte finns någon cliffhanger-avslut på den här säsongen. Visst, det är inte första delen av ett dubbelavsnitt (det som nu nästan blivit något av en tradition när det gäller säsongsavslutningar i Star Trek-familjen), men för mig fungerar den här varianten nästan bättre som incitament till att längt efter nästa säsong av serien. Man skulle kunna likna The Adversary vid ett olycksbådande och dystopiskt slutackord, som förebådar en riktigt jobbig fjärde säsong av Deep Space Nine. För här slår det fast att alla regler om vad som kan och inte kan hända inom Federationen är upplösta. Det verkar som om man måste vänja sig vid att vem som helst kan göra vad som helst.
För det här avsnittets stora grej är förstås att Grundarna, The Founders, till sist börjat använda sitt främsta vapen mot Federationen. Det vill säga, Grundarna själva. Som shapeshifters kan de ju förändra sitt utseende helt och hållet efter behov, och då är det ju inte särskilt svårt att infiltrera en främmande organisation, inte ens den som bemannas av en helt annan ras. Att Federationen och Stjärnflottan inte såg hur de själva skulle kunna utsättas för det här efter det som hände i The Die is Cast är förstås megainkompetent. Trodde man på fullt allvar att infiltrering bara var något som inträffade hos romulaner? Kunde inte manusförfattarna ändå ha lagt till en scen i något tidigare avsnitt där man diskuterade möjligheten att något i den här stilen skulle kunna hända?
I det här avsnittet försöker Grundarna provocera fram ett krig med Tzenkethi-imperiet (som jag inte kan minnas att jag hört talas om förrän nu). Någon ombord på Defiant är en changeling, en shapeshifter, och har riggat skeppet så att besättningen mist kontrollen över det. Tanken är att Defiant ska attackera Tzenkethi och på det viset starta en väpnad konflikt mellan dem och Federationen. En smart plan, på det viset kan ju Grundarna luta sig tillbaka och se på när två av deras potentiella motståndare luras att slåss mot varandra.
Det här öppnar förstås upp för lite mer raffel än vi sett på sistone i Deep Space Nine. För hur ska man kunna veta vem som är bedragaren, och hur ska man kunna avslöja hen?. Det hela hade eventuellt varit ännu mer kittlande om inte ungefär samma problematik avhandlades i Voyager-avsnittet Cathexis. Visst, i det avsnittet togs människors medvetanden över av en svävande identitet, men misstänksamheten och paranoian var liknande. På samma sätt minns jag situationen “vem är den riktige NN” från originalserieavsnittet Whom gods destroy: I det här fallet finns det två Odos som ingen kan skilja åt. Jobbig situation också för stackars Odo, som på nytt alltså tvingas att slåss för Federationen mot sin egen sort. Och Grundarens sista ord innan han dör indikerar att det kanske inte är sista gången han är tvungen till det: “You’re too late. We’re everywhere”.
Just det. I det här avsnitttet blir Sisko också äntligen kapten. Eller i den svenska översättningen går han från kommendörkapten till kommendör. Nej, jag gjorde aldrig lumpen, och de här olika gradbeteckningarna på engelska och svenska förvirrar mig enormt mycket. Någon gång ska jag sätta mig ner och reda ut det här. Men inte idag. 
Känslan efter att ha sett The Adversary är faktiskt ett slags lättnad. Det har varit en rad ganska porösa avsnitt den senaste tiden, här var det äntligen lite mer action och spänning igen. Tyckte också att det var lite nyskapande att se en cgi-tät fajt mellan två “changelings” och hur Grundaren på skeppet blixtsnabbt typ studsade på väggarna när han blev ertappad och jagad.
Infiltratörer som är någon annan än vad de ser ut att vara är något som använts några gånger i de olika Star Trek-serierna, men för en gångs skull är det ju lite förankrat i historien här, och öppnar upp för flera intressanta intrigmöjligheter framöver. Försiktigt pepp inför säsong fyra, helt enkelt, trots att Deep Space Nine så här långt har varit en enormt ojämn serie!
Betyg: 9/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 383 tv-avsnitt.
Spännande. Mycket The thing-aktig stämningen genom avsnittet i allmänhet och i den där blodprovsscenen i synnerhet. Har ju gjorts förr i Star Trek som du nämner, men just slutet (det som alltså inte skulle vara en cliffhanger) öppnar ju upp för något som liknar ett dubbelavsnitt från någon gång i TNG:s tidiga dagar, jag tror avsnitten hette “Conspiracy” och det var några äckliga små reptiler eller något som grävde sig in i skallen på folk och tog över hela Starfleet. De var dock lättare att upptäcka då man såg deras svans sticka ut genom nacken på de kroppar de tagit över och dessutom började de käkade en massa äckliga maskar eller hur det nu var.
Jo, för Odo lär det ju bli smärtsamt framöver då han nu är den första i sin arts historia som dödar en egen. Bitterhet och paranoia att vänta härnäst!
Ja, det där med maskarna var ju lite av en give-away. Hehe. Men det är ju ett klassiskt skräckfilmsgrepp, jag tror jag nämnde Invasion of the body snatchers i antingen det här eller något annat blogginlägg kring just den här känslan av paranoia. Men som sagt, väldigt pepp på hur man ska hantera det här.