När Voyagers bioneurala system bryter samman visar det sig att det beror på Neelix ostframställning (han skulle bjuda någon på macaroni and cheese i sin kulinariska satsning: “jag lagar comfort food från din hemvärld”) Bakterierna i osten har överfört ett virus till skeppets semi-biologiska datorsystem och resultatet är något i stil med att skeppsdatorn fått flunsan. Rent konkret innebär det att den ena gelpacken efter den andra pajar (exakt vad en gelpack är eller vad de gör på skeppet är lite mer osäkert, men de är i varje fall superviktiga). Så vad göra när ens dator är sjuk? Ja, vad sägs som att simulera feber?. Öka värmen ombord tills man dödat varenda litet virus.
Parallellt med det här så får Tuvok uppdraget att uppfostra några av de i besättningen som tidigare var medlemmar i rebellorganisationen the Maquis. De är inte drillade i stjärnflottans regler och uppförandekoder, och det har uppstått en hel del samarbetsproblem. Att bli utvald att gå kursen känns däremot inte helt smickrande för de som kallas till introduktionslektionen – de har liksom själva förstått att de hamnat i Voyagers egen obs-klass. Och jag vet inte, den militära discliplin som Tuvok försöker lära ut, kombinerad med språngmarscher genom Voyagers korridorer, känns inte direkt som stjärnflottans motsvarighet till en charmkurs. Särskilt charmigt är inte heller Chakotays sätt att motivera maquis-medlemmarna när de överväger att bojkotta lektionerna. Han slår helt enkelt en av dem på käften. Sen är diskussionen över.
Först när Tuvok bryter alla reglementen och riskerar sitt eget liv för att rädda en av maquis-medlemmarna från en säker död börjar relationerna töa upp. Till och med Dalby, den suraste ur Maqui-gruppen börjar bonda med Tuvok:
DALBY: I thought Starfleet rules said that was an unacceptable risk, going back to save him.
TUVOK: It was. However, I recently realised that there are times when it is desirable to bend the rules.
DALBY: Lieutenant, if you can learn to bend the rules, I guess we can learn to follow them. Come on, let’s get you two to Sickbay.
Ytterligare ett hyfsat “mjukt” avsnitt. Trevligt och lite roligt. Lite som två b-handlingar i samma avsnitt. Och det duger inte riktigt som säsongsavslutning, tycker jag. Inte en cliffhanger i sikte. Inte ens en antydan till något sådant, utan Voyager fortsätter bara sin resa utan ett direkt mål. I det stenhårda klimat som råder i dagens tv-värld hade det väl varit i det närmaste självmord att avsluta en säsong på det här sättet, men själv blir jag faktiskt lite nostalgisk över 90-talets förhållandevis loja attityd till att göra tittarna beroende av serien.
Däremot är ju repliken “get the cheese to sickbay” en ögonblicklig klassiker. Noterar också att det här är ytterligare ett Voyager-avsnitt som börjar med en scen från holodäck. Den här gången en fortsättning på det äventyr som Janeway var tvungen att avbryta i Cathexis.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 16/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 380 tv-avsnitt.
Ja det där med Janeways holloroman som här återupptas tycks nu vara ett sätt att utveckla karaktären, att man får se vad hon sysslar med på fritiden typ. Tycker den där storyn börjar bli obehaglig nu, tänkte på The others.
Som vanligt är doktorn bäst, när han talade vänligt med gelpacket på sjukbritsen var ju fantastiskt.
Gillar överlag den övergripande storyn med slitningarna mellan Maquis och Starfleet men samtidigt är det lite tråkigt att man gör ett avsnitt som handlar om okända karaktärer. Det hade varit bättre om man tänkt lite långsiktigt och “såpaaktigt” och skrivit in mer konflikter med huvudkaraktärerna istället. Jag tycker Chakotay och Torres blev bekväma i sina Starfleet-uniformer lite väl snabbt.
extremt mycket så. det är ju lite det här med att man ska idealisera alla i den fasta casten, de får inte ha inre demoner eller slitningar i lojaliteten. något som man i varje fall tog igen med råge i discovery.